Dagens vägmärken är en relativt modern företeelse – men idén är minst tusen år gammal. I närheten av Daretorp i Västergötland står en milstolpe av ek som kan var upp mot 350 år gammal. Vid en åkerkant utanför Rimbo i Uppland finns en runsten från 1000-talet, vars text berättar att stenen är ett vägmärke – ett ”brautaRmærki”
Text: Jens Flyckt
Foto om inget annat anges: Jens Flyckt
Övrigt foto: Bengt A Lundberg/Riksantikvarieämbetet, Karin Blent/Skansen
Ett vägmärke är en skylt, sten, trästolpe eller liknande anordning. Med text, tecken eller färg informerar den om avstånd och färdriktningar. De moderna vägmärkena är knappt 100 år gamla. Det skulle dröja till 1935 innan den första kungörelse om vägmärken och vägvisning utfärdades i Sverige.
Så kallade vägvisare av trä eller sten är föregångare till dagens vägmärken.
1734 års gästgiveriförordning innebar att vägvisare skulle sättas upp intill vägskäl, som ledde till städer, bruk och andra betydande platser. Vägvisare restes ända in på 1920-talet.
De vägvisare som ännu står kvar är i regel stenar med flera inhuggna ortsnamn och färdriktningar inhuggna. Utseendemässigt är variationen stor. Vissa exemplar är mycket fint och kreativt utformade, med utsökt träsmide, järnsmide och måleri, till den grad att de snarare framstår som konstverk. Andra vägvisare är obearbetade stenblock med ortnamn och pilar inhuggna direkt i den grova ytan.
Vägvisare av trä är av naturliga skäl för länge sedan borta. En kopia av en vägvisare av trä från 1700-talet är Granne Påle, som står i fyrvägskorsningen mellan Kungslena, Dimbo, Varv och Ekedalen utanför Tidaholm i Västergötland.
Enligt sägnen ska Granne Påle ha satts uppefter att drottning Kristina red fel i korsningen.
En direkt motsats till Granne Påle finns vid en gammal fyrvägskorsning mellan Skånela, Orkesta, Lunda och Norrtälje i Uppland. Den vägvisaren är från 1920 och består av ett obearbetat stenblock. Ortnamnen, som anges i övre och undre textrader, omsluter nästen hela stenblocket.
Längst ner på vägvisaren står: ”VÄSTRA FÖGD. SÖDRAVÄGH. DISTR”
Den övre textraden med tillhörande färdriktningar: ”T. Skånela S.
<—
T. Orkesta och
Frösunda K.
—>
Nedre textraden: 1920
T. Lunda K.
<—
T. Skånela S.
—>
Lite är skrivet om vägvisarnas historia. De exemplar som fortfarande står kvar längs gamla knutpunkter i de äldre vägsystemen är endast en bråkdel av de vägvisare som rests.
Vägvisarna förlorade sin funktion när systemet med vägskyltar kom under 1900-talets första hälft. Där den moderna vägskyltningen idag brister kan vägvisarna fortfarande spela en roll, i alla fall för vilsna vandrare och cyklister.
Även om vägvisarna helt klar kvalar in på beskrivningen som tidiga vägmärke, så är det milstolparna, som restes längs gamla vägsträckningar som avståndsmarkeringar, som brukar benämnas som de första ”riktiga” vägmärkena.
Milstolparnas historia har flera parallella tidsaxlar, sidospår och avstickare som överlappar varandra. Det är en i högsta grad rörig historia, som från mitten av 1600-talet och fram till början av 1900-talet, präglades av konflikter, prestige, skryt och en eftersatt kulturmiljövård.
Ett pedagogiskt problem är vad man ska kalla dessa vägknuta kulturminnen för. Milsten är idag ett vedertaget begrepp hos allmänheten. Men det är ett missvisande begrepp. Till att börja med restes inte milstenarna enbart vid varje mil, vilket namnet antyder, utan även vid varje halvmil och fjärdedels mil. De äldsta milstenarna var stolpar av sten och trä. Dessutom finns det milstenar som är formade som milstenar, men som är tillverkade av trä. De tillverkades även av gjutjärn.
I reportaget används milstolpe för att inte krångla till det hela.
Det hela började år 1649 då drottning Kristinas gästgiveri- och skjutsförordning kom. Det var på många sätt en banbrytande förordning som gjorde resandet lättare och innebar att milstolpar av trä och sten började resar längs allmänna vägar.
Förordningen innebar även att en mil blev ett rikstäckande enhetstal. Innan 1649 var en mil olika lång beroende på var i vilket landskap man befann sig.
Syftet med denna förenkling var inte främst att underlätta vanligt folks resande, utan rent administrativt. I det växande Stormaktssverige blev det viktigt att hålla koll på tjänstemännens traktamenten vid resorna från och till Stockholm.
Milstolpar var inte ett svenskt påhitt. Redan i det enorma romarriket fanns det ett system med milstolpar, som angav sträckan till Rom. Danmark var tidigare än Sverige med att mäta upp sina vägar med milstolpar.
Det fanns ingen rikstäckande standard för hur en milstolpe skulle se ut i Sverige. Utseendet varierar därför kraftigt och är ofta präglade av lokala konst- och hantverkstraditioner. Milstolparna i Uppland och Västergötland är ett tydligt exempel på de stora skillnaderna.
Milstolpar kan bland annat vara tillverkade av granit, gnejs, kalksten, gjutjärn och trä. Vissa milstolpar har årtal, kungliga sigill, namn på landshövdingar, vilka som rest den och inte minst avståndet till Stockholm. Från början restes de direkt i marken. Men senare restes de i postament, som är ett annat ord för kallmurarade stenfundament.
Det finns cirka 8000 milstolpar i Sverige. I Svensk bebyggelsehistorisk tidskrift från 2002 skriver väghistorikern Stefan Nordin att det ursprungliga antalet sannolikt var det dubbla och orsaken till att så många har försvunnit är försummad kulturmiljövård.
Stefan Nordin skriver att kvarts- och halvmilsstolpar ursprungligen tillverkades av trä, men att även helmilsstolpar tillverkades av trä i slutet av 1600-talet. Likt vägvisarna restes milstolpar av trä ursprungligen direkt i marken. Det var först på 1700-talet som milstenarna började resas i postament. På vissa platser, där milstolparna av trä för länge sedan är borta, kan man fortfarande ana trästolpens gamla formspråk i nuvarande milstolpar.
Vid den gamla vägen mellan Knutby och brukssamhället Rånäs i Uppland finns tre kallmurade postament, i vilka nytillverkade milstolpar av rödtjärad ek är resta.
Vid en inventering 1952 noterades att ett av postamenten utanför Rånäs hade en milstolpe av trä som var 1 meter hög, 0,3 meter bred och 0,10 meter tjock. Vad som sedan hände med originalstolpen är oklart, men sannolikt stals den.
Enligt beskrivningen av trästolpen så skiljer sig den markant från andra stolpar i området, som är från 1700-talet och tillverkade av sten. I och med att originalet är borta är det omöjligt att datera den med säkerhet, men sannolikt rör det sig om sent 1600-tal eller tidigt 1700-tal.
Det finns ett antal milstolpar av sten från 1600-talet bevarade. Ett av exemplaren kommer från Halland och står på Skansen i Stockholm. Förutom det inhuggna årtalet 1666 vittnar även formen och avsaknaden av postament om att det är fråga om 1600-tal.
Sveriges äldsta milstolpar av sten är från Dalarna och Skaraborg och är daterade till 1652.
Men kanske finns det en lika gammal eller till och med äldre milstolpe av trä bevarad. Svaret på den frågan gömmer sig under några björkar i Västergötland, intill vägen mellan Brandstorp och Daretorp. Det är en 1,1 meter hög ekstolpe som står direkt i marken fyra meter från vägen.
Den är registrerad som milstolpe. Så här beskriver Riksantikvarieämbetet stolpen i fornlämningsregistret:
”Milstolpe, ek, 1,1 m h, 0,25 m br (N-S) och 0,15 m tj. Sprucken och torr med ojämnt krön. Enligt äldre sagesmän i trakten har text varit synlig tidigare, troligen 1/2 eller 1/4 mil. Flyttad från andra sidan vägen.”
Stolpen flyttades till andra sidan i samband med att vägen breddades. I samband med flytten kokades stolpen i tjära för att göra den mer motståndskraftigt mot väder och vind.
Riksantikvarieämbetet refererar till den lokal skogsvaktaren Berggren, som i artikeln ”Två milpålar från Hökensås” (boken Dimbobygden från 1978), anger att den aktuella ekstolpen ska ha haft inristade siffror.
Stolpen är inte daterad. Med tanke på den hantverkstradition som präglar traktens milstolpar av kalksten, framstår det som märkligt det plötsligt skulle ha rests en milstolpe av ek på 1700-talet eller senare. Från andra delar av landet, bland annat Upplands-Bro, är det känt att den första generationens milstolpar av trä (1650-tal) var korta, strax över en meter höga. Senare blev milstolpar av trä betydligt högre – i vissa fall upp till fyra meter.
Att det berättas om ytterligare en lokal ”milpåle”, ett ordval som indikerar att den var gjord av trä, kan indikera att det kan röra sig om två helmilstolpar. På 1600-talet restes de i par, vid sidan om vägen, vilka resande passerade igenom.
Före 1650 finns ett besynnerligt tomrum. Det är som om det inte finns några vägmärken då, vilket det garanterat gjorde. Från mitten av 1500-talet börjar det hända saker med vägnätet, som till stor del bestod av smala och gropiga ridstigar. Gustav Vasa beslutade bland annat om vilka vägar som då skulle användas mellan landskapen.
I de medeltida landskapslagarna finns mycket information om hur vägar ska skötas och av vem. Men det här med vägmärken tycks inte nämnas. Sannolikt finns det antagligen förbisedd information om detta, i museernas magasin och i arkivens dokument. Men vägmärken under medeltiden är inte direkt ett överetablerat forskningsområde. Det lär därför dröja innan det blir några svar.
Vid vikingatidens slut på 1000-talet finns det runstenar som tros haft en funktion som vägmärken.
I artikeln Saga och sed, i KUNGL. GUSTAV ADOLFS AKADEMINS ÅRSBOK 2015, redogör runologen Magnus Källström för två uppländska runstenar med inskrifter i vilka vägmärken nämns.
”Jag tror nog att runstenar många gånger har fungerat som en form av vägmärken, nämligen för att till exempel markera platser för vad och hamnlägen, men även för att märka ut vägsträckningar över stora lerslätter som till exempel i trakterna runt Uppsala. På ett par stenar möter vi också ord som brautaRkuml och brautaRmærki, som betyder just ‘vägmärke’, skriver Magnus Källström.
Han skriver att det sedan tidigare är känt att runstenar vid sidan av att vara minnesmonument, även har fungerat som riktpunkter i landskapen. Den första runstenen han refererar till är (U 512), som står vid Stortjäran intill Metsjön några kilometer väster om Rimbo i Uppland. Den 2,5 meter höga runstenen markerade ursprungligen ett hamnläge vid den intilliggande sjön.
U 512 var länge sönderslagen. Det första fragmentet, den nedre tredjedelen, påträffades 1871. De två övre delarna påträffades på Skedvikens botten, en stor sjö norr om Stortjäran. De två fragmenten bärgades under dramatiska former 1948 och sammanfogades på sin nuvarande plats 1952. En del av stenen fattas fortfarande.
”Fröbjörn … och Frö… och … finn, de reste denna sten efter Gudmar, sin gode far, och Tumme, sin bror. Gud och Guds moder hjälpe deras ande och själ bättre än de har gjort sig förtjänta av. Här skall stånda stenen vid bryggan. Söner efter fadern satte, den gode. Ger… märke efter sin man.”
Den andra runstenen som Magnus Källström nämner är den tre meter höga Sälnastenen (U 323) som tidigare stod vid en bro i Skånela, Uppland, men som flyttades till Skånelaholms slott på 1800-talet.
Med sina 200 runor är Sälnastenen en av de längsta runristningarna i Sverige.
”Östen och Jorund och Björn, de bröderna reste (denna) sten Drums(?), sin fader. Gud hjälpe hans ande och själ, tillgive honom brott och synder. Alltid skall ligga, medan människor finnas, bron hårt slagen, bred efter den gode. Svenner gjorde den efter sin fader. Ej kan en bättre vägvård bliva”
För att lättare förstå hur det här med vägmärke, som nämns som ”märke” och ”vägvård” i de aktuella översättningarna hänger ihop, rekommenderas att ni läser Magnus Källströms artikel.
Läs Magnus Källströms artikel här.
De äldsta konkreta spåren från vägmärken upphör med dessa runstenar. Vill man gå tillbaka ännu längre i tiden är det spekulationer och teorier som gäller.
Så länge människor har färdats längre sträckor på land, vilket har skett i tusentals år, borde det funnits ett behov av att märka upp stigar och andra färdvägar. Muntlig berättartraditioner har antagligen spelat en stor roll.
Från järnåldern finns till exempel mängder av väglämningar, som hålvägar och anlagda vägbankar, som vittnar om ett relativt omfattande vägsystem.
När städer som Sigtuna, Enköping och Arboga växte upp på medeltiden och det via landvägar kom besökare som aldrig tidigare varit på dessa platser, så är frågan hur folk hittade om det inte fanns utsatta vägmärken?
Kanske bestod de första anlagda vägmärkena av nerslagna trästörar med markeringar, huggmärken i träd eller enklare konstruktioner av natursten längs de stigar som folk färdades på. Kanske är det så enkelt att man redan för tusentals år sedan målade på träd, på samma sätt vi gör idag längs stigar och leder i naturreservat och nationalparker.
Sverigereportage 