Månadsarkiv: december 2020

Landsvägens slingrande historia

Publicerad den av
2


I Sverige är landsvägens historia allt annat än rak. Den började i en avlägsen forntid där människor färdades till fot på åsryggar och andra naturformationer.
Men det skulle dröja ända till 1700-talet innan något som liknade dagens vägnät började ta form.

Text och foto: Jens Flyckt

Färdvägar på land har det funnits sedan forntiden. Men forntidens vägar var sällan anlagda, även om det finns gott om undantag, utan följde naturformationer som åsryggar och stränder. Man färdades till fots och på hästrygg på naturens viljor.

Där forntidens stigar och leder sammanstrålade och där topografin bildade flaskhalsar, vid till exempel näs och vadställen, blev trafiken så koncentrerad att långa diken uppstod – så kallade hålvägar.
Tusentals år senare är dessa hålvägar fortfarande tydliga – och i många fall ännu i bruk av fritidsryttare och svampplockare.

Vid uppländska Varpsund står en av ett tjugotal kända Ingvarstenar från 1000-talet. Dessa runstenar är alla relaterade till Ingvarståget, som enligt en georgisk krönika bestod av 3000 man. Detta vikingatåg, under ledning av den uppländske hövdingen Ingvar den vittfarne, nådde till Kaspiska havet och gick sedan under. Sedan 1000-talet har runsten stått vid åsvägen vid Varpsund.

På många platser ligger flera generationers vägsystemet, som det ibland skiljer tusentals år emellan, bredvid varandra. Ett sådant exempel är Varpsund i Uppland. Där på åsryggen, på ett näs mellan två fjärdar, syns fortfarande åsvägen. Och där lät tre bröder resa en runsten till minne över sin far som blev dräpt i österled med vikingahövdingen Ingvar.

”Andvätt och Kår och kiti och Bläse och Djärv
reste denna sten efter Gunnlev, sin fader. Han blev
dräpt österut med Ingvar. Gud hjälpe deras ande.
Jag Alrik ristade runorna. _ Han kunde väl styra knarren”

Inte långt från Varpsund, i utkanten av samhället Bålsta, ligger Draget – ett fornlämningsområde av riksintresse. Där finns bland annat ett system med hålvägar, u- och v-formade diken som på vissa platser nötts ner fem meter under marknivån. Ett stenkast från hålvägarna ligger landsvägen från 1700-talet, den så kallade Dalkarlsvägen, som följer åsen och övrig topografi. Och strax intill Dalkarlsvägen är E18 dragen genom urberg, morän och rullstensås.

Draget i Bålsta. System med forntida hålvägar – som påminner om diken. Dessa vägar
skapades genom slitage och regn. I området finns hålvägar som nötts ner fem meter under
markytan. Hålvägar uppstod där mycket folk rörde sig och marken är mjuk. På bilden syns
minst tre generationer vägar. Längst bort bortom träden skymtar E18 frånn1960-talet. Där
intill ligger den gamla landsvägen från 1700-talet – den så kallade Dalkarlsvägen. Och i bildens
främre del forntida hålvägar
En hålväg håller på att bildas på gräsmatta i dagens Botkyrka. Hålvägar
är resultatet av koncentrat slitage och regn som för bort löst material.
Skulle detta få pågå i tusen år så skulle hålvägen vara flera meter djup.

Redan i de medeltida landskapslagarna nämns ett lagstadgat underhåll av vägar. Men det var först på 1600-talet som vägsystemet började utvecklas, om än i väldigt långsam takt. På 1600-talet var vägnätet så dåligt att Gustav II Adolf klagade och menade att vägarna mer liknade djurstigar.

Vägarnas utvecklingshistoria är inte en rak linje. Den slingrar sig fram och fördelar sig i oräkneliga utstickande utskott och omvägar. Från och med 1630-talet kan man säga att det nationellt sker startskott i utvecklingen till ett modernt vägnät. Men det sker inte i första hand för att underlätta folks resande, utan för att främja statliga intressen som trupptransporter och indrivning av skatter. Bland annat bildas då förlagan till Lantmäteriet.

I mitten av 1600-talet skedde de första mer statligt organiserade vägbyggena. Det som räknas till det allra första statligt finansierade vägbygget startade år 1665 på Stäketön, som idag ligger i Upplands-Bro kommun. Där byggde soldater från Dalaregementet om en väg. Arbetet skedde under ledning av vågmästaren Jakob Cosswa. Bygget beordrades av regeringen som ville få bort en svår och brant backe. Bland annat byggdes en 200 meter lång stödmur.

Det gamla vägpartiet vid Dalkarlsbacken, som det tog tjugo år att bygga om, beskrevs som ’en tvärbrant ås mellan berghällar och stenar”

Denna vägbank är sannolikt byggt på 1700- eller 1800-talet och representerar på
på många sätt den stora tekniska kompetens som dåtidens vägbyggare besatt.

I mitten av 1700-talet kom kunglig förordningen som slog fast att allmänna vägar och broar skulle byggas i sten. Visuellt börjar då vägen förändras. Vägbanken börjar resa sig över landskapet och tar plats på ett nytt sätt. Förutom 600 bevarade stenvalvsbroar från den tiden finns ett okänt antal vägbankar. Dessa väg- och brokonstruktionen var för sin tid tekniskt sett mycket avancerade.

Trots att den är flera hundra år gammal och det växer skog på vägbanken,
så är den lika rak och jämn idag som när den anlades.

Till skillnad mot forntida vägar representerar 1700-talets vägbankar en sorts historiska lämningar med låg antikvarisk status. De är för nya för att skyddas som fornlämningar, men för gamla för att vi idag helt ska förstå byggnadsproceserna bakom dessa avancerade väg- och brobyggen.

Någonstans i Roslagen finns en sådan vägbank, med kantstolpar i grovhuggen granit. Vägbanken, som är bevuxen med skog, är anlagd på en plats där topografin både lutar horisontal och vertikal. Det är en terrassväg byggd i uppförsbacke. Att allt arbete skedde för hand gör det inte mindre imponerande. Svårigheten med en sådan konstruktion liggerbi att få vägbanken att ligga kvar och inte dras ner till lägre partier av tyngdlagen. Men vägbanken är fortfarande rak – trots att flera hundra år har gått.

Borrhåll i de resta stenstolparna vittnar om för länge sedan bortrostade fästen till ett lågt räcke. På stenvalvsbroar finns ofta liknande stenstolpar där grova kättingar eller brädor var fästa.

Stenvalvsbroar är viktiga lämningar i förståelsen för vägnätets utveckling från 1700-talet. Många av dessa byggnadstekniskt avancerade monument är dock i väldigt dåligt skick. Denna bro ligger i Uppländska Finsta och har bitvis rasat på grund av sättningar och obefintligt underhåll.
Den kätting som satt fast i låga stenstolpar uppe på stenvalvsbron,
hänger i luften efter att kantstolparna har rasat. En av dessa låga,
stenstolpar syns ligga i vattnet i bildens vänstra nederkant.
Naturen tar över den delvis raserade stenvalvsbron. Men ännu används
den av ryttare och fotgängare.

När 1700-talet övergick till 1800-tal började staten arrangera sig i vägbyggen i allt högre grad. År 1841 bildades Kongl. Styrelsen för Allmänna säg- wattenbyggnader, som senare blev Vägverket och Trafikverket. 1887 byggdes den första bron i betong och samtidigt började man experimentera med asfalt som vägbeläggning.

Roslagen, Ålderdomlig vägsträckning från 1800-talet med milsten från 1800-talet. Denna väg är inte anlagd utan följer den ås där människor färdats i tusentals år. Den
förlorade sin funktion när den nya, raka AK-vägen i närheten byggdes på 1920-talet. AK-vägen var ett statligt intiativ för att lindra arbetslösheten i depressionens Sverige.

Mycket har hänt sedan de första människorna började följa åsryggar till fots, efter att den senaste inlandsisen försvann vid tiden runt 10 000 fKr och landskapet hade börjat resa sig ur havet. Tiden då människor fick ta sig fram på åsryggar för att resa på land är för länge sedan över, även om många nutida vägar fortfarande följer urgamla sträckningar.

Långt in på 1900-talet fanns fortfarande många ålderdomliga inslag kvar i vägmiljön och lagstiftningen. Ett exempel är väggrindar, som i århundraden var ett tidskrävande gissel för trafiken, som förbjöds så sent som 1927 på allmän väg.

1944 tog staten över ansvaret för det allmänna vägsystemet och därmed var de drömmar som Gustav II satt och funderade över på 1600-talet, med råge uppfyllda.

Dagens moderna vägar är resultatet av en teknisk utveckling som pågått i tusentals år.

Hunden Stella – 80 år gammal.

Publicerad den av
Svara

Hunden Stella är inte som andra hundar. Trots att det gått 80 år sedan hon föddes så fortsätter solen skina på hennes grånande nos.

Text och foto: Jens Flyckt

I närmare tio år var Stella en älskad familjemedlem. Jyckens födelseår är inte fastställt, men sannolikt föddes hon vid tiden runt 1937. På en svartvit och suddig bild, som togs 1942, syns Stella sitta bredvid sin lillmatte, Inger.

Hunden Stella har de senaste 70 åren förvarats undanskymd i olika vindsutrymmen. Men nu har Stella fått komma ner från vinden och står nu uppställd med stirrande blick i det hus som hon en gång sprang omkring i livet i.

Men några år senare, 1947, gick Stella ur tiden. Och här kunde hunden Stellas historia ha slutat. Men istället fick denna lilla blandras en minst sagt absurd fortsättning.
Ingers föräldrar ville trösta sitt barn som sörjde sin älskade hund. De lät därför en konservator stoppa upp Stella och montera henne på en bräda.

Ingen vet riktigt hur Ingers föräldrar tänkte där. Men det var inte av elakhet som de lät bevara den lilla hundens kropp.

Året är 1942. Stella är en älskad och överviktig familjehund. Här sitter hon intill sin lillmatte, Inger.

Det är inte känt hur sexåriga Inger reagerade när hon plötsligt fick tillbaka sin döda hund som sjuårspressent. Inger gick för många år sedan bort. Men Inger, som var en stor djurvän som hade många hundar och även arbetade med djur, tog sannolikt gåvan hårt. Under hela sitt liv förvarade hon Stella, inlindad i en säck undanskymd i olika källare och på vindsutrymmen.

Det är först nu under det senaste året som Stella har fått komma tillbaka ner i det vardagsrum där hon för länge sedan sprang omkring i. Där står hon nu med gula tänder högt på en bokhylla, samlar damm och väcker uppmärksamhet – inte minst hos levande hundar som får syn på sin uppstoppade artfrände.

Mekaniska mästerverk av metall

Publicerad den av
Svara


Bakom sly och högt gräs står ett rostigt vidunder. Få bilister som passerar på vägen intill ser den 14 ton tunga tingesten och ännu färre vet vad det är.
Det är en vajergrävare – en tidig typ av grävmaskin vars historia går tillbaka till 1600-talets Holland

Text och foto: Jens Flyckt

Fram till 1900-talets första årtionden skedde alla gräv- och anläggningsarbeten för hand – vilket krävde mycket personal och tog väldigt lång tid. Vajergrävmaskinen var en av den industriella revolutionens många inovationer och som kom att revolutionera alla arbeten med flyttning av jordmassor. Plötsligt kunde arbetsuppgifter, som det tidigare tagit stora arbetslag med spadar och hackor månader att utföra, göras av ett par personer och på en bråkdel av tiden.

En grävmaskin från en svunnen tid….
… som naturen håller på att ta över.

Idag är grävmaskiner en självklarhet vid byggen och anläggningsarbeten. Knappast någon vill betala ett arbetslag en månads arbete för att handgräva en husgrund eller en pool, när samma arbete kan göras på någon dag med grävmaskin.

Grävmaskinens historia tog sin början i Holland på 1600-talet, då hästdrivna maskiner på pråmar användes för grävarbeten under vatten vid kanalbyggen. Enligt Tekniska museet importerades år 1670 en sådan maskin till Sverige för grävningen av kanaler i Göteborg.

Men det var först vid den industriella revolutionen som det tog fart. Vid 1800-talets mitt började stora, ångdrivna och rälsbundna mudderverk att användas i Europa. Grundkonstruktionen är enkelt beskrivet ett system med vajertrummor, kopplingar, spel, bromsar och spakar som fördelar kraften från motorn till maskinens bom och skopa.

I mitten av 1900-talet var detta det senaste inom grävmaskinstekniken.

Vid sekelskiftet 1800/1900 hade grävmaskinerna blivit mindre och smidigare. Ångan ersattes med förbränningsmotorer för fotogen, bensin och diesel.

I Sverige började vajergrävmaskinerna, eller lingrävmaskiner, på allvar att konkurrera ut den manuella arbetskraften på 1920-talet. Den engelska arbetarklassen hade på 1800-talet anklagat maskinerna och dess förespråkare för att ta deras levebröd ifrån dem. Samma protester hördes i depressionens Sverige på 1930-talet.

Men den tid då grävarbeten för vägar, hus, järnvägar etcetera skedde med handkraft var över. Grävmaskinerna hade kommit för att stanna.

Vajertrummor som via spakar i hytten används för att styra grävmaskinens bom och skopa.

Det har funnits ett femtontal kända tillverkare av grävmaskiner i Sverige. Ett av de mer kända var Landsverk, som grundades 1872 och bland annat producerade pansarfordon, dammluckor och broar, var på sin tid Sveriges största tillverkarna av vajergrävmaskiner. Företaget köptes upp av Kockum.

En av många utländska tillverkare av vajergrävare var engelska Newton Chambers & Company. Företaget, som köptes upp 1972, startades redan år 1794 och sysslade ursprungligen med järnframställning.

1949 introducerade Newton Chambers & Co en vajergrävare under varumärket NCK, vilket skedde i samarbete med det nordamerikanska maskintillverkaren Koehring. Monteringen av grävmaskinerna skedde i samma lokaler som Churchillstridsvagnarna tillverkades under andra världskriget.

NCK står för Newton Chambers & Company som grundades i England år 1794.

Den rostbruna vajergrävaren i detta reportage är en Koehring model 205, som i Sverige såldes under namnet NCK på 1950-talet. I likhet med andra vajergrävmaskiner är den ett mekaniskt mästerverk och ett under av ingenjörsanda. Den drivs av en sexcylindrig radimotor, för bensin, från Chevrolet Med undantag från någon enstaka elkabel, till batteriet, startmotorn, tändspole och de två startknapparna, saknar 205:an elektronik.

Även om grävmaskinen i reportaget, en Koehring 205 från 1950-talet, ser lite risig ut så verkar den vara hel och komplett. Även om den inte har använts på 20-30 år, så krävs det sannolikt inte mer än ett laddat batteri, ny bensin och uppfräschning av motorns tänddelar för att väcka den ur dess törnrosasömn.
På en vajergrävmaskin, eller lingrävare som de även heter,
regleras varje rörelse i bom och skopa med vajrar.

1952 kom fransmannen George J. Bataille på idén att ersätta vajertekniken i grävmaskiner med hydraulik. Hydrauliken, som enkelt beskrivet fördelar kraften från motorn till bom och skopa i slangar och kolvar under högt tryck, gjorde grävmaskinerna mindre och betydligt mer lättmanövrerade.

I slutet av 1960-talet hade hydrauliken blivit den dominerande tekniken i nya grävmaskiner. Merparten av de producenter som tillverkade vajergrävare klarade inte övergången till hydraulik. Koehring klarade dock övergången. Under 1970-talet utvecklade de med stor framgång grävmaskiner och skogsmaskiner. Men sedan försvann även Koehring in i den historiska dimman.

Men vajergrävarnas tid är inte helt över. Tekniken är fortfarande i bruk i de gigantiska grävmaskiner som används i dagbrott världen över. Och i Sverige finns många entusiaster som håller minnet och kunskapen om dessa mekaniska mästerverk i liv.

Greta Stina avrättades vid Arlanda

Publicerad den av
2

Kanske var hon en hänsynslös giftmördare, kanske inte. Oavsett vilket hade pigan Greta Stina Ersdotter knappast en chans i det dåtida rättsystemet, som dömde henne till ”att mista höger hand, halshuggas och brännas på bål.”

Text och foto: Jens Flyckt

Den 28 augusti år 1828 insjuknade plötsligt Anna Nilsdotter, 66-årig hustru till Jan Andersson på Fransåkers gård, som idag ligger strax utanför orten Märsta, knappt en mil från Arlanda flygplats. Hon fick svåra magsmärtor och ångest. Senare på kvällen avled hon.

Obduktionen genomfördes i slöjdboden på gården. I magsäcken påträffade provinsialläkaren arsenik. Ganska snabbt riktades misstankarna mot en piga på gården – den 23 år gamla Greta Stina Ersdotter, som lär ha haft ett förhållande med Jan Andersson.

Här i närheten, intill Skobyvägen strax sydöst om Arlanda flygplats, avrättades den 24-åriga pigan Greta Stina Ersdotter den 22 mars 1829. Eventuella fysiska spår ovan mark från avrättningsplatsen försvann troligen i samband med att vägen rätades ut och breddades på 1950-talet. En kort sträcka av den ursprungliga vägen, som syns bakom stenblocken på bilden, finns fortfarande kvar.

Greta Stina anklagades för giftmord och häktades. Den 22 september 1828 hölls rättegång i Urtima ting vid Sätuna, som idag är ett bostadsområde i Märsta.

I häradsrätten satt åtta lokala, framstående män – de flesta från gårdar i Märstas omnejd. Bland nämndemännen finns namn som Pehr Wallin från Säby, Matts Phersson från Killinge, Anders Andersson från Sätuna och Anders Ersson från Rickeby.
Det var lokala storbönder. Flera av dem, om inte alla, kände garanterat mordoffret och hennes man Jan Andersson. Vissa av nämndemännen bodde mindre än en mil från Fransåker och på söndagarna gick de i samma kyrka. Även häradsdomaren var från en lokal gård – belägen mindre än en mil från mordplatsen.

Idag skulle aldrig nämndemän eller domare, som är vän eller granne med ett mordoffer, tillåtits delta i en rättegång. Men i början av 1800-talet var rättssäkerheten en annan.

Förutom att Greta Stina befann sig långt ner i det dåtida samhällsskiktet, så var kvinnornas rättigheter närmast obefintliga i början av 1800-talet. Kvinnor var inte myndiga, hade inte rösträtt eller arvsrätt och betraktades mer eller mindre som manliga egendomar.

Sannolikheten att hon fick något som idag skulle betraktas som en rättvis juridisk prövning, är därför obefintlig.

Den 22 september samma år förklarades Greta Stina Ersdotter, efter att domen slagits fast av högre instanser, skyldig till giftmord och dömdes till: ”I sitt 24 levnadsår mista högra hand, halshuggas och brännas på bål”

Det finns inga uppgifter i de bevarade rättegångshandlingarna om något erkännande eller hur hon ställde sig till anklagelserna. Först senare, den 25 september, finns en notering från en predikan i Smedjegårdshäktet i Stockholm:

”Hennes samvete, som hitintills warit döfwadt, waknar omsider…

Längs med den gamla åsvägen, som idag heter Skobyvägen och förbinderbArlanda flygplats med Rosersberg, kördes pigan Greta Stina Ersdotter fram till platsen där hon avrättades. Vägen är idag rakare, men har i stort sett samma sträckning idag som på 1800-talet.

Den 27 mars 1828 fördes hon från häktet i Stockholm till gästgiveriet i Norrsunda – utanför Rosersberg. Området ligger idag intill E4:an. Där på gästgiveriet tillbringade hon sin sista natt i livet. Även skarprättaren, som verkställde dödsstraffet, bodde på gästgiveriet den natten.

Morgonen den 28 mars kördes Greta Stina Ersdotter den cirka halvmilen norrut längs med den urgamla åsvägen, som numera heter Skobyvägen, till avrättningsplatsen Svartkärret som var Husby Ärlinghundra härads avrättningsplats.

Det finns ett fåtal bevarade dokument om förberedelserna inför avrättningen, mestadels om kostnader kring iordningställandet av avrättningsplatsen.Någon skildring över hur avrättningen gick till finns inte bevarad.

Men sannolikt var det mycket folk på platsen när hästskjutsen med den dödsdömda kom fram. Själva stupstocken, som hade ställts i ordning av skarprättaren och hans drängar, var sannolikt omgärdad av män som hade bildad gistgård – det vill säga att de stod i ring med spetsiga störar riktade inåt.

Greta Stina Ersdotter placerades på mage med halsen över stupstocken och hennes högra arm fixerades i utdträvkt läge. Först högg skarprättaren av hennes högra hand med bila och sedan hennes huvud. Enligt domen skulle kroppen brännas och kvarlevorna grävas ner vid avrättningsplatsen. Detta för att kroppen inte skulle hamna i vigd jord.

Avrättningsplats. Svartkärret hade fram till 1950-talet, då vägen rätades ut, en vattenspegel. Bakom höjden i bakgrunden är Arlandas tredje bana belägen.

Avrättningsplatsen ligger idag någon kilometer sydöst om Arlandas terminaler – knappt tvåhundra meter från korsningen Skobyvägen/Luftleden. Platsen är registrerad i fornlämningsregistret och har raä-nummer: Skånela 226:1.

Ända in på 1980-talet var dessa trakter ödemarker med stora skogar. Med undantag från flygplatsen, som då var mycket mindre, bestod bebyggelsen i stort sett av enskilt belägna torp i slutet av smala skogsvägar. Svartkärrets avrättningsplats låg, som de flesta avrättningsplatser på 1800-talet, i ödemarken på gränsen mellan två härader – med ett större vägskäl i närheten.

Någon arkeologisk undersökning har inte gjorts av avrättningsplatsen. Den omnämns i den stora arkeologiska utredning som gjordes i samband med bygget av Arlandas tredje bana på 1990-talet.
I boken Gamla Märsta i ord och bild, som Husby Ärlinghundra Märsta hembygdsförening gav ut 1980, finns uppgifter om att en stolpe ska ha stått mitt i Svartkärret. På denna stolpe ska avrättades personer, eller deras kroppsdelar, hängts upp. Flera avrättningar ska ha skett vid Svartkärret och enligt vittnesuppgifter ska stolpen ii kärret en funnits kvar en bit in på 1900-talet, då den slutligen föll ner i vattnet.

Den ålderdomliga vägsträckningen vid Svartkärret avrättningsplats.

Första gången som undertecknad hörde talas om avrättningen, var som sjuåring i mitten av 1970-talet. Min pappa körde taxi och levererade ibland mat och hundmat till gubbar och gummor uppe på dessa avlägsna skogar. Då levde minnet av den avrättade pigan kvar i stugorna. Jag följde ibland med pappa på dessa leveranser.

Jag minns särskilt en gubbe, som hade en enorm schäfer och som pappa levererade kassar med falukorv och hundmat till. Gubben fick antagligen inte så ofta besök och han passade då på att prata.

Medan dieselmotorn i taxin stod och knackade på tomgång och sommarkvällen sänkte sig bakom granarnas dunkel, stod gubben på den lilla gräsplätten utanför stugan och berättade om pigan som avrättades. Han berättade även att långväga besökare, som skulle titta på avrättningen, hade övernattat i hans stuga.
Både gubben, hans stuga och skogen han levde i är för länge sedan borta. På platsen landar och startar numera flygplanen.

Ett par kilometer från Arlanda flygplats finns platsen där Ärlinghundra härads avrättningsplats låg på 1800-talet. Bilden är från 2016.

Svartkärret, som gav namn till avrättningsplatsen, fylldes ut på 1950-talet i samband med att Långåsvägen, numera Skobyvägen, gjordes rakare och bredare för den ökade trafikmängden.

Det finns ingen informationsskylt som berättar om avrättningsplatsen. Varje dag passerar hundratals bilar, bussar och lastbilar området där kvarlevorna från Greta Stina Ersdotter och andra avrättade ligger kvar – i ovigd jord.

Från dagen D till Karlsborg

Publicerad den av
2

DC-3:an Munin tillverkades 1943 i Kalifornien åt US Army Air Forces och släppte fallskärmsjägare över Normandie på dagen D – 6 juni 1944. På omvägar hamnade planet slutligen vid Karlsborgs fästning år 2008, där det står uppställt på klassisk mark för svenska fallskärmsjägare.

Text och foto: Jens Flyckt

Efter andra världskriget hamnade Munin i Svenska flygvapnet. Namnet fick planet av FOA – Försvarets forskningsanstalt – som byggde om planet för signalspaning.

Efter sin tjänstetid inom Flygvapnet såldes Munin 1983 till Skokloster motormuseum i Uppland där det blev stående i många år. 2008 köptes kärran av Fallskärmsjägareklubben i Karlsborg i Västra Götaland.

DC-3:an Munin ägs och förvaltats av Fallskärmsjägarklubben i Karlsborg. På dagen D, det vill säga den 6 juni 1944 var Munin i amerikansk tjänst och släppte fallskärmsjägare över landstigningen i Normandie.

Den 13 maj 2009 lastades Munin på pråm vid Skoklosterfjärdens strand för transport via Mälaren, Östersjön, Göta kanal och Vättern till Karlsborg. Sex dagar senare lossades Munin och ställdes vid Gamla lägret vid Karlsborgs fästning, där fallskärmsjägarskolan var förlagd fram till 1978. Vid uppställningsplatsen högtidlighålls varje år Fallskärmsjägarnas dag.

DC-3:an Munin flögs senast i juli 1983, då det landades vid Skokloster i Uppland.

Munins exteriör och interiör är återskapat som det såg ut 1949.

DC-3, eller Douglas DC-3, är ett ikoniskt transport- och passagerareflygplan, tack vare sin stabila konstruktion och höga kapacitet. Närmare 15 000 exemplar tillverkades mellan åren 1935 och 1948. Hundratals DC-3:or är fortfarande i kommersiell drift världen över.

Excellent luftpistol från Stockholm

Publicerad den av
Svara

Stockholmsföretaget Excellent tillverkade från 1904 och fram till 1971 luftgevär som idag har en särskild plats i den svenska vapenhistorien. Men Excellent tillverkade även luftpistoler, som Phantom – en modell som idag är ett sällsynt samlarobjekt.

Text och foto: Jens Flyckt

För många svenskar, som som var barn och ungdomar i mitten av 1900-talet, är namnet Excellent förknippat med minnen. Tusentals grabbar och tjejer har lärt sig skjuta med dessa numera klassiska luftvapen.

Många förknippar därför Excellent, som är mest känt för sina karakteristiska luftgevär med pumpmekanism, med sommarlov och prickskytte bakom vedboden på landet. Excellent har därför kallats för ett svenskt folkgevär.

En idag ovanlig modell från Excellent är repeterpistolen Phantom som kom ut på marknaden år 1960.

Excellent Phantom i originalkartong.

Luftpistolen Phantom, som till utseendet liknar Walther PP, en pistolmodell som fram till början av 2000-talet var den svenska polisens tjänstevapen, kostade som ny 45 kronor.

Phantom har en slätborrad pipa i kaliber 4.4 millimeter. Pistolen, som då som nu är licensfri, laddas med en spännbygel och har ett magasin för tio kulor.

”Efter någon träning kan man skjuta tio skott i mycket snabb takt” står det i den dåtida marknadsföringen av Phantom.

Excellent Phantoms originalkartong är intressant. Den visar en ridande cowboy med revolverhölster, patronbälte och draget vapen. Men det är inte en revolver han håller i handen, utan något som liknar en pistol – kanske en Excellent Phantom-pistol.

Förhållandevis lite är skrivet om Excellents produktion – eller Aktiebolaget vapenfabriken Excellent Stockholm, som företaget egentligen hette. Det beror på att mycket av företagets dokumentation sedan länge är borta.

Det är därför oklart när bolaget startades och när den första patentansökan gjordes. Men mycket tyder på att den första ansökan gjordes år 1904. Rubriken på ansökan var ” anordning vid luftbössor”. Det handlade bland annat om en luftventil och luftbehållare till Excellents tidiga luftgevär. Den 24 augusti samma år beviljades patentet av Kungliga patent- och registreringsverket.

Därefter kom Aktiebolaget vapenfabriken Excellent Stockholm att ansöka och beviljas flera patent, som är präglade av svensk uppfinningsrikedom ingenjörsanda.

Stockholmsföretaget Excellent upphörde 1971.

Excellents luftvapen är idag, nästan femtio år efter att tillverkningen upphörde, eftertraktade samlarobjekt som går för relativt höga summor på auktioner. I och med att det finns så stora kunskapsluckor om företaget och dess produktion, så är det ett uppskattat samlarområde,
Även utanför landets gränser har dessa tidiga, svenska luftvapen en närmast ikonisk status.


Fotnot: Tack till Mickessvartkrutsvapen.se för lån av vapnet i reportaget.