Den så kallade Käppalaställningen är med sin luftvärnskanon, skyddsrum och pjäsvärn ett unikt monument över Stockholms luftförsvar under andra världskriget.
Text och foto: Jens Flyckt
Försvarsanläggningen i Käppala på Lidingö var med sina tre 75-millimeters luftvärnskanoner från Bofors (7,5 cm Lvkan m/30 från 1926) ett av de mest kraftfullt, bestyckade luftvärnsställningarna i Stockholm. Den började byggas 1939 och hade som uppgift att försvara huvudstaden mot flyganfall från öst.
1994 återinvigdes Käppalaställningen på Lidingö i Stockholm. Då hade pjäsvärn och och andra byggnationer från andra världskriget restaurerats. Luftvärnskanonen, m/30 är dock inte i 75 millimeter utan i 80 millimeter, donerades av Bofors AB
Totalt fanns det mellan 1939 och 1945 ett femtiotal luftvärnsställningar, med varierande bestyckningar, runt Stockholm.
Merparten av dessa ställningar är för länge sedan borta. På några platser, bland annat i Norsborg i förorten Botkyrka, finns fortfarande pjäsvärnen kvar. Även Norsborg, som bemannades med 103 soldater, bestod av tre stycken 75-millimeters luftvärnskanoner.
Av luftvärnsställningen i Norsborg i Botkyrka finns tre pjäsvärn och ett skyddsrum bevarat.Skyddsrummet i Norsborg är igenmurat.Luftvärnsställningen i Norsborg hade som uppgift att försvara vattenverket som är beläget några hundra meter västerut.
Under andra världskriget sköt svenskt artilleri ner minst femton tyska flygplan. En av dessa nerskjutningar skedde över Tivolihöjdens arteleriställning i Solna vintern 1942. Det var ett tyskt kurirplan som hade navigerade fel och höll kurs mot Stockholm. Sveriges regering hade visserligen gett Nazityskland tillstånd att flyga kurirplan genom svenskt luftrum. Men det fick enbart ske enligt bestämda rutter.
Det kurirplan som besköts följde inte förbestämd rutt och ändrade inte kurs trots varningsskott från ställningen. Efter träff lyckades piloten nödlanda på Bromma flygplats. Händelsen tystades sedan ner.
1994 restaurerades artilleriställningen i Käppala på Lidingö Sedan dess har anläggningen utsatts för omfattande vandalisering.
Luftvärnsställningen i Käppala restaurerades 1994. Luftvärnskanonen som står i ett av pjäsvärnen, skänktes av Bofors AB. Det är dock en 80-millimeterskanon och inte en 75-millimeter.
Käppalaställningen består bland annat av bommat skyddsrum och tre pjäsvärn. Anläggningen har sedan restaureringen utsatts för omfattande vandalisering. Förutom klotter, och nerskräpning har delar av kanonen slagits sönder.
Boforskanonen, en 7,5 cm Lvkan m/30 från 1926, vid Käppalaställningen på södra Lidingö.
Idag är bergsryggen som ställningen är belägen på omgiven av villor och industrier, däribland Käppala avloppsreningsverk. Det finns även andra spår från tiden då man fruktade luftangrepp mot huvudstaden. Mellan luftvärnsställningen och villabebyggelse står en liten, handristad minnessten. Exakt vad som står på den är oklart. Texten är inte imålad. Men där står bland annat årtalen 1939 – 1946, vilket sannolikt är de år då Käppalaställningen var i tjänst.
Den räknas som en av Sveriges förnämsta kyrkor, omskriven för sina världskända kalkmålningar. Men i vapenhuset finns en sevärdhet som sällan nämns – en ekdörr med gotiskt järnsmide från 1400-talet.
Text och foto: Jens Flyckt
Täby kyrka, en romansk sockenkyrka i Uppland, är främst känd för sina kalkmålningar från 1480-talet, av mästaren Albertus Pictor. I skuggan av målningarna, där bland annat döden spelar schack, finns vapenhusets originaldörr från 1400-talet.
Tre av Täby kyrkas dörrbeslag från sen medeltid.
Det svenska, medeltida dörrsmidet kommer ofta i skymundan när kyrkornas ”skatter” nämns i skrift och tal, trots att smidet ofta är säreget och har ett stort kulturhistoriskt värde. Det gäller i alla fall många mindre sockenkyrkor där smidet kanske inte håller samma höga tekniska kvalitet, som praktverken i kyrkor på Gotland och i Västergötland.
I Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister, nämns järnbeslagen i Täby kyrka med en enda mening:
”Vapenhuset tillfogades på 1400-talet, här finns en ekdörr, med gotiska järnbeslag, från 1400-talet bevarad.”
Gotiskt dörrsmide från 1400-talet i Täby kyrka.
När det gäller de uppländska medeltidskyrkorna måste man ofta leta noga och länge för att överhuvud taget hitta någon information om dörrarnas järnbeslag, gångjärn, handtag, låsbleck och andra smidda utsmyckningar. Men om dopfuntar, altarskåp, reliker, predikstolar och andra inredningsdetaljer finns det i regel ett överflöd av information om.
Dörren i Täby kyrka är från 1400-talet och samtida med vapenhuset.
Det är som om det medeltida kyrksmidet inte existerar, annat än i något enstaka omnämnande.
Så är fallet med Täby kyrka, vars äldsta delar är från 1200-talet. Namnet Täby nämns för övrigt första gången i lokala runstenar från 1000-talet. Vapenhuset anses ha uppförts någon gång mellan 1425 och 1460 och i Svenska kyrkans beskrivning av Täby kyrka, nämns vapenhuset och den medeltida dörren i korthet:
”Ytterportalen är ursprunglig och består av en tjärad, rikt järnbeslagen ekdörr.”
Nitar med kors som håller beslagen i dörren i Täby kyrkas vapenhus.
Dörrens fem horisontala järnbeslag håller ihop tre ekbrädor. I detta smide finns flera intressanta detaljer. Det hör till exempel nitskallarna som är dekorerade med kors. Där finns även enklare nitar, utan kors, som möjligen har bytts ut genom århundradena.
Låsblecket kan, med lite fantasi, tolkas som två sittande fåglar med ryggarna mot varandra.
Med lite fantasi kan man uppfatta låsblecket som två fåglar med ryggarna mot varandra.
Både trä och järn är tjärat. Den torkade tjäran bildar en kornig struktur vilket i sin tur kan ge en känsla av att dörren är i dåligt skick. Men det är den inte.
En annan detalj är det ornament- eller kryssliknande mönstret som finns på det runda dörrhandtaget, som efter ett halvt årtusende är blankslitet.
Det runda och blankslitna dörrhandtaget med bitvis bevarat mönster.
I en av ekbrädorna i dörren finns en stor kvist, vilket är en svaghet i träet men även mindre estetiskt tilltalande. Men istället för att kassera brädan så har man använt den.
Brädan med kvisten.
Kyrkporten hade under medeltiden en särskild betydelse, bland annat som skalskydd, men även som skydd mot onda makter. Kulturhistoriker Nils Gustaf Näsström skriver i sin bok Forna dagars Sverige, om kyrkporten och dörrsmidets betydelse:
”Den borde kunna hålla stånd mot tjuvar och ogärningsmän men också mot allt mörksens följe, som i djävulsk ondska drev sitt spel kring helgedomen. Fördenskull fogades kyrkdörren samman av tjocka och breda plankor och hakades upp i stadiga gångjärn, och för att yttermera förstärka den – men jämväl för att pryda och hedra den – nitade man ett rikt mönstrat nätverk av rund- och plattjärn över dörrfältet och kantade nyckelhålet med starka beslag.”
En gång i tiden rullade svenskt jaktflyg här på betongen, till och från Svea flygflottiljs start- och landningsbanor i Barkarby i Stockholm. Då under kalla krigets dagar var detta landsbygd. Men idag ligger resterna av rullbanan i stadsdelen Barkarbystaden.
Text och foto: Jens Flyckt
Dånet från Saab 29 Tunnan, Saab 35 Draken och andra svenska stridsflygplan har sedan länge tystnat. Nu hörs istället ljuden från lekande barn och biltrafik. De skarvade betongplattorna vittnar om att det är en taxibana – för svenskt jaktflyg som under kalla kriget skulle försvara Stockholms luftrum mot fientligt angrepp.
Som en rest av Svea flygflottilj ligger en av flygets taxibanor av betong kvar, som påminnelse om kalla kriget.
Barkarby har en lång historia som flygplats – både civil och militär. Förutom reguljärt civilflyg, som flyttade till Bromma 1936, kan följande verksamheter nämnas som exempel:
1913 arméns flygkår inledde övningar på Barkarby 1926 påbörjades militära testflygningar 1936 – 1962 Kungliga Svea flygflottilj (F8) 1962-1974 Kungliga Svea flygkår Krigsbas 1974-1994
Samtidigt som flygflottiljen stängde 1974 så öppnades Barkarby helt för privatflyget och 1975 bildades Barkaby flygklubb.
I april 2007 beslutade kommunstyrelsen i Järfälla att arrendet med Barkarby flygklubb skulle sägas upp. Efter en juridisk process i Fastighetsdomstolen, som kommunen vann, stängdes Barkarby för flyg den 1 juni 2010. Därmed var den hundraåriga flygepoken för en av världens äldsta flygplatser över.
Fortfarande finns många flyghistoriska spår i området, men de försvinner i snabb takt i och med att Barkarbystaden breder ut sig.
I augusti 2006 antog Järfälla kommun en fördjupad detaljplan för Barkarbystaden, ett planområde på 400 hektar som omfattar större delen flotiljområdet och som till stor det redan är bebyggt med butiker, restauranger, bostäder etcetera.
Barkarby gate är ett flera kvarter stort choppingområde inom stadsdelen Barkarbystaden.
Fram till 2030 planeras 140 kvarter, 18 000 nya bostäder och 10 000 nya arbetsplatser inom planområdet – där Svea flygflottilj en gång var förlagd.
Tyska luftvapentillverkaren Diana tillverkade från 1890-talets slut många klassiska luftvapen. Pojkpistolerna 1 och 2 var företagets första luftpistoler – som idag är sällsynta samlarobjekt.
Text och foto: Jens Flyckt
Idag skulle vara omöjligt för ett företag att marknadsföra skjutvapen för barn, även om det var luftvapen. Men i början av 1900-talet betraktades unga med skytteintresse som sunda framtidshopp. Så var det även i Sverige där den frivilliga skytterörelsen, en stor folkrörelse som uppstod i slutet av 1800-talet och hade sin storhetstid i mitten av 1900-talet, blev en inkörsport till tävlingsskytte för hundratusentals ungdomar.
Men sedan började nya politiska vindar att blåsa och skyttet kom i allt högre grad att betraktas som något farligt och fult.
Diana model 1 Junior som lågbudgetversion tillverkades av tyska Dianawerk mellan 1924 och 1930.
Diana, eller Mayer & Grammelspacher Dianawerk , startades år 1890 av verktygstillverkaren Jakob Mayer och finansiären Josef Grammelspacher. 1892 tillverkade de sitt första luftgevär. Företaget har genom åren producerat många klassiska luftvapen av hög kvalitet.
Dianas pistolmodel 1 gick även under namnet Junior. Exemplaret på bilden är en lågbudgetversion av plåt som tillverkades mellan 1924 och 1930. Den har en brytpipa som laddmekanism och levererades med ett särskilt laddverktyg.
Diana luftpistol model 2. Mekanismen spänns genom att pipan trycks in. Modellen är helt gjord i metall.
Dianas pistol model 2 är en blånerad plåtkonstruktion med en laddmekanism som spänns genom att pipan trycks in. Laddningen sker med en kula eller pil förs in i loppet längst bak. Laddningen fixeras sedan med en speciell skruv. Detta exempel tillverkades mellan 1930-1933. Men modellens konstruktion kom att kopieras av andra tillverkare och säljas ända in på 1980-talet, bland annat av det svenska postorderföretaget Hobbex.
Från och med 1940 stoppade nazisterna all civil vapentillverkning i Tyskland och Diana tvingades att tillverka delar till militära mausergevär. På grund av att fabriken övergick till militär produktion blev fabriken mål för de allierades bombningar.
Företaget styckades upp av de allierade efter krigsslutet 1945. Efter en del juridiska turer fick Diana år 1950 tillstånd att starta upp sin produktion av luftvapen.
Fotnot: Tack till mickessvartkrutsvapen.se för lånet av pistolerna i reportaget.
År 1902 försvann hantverkaren Karl från färdenesgården i en by i Uppland. Officiellt har han aldrig har återfunnits. Men mycket tyder på att hans kvarlevor påträffades nergrävda bakom ett hus i byn år 1937. Fyndet av kvarlevorna har sedan dess hemlighållits av byinnevånarna.
Text och foto: Jens Flyckt
Lite är känt om Karl. År 1902 tog han ut arbetsintyg från den lokala prästen. Men han tog aldrig ut något flyttintyg, vilket då var ett krav för att få flytta. Han försvann lika plötsligt som spårlöst från hembyn, som ligger ett par mil utanför Uppsala.
35 år senare, 1937, påträffades mänskliga kvarlevor i byn. Fyndet gjordes i samband med dräneringsarbeten bakom ett boningshus i en annan del av byn. Det finns inga tidningsklipp eller dokument som styrker att fyndet någonsin gjorts, eller rapporterades till polisen eller andra myndigheter.
Någonstans mellan betongsockel till vänster och husgrunden till höger, påträffades mänskliga kvarlevor 1937. Mycket tyder på att det var hantverkaren Karl, som försvann spårlöst 35 år tidigare, som hade grävts ner bakom huset.
Att det verkligen påträffades mänskliga kvarlevor bakom huset råder det inga tvivel om. Minnet av händelsen är idag i högsta grad levande hos släkten, som ägde huset vid tidpunkten för fyndet och som fortfarande bor där. Samma fynduppgifter kommer även från annat håll i byn.
Det finns flera detaljer om fyndet. Som att kvarlevorna låg i jorden på baksidan av huset, under takdroppet, att personen hade fickrova med initialer samt plånbok med sig i jorden. Eventuellt var personen klädd i kavaj eller skinnväst.
Platsen där kvarlevorna hittades är angiven på någon halvmeters noggrannhet, bland annat av nuvarande ägarens pappa. Andra släktingar har berättat samma sak. Däremot är det oklart på vilket djup kvarlevorna påträffades.
Arkivbild. Det finns inga bilder eller dokument som styrker fyndet bakom huset. Men att det påträffades mänskliga kvarlevor råder det inga tvivel om.
Det har i nutid gjorts grävarbeten på fyndplatsen. Men inga mänskliga kvarlevor eller andra spår från fyndet för drygt 80 år sedan, har gjorts.
Från en annan person i byn berättas att kvarlevorna i hemlighet kördes iväg och begravdes på på socknens kyrkogård. Den informationen lämnade aldrig byn eller inblandade från kyrkan.
Men varför skulle fyndet av en nergrävd person bakom boningshuset vara så känsligt så att inte ens polisen informerades? Om detta kan vi bara spekulera. Klart är dock att händelsen tystades ner.
Kanske finns svaret i gårdens dåvarande ägare anseende. Mannen som köpte gården 1920 var bonde och en högt ansedd person som tidigare hade varit kommunstyrelsens ordförande i en grannkommun. Han betalade 21 500 kronor för fastigheten.
Denna snusdosa av silver fick gårdsägaren som tack för sina politiska insatser i grannkommunen.
Gården bytte flera gånger ägare från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Personen bakom huset verkar ha hamnat i jorden i en period mellan ägarbytena då huset stod tomt.
Det var sannolikt han (politikern) och en släkting som grävde bakom huset när kvarlevorna påträffades. Den exakta tidpunkten på året då fyndet gjordes är inte känd.
Det mesta talar för att det var den försvunna Karl som låg nergrävd bakom huset. Det finns en detalj som styrker detta och att kvarlevorna i hemlighet kördes till kyrkan. Samma år, det vill säga 1937, dödförklarades Karl, enligt kyrkböckerna.
Med största sannolikhet begravdes kvarlevorna bakom huset vid socknens kyrkogård. Det har under senare tid gjorts grävarbeten bakom huset. Men inga spår av fyndet 1935 har gjorts. Men det har inte grävts så djupt. Helt uteslutet är det därför inte att kvarlevorna ligger kvar.
Karls mystiska försvinnande och den lika plötsliga dödförklaringen av honom, har inte gått obemärkt förbi. Den finns nämnd i en lokal hembygdsbok. Där framgår att han efter 37 år dödförklaras utan närmare förklaring.
Karl reste antagligen aldrig bort. Han mördades sannolikt av någon eller några i byn.
Det finns ett par hypoteser om vad som kan ha varit motivet till att han dräptes eller mördades. Det kan ha varit ett svartsjukedrama, mellan Karl och en av hans bröder, och en piga.
Om Karl mördades vid tillfället vid sitt försvinnande år 1920, så var mordet preskriberat när fyndet gjordes.
Med hänsyn till gårdens nuvarande ägare, vars släkt har ägt gården sedan 1902, har Sverigereportage valt att inte nämna var gården eller byn ligger.
Så länge jag kan minnas har väghyveln stått uppställd på platsen. Det som för inte allt för länge sedan var en öppen verkstadsplan liknar allt mer ett buskars med högt gräs. Några smågranar har smugit sig tätt in på väghyveln – om några år är den omringad av skogen.
Under medeltidens första århundraden blev valrosselfenben mode i Nordeuropa. Av valrossens betar tillverkades exklusiva kammar, spelpjäser och religösa föremål. Med DNA har brittiska forskare kartlagt det geografiska ursprunget till det valrosselfenbenen som hittats i medeltida städer som Sigtuna, Uppsala och Oslo.
Text och foto om inget annat anges: Jens Flyckt
Anders Söderberg, arkeolog vid Sigtuna museum & Art, tar fram en trälåda ur museets stora magasin där arkeologiska fynd från staden förvaras. I lådan ligger en stor benbit – ett 800 år gammalt valrosskranium.
Valrosskraniet, eller rättare sagt delar av ett, från Sigtuna stad. Kraniet är daterat till 1200-talet och förvaras i Sigtuna Museum & Arts magasin.
-Egentligen är det bara en del av överkäken och ansiktsbenet kring valrossens nos. I den här håligheten satt ena beten, som man tagit ut och använt till hantverk. Valrossbeten är vad vi brukar kalla valrosselfenben. Betarna är förvuxna hörntänder precis som elefantens betar. Man använde även valrossens tänder till olika hantverk, säger Anders Söderberg.
Valrosselfenben är en sällsynt fyndkategori i medeltida kulturlager, även om det i Sigtuna finns relativt många spår av hantverk i materialet.
För att förenkla beskrivningen i detta reportage har Sverigereportage delat in valrossfynden från Sigtuna i tre kategorier:
1 Valrosskranium. 2 Hantverksspill, det vill säga rester efter tillverkning av föremål av valrosselfenben. 3. Färdiga föremål av valrosselfenben.
Anders Söderberg berättar att det äldsta fyndet av valross i Sigtuna är från 1000-talet och det yngsta från 1200-talet.
-Sigtunas tidigaste spår av arbeten i valrosselfenben har vi från Kung Olofs mynthus i kvarteret Urmakaren. De består av sågade bitar och är från 1000-talets början, säger Anders Söderberg.
Vid arkeologiska undersökningar i kvarteret Urmakaren i september 1990 påträffades en blybit som myntmästaren hade prövat en myntstamp på. Det var beviset på att Sveriges första myntning skedde i Sigtuna, år 995 och av kung Olof Skötkonung. Blybiten påträffades i resterna av ett hus som tolkats som kungens mynthus (reds.anm.)
Sågade bitar (halvfabrikat) av valrosselfenben från kung Olof Skötkonungs Foto: Sigtuna museum mynthus i kvarteret Urmakaren i Sigtuna stad.
Förutom kraniet har även spelpjäser, tärningar och kammar av valrosselfenben påträffats i Sigtuna. Det kanske mest uppseendeväckande fyndet är en kräkla. Den påträffades i en biskopsgrav i museets trädgård, där en kyrka anlades någon gång mellan 1000-talets sista decennium och 1150. Den revs någon gång på 1200-talet. Vem denna biskop var är oklart. Men han dog i mitten av 1200-talet, enligt Sigtuna Museum & Art.
Kräklan, som suttit i toppen på en biskopsstav, kan ha importerats från England till Sigtuna. Men den kan även ha tillverkats av hantverksmästare i Sigtuna med anknytning till det kungliga hovet, enligt Sten Tesch, tidigare chef för Sigtuna museum.
Valrossfynd är inte unik för Sigtuna. Hantverksspill, föremål och kranier av valross har även hittats i medeltida kulturlager i bland annat Uppsala, Trondheim, Bergen, Oslo och ryska Novgorod.
-Valrosselfenben i kyrkliga inventarier – kräklor, altarskåp, bokband etcetera var vanliga fram till 1400-talet då elfefantelfenbenet tog över scenen, säger Anders Söderberg.
Fynd av valrosselfenben från medeltiden är ofta praktarbeten som förknippas med högstatusmiljöer. Men det finns även fynd som är av mer ordinär karaktär, även om materialet är exklusivt. Från Novgorod finns bland annat ett enkelt knivskaft och från Sigtuna kommer flera tärning.
En annan typ av fynd med enklare karaktär är svarvade spelpjäser.
Biskopskräklan av valrosselfenben som påträffades i en Foto: Gabriel Hildebrand biskopsgrav i Sigtuna museum & Arts trädgård. Kanske är kräklan importerad från England. Men den kan även ha tillverkats i Sigtuna.
Men varifrån kom då valrosskranierna med dess exklusiva betar? Den fråga har det forskats mycket kring.
I arkeologen Johnny Karlssons avhandling ”Spill. Om djur, hantverk, och nätverk i Mälarområdet under vikingatid och medeltid” från 2016, tar han upp arbeten i valrosselfenben i Sigtuna. Han skriver att Grönland är det ursprungsområde som särskilt förknippas med handel med valrosselfenben under slutet av vikingatiden och tidig medeltid.
En av flera tärningar av valrosselfenben som hittats i Sigtuna stad. Foto: Sigtuna museum
En historisk källa som omtalar bruket av spelpjäser av valrosselfenben under medeltiden, är den svenska prästen och etnologen Olaus Magnus (1490-1557). I sitt klassiska verk ”Historia om de nordiska folken, som är en skildring av seder och bruk i Norden under 1500-talet, nämns valrossbetarnas betydelse:
”Hvalrossens tänder bearbetas med stor konstfärdighet till brädspels- eller schackpjäser. Alla de nordiska folken och särskildt deras höfdingar och framstående män spela bräde eller schack med synnerlig skicklighet, och detta spel idka de ifrigt av många skäl” skriver Olaus Magnus.
Sedan följer en minst sagt missvisande beskrivning av valrossen, som Olaus Magnus uppfattade som en kolossal fisk av en elefants storlek. Uppenbart hade han aldrig sett en valross i verkligheten. Han beskriver ett monster som på ett ögonblick springer ikapp och dödar människor på havsstränderna.
Enligt Olaus Magnus använde valrossen sina betar till att klättra och hänga i klippor.
Enligt Olaus Magnus använde valrossen sina betar till att klättra och hänga i klippor. Träsnitt föreställande valrossar och valrossjakt ur: ”Historia om de nordiska folken från 1500-talet”.
”Med tillhjälp af tänderna klättrar den ända upp till klippornas toppar liksom på en stege för att beta det af sött dagvatten fuktiga gräset och sedan åter ältra sig ned i hafvet. Ibland faller den emellertid i djup sömn och hänger sedan i sömnen fast i klipporna”
Svarvad spelpjäs i valrosselfenben från Sigtuna stad. Foto: Sigtuna museum
Anders Söderberg berättar att den brittiska arkeologen, Dr James Barret med team i Cambridge, forskar på fynd av valross i Nordeuropa genom att kartlägga arvsmassan i valrosselfenben från arkeologiska undersökningar. I studien togs bland annat DNA från kraniet i Sigtuna.
-Man kunde spåra två huvudsakliga populationer av valross i föremålen. En östlig, med utbredning från östra Grönland över ishavet till Nordnorge och Vita havet – som grovt räknat är vanligast i valrossföremål före år 1100. Barrett med team tar den dåtida efterfrågan på valrossbetar från hela Europa, som en intäkt för en stark drivkraft bakom den skandinaviska kolonisationen av Grönland, säger Anders Söderberg.
Den västliga utbredningen pekar mot Baffin Bay väster om Grönland och finns i fynd från 1100-talet och några århundraden framåt.
-Vårt kranium tillhör den västliga populationen och är daterat till åren kring 1200, så det stämmer gott med Barretts resultat. De sågade styckena från mynthuset har sitt ursprung i den östliga populationen, enligt analyserna. Kanske har de kommit hit via Nordnorge eller Novgorod, säger Anders Söderberg.
Ungefär samtidigt som elefantelfenben konkurrerade ut valrosselfenben på 1400-talet i Nordeuropa, så övergavs Austerbygd och de andra norsk/isländska kolonierna på Grönland, som grundades av norrmannen Erik den Röde år 940. Austerbygd, som var den första, största och sista kolonin, hade som mest närmare 4 000 invånare (reds.anm.)
Valrosskraniet från Sigtuna stad. Notera spåren från fil och såg i ytan. Foto: Sigtuna museum Mycket tyder på att kraniet har återanvänts som städ i hantverkarens verkstad.
Sigtunakraniets historia slutade inte med att de dyrbara betarna och tänderna hade tagits till vara. Istället för att kassera resterna så tycks kraniet ha återanvänts som utrustning i hantverkarens verkstad.
-Kraniet är fullt med fil- och sågmärken. Förmodligen har man använt det som städ i verkstaden i många decennier innan man slutligen kastade bort det, säger Anders Söderberg.
Fotnot: Tack till Sigtuna Museum & Art för lån av bilder.
Sigtuna anlades vid Mälarens strand i slutet av 900-talet eKr. På 1060-talet blev Sigtuna biskopssäte och tidigt fick staden en kristen prägling. Sigtuna är som andra medeltida städer byggd på sin historia med stadslager, svarta jorden, som är flera meter meter djupa. Stadslagren täcker en yta på cirka 1100×250-650 meter, enligt Riksantikvarieämbetet. Stora Gatan, som går genom hela staden, har idag samma sträckning som i slutet av 900-talet.
Sverigereportage 