Skymningen sänker sig över Vätterns mörka vatten denna augustikväll 2020.
Det är dags för notdragning – en ålderdomlig och numera ovanlig fiskemetod.

Platsen är ett fiskeläge vid Vätterns västra strand, en så kallad notarätt, vid Brandstorp, cirka fyra mil norr om Jönköping.
I fjärran skymtar ljus från Visingsö – som under medeltiden var en centralort för kungamakten.
Det rasslar under skorna när man går på de rundslipade klapperstenarna i den branta strandkanten, där vågorna har slagit i tusentals år.

Brandstorpsbon Bertil Nilsson, som jobbar som skogsvaktare, berättar att det tidigare fanns tre-fyra notdragare i varje vik runt Vättern. Idag är de inte mer än totalt tre-fyra personer som håller treditionen i liv.

-På den här platsen har det dragits not sedan 1800-talet. Första gången jag var här och drog not var med pappa. Då var jag fem år gammal, säger Bertil Nilsson.

Hur länge det dragits not i dessa vatten är oklart. Det äldsta kända belägget är kartor över Visingsö från 1700-talets början, där noträtter nämns. Ett av de äldsta kända beläggen för notdragning i Sverige är Hälsingelagen från 1320-talet.

Bertils son, Isak Nilsson, håller också på med notdragning och han är med denna kväll.

Enkelt beskrivet är en not ett strutformat nät, med flöten och flera hundra meter lång vajer. Men även pianotråd och klenare rep används. Noten körs ut några hundra meter med båt. Sedan vevas den sakta över bottnen, in mot land.
Anordningen på land består av två enkla träställningar, så kallade notabockar, med varsin spole som vajern vevas upp på. Notabockarna är placerade en bit upp på stranden – på 150 meters meters avstånd från varandra.

Notdragning ställer många krav på platsen. Bottnen måste vara relativt jämn, så att noten inte fastnar. Det får inte vara för djupt eller för strömt.

-Det gäller att jag och Isak vevar in noten i samma takt. Om någon av oss vevar för snabbt eller för långsamt så finns risk att notens öppning stängs, säger han medan gnisslet från vevandet letar sig ut över Vätterns mörknande vatten.

Det är framför allt laxfisk, som sik och siklöja, som man drar not efter. Men denna sommar har inte lämpat sig så bra för notdragning. Det är varmt i vattnet och Bertil är skeptisk till om det blir någon laxfisk denna kväll.

-När det är så här varmt går laxfiskarna ut på djupare vatten. Vi drar noten på 10-15 meters djup, säger han.

Men när vattnet är svalare brukar notfisket gå bra. En gång fick de 300 kilo siklöja i en enda dragning. Men den storleken på fångsten är ovanlig.

Efter cirka fyrtio minuters vevande har skymningen övergått till natt. Noten närmar sig den steniga stranden.

-De sista 120 metrarna dras noten för hand med ett grövre rep, säger Bertil.

Spänningen bland närvarande är påtaglig. Pannlampor och ficklampor lyser mot vattnet. Det är gers, någon enstaka mört och några fina mataborrar som sprattlar i strandkanten. Men ingen siklöja.

Men resultatet är inte det viktiga i denna gamla fiskemetod. Numera handlar inte notdragning om att fånga stora fångster, utan om att hålla en försvinnande fisketradition levande.