Råbäcks mekaniska stenhuggeri – ett unikt industriminne

Året är 1895 och vid Råbäcks mekaniska stenhuggeri, intill Vänerns strand vid Kinnekulle i Västergötland, är stenarbetarna uppställda inför fotografens kamera.
127 år senare är stenhuggeriet med tillhörande verkstäder arbetslivsmuseum och byggnadsminne. Idag räknas Råbäck som en av landets bäst bevarade arbetsplatser från industrialismens genombrott under 1800-talet
.

Text: Jens Flyckt
Foto: Västergötlands Museum/Public Domain, Jens Flyckt, Eric Julihn och Christer Åhlin

I samband med industrialismens framväxt på 1800-talet ökade efterfrågan på bearbetad natursten till kajer, gator och husbyggen. Det resulterade i att mängder av stenhuggerier växte upp runt om i Sverige. Ett exempel är Råbäcks mekaniska stenhuggeri som grundades år 1888 av friherren Carl Klingspor. Då var det en toppmodern industri med den senaste tekniken – bland annat fyra ångdrivna stenhyvlar.

Råbäcks mekaniska stenhuggeri. Bilden är tagen vid tiden runt 1895. Notera den smalspåriga industribanan.

Råbäck producerade bland annat portaler, trappsten, golvsten och fönsterbrädor av Kinnekulles röda och gråa kalksten. Även gravvårdar, ladugårdsinredningar och trädgårdssten tillverkades.

Manuellt stenarbete i Råbäcks mekaniska stenhuggeri år 1986. Foto: Christer Åhlin/Västergötlands museum CC BY-NC ND.

Kinnekulles 400 miljoner år gamla kalksten började brytas i större skala redan på 1100-talet, men det är en annan historia.

Enligt Västergötlands museum hade Råbäcks mekaniska stenhuggeri som mest 50 anställda vid tiden runt år 1900.

Kalkstenen bröts ett par kilometer från stenhuggeriet. Den bearbetade stenen fraktades sedan med båt från den närliggande hamnen – till Karlstad och andra städer längs Vänerns stränder. Export skedde även till Danmark.

Råbäcks mekaniska stenhuggeri är idag byggnadsminne och arbetslivsmuseum. Maskinparken från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal är unik och används i museiverksamheten. På bilden syns en av museets stenhyvlar. Foto: Eric Julihn (CC BY)

När byggboomen avtog under 1900-talets första årtionden och efterfrågan på bearbetad natursten minskade, fick många stenhuggerier problem med lönsamheten och lades ner. Av denna jätteindustri, som i ett halvt århundrade sysselsatte tusentals landsbygdsbor, återstår idag nästan endast öde stenbrott – där slyskogen gör allt för att dölja spåren stenhuggarnas slit.

400 miljoner år gammal kalksten från Kinnekulle.

Även Råbäcks mekaniska stenhuggeri drabbades av den vikande marknaden, men klarade sig relativt länge. 1912 ersattes ångkraften med el. Verksamheten moderniserades ytterligare på 1930-talet. Anläggningen var i kommersiell drift fram till 1970, enligt Kinnekulles hembygdsförening.

Stenbrottens historia i Sverige är flera tusen år gammal. Så länge det funnits människor i det som senare skulle bli Sverige har det brutits sten och mineraler.
Kvartsbrott är ett exempel. Det är en fornlämningstyp som förknippas förhistorisk brytning av mineralet kvarts, som användes för tillverkning av vapen, skrapor och verktyg. Skånes flintstensbrott är ett annat exempel.

Mineralet kvarts.

Kristendomens etablering innebar ett stort behov av bearbetad natursten, bland annat kalksten och granit, till bygget av medeltidens monumentala kyrkbyggen.
För att upptäcka forntidens stenbrott i terrängen krävs i regel specialkunskaper. Men 1800-talets stenbrott känns lätt igen på sin industriella storlek, skarpa brottytor och mängder av kvarlämnade stenblock.

Det var inte enbart stenbrott som fick ekonomiska problem när 1800-talets byggboom avtog. En liknande utveckling skedde även inom tegelindustrin i Mälarområdet. Under 1800-talets sena hälft, då Stockholms stad expanderade kraftigt och det behövdes enorma mängder tegel till husbyggena, ökade efterfrågan på tegel. I var och varannan vik, som möjliggjorde transporter med pråmar längs Mälaren till huvudstaden, växte det upp små tegelbruk.

Men i takt med det nya seklet fortskred minskade efterfrågan på tegel. Det som vid sekelskiftet 1800/1900 hade varit en lukrativ industri ödelades och försvann till stor del inom några årtionden.

Slagsta tegelbruk utanför Stockholm etablerades år 1664, men fick ett stort uppsving i slutet av 1800-talet. 1914 lades verksamheten ner. Av ringugn och andra byggnader återstår endast högar med krossad tegel.

Men Råbäcks stenhuggeri, dess unika arbetsmiljö och maskinpark från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal är bevarad och i drift.

1982 bildades Stiftelsen Råbäcks mekaniska stenhuggeri, som förvaltar anläggningen. Stiftelsen är ideell och verksamheten får inte gå med vinst. Bakom stiftelsen står bland annat Götene kommun, Kinnekulle hembygdsförening, Föreningen stenhuggeriets vänner, Thorsbergs stenhuggeri AB och industrifacket Metall.

1983 bildades den ideella Föreningen stenhuggeriets vänner. Föreningens syfte är att, i samarbete med stiftelsen, bevara, vårda och levandegöra Råbäcks mekaniska stenhuggeri. Föreningen arrangerar bland annat kurser i stenhuggeri.

Redo för fotografering. Längst fram sitter vaktmästaren iklädd blanka läderstövlar, kavaj, skjorta, slips och passande hatt. Bakom honom sitter arbetarna, iklädda träskor, skinnförkläden och skitiga arbetskläder och tittar in i kameran.

Sedan 1984 är Råbäcks mekaniska stenhuggeri ett lagskyddat byggnadsminne. Och 2018 belönades föreningens arbete med titeln Årets Arbetslivsmuseum. Motiveringen lyder:

”Genom stenhårt ideellt arbete visas en autentisk och fungerande stenhuggerimiljö där besökaren får kunskap om stenindustrins historia. I föreningens kursverksamhet förmedlas kunskapen med klubba och mejsel i hand. På ett föredömligt sätt engageras och välkomnar museet en mångfald av besökare. Föreningen är dessutom aktiv i samhällsfrågor som berör industrisamhällets kulturarv”.

Bakom utmärkelsen står bland annat Arbetets museum, Statens Försvarshistoriska museer och Sveriges Järnvägsmuseum.

Granne med en gravhög

Vad sägs om att bo granne med en av Sveriges största gravhögar? Kungshögen Nordians hög i fornlämningsområdet Åshusby utanför Rosersberg är beläget under Arlanda flygplats södra inflygning, några hundra meter väster om E4:an och Norra stambanan.


Text och foto: Jens Flyckt

Sedan 1700-talet ligger Oppgården i skuggan av Nordians hög – en kungshög från 500/600-talet. Numera är gårdens mest känd för sin koppling till Carl Michael Bellman, som kände gårdens dåvarande ägare. Mindre känt att en av Upplands äldsta, knuttimrade bygnader finns på ägorna.

Nuvarande ägare heter Niclas och Annika Larsson.

Oppgården vid Åshusby utanför Rosersberg i Uppland.

-Huset är i hyfsat originalskick, säger Nicklas Larsson och visar runt i husets alla rum och
vrår, säger Niclas Larsson.

Lite är känt om Oppgården, som i handlingar även kallas Hammargrenska gården. Mangårdsbyggnaden är förhållandevis liten. Huset som uppfördes i början av 1700-talet är stilfullt med sitt brutna tegeltak, faluröda panel, gröna fönsterluckor och förstukvist i gult och vitt.

Niclas Larsson

Samtliga kakelugnar finns kvar och innertaket består av grova, kilsågade brädor som sannolikt
är ursprungliga. Kilsågning är en gammal metod som utgår från varje stocks förutsättningar
och som gör att brädan blir smalare i ena ändan. Kilsågade innertak och golv återfinns ofta i
gamla, orörda trähus.

Bevarand kakelugn och kilsågat innertak i ett av Oppgårdens rum.
På en av vindens väggar är årtalet 1812 skrivet. Vad årtalet står för är inte känt.


Uppe på vinden finns spår från de sekler som kommit och gått. Fragment av handmålade
tapeter och bårder dröjer sig kvar på de råkalla väggarna. På en av brädväggarna är årtalet
1812 skrivet flera gånger med svart färg.

-Spåren här uppe pekar på att vinden någon gång varit inredd, i alla fall med tapeter. Någon
tycks ha bott hör uppe, antagligen med skorstensstocken som den enda värmekällan. Vi lär
oss hela tiden något nytt om det här gamla huset, säger Nicklas Larsson.

Vi går ner för den oroväckande branta trappan och fortsätter ut genom en pardörr, som pryds av ålderdomliga, smidda gångjärn och munblåst fönsterglas. Vyn mot vänster från gårdsplanen domineras av Nordians hög. Den är cirka femtio meter i diameter, tio meter hög och är en av de största gravhögarna i Sverige.

På toppen är ett stort stenblock, som saknar ristningar, rest.

På toppen av Nordians hög är en stor sten rest. Stenen saknar ristningar.

Gravhögen är inte undersökt. Att det ligger en storman begravd där är det knappast ingen som
tvivlar på. Men att det skulle vara en kung är inte säkert. Kungshög är en arkeologisk
benämning för storleken på vissa gravhögar, som inte nödvändigtvis har med kungar att göra.

Runt Nordians hög finns ett ett naturreservat och ett stort fornlämningsområde med bland annat 150 kända gravar. Men antalet fornlämningar har varit större. När Norra stambanan byggdes i slutet av 1800-talet togs sand från fornlämningsområdet. Det finns även uppgifter om minst en runsten som kördes i stenkross.

Även vägbyggnationer under 1900-talet har skadat området. En av de märkligaste lämningarna som sedan länge är försvunnen, men som dokumenterades på 1600-talet, är ett stenblock med två 16-typiga runtecken i toppen.

Oppgården med några av de tillhörande ekonomibyggnaderna.

Där finns även ett forntida vägsystem med så kallade hålvägar, som ansluter till dagens stigar.
Fornlämningsområdet sträcker sig delvis in bland Oppgårdens byggnader.

Det var i juni 2021 som Niclas och Annika Larsson köpte Oppgården. Vad de då inte visste
var att de köpte en fastighet där vardagen är präglad av forntiden. Inte heller kände de till att
det finns ett 184 hektar stort naturreservat i området och att reservatsgränsen är dragen rakt
genom deras gårdsplan. Faktum är att reservatsgränsen går rakt igenom en av deras
stallbyggnader.

Gränsen för naturreservaten som skär tvärs igenom Oppgårdens stall och gårdsplan.

Det första man ser när man svänger av vägen och kör upp mellan husen är en blå metallskylt från länsstyrelsen som informerar om att gårdsplanen är ett naturreservat.

Men för Niclas och Annika är den märkliga gränsdragningen inte något problem.

-När Länsstyrelsen drog reservatsgränsen hade man uppenbarligen inte koll på var man drog
den. För oss spelar det inte så stor roll. Förutsatt att hästarna får fortsätta beta tycker vi det är
bra med naturreservatet. Det är en garanti på att det inte plötsligt ploppar upp en massa villor
runt omkring oss, säger han.

Får ni många besök?

-Ja, men vi tycker vi är trevligt. Varje helg är det alltid någon som är här och tittar på högen.
Det är både barn och vuxna som kommer hit. Om vårarna när backsipporna blommar på Nordians hög lär det komma turistbussar med besökare hit, säger Niclas Larsson.

Niclas Larsson vid hålvägarna, det forntida vägsystemet, strax söder om Oppgården. Hålvägarna påminner om diken.

Oppgården har på många sätt hamnat i skuggan av fornlämningarnas värden. Den lada som Nicklas nämner är ett talande exempel. Den säregna och ålderdomliga ladan, som består av tre sammanbyggda utrymmen, har stått där i alla år utan att någon har uppmärksammat den. Åren 2007 och 2008 inventerade Stockholms Läns Museum äldre timmerbyggnader i Uppland.

Utifrån en rad byggnadstekniska detaljer i ladan hamnade den på listan över Upplands äldsta timmerbyggnader. Någon exakt datering finns ännu inte.

Oppgårdens knuttimrade lada har många
ålderdomliga detaljer. Enligt Stockholms läns museum hör ladan till de äldst
timmerbyggnaderna i Uppland.
Delar av ladans interiör.

Men Oppgården är inget museum. Det är en modern gård. Nicklas berättar att verksamheten
på de 17 hektaren är uppdelad på två områden: fastighetsuthyrning och hästrelaterad
verksamhet.

-Det är en konstig variant av jordbruk där vi inte odlar något och allt gödsel körs bort med
lastbil. I och med att det här är ett vattenskyddsområde måste vi vara väldigt försiktiga med
gödseln. Vi får inte heller gräva och schakta som vi vill. Det går inte heller att bygga ett rosa
plasthus. Allt måste passa in i området. För att det ska bli någon ekonomi i det hela så jobbar
jag och Annika som ingenjörer, säger Niclas Larsson.

Vad fick er att köpa Oppgården?

-Vi sökte efter en gård med ridanläggning. Dessutom har Annika kusiner i området. Om
man inte är rädd för ljudstörningar så ligger Åshusby logistiskt väldigt bra till. Vi har nära
Arlanda, E4:an och pendeltåg. Samtidigt är det nära till djur och natur. Jag kommer från
Norrbotten och där är den gammal historia inte alltid närvarande. Men här har det bott folk i
tusentals år och det finns runstenar överallt, säger Niclas Larsson.

Nordians hög – en av landets största gravhögar.



Tillverkar klassiskt orange telefonkiosk

En filmsekvens gav Fredrik Trolin, delägare i Sättraby verkstads AB, en snilleblixt – att nytillverka 1970-talets klassiskt orange telefonkiosk. Det som började med en knasig idé utvecklades snabbt till allvar och en överfull orderbok.

Text och foto: Jens Flyckt

I Roslagens västra skogar, intill väg 280, har företaget Sättraby verkstads AB sina lokaler. Numera känns företaget lätt igen tack vare den telefonkiosk som står vid deras infart. En gång i tiden, innan mobiltelefonernas era, stod Televerkets telefonkiosker vid var och vart annan gathörn och intill landsvägarnas mest trafikerade vägskäl.

-Företaget startades av min pappas morbror på 1950-talar. Då hette det Björklunds bilprodukter. De tillverkade bland annat takräcken. Idag driver jag, min bror och vår personal verksamheten, säger Fredrik Trolin och kliver över en stor hund som ligger och sover i personalrummet.

Norrtäljeföretaget Sättrabys verkstads delägare Fredrik Trolin nytillverkar den klassiska telefonkiosken från1970-talet. Den marknadsförs bland annat som utedusch och växthus för tomater och gurkor.

När man kommer in i Sättrabys verkstads lokaler blir det tydligt att det råder en ovanlig företagskultur innanför väggarna. Mot en vägg står en bensinpump från 1950-talet och på motsatt vägg står profilen av den numera välkända telefonkiosken uppställd. Kikar man in bakom en dörr står där en köpmannadisk med gamla retroförpackningar.

-Visst är telefonkiosken häftig, säger en av de anställda som står på verkstadsgolvet och bearbetar små, fyrkantiga plåtbitar.

Fredrik Trolin berättar att företagets produktion främst består av legotillverkning av komponenter i tunnplåt till industrin. Det är allt från prototyper till serier på 10 000 tals exemplar.

-Vissa kunder kommer hit utan någon ritning. Då sätter vi oss tillsammans, skissar och diskuterar. Sedan förädlar vi skissen till en fysisk produkt. Det är intressant att höra kunden berätta om sina idéer och hur det kommit fram till dem. Ofta finns det en gemensam nämnare i våra arbetssätt. Vi är liksom nördiga i idéerna. Ofta känner vi ”det här måste vi göra” och tänker utanför ramarna. Man måste kunna svänga ut och göra något galet ibland. Där kommer telefonkiosken in. Det är min galna idé, säger han.

Fredrik Trolin

Fredrik betonar att telefonkiosken är ett fritidsprojekt som han har jobbat med på kvällar och annan ledig tid. ”En ren lekstuga”, som han beskriver det.

Hur fick du iden att nytillverka telefonkiosken, en av 1970-talets mest ikoniska symboler, som för länge sedan är borta?

-Jag kollade på en svensk film där det dök upp en telefonkiosk. Den gjorde ett sådant intryck på mig, även om jag egentligen är lite för ung för att ha en relation till den tid då telefonkiosker användes. Men jag kunde inte släppa den, så jag började rita på en telefonkiosk i datorn, säger han.

I original väger telefonkiosken 300 kilo. Sättrabys verkstads kopior är gjorda av aluminium och väger 50 kilo. Tanken är att kunderna ska kunna flytta telefonkioskerna för hand.

Det går dock inte att ringa från den nya telefonkiosken. Även vikten skiljer sig från originalet som väger 300 kilo. Fredriks telefonkiosk är tillverkad av aluminium och väger 50 kilo. Sättraby verkstads har flera modeller – bland annat som växthus för tomater. En annan modell har frostade glas, blandare och duschslang – en dusch för utomhusbruk.

-Många kunder, både privatpersoner och företag, använder den som dekoration på tomten. Ett musikband från Falkenberg köpte en telefonkiosk som rekvisita. Även filmbolag har hört av sig, säger han.

Men att hitta rätt mått på Televerkets telefonkiosk modell 61, som den heter, blev en svår utmaning. Den första prototypen var lite av en chansning.

-Vi skruvade ihop den och ställde den på verkstadsgolvet. Igenkänningsfaktorn var 100 procent, men någonting kändes konstigt med den. Då kom jag i kontakt med en kille som hade en originalkiosk som jag fick måtten på. Det visade sig att mina samtliga mått var en decimeter för stora. Då skalade jag om den och gjorde en ny prototyp och då blev allt rätt, säger han.

Redan på verkstadsgolvet väckte telefonkiosken uppmärksamhet bland utomstående. Reaktionen från en lastbilschaufför fick Fredrik att inse att hans fritidsprojekt kanske inte var så galet som han först hade trott.

-När han fick syn på kiosken skrek han: ’Vad fan, gör ni sådana där”. När jag såg hans reaktion insåg jag att vi var något på spåret. Så jag satte ut en annons på Blocket. Det bara välde in beställningar, säger Fredrik Trolin.

Han berättar att kundernas intresse för telefonkiosken var mycket större än vad de hade föreställt sig och att det blev problem med att hinna med produktionen.

-Vi fick respekt för det stora intresset. Läget blev svårhanterligt och därför har vi tillfälligt dragit tillbaka marknadsföring. Det är vår helt egna produkt och vi vill utveckla den till något bra och långsiktigt. Vi kommer marknadsföra den på ett bättre sätt. Första steget är en hemsida som brorsan tagit fram.Telefonkiosken.nu heter den. Men framför allt vill vi ha ett lager med telefonkiosker så kunderna slipper vänta på leverans, säger han.

Fredrik Trolin har fortfarande svårt att förstå det stora kundintresset för hans telefonkiosk.

Fredrik visar runt i ett av företagets lager. Där ligger nytillverkade aluminiumdelar till tio telefonkiosker, som redan är sålda, och väntar på montering.

Han har fortfarande svårt att förstå hur det som började som en rolig idé, kunde resultera i en så efterfrågad produkt.

-Jag plågar mig varje dag genom att fråga mig själv varför folk är så galna i telefonkiosker. På något sätt berör det folk djupt, i alla fall personer som är 40 år och äldre. Ungdomar som kommer hit har ingen aning om vad det är, säger Fredrik Trolin och tittar bort mot landsvägen där hans telefonkiosk strålar nostalgi i vårljuset.


Mer att läsa om Televerkets telefonkiosk m61:

http://www.stsf.org/Ph-arkiv/Phonetiken-2004-2.pdf

Skjutning på skoltid

Året är 1961 och på en skjutbana i trakterna runt Kopparberg är det mauserskytte på schemat för samrealelever. Skolfröken Kerstin Rickardsson antecknar noga elevernas resultat på skjutbanan.

Text och foto: Jens Flyckt
Historiska bilder: Anders Bogland/Örebro museum/Public Domain

I dag har ”skolskjutning” en betydligt mörkare innebörd än vad det hade under större delen av 1900-talet. Men så har det inte alltid varit. För inte allt för länge sedan var skytte och skola en naturlig kombination.

Det ser ut att vara höst. Vad som sker på bilden, tagen någonstans i Kopparberg år 1961, är oklart. Att döma av slutstyckenas (ett av gevären vitala delar) spända lägen är det antagligen en genomgång av hur gevär m/96 fungerar.

Sverigereportage har tidigare skrivit om skyttet och den Frivilliga Skytterörelsen (FSR) som under 1900-talets mitt var en stor folkrörelse i Sverige. Den var även en av de största idrottsorganisationer – med årligt ekonomiskt och materiellt stöd (bland annat ammunition) från Försvarsmakten. FSR hade sina rötter i 1860-talets Skarpskytterörelse. Det finns även en förbindelse med Svenska Jägareförbundets tillkomst på 1830-talet.

Mer om skjutbanan vid Karolinska sjukhuset här.

Som Sverigereportage tidigare har berättat om fanns det i mitten av 1900-talet skjutbanor i var och varannan by. Mer om detta här.

Många skolor, särskilt högre läroverk och även institutioner, hade egna gevär och annan utrustning som hör skyttesporten till. I vissa fall hade institutioner egna skjutbanor.

Att eleverna fick ägna sig åt skytte var därför inte konstigt. Troligen hade många av eleverna, särskilt från landsbygden, sedan tidigare vapenerfarenhet från jakt och skytte hemifrån.

På denna bild pågår skyttet under ledning av ett piprökande befäl. Skolfröken Kerstin Rickardsson (i bildens bakgrund) noterar elevernas resultat – som meddelas av personal i målområdet. Notera tomhylsorna på marken.

På bilderna från Kopparberg är 1950-talets mode fortfarande närvarande i elevernas frisyrer och kläder. Vilken skjutbana som bilderna är tagna på är okänt. På skjutvallen har det lagts upp filtar som skjutstöd och liggunderlag.

Det är så kallat mauserskytte, som är Sveriges äldsta skyttegren i drift, som eleverna skjuter. Det är banskytte som sker på 300 meter. För skyttar upp till 17 år är det 200 meter som gäller. Så säger i alla fall dagens regelverk.

Det är en skolverksamhet, men den militära närvaron kan man inte ta miste på. Minst en person i militär uniform är närvarande och leder skjutningen, att döma av bilderna. Den militära närvaron i det civila skyttet vittnar om att det inte enbart handlar om föreningsliv och folksport. Värnplikten blir tidsmässigt och ekonomiskt mycket mer effektiv om rekryterna redan kan skjuta och hantera skjutvapen när de rycker in.

Det är inte luftgevär som eleverna skjuter med. Det är det militära geväret modell 96, efter året 1896 då det antogs av den svenska krigsmakten. En variant (karbin) av m/96 används än idag som ceremonivapen inom Försvarsmakten.

Gevär m/96 med diopter och där under tre laddramar med tre generationers kulor genom 120 år. Till vänster trubbkulor från år 1900, i mitten spetskulor från 1940-talet och till höger moderna (civila) kular från 2020-talet. Laddram är ett metallclips för fem patroner som möjliggör snabbladdning.


M/96 är baserat på bröderna Mausers legendariska cylindermekanik från 1893, som efter svenska direktiv vidareutvecklades till ett av vapenhistorians mest välkända repetergevär – The Swedish mauser, som vapnet kallas i övriga delar av västvärlden.

Geväret väger fyra kilo och laddas med fem patroner i det inbyggda magasinet. Graderingen på gevärens öppna riktmedel avslöjar att det designades för att bekämpa fiender på upp till 2 000 meters avstånd. Vissa exemplar är konverterade med en annan typ av riktmedel – så kallad diopter.

Kalibern är den numera klassiska 6,5×55, som Norge och Sverige gemensamt tog fram i slutet av 1800-talet. Än idag räknas kalibern som en av de mest högpresterande och flankskutande kalibern i sin klass.

Gevär m/96 har i över hundra år haft en framträdande roll i svenskt skytte. Än idag är dessa gevär relativt vanliga på svenska skjutbanor. Men de flesta skyttar, särskilt på elitnivå, har sedan länge gått över till mer moderna vapen.

Koncentrerade skyttar. Så här såg det ofta ut på landets många skjutbanor i mitten av 1900-talet – en tid då ingen tänkte på att skydda hörseln från gevärsskottens höga knallar.

Att ungdomar så tidigt kom i kontakt med skytte resulterade i att Sverige tidigt blev en framstående skyttenation – och det är vi än idag.

När bilderna togs existerade inte tankar som att använda hörselskydd, skyddsglasögon och annan skyddsutrustning vid skytte, vilket idag är en självklarhet. Det resulterade i att generationer med skyttar ådrog sig svåra hörselskador redan i tidig ålder. Mauserskyttar som var med på Frivilliga Skytterörelsens glansdagar under 1900-talet och som idag är pensionärer, kännetecknas ofta av att de är mer eller mindre döva.