Dagens vägmärken är en relativt modern företeelse – men idén är minst tusen år gammal. I närheten av Daretorp i Västergötland står en milstolpe av ek som kan var upp mot 350 år gammal. Vid en åkerkant utanför Rimbo i Uppland finns en runsten från 1000-talet, vars text berättar att stenen är ett vägmärke – ett ”brautaRmærki”

Text: Jens Flyckt
Foto om inget annat anges: Jens Flyckt
Övrigt foto: Bengt A Lundberg/Riksantikvarieämbetet, Karin Blent/Skansen

Ett vägmärke är en skylt, sten, trästolpe eller liknande anordning. Med text, tecken eller färg informerar den om avstånd och färdriktningar. De moderna vägmärkena är knappt 100 år gamla. Det skulle dröja till 1935 innan den första kungörelse om vägmärken och vägvisning utfärdades i Sverige.

Så kallade vägvisare av trä eller sten är föregångare till dagens vägmärken.
1734 års gästgiveriförordning innebar att vägvisare skulle sättas upp intill vägskäl, som ledde till städer, bruk och andra betydande platser. Vägvisare restes ända in på 1920-talet.

De vägvisare som ännu står kvar är i regel stenar med flera inhuggna ortsnamn och färdriktningar inhuggna. Utseendemässigt är variationen stor. Vissa exemplar är mycket fint och kreativt utformade, med utsökt träsmide, järnsmide och måleri, till den grad att de snarare framstår som konstverk. Andra vägvisare är obearbetade stenblock med ortnamn och pilar inhuggna direkt i den grova ytan.

Vägvisare av trä är av naturliga skäl för länge sedan borta. En kopia av en vägvisare av trä från 1700-talet är Granne Påle, som står i fyrvägskorsningen mellan Kungslena, Dimbo, Varv och Ekedalen utanför Tidaholm i Västergötland.

Enligt sägnen ska Granne Påle ha satts upp efter att drottning Kristina red fel i korsningen.

En direkt motsats till Granne Påle finns vid en gammal fyrvägskorsning mellan Skånela, Orkesta, Lunda och Norrtälje i Uppland. Den vägvisaren är från 1920 och består av ett obearbetat stenblock. Ortnamnen, som anges i övre och undre textrader, omsluter nästen hela stenblocket.

Längst ner på vägvisaren står: ”VÄSTRA FÖGD. SÖDRAVÄGH. DISTR”

Den övre textraden med tillhörande färdriktningar: ”T. Skånela S.
<—

T. Orkesta och
Frösunda K.
—>

Nedre textraden: 1920
T. Lunda K.
<—
T. Skånela S.
—>

Lite är skrivet om vägvisarnas historia. De exemplar som fortfarande står kvar längs gamla knutpunkter i de äldre vägsystemen är endast en bråkdel av de vägvisare som rests.

Vägvisarna förlorade sin funktion när systemet med vägskyltar kom under 1900-talets första hälft. Där den moderna vägskyltningen idag saknasvkan vägvisarna fortfarande spela en roll, i alla fall för vilsna vandrare och cyklister.

Även om vägvisarna helt klar kvalar in på beskrivningen som tidiga vägmärke, så är det milstolparna, som restes längs gamla vägsträckningar som avståndsmarkeringar, som brukar benämnas som de första ”riktiga” vägmärkena.

Milstolparnas historia har flera parallella tidsaxlar, sidospår och avstickare som överlappar varandra. Det är en i högsta grad rörig historia, som från mitten av 1600-talet och fram till början av 1900-talet, präglades av konflikter, prestige, skryt och en eftersatt kulturmiljövård.

Ett pedagogiskt problem är vad man ska kalla dessa vägknuta kulturminnen för. Milsten är idag ett vedertaget begrepp hos allmänheten. Men det är ett missvisande begrepp. Till att börja med restes inte milstenarna enbart vid varje mil, vilket namnet antyder, utan även vid varje halvmil och fjärdedels mil. De äldsta milstenarna var stolpar av sten och trä. Dessutom finns det milstenar som är formade som milstenar, men som är tillverkade av trä. De tillverkades även av gjutjärn.

I reportaget används milstolpe för att inte krångla till det hela.

Det hela började år 1649 då drottning Kristinas gästgiveri- och skjutsförordning kom. Det var på många sätt en banbrytande förordning som gjorde resandet lättare och innebar att milstolpar av trä och sten började resar längs allmänna vägar.

Förordningen innebar även att en mil blev ett rikstäckande enhetstal. Innan 1649 var en mil olika lång beroende på var i vilket landskap man befann sig.

Syftet med denna förenkling var inte främst att underlätta vanligt folks resande, utan rent administrativt. I det växande Stormaktssverige blev det viktigt att hålla koll på tjänstemännens traktamenten vid resor.

Milstolpar var inte ett svenskt påhitt. Redan i det enorma romarriket fanns det ett system med milstolpar, som angav sträckan till Rom. Danmark var tidigare än Sverige med att mäta upp sina vägar med milstolpar.

Det fanns ingen rikstäckande standard för hur en milstolpe skulle se ut i Sverige. Utseendet varierar därför kraftigt och är ofta präglade av lokala konst- och hantverkstraditioner. Milstolparna i Uppland och Västergötland är ett tydligt exempel på de stora skillnaderna.

Milstolpar kan bland annat vara tillverkade av granit, gnejs, kalksten, gjutjärn och trä. Vissa milstolpar har årtal, kungliga sigill, namn på landshövdingar, vilka som rest den och inte minst avståndet till Stockholm. Från början restes de direkt i marken. Men senare restes de i postament, som är ett annat ord för kallmurarade stenfundament.

Sverigereportage har även skrivit om en annan av vägarnas okända kulturlämningar – väghållningsstenar.

Det finns cirka 8000 milstolpar i Sverige. I Svensk bebyggelsehistorisk tidskrift från 2002 skriver väghistorikern Stefan Nordin att det ursprungliga antalet sannolikt var det dubbla och orsaken till att så många har försvunnit är försummad kulturmiljövård.

Stefan Nordin skriver att kvarts- och halvmilsstolpar ursprungligen tillverkades av trä, men att även helmilsstolpar tillverkades av trä i slutet av 1600-talet. Likt vägvisarna restes milstolpar av trä ursprungligen direkt i marken. Det var först på 1700-talet som milstenarna började resas i postament. På vissa platser, där milstolparna av trä för länge sedan är borta, kan man fortfarande ana trästolpens gamla formspråk i nuvarande milstolpar.

Vid den gamla vägen mellan Knutby och brukssamhället Rånäs i Uppland finns tre kallmurade postament, i vilka nytillverkade milstolpar av rödtjärad ek är resta.

Vid en inventering 1952 noterades att ett av postamenten utanför Rånäs hade en milstolpe av trä som var 1 meter hög, 0,3 meter bred och 0,10 meter tjock. Vad som sedan hände med originalstolpen är oklart, men sannolikt stals den.

Enligt beskrivningen av trästolpen så skiljer sig den markant från andra stolpar i området, som är från 1700-talet och tillverkade av sten. I och med att originalet är borta är det omöjligt att datera den med säkerhet, men sannolikt rör det sig om sent 1600-tal eller tidigt 1700-tal.

Det finns ett antal milstolpar av sten från 1600-talet bevarade. Ett av exemplaren kommer från Halland och står på Skansen i Stockholm. Förutom det inhuggna årtalet 1666 vittnar även formen och avsaknaden av postament om att det är fråga om 1600-tal.

Sveriges äldsta milstolpar av sten är från Dalarna och Skaraborg och är daterade till 1652.

Men kanske finns det en lika gammal eller till och med äldre milstolpe av trä bevarad. Svaret på den frågan gömmer sig under några björkar i Västergötland, intill vägen mellan Brandstorp och Daretorp. Det är en 1,1 meter hög ekstolpe som står direkt i marken fyra meter från vägen.

Den är registrerad som milstolpe. Så här beskriver Riksantikvarieämbetet stolpen i fornlämningsregistret:

”Milstolpe, ek, 1,1 m h, 0,25 m br (N-S) och 0,15 m tj. Sprucken och torr med ojämnt krön. Enligt äldre sagesmän i trakten har text varit synlig tidigare, troligen 1/2 eller 1/4 mil. Flyttad från andra sidan vägen.”

Stolpen flyttades till andra sidan i samband med att vägen breddades. I samband med flytten kokades stolpen i tjära för att göra den mer motståndskraftigt mot väder och vind.

Riksantikvarieämbetet refererar till den lokal skogsvaktaren Berggren, som i artikeln ”Två milpålar från Hökensås” (boken Dimbobygden från 1978), anger att den aktuella ekstolpen ska ha haft inristade siffror.

Stolpen är inte daterad. Med tanke på den hantverkstradition som präglar traktens milstolpar av kalksten, framstår det som märkligt det plötsligt skulle ha rests en milstolpe av ek på 1700-talet eller senare. Från andra delar av landet, bland annat Upplands-Bro, är det känt att den första generationens milstolpar av trä (1650-tal) var korta, strax över en meter höga. Senare blev milstolpar av trä betydligt högre – i vissa fall upp till fyra meter.

Att det berättas om ytterligare en lokal ”milpåle”, ett ordval som indikerar att den var gjord av trä, kan indikera att det kan röra sig om två helmilstolpar. På 1600-talet restes de i par, vid sidan om vägen, vilka resande passerade igenom.

Före 1650 finns ett besynnerligt tomrum. Det är som om det inte finns några vägmärken då, vilket det garanterat gjorde. Från mitten av 1500-talet börjar det hända saker med vägnätet, som till stor del bestod av smala och gropiga ridstigar. Gustav Vasa beslutade bland annat om vilka vägar som då skulle användas mellan landskapen.

I de medeltida landskapslagarna finns mycket information om hur vägar ska skötas och av vem. Men det här med vägmärken tycks inte nämnas. Sannolikt finns det antagligen förbisedd information om detta, i museernas magasin och i arkivens dokument. Men vägmärken under medeltiden är inte direkt ett överetablerat forskningsområde. Det lär därför dröja innan det blir några svar.

Vid vikingatidens slut på 1000-talet finns det runstenar som tros haft en funktion som vägmärken.

I artikeln Saga och sed, i KUNGL. GUSTAV ADOLFS AKADEMINS ÅRSBOK 2015, redogör runologen Magnus Källström för två uppländska runstenar med inskrifter i vilka vägmärken nämns.

”Jag tror nog att runstenar många gånger har fungerat som en form av vägmärken, nämligen för att till exempel markera platser för vad och hamnlägen, men även för att märka ut vägsträckningar över stora lerslätter som till exempel i trakterna runt Uppsala. På ett par stenar möter vi också ord som brautaRkuml och brautaRmærki, som betyder just ‘vägmärke’, skriver Magnus Källström.

Han skriver att det sedan tidigare är känt att runstenar vid sidan av att vara minnesmonument, även har fungerat som riktpunkter i landskapen. Den första runstenen han refererar till är (U 512), som står vid Stortjäran intill Metsjön några kilometer väster om Rimbo i Uppland. Den 2,5 meter höga runstenen markerade ursprungligen ett hamnläge vid den intilliggande sjön.

U 512 var länge sönderslagen. Det första fragmentet, den nedre tredjedelen, påträffades 1871. De två övre delarna påträffades på Skedvikens botten, en stor sjö norr om Stortjäran. De två fragmenten bärgades under dramatiska former 1948 och sammanfogades på sin nuvarande plats 1952. En del av stenen fattas fortfarande.

”Fröbjörn … och Frö… och … finn, de reste denna sten efter Gudmar, sin gode far, och Tumme, sin bror. Gud och Guds moder hjälpe deras ande och själ bättre än de har gjort sig förtjänta av. Här skall stånda stenen vid bryggan. Söner efter fadern satte, den gode. Ger… märke efter sin man.”

Den andra runstenen som Magnus Källström nämner är den tre meter höga Sälnastenen (U 323) som tidigare stod vid en bro i Skånela, Uppland, men som flyttades till Skånelaholms slott på 1800-talet.

Med sina 200 runor är Sälnastenen en av de längsta runristningarna i Sverige.

”Östen och Jorund och Björn, de bröderna reste (denna) sten Drums(?), sin fader. Gud hjälpe hans ande och själ, tillgive honom brott och synder. Alltid skall ligga, medan människor finnas, bron hårt slagen, bred efter den gode. Svenner gjorde den efter sin fader. Ej kan en bättre vägvård bliva”

För att lättare förstå hur det här med vägmärke, som nämns som ”märke” och ”vägvård” i de aktuella översättningarna hänger ihop, rekommenderas att ni läser Magnus Källströms artikel.

Läs Magnus Källströms artikel här.

De äldsta konkreta spåren från vägmärken upphör med dessa runstenar. Vill man gå tillbaka ännu längre i tiden är det spekulationer och teorier som gäller.

Så länge människor har färdats längre sträckor på land, vilket har skett i tusentals år, borde det funnits ett behov av att märka upp stigar och andra färdvägar. Muntlig berättartraditioner har antagligen spelat en stor roll.

Från järnåldern finns till exempel mängder av väglämningar, som hålvägar och anlagda vägbankar, som vittnar om ett relativt omfattande vägsystem.

När städer som Sigtuna, Enköping och Arboga växte upp på medeltiden och det via landvägar kom besökare som aldrig tidigare varit på dessa platser, så är frågan hur folk hittade om det inte fanns utsatta vägmärken?

Kanske bestod de första anlagda vägmärkena av nerslagna trästörar med markeringar, huggmärken i träd eller enklare konstruktioner av natursten längs de stigar som folk färdades på. Kanske är det så enkelt att man redan för tusentals år sedan målade på träd, på samma sätt vi gör idag längs stigar och leder i naturreservat och nationalparker.

Vad sägs om att bo granne med en av Sveriges största gravhögar? Kungshögen Nordians hög i fornlämningsområdet Åshusby utanför Rosersberg är beläget under Arlanda flygplats södra inflygning, några hundra meter väster om E4:an och Norra stambanan.

Text och foto: Jens Flyckt

Sedan 1700-talet ligger Oppgården i skuggan av Nordians hög – en kungshög från 500/600-talet. Numera är gårdens mest känd för sin koppling till Carl Michael Bellman, som kände gårdens dåvarande ägare. Mindre känt att en av Upplands äldsta, knuttimrade bygnader finns på ägorna.

Nuvarande ägare heter Niclas och Annika Larsson.

-Huset är i hyfsat originalskick, säger Nicklas Larsson och visar runt i husets alla rum och
vrår, säger Niclas Larsson.

Lite är känt om Oppgården, som i handlingar även kallas Hammargrenska gården. Mangårdsbyggnaden är förhållandevis liten. Huset som uppfördes i början av 1700-talet är stilfullt med sitt brutna tegeltak, faluröda panel, gröna fönsterluckor och förstukvist i gult och vitt.

Samtliga kakelugnar finns kvar och innertaket består av grova, kilsågade brädor som sannolikt
är ursprungliga. Kilsågning är en gammal metod som utgår från varje stocks förutsättningar
och som gör att brädan blir smalare i ena ändan. Kilsågade innertak och golv återfinns ofta i
gamla, orörda trähus.

Uppe på vinden finns spår från de sekler som kommit och gått. Fragment av handmålade
tapeter och bårder dröjer sig kvar på de råkalla väggarna. På en av brädväggarna är årtalet
1812 skrivet flera gånger med svart färg.

-Spåren här uppe pekar på att vinden någon gång varit inredd, i alla fall med tapeter. Någon
tycks ha bott hör uppe, antagligen med skorstensstocken som den enda värmekällan. Vi lär
oss hela tiden något nytt om det här gamla huset, säger Nicklas Larsson.

Vi går ner för den oroväckande branta trappan och fortsätter ut genom en pardörr, som pryds av ålderdomliga, smidda gångjärn och munblåst fönsterglas. Vyn mot vänster från gårdsplanen domineras av Nordians hög. Den är cirka femtio meter i diameter, tio meter hög och är en av de största gravhögarna i Sverige.

På toppen är ett stort stenblock, som saknar ristningar, rest.

Gravhögen är inte undersökt. Att det ligger en storman begravd där är det knappast ingen som
tvivlar på. Men att det skulle vara en kung är inte säkert. Kungshög är en arkeologisk
benämning för storleken på vissa gravhögar, som inte nödvändigtvis har med kungar att göra.

Runt Nordians hög finns ett ett naturreservat och ett stort fornlämningsområde med bland annat 150 kända gravar. Men antalet fornlämningar har varit större. När Norra stambanan byggdes i slutet av 1800-talet togs sand från fornlämningsområdet. Det finns även uppgifter om minst en runsten som kördes i stenkross.

Även vägbyggnationer under 1900-talet har skadat området. En av de märkligaste lämningarna som sedan länge är försvunnen, men som dokumenterades på 1600-talet, är ett stenblock med två 16-typiga runtecken i toppen.

Där finns även ett forntida vägsystem med så kallade hålvägar, som ansluter till dagens stigar.
Fornlämningsområdet sträcker sig delvis in bland Oppgårdens byggnader.

Det var i juni 2021 som Niclas och Annika Larsson köpte Oppgården. Vad de då inte visste
var att de köpte en fastighet där vardagen är präglad av forntiden. Inte heller kände de till att
det finns ett 184 hektar stort naturreservat i området och att reservatsgränsen är dragen rakt
genom deras gårdsplan. Faktum är att reservatsgränsen går rakt igenom en av deras
stallbyggnader.

Det första man ser när man svänger av vägen och kör upp mellan husen är en blå metallskylt från länsstyrelsen som informerar om att gårdsplanen är ett naturreservat.

Men för Niclas och Annika är den märkliga gränsdragningen inte något problem.

-När Länsstyrelsen drog reservatsgränsen hade man uppenbarligen inte koll på var man drog
den. För oss spelar det inte så stor roll. Förutsatt att hästarna får fortsätta beta tycker vi det är
bra med naturreservatet. Det är en garanti på att det inte plötsligt ploppar upp en massa villor
runt omkring oss, säger han.

Får ni många besök?

-Ja, men vi tycker vi är trevligt. Varje helg är det alltid någon som är här och tittar på högen.
Det är både barn och vuxna som kommer hit. Om vårarna när backsipporna blommar på Nordians hög lär det komma turistbussar med besökare hit, säger Niclas Larsson.

Oppgården har på många sätt hamnat i skuggan av fornlämningarnas värden. Den lada som Nicklas nämner är ett talande exempel. Den säregna och ålderdomliga ladan, som består av tre sammanbyggda utrymmen, har stått där i alla år utan att någon har uppmärksammat den. Åren 2007 och 2008 inventerade Stockholms Läns Museum äldre timmerbyggnader i Uppland.

Utifrån en rad byggnadstekniska detaljer i ladan hamnade den på listan över Upplands äldsta timmerbyggnader. Någon exakt datering finns ännu inte.

Men Oppgården är inget museum. Det är en modern gård. Nicklas berättar att verksamheten
på de 17 hektaren är uppdelad på två områden: fastighetsuthyrning och hästrelaterad
verksamhet.

-Det är en konstig variant av jordbruk där vi inte odlar något och allt gödsel körs bort med
lastbil. I och med att det här är ett vattenskyddsområde måste vi vara väldigt försiktiga med
gödseln. Vi får inte heller gräva och schakta som vi vill. Det går inte heller att bygga ett rosa
plasthus. Allt måste passa in i området. För att det ska bli någon ekonomi i det hela så jobbar
jag och Annika som ingenjörer, säger Niclas Larsson.

Vad fick er att köpa Oppgården?

-Vi sökte efter en gård med ridanläggning. Dessutom har Annika kusiner i området. Om
man inte är rädd för ljudstörningar så ligger Åshusby logistiskt väldigt bra till. Vi har nära
Arlanda, E4:an och pendeltåg. Samtidigt är det nära till djur och natur. Jag kommer från
Norrbotten och där är den gammal historia inte alltid närvarande. Men här har det bott folk i
tusentals år och det finns runstenar överallt, säger Niclas Larsson.

Den fridlysta gulsippan är en av lundarnas rariteter – i alla fall i Uppland. Söderut i landet kan den bilda kraftiga bestånd.

Hjälstaviken, Uppland.

En filmsekvens gav Fredrik Trolin, delägare i Sättraby verkstads AB, en snilleblixt – att nytillverka 1970-talets klassiskt orange telefonkiosk. Det som började med en knasig idé utvecklades snabbt till allvar och en överfull orderbok.

Text och foto: Jens Flyckt

I Roslagens västra skogar, intill väg 280, har företaget Sättraby verkstads AB sina lokaler. Numera känns företaget lätt igen tack vare den telefonkiosk som står vid deras infart. En gång i tiden, innan mobiltelefonernas era, stod Televerkets telefonkiosker vid var och vart annan gathörn och intill landsvägarnas mest trafikerade vägskäl.

-Företaget startades av min pappas morbror på 1950-talar. Då hette det Björklunds bilprodukter. De tillverkade bland annat takräcken. Idag driver jag, min bror och vår personal verksamheten, säger Fredrik Trolin och kliver över en stor hund som ligger och sover i personalrummet.

När man kommer in i Sättrabys verkstads lokaler blir det tydligt att det råder en ovanlig företagskultur innanför väggarna. Mot en vägg står en bensinpump från 1950-talet och på motsatt vägg står profilen av den numera välkända telefonkiosken uppställd. Kikar man in bakom en dörr står där en köpmannadisk med gamla retroförpackningar.

-Visst är telefonkiosken häftig, säger en av de anställda som står på verkstadsgolvet och bearbetar små, fyrkantiga plåtbitar.

Fredrik Trolin berättar att företagets produktion främst består av legotillverkning av komponenter i tunnplåt till industrin. Det är allt från prototyper till serier på 10 000 tals exemplar.

-Vissa kunder kommer hit utan någon ritning. Då sätter vi oss tillsammans, skissar och diskuterar. Sedan förädlar vi skissen till en fysisk produkt. Det är intressant att höra kunden berätta om sina idéer och hur det kommit fram till dem. Ofta finns det en gemensam nämnare i våra arbetssätt. Vi är liksom nördiga i idéerna. Ofta känner vi ”det här måste vi göra” och tänker utanför ramarna. Man måste kunna svänga ut och göra något galet ibland. Där kommer telefonkiosken in. Det är min galna idé, säger han.

Fredrik betonar att telefonkiosken är ett fritidsprojekt som han har jobbat med på kvällar och annan ledig tid. ”En ren lekstuga”, som han beskriver det.

Hur fick du iden att nytillverka telefonkiosken, en av 1970-talets mest ikoniska symboler, som för länge sedan är borta?

-Jag kollade på en svensk film där det dök upp en telefonkiosk. Den gjorde ett sådant intryck på mig, även om jag egentligen är lite för ung för att ha en relation till den tid då telefonkiosker användes. Men jag kunde inte släppa den, så jag började rita på en telefonkiosk i datorn, säger han.

Det går dock inte att ringa från den nya telefonkiosken. Även vikten skiljer sig från originalet som väger 300 kilo. Fredriks telefonkiosk är tillverkad av aluminium och väger 50 kilo. Sättraby verkstads har flera modeller – bland annat som växthus för tomater. En annan modell har frostade glas, blandare och duschslang – en dusch för utomhusbruk.

-Många kunder, både privatpersoner och företag, använder den som dekoration på tomten. Ett musikband från Falkenberg köpte en telefonkiosk som rekvisita. Även filmbolag har hört av sig, säger han.

Men att hitta rätt mått på Televerkets telefonkiosk modell 61, som den heter, blev en svår utmaning. Den första prototypen var lite av en chansning.

-Vi skruvade ihop den och ställde den på verkstadsgolvet. Igenkänningsfaktorn var 100 procent, men någonting kändes konstigt med den. Då kom jag i kontakt med en kille som hade en originalkiosk som jag fick måtten på. Det visade sig att mina samtliga mått var en decimeter för stora. Då skalade jag om den och gjorde en ny prototyp och då blev allt rätt, säger han.

Redan på verkstadsgolvet väckte telefonkiosken uppmärksamhet bland utomstående. Reaktionen från en lastbilschaufför fick Fredrik att inse att hans fritidsprojekt kanske inte var så galet som han först hade trott.

-När han fick syn på kiosken skrek han: ’Vad fan, gör ni sådana där”. När jag såg hans reaktion insåg jag att vi var något på spåret. Så jag satte ut en annons på Blocket. Det bara välde in beställningar, säger Fredrik Trolin.

Han berättar att kundernas intresse för telefonkiosken var mycket större än vad de hade föreställt sig och att det blev problem med att hinna med produktionen.

-Vi fick respekt för det stora intresset. Läget blev svårhanterligt och därför har vi tillfälligt dragit tillbaka marknadsföring. Det är vår helt egna produkt och vi vill utveckla den till något bra och långsiktigt. Vi kommer marknadsföra den på ett bättre sätt. Första steget är en hemsida som brorsan tagit fram.Telefonkiosken.nu heter den. Men framför allt vill vi ha ett lager med telefonkiosker så kunderna slipper vänta på leverans, säger han.

Fredrik visar runt i ett av företagets lager. Där ligger nytillverkade aluminiumdelar till tio telefonkiosker, som redan är sålda, och väntar på montering.

Han har fortfarande svårt att förstå hur det som började som en rolig idé, kunde resultera i en så efterfrågad produkt.

-Jag plågar mig varje dag genom att fråga mig själv varför folk är så galna i telefonkiosker. På något sätt berör det folk djupt, i alla fall personer som är 40 år och äldre. Ungdomar som kommer hit har ingen aning om vad det är, säger Fredrik Trolin och tittar bort mot landsvägen där hans telefonkiosk strålar nostalgi i vårljuset.

Mer att läsa om Televerkets telefonkiosk m61:

http://www.stsf.org/Ph-arkiv/Phonetiken-2004-2.pdf

Året är 1961 och på en skjutbana i trakterna runt Kopparberg är det mauserskytte på schemat för samrealelever. Skolfröken Kerstin Rickardsson antecknar noga elevernas resultat på skjutbanan.

Text och foto: Jens Flyckt
Historiska bilder: Anders Bogland/Örebro museum/Public Domain

I dag har ”skolskjutning” en betydligt mörkare innebörd än vad det hade under större delen av 1900-talet. Men så har det inte alltid varit. För inte allt för länge sedan var skytte och skola en naturlig kombination.

Sverigereportage har tidigare skrivit om skyttet och den Frivilliga Skytterörelsen (FSR) som under 1900-talets mitt var en stor folkrörelse i Sverige. Den var även en av de största idrottsorganisationer – med årligt ekonomiskt och materiellt stöd (bland annat ammunition) från Försvarsmakten. FSR hade sina rötter i 1860-talets Skarpskytterörelse. Det finns även en förbindelse med Svenska Jägareförbundets tillkomst på 1830-talet.

Mer om skjutbanan vid Karolinska sjukhuset här.

Som Sverigereportage tidigare har berättat om fanns det i mitten av 1900-talet skjutbanor i var och varannan by. Mer om detta här.

Många skolor, särskilt högre läroverk och även institutioner, hade egna gevär och annan utrustning som hör skyttesporten till. I vissa fall hade institutioner egna skjutbanor.

Att eleverna fick ägna sig åt skytte var därför inte konstigt. Troligen hade många av eleverna, särskilt från landsbygden, sedan tidigare vapenerfarenhet från jakt och skytte hemifrån.

På bilderna från Kopparberg är 1950-talets mode fortfarande närvarande i elevernas frisyrer och kläder. Vilken skjutbana som bilderna är tagna på är okänt. På skjutvallen har det lagts upp filtar som skjutstöd och liggunderlag.

Det är så kallat mauserskytte, som är Sveriges äldsta skyttegren i drift, som eleverna skjuter. Det är banskytte som sker på 300 meter. För skyttar upp till 17 år är det 200 meter som gäller. Så säger i alla fall dagens regelverk.

Det är en skolverksamhet, men den militära närvaron kan man inte ta miste på. Minst en person i militär uniform är närvarande och leder skjutningen, att döma av bilderna. Den militära närvaron i det civila skyttet vittnar om att det inte enbart handlar om föreningsliv och folksport. Värnplikten blir tidsmässigt och ekonomiskt mycket mer effektiv om rekryterna redan kan skjuta och hantera skjutvapen när de rycker in.

Det är inte luftgevär som eleverna skjuter med. Det är det militära geväret modell 96, efter året 1896 då det antogs av den svenska krigsmakten. En variant (karbin) av m/96 används än idag som ceremonivapen inom Försvarsmakten.

M/96 är baserat på bröderna Mausers legendariska cylindermekanik från 1893, som efter svenska direktiv vidareutvecklades till ett av vapenhistorians mest välkända repetergevär – The Swedish mauser, som vapnet kallas i övriga delar av västvärlden.

Geväret väger fyra kilo och laddas med fem patroner i det inbyggda magasinet. Graderingen på gevärens öppna riktmedel avslöjar att det designades för att bekämpa fiender på upp till 2 000 meters avstånd. Vissa exemplar är konverterade med en annan typ av riktmedel – så kallad diopter.

Kalibern är den numera klassiska 6,5×55, som Norge och Sverige gemensamt tog fram i slutet av 1800-talet. Än idag räknas kalibern som en av de mest högpresterande och flankskutande kalibern i sin klass.

Gevär m/96 har i över hundra år haft en framträdande roll i svenskt skytte. Än idag är dessa gevär relativt vanliga på svenska skjutbanor. Men de flesta skyttar, särskilt på elitnivå, har sedan länge gått över till mer moderna vapen.

Att ungdomar så tidigt kom i kontakt med skytte resulterade i att Sverige tidigt blev en framstående skyttenation – och det är vi än idag.

När bilderna togs existerade inte tankar som att använda hörselskydd, skyddsglasögon och annan skyddsutrustning vid skytte, vilket idag är en självklarhet. Det resulterade i att generationer med skyttar ådrog sig svåra hörselskador redan i tidig ålder. Mauserskyttar som var med på Frivilliga Skytterörelsens glansdagar under 1900-talet och som idag är pensionärer, kännetecknas ofta av att de är mer eller mindre döva.