Bakom sly och högt gräs står ett rostigt vidunder. Få bilister som passerar på vägen intill ser den 14 ton tunga tingesten och ännu färre vet vad det är.
Det är en vajergrävare – en tidig typ av grävmaskin vars historia går tillbaka till 1600-talets Holland

Text och foto: Jens Flyckt

Fram till 1900-talets första årtionden skedde alla gräv- och anläggningsarbeten för hand – vilket krävde mycket personal och tog väldigt lång tid. Vajergrävmaskinen var en av den industriella revolutionens många inovationer och som kom att revolutionera alla arbeten med flyttning av jordmassor. Plötsligt kunde arbetsuppgifter, som det tidigare tagit stora arbetslag med spadar och hackor månader att utföra, göras av ett par personer och på en bråkdel av tiden.

Idag är grävmaskiner en självklarhet vid byggen och anläggningsarbeten. Knappast någon vill betala ett arbetslag en månads arbete för att handgräva en husgrund eller en pool, när samma arbete kan göras på någon dag med grävmaskin.

Grävmaskinens historia tog sin början i Holland på 1600-talet, då hästdrivna maskiner på pråmar användes för grävarbeten under vatten vid kanalbyggen. Enligt Tekniska museet importerades år 1670 en sådan maskin till Sverige för grävningen av kanaler i Göteborg.

Men det var först vid den industriella revolutionen som det tog fart. Vid 1800-talets mitt började stora, ångdrivna och rälsbundna mudderverk att användas i Europa. Grundkonstruktionen är enkelt beskrivet ett system med vajertrummor, kopplingar, spel, bromsar och spakar som fördelar kraften från motorn till maskinens bom och skopa.

Vid sekelskiftet 1800/1900 hade grävmaskinerna blivit mindre och smidigare. Ångan ersattes med förbränningsmotorer för fotogen, bensin och diesel.

I Sverige började vajergrävmaskinerna, eller lingrävmaskiner, på allvar att konkurrera ut den manuella arbetskraften på 1920-talet. Den engelska arbetarklassen hade på 1800-talet anklagat maskinerna och dess förespråkare för att ta deras levebröd ifrån dem. Samma protester hördes i depressionens Sverige på 1930-talet.

Men den tid då grävarbeten för vägar, hus, järnvägar etcetera skedde med handkraft var över. Grävmaskinerna hade kommit för att stanna.

Det har funnits ett femtontal kända tillverkare av grävmaskiner i Sverige. Ett av de mer kända var Landsverk, som grundades 1872 och bland annat producerade pansarfordon, dammluckor och broar, var på sin tid Sveriges största tillverkarna av vajergrävmaskiner. Företaget köptes upp av Kockum.

En av många utländska tillverkare av vajergrävare var engelska Newton Chambers & Company. Företaget, som köptes upp 1972, startades redan år 1794 och sysslade ursprungligen med järnframställning.

1949 introducerade Newton Chambers & Co en vajergrävare under varumärket NCK, vilket skedde i samarbete med det nordamerikanska maskintillverkaren Koehring. Monteringen av grävmaskinerna skedde i samma lokaler som Churchillstridsvagnarna tillverkades under andra världskriget.

Den rostbruna vajergrävaren i detta reportage är en Koehring model 205, som i Sverige såldes under namnet NCK på 1950-talet. I likhet med andra vajergrävmaskiner är den ett mekaniskt mästerverk och ett under av ingenjörsanda. Den drivs av en sexcylindrig radimotor, för bensin, från Chevrolet Med undantag från någon enstaka elkabel, till batteriet, startmotorn, tändspole och de två startknapparna, saknar 205:an elektronik.

1952 kom fransmannen George J. Bataille på idén att ersätta vajertekniken i grävmaskiner med hydraulik. Hydrauliken, som enkelt beskrivet fördelar kraften från motorn till bom och skopa i slangar och kolvar under högt tryck, gjorde grävmaskinerna mindre och betydligt mer lättmanövrerade.

I slutet av 1960-talet hade hydrauliken blivit den dominerande tekniken i nya grävmaskiner. Merparten av de producenter som tillverkade vajergrävare klarade inte övergången till hydraulik. Koehring klarade dock övergången. Under 1970-talet utvecklade de med stor framgång grävmaskiner och skogsmaskiner. Men sedan försvann även Koehring in i den historiska dimman.

Men vajergrävarnas tid är inte helt över. Tekniken är fortfarande i bruk i de gigantiska grävmaskiner som används i dagbrott världen över. Och i Sverige finns många entusiaster som håller minnet och kunskapen om dessa mekaniska mästerverk i liv.