I livet var tjuvjägaren Lars Petter Eriksson avskydd, utstött och hemlös.
Under 30 års tid levde han och hustrun Inga i misär och armod på en klippavsats i skogen inte långt från Husaby kyrka vid Kinnekulle. 110 år år efter hans död har uppfattningen om honom förändrats och han framställs numera som en frihetskämpe.

Text och nutidsfoto: Jens Flyckt
Foto sekelskiftet: Karl, Andersson, Fredrik/Public Domain.

”Lasse i bergets grotta” är en av Kinnekulles sevärdheter som varje år lockar mängder av svenska och utländska besökare. Från parkeringsplatsen leder en stig in under lövsalarna och fram till det kalkberg där Lars Petter Eriksson på 1880-talet murade ett 9X2 meter stort utrymme med putsad kalksten intill klippväggen – utan att markägaren visste om det.

Lars Petter Eriksson föddes 1828 i en backstuga. Han var analfabet och hankade sig fram i livet som bland annat dräng, skjutskarl, korgbindare och tjuvjägare.

På grund av den mytbildning som uppstod kring denna man redan när han levde, är det svårt att avgöra sanningshalten i allt som påstås. Han ska ha haft ett närmast maniskt intresse för jakt och ville helst av allt gå i skog med sin bössa. Han beskrivs även som en hyfsad vapensmed som tillverkade sin egna jaktvapen. Hur han lyckades med en så pass tekniskt avancerad verksamhet utan tillgång till en smedja är oklart.

År 1860 gifte han sig med Inga Andersson och tillsammans fick de fem barn under loppet av sju år. Vid denna tid ska Lasse försökt etablera sig som torpare, vilket missväxt satte stopp för. Därefter bosatte de sig i en hyrd stuga vid Husaby.

Han har beskrivits som en enstöring med hetsigt humör och hårda nävar. Detta i kombination med hans notoriska tjuvjagande gjorde att han blev omöjlig att ha att göra med. Han hade få vänner. Tre gånger fördrev länsman honom ut ur socknen, enligt uppgift.

Det faktum att markägaren lät hans olagliga bygge stå kvar och användas som bostad under så pass lång tid, vittnar om att han var en person som det dåtida samhället hade en viss respekt för. Det finns uppgifter om att han ska ha skjutit efter inkräktare.

I början av 1880-talet blev Lasse och hustrun uppsagda från den stuga de hyrde. Då var barnen utflugna. Någon annan bostad fick de inte fick tag på och de hotades med att sättas på fattighuset. Utan att berätta något för sin hustru ska han i hemlighet ha murat upp två rum under en klippavsats i skogen.

Den del där makarna sov i hade bland annat eldstad, fönster med träkarmar, innertak, golvbrädor och väggar av tapetbeklädda träbrädor. Där fanns en enklare säng, soffa, några stolar, väggklocka, ett bord och en symaskin. Symaskinen hade Inga fått av grevinnan Hamilton. Med den sydde Inga förekläden som hon sedan sålde.

Det är inte känt hur Inga reagerade när hon insåg var de skulle bo. Egentligen är de kvarvarande väggarna varken ett hus eller grotta. Det är snarare en backstuga av sten på och i berget. Men den beskrivs ofta som en grotta.

1908 dog Inga. Sista tiden tillbringade hon på fattighuset. Det sägs att man hittade stora mängder mögel i soffan hon låg i, när hon skulle bäras ut och köras till fattighuset.

Lars bodde kvar i två år tills han själv lämnade jordelivet år 1910. Även han tillbringade en kort tid på fattigstugan. Kort efter hans död plundrade och vandaliserade lokalbefolkningen bostaden i berget. Enligt uppgift återstod endast en hög med sten när skadegörelsen var över.

På 1940-talet byggde några av Lars Petter Erikssons vänner upp väggarna som det hade sett ut, till minne av Lasse i berget. Enligt länsstyrelsen i Västergötland är rekonstruktionen inte helt autentisk.

Även rekonstruerade vandaliserades. Bland annat förstördes inredningen som vännerna hade återskapat. Men de murade väggarna fick stå och är numera registrerad i fornlämningsregistret.

Det skiljer cirka 120 år mellan bilderna i reportaget. Det som på den översta bilden ser ut som ett ombonat vykortsmotiv från Sagan om ringen, var i själva verket en lika primitivt som ohälsosam bostad med av fukt, mögel, rök och kyla.

På bilden syns den symaskin som grevinnan Hamilton skänkte till Inga. Med denna symaskin sydde Inga förekläden som hon sedan sålde till olika gårdar.

Kvar från den ursprungliga bostaden är taket – som består av en utskjutande kalkstensklippa. Taket ger en unik inblick hur ohälsosamt och hemskt de två rummen måste varit att bo i, särskilt vintertid då dörr och fönster var stängda och fukten stängdes inne. Även om de två öppna spisarna har/hade skorstenar så är det uppenbart att det rökte in. Taket är fortfarande svart från röken.

Även en varm och solig julidag blir råheten och fukten påtaglig när man kliver in i ruinen. Hur det var att bo där år efter år när snön vräkte ner utanför och de små öppna spisarna inte räckte till för att hålla kylan och råheten borta, är det svårt att förstå idag.

Med tiden har bilden av Lasse i berget förändrats. Numera beskrivs han som en person med magiska egenskaper, som träffade allt han sköt mot, som stod upp mot den förtryckande överheten likt en västgötsk Fantomen, levde i samklang med naturen och gick sin egen väg utan att låta sig kuvas av överheten.

Sanningen är naturligtvis en helt annan. Han föddes och levde hela sitt liv i fattigdom – på samhällets botten. Från första stund var han kuvad och valet att bo i ett kallt, fuktigt, mögligt och rökigt grotthus mitt i skogen var knappast självvalt.

Lasse och Inga begravdes på Husaby kyrkogård. Deras gravar, som sannolikt markerades av enkla träkors som fattigt folk fick som gravvårdar, är för länge sedan borta. Men år 2002 restes en minnessten över Lars, Inga och deras barn på kyrkogården. På minnesstenen står:

”Till minne av jägaren och naturmannen”

I 900 år har nakna lindansare, björntämjare och en biskop spelat huvudrollen i en stenportal från tidig medeltid i Härja kyrka i Västergötland. Det är en lika märklig som fjärran bildvärld som tros vara en italiensk mästares verk.

Text och foto: Jens Flyckt

Härja kyrka, inte långt från Tidaholm, är unik – tack vare dess romanska stenskulpturer som saknar motsvarighet i Sverige.

Kyrkan uppfördes under tidigt 1100-tal. År 1767 revs det gamla långhuset och ett nytt byggdes. En del av stenmaterialet, främst sandsten, till det nya långhuset togs från den närbelägen 1100-talskyrka vid Ettak kungsgård, där kungarna Valdemar Birgersson och Magnus Ladulås en gång huserade.
Ettaks kyrka raserades i början av 1700-talet.

Det enda som idag återstår av Härjas medeltida kyrkobyggnad är tornet från 1200-talet. Möjligen uppfördes även stenportabeln, eller åtminstone delar av den, i Härja kyrka under tidig medeltid.

Särskilt utmärkande i portalen är den två ansiktena med korta frisyrer, mustascher och välansade skägg – vilka har tolkats som Kristus och Paulus.

”Dessa är med sina vackert utmejslade skägg och hår fina exempel på romansk stenskulptur. Ovan tympanon är en skråkantad sten som kan ha utgjort impost till det gamla korets triumfbåge. På denna vilar en kvadersten med relief, vilken visar en man som brottas med en björn” skriver Riksantikvarieämbetet om Härja kyrka i Bebyggelseregistret.

Mannen med björnen har tolkats som en björntämjares våghalsiga föreställning med tämjd björn, vars käft han sticker in sin hand i.

I Sverige var björnar ovanliga bildmotiv under medeltiden. Men i de tidigmedeltida England, Tyskaland och Italien var denna typ av motiv vanligare.

Lite fakta:
Tympanon är en tresidig eller halvrund yta/fält ovanför en dörr eller fönster.
Impost är en arkitektonisk del och det underlag som en triumfbåges eller valvs understa lager vilar på.
Kvadersten är en fyrkantig byggnadssten.
Den romanska stilen var ett mode inom arkitekturen under tidig medeltid.
Med tidig medeltid menas århundradena mellan 1050 och 1250.

Näst efter Gotland är Västergötland det landskap som har flest medeltida stenskulpturer. Stenrelieferna i portalen i Härja är ett uppseendeväckande mästerverk vars ursprung länge har diskuterats.

Jan Svanberg, professor emeritus i konstvetenskap vid Stockholms universitet, gav 2011 ut boken Västergötlands medeltida stenskulpturer. Han har även skrivit en avhandling som berör Härja kyrkas stenrelier.

Jan Svanberg skriver att Härjamästaren troligen kom från Italien och var i Sverige för att jobba med Domkyrkan i Lund som då var under uppbyggnad.

I Tympanonens centrum, det vill säga den halvcirkelformade stenyxan, syns en biskop som välsignar en knäböjande man iklädd kjortel. På den högra sidan syns en annan man i kjortel som räcker över ett föremål till biskopen, kanske en sten eller en bok.

Tympanonen stöttas upp med två kolonner, varav den högra har en märklig reprelief med två nakna män, som av Jan Svanberg har tolkats som lindansare. Männen omfamnar kolonnen och vidrör varandras nakna fötter, vilket är ett vågat motiv i en kyrklig miljö.

Kjortel är ett ålderdomligt klädesplagg som användes från järnåldern och fram till medeltiden.

I korets östvägg finns ytterligare stenskulpturer i relief. Enligt Riksantikvarieämbetet skildrar en av dem en man som blir angripen av en djävul, på vars rygg det sitter en ödla. En man med fladdrande kjortel och draget svärd kommer springande till undsättning. Bredvid mannen med svärd står en biskop (syns inte på bilden) och tittar rakt fram mot betraktaren.

”Relieferna kännetecknas av platta kroppar med stora huvuden och ett i jämförelse med korportens mansansikten enkelt utförande” skriver Riksantikvarieämbetet.

Stenportalen i Härja kyrkas kor har många märkliga och för Sverige unika detaljer som i århundraden har fascinerat besökare. Ursprunget är på många sätt är en gåta – inte minst portalens ursprungliga plats och utformning.

En märklig detalj är portalens till synes dåliga passform. I och med att man inte med säkerhet vet var portalen ursprungligen byggdes eller hur den då såg ut, så går det inte att avgöra om det fattas delar – eller om de kommer från en och samma portal.

Ett exempel är kolonnernas anläggningsytor mot den ovanliggande tympanonen. Kolonnerna tycks vara utflyttade så att mindre en tredjedel av anläggningsytan bär upp ovanliggande reliefer. Hade kolonnerna flyttats in, så de linjerade med tympanonens yttre kanter, så hade passagen genom kordörren blivit trång.

Enligt Riksantikvarieämbetet kan portalens delar och reliefer till viss del komma från Ettaks kungsgårdskyrka. Men en stor del av dessa verk är sannolikt från Härja kyrka.

”En väsentlig del av korportens omfattning torde ha varit en del i Härjas sydportal” skriver Riksantikvarieämbetet.