Under medeltidens första århundraden blev valrosselfenben mode i Nordeuropa.
Av valrossens betar tillverkades exklusiva kammar, spelpjäser och religösa föremål.
Med DNA har brittiska forskare kartlagt det geografiska ursprunget till det valrosselfenbenen som hittats i medeltida städer som Sigtuna, Uppsala och Oslo.

Text och foto om inget annat anges: Jens Flyckt

Anders Söderberg, arkeolog vid Sigtuna museum & Art, tar fram en trälåda ur museets stora magasin där arkeologiska fynd från staden förvaras. I lådan ligger en stor benbit – ett 800 år gammalt valrosskranium.

-Egentligen är det bara en del av överkäken och ansiktsbenet kring valrossens nos. I den här håligheten satt ena beten, som man tagit ut och använt till hantverk. Valrossbeten är vad vi brukar kalla valrosselfenben. Betarna är förvuxna hörntänder precis som elefantens betar. Man använde även valrossens tänder till olika hantverk, säger Anders Söderberg.

Valrosselfenben är en sällsynt fyndkategori i medeltida kulturlager, även om det i Sigtuna finns relativt många spår av hantverk i materialet.

För att förenkla beskrivningen i detta reportage har Sverigereportage delat in valrossfynden från Sigtuna i tre kategorier:

1 Valrosskranium.
2 Hantverksspill, det vill säga rester efter tillverkning av föremål av valrosselfenben.
3. Färdiga föremål av valrosselfenben.

Anders Söderberg berättar att det äldsta fyndet av valross i Sigtuna är från 1000-talet och det yngsta från 1200-talet.

-Sigtunas tidigaste spår av arbeten i valrosselfenben har vi från Kung Olofs mynthus i kvarteret Urmakaren. De består av sågade bitar och är från 1000-talets början, säger Anders Söderberg.

Vid arkeologiska undersökningar i kvarteret Urmakaren i september 1990 påträffades en blybit som myntmästaren hade prövat en myntstamp på. Det var beviset på att Sveriges första myntning skedde i Sigtuna, år 995 och av kung Olof Skötkonung. Blybiten påträffades i resterna av ett hus som tolkats som kungens mynthus (reds.anm.)

Förutom kraniet har även spelpjäser, tärningar och kammar av valrosselfenben påträffats i Sigtuna. Det kanske mest uppseendeväckande fyndet är en kräkla. Den påträffades i en biskopsgrav i museets trädgård, där en kyrka anlades någon gång mellan 1000-talets sista decennium och 1150. Den revs någon gång på 1200-talet. Vem denna biskop var är oklart. Men han dog i mitten av 1200-talet, enligt Sigtuna Museum & Art.

Kräklan, som suttit i toppen på en biskopsstav, kan ha importerats från England till Sigtuna. Men den kan även ha tillverkats av hantverksmästare i Sigtuna med anknytning till det kungliga hovet, enligt Sten Tesch, tidigare chef för Sigtuna museum.

Valrossfynd är inte unik för Sigtuna. Hantverksspill, föremål och kranier av valross har även hittats i medeltida kulturlager i bland annat Uppsala, Trondheim, Bergen, Oslo och ryska Novgorod.

-Valrosselfenben i kyrkliga inventarier – kräklor, altarskåp, bokband etcetera var vanliga fram till 1400-talet då elfefantelfenbenet tog över scenen, säger Anders Söderberg.

Fynd av valrosselfenben från medeltiden är ofta praktarbeten som förknippas med högstatusmiljöer. Men det finns även fynd som är av mer ordinär karaktär, även om materialet är exklusivt. Från Novgorod finns bland annat ett enkelt knivskaft och från Sigtuna kommer flera tärning.

En annan typ av fynd med enklare karaktär är svarvade spelpjäser.

Men varifrån kom då valrosskranierna med dess exklusiva betar? Den fråga har det forskats mycket kring.

I arkeologen Johnny Karlssons avhandling ”Spill. Om djur, hantverk, och nätverk i Mälarområdet under vikingatid och medeltid” från 2016, tar han upp arbeten i valrosselfenben i Sigtuna.
Han skriver att Grönland är det ursprungsområde som särskilt förknippas med handel med valrosselfenben under slutet av vikingatiden och tidig medeltid.

En historisk källa som omtalar bruket av spelpjäser av valrosselfenben under medeltiden, är den svenska prästen och etnologen Olaus Magnus (1490-1557). I sitt klassiska verk ”Historia om de nordiska folken, som är en skildring av seder och bruk i Norden under 1500-talet, nämns valrossbetarnas betydelse:

”Hvalrossens tänder bearbetas med stor konstfärdighet till brädspels- eller schackpjäser. Alla de nordiska folken och särskildt deras höfdingar och framstående män spela bräde eller schack med synnerlig skicklighet, och detta spel idka de ifrigt av många skäl” skriver Olaus Magnus.

Sedan följer en minst sagt missvisande beskrivning av valrossen, som Olaus Magnus uppfattade som en kolossal fisk av en elefants storlek. Uppenbart hade han aldrig sett en valross i verkligheten. Han beskriver ett monster som på ett ögonblick springer ikapp och dödar människor på havsstränderna.

Enligt Olaus Magnus använde valrossen sina betar till att klättra och hänga i klippor.

”Med tillhjälp af tänderna klättrar den ända upp till klippornas toppar liksom på en stege för att beta det af sött dagvatten fuktiga gräset och sedan åter ältra sig ned i hafvet. Ibland faller den emellertid i djup sömn och hänger sedan i sömnen fast i klipporna”

Anders Söderberg berättar att den brittiska arkeologen, Dr James Barret med team i Cambridge, forskar på fynd av valross i Nordeuropa genom att kartlägga arvsmassan i valrosselfenben från arkeologiska undersökningar. I studien togs bland annat DNA från kraniet i Sigtuna.

-Man kunde spåra två huvudsakliga populationer av valross i föremålen. En östlig, med utbredning från östra Grönland över ishavet till Nordnorge och Vita havet – som grovt räknat är vanligast i valrossföremål före år 1100. Barrett med team tar den dåtida efterfrågan på valrossbetar från hela Europa, som en intäkt för en stark drivkraft bakom den skandinaviska kolonisationen av Grönland, säger Anders Söderberg.

Mer att läsa om Barret: forskning:https://royalsocietypublishing.org/doi/10.1098/rspb.2018.0978

Den västliga utbredningen pekar mot Baffin Bay väster om Grönland och finns i fynd från 1100-talet och några århundraden framåt.

-Vårt kranium tillhör den västliga populationen och är daterat till åren kring 1200, så det stämmer gott med Barretts resultat. De sågade styckena från mynthuset har sitt ursprung i den östliga populationen, enligt analyserna. Kanske har de kommit hit via Nordnorge eller Novgorod, säger Anders Söderberg.

Ungefär samtidigt som elefantelfenben konkurrerade ut valrosselfenben på 1400-talet i Nordeuropa, så övergavs Austerbygd och de andra norsk/isländska kolonierna på Grönland, som grundades av norrmannen Erik den Röde år 940. Austerbygd, som var den första, största och sista kolonin, hade som mest närmare 4 000 invånare (reds.anm.)

Sigtunakraniets historia slutade inte med att de dyrbara betarna och tänderna hade tagits till vara. Istället för att kassera resterna så tycks kraniet ha återanvänts som utrustning i hantverkarens verkstad.

-Kraniet är fullt med fil- och sågmärken. Förmodligen har man använt det som städ i verkstaden i många decennier innan man slutligen kastade bort det, säger Anders Söderberg.

Fotnot:
Tack till Sigtuna Museum & Art för lån av bilder.

Sigtuna anlades vid Mälarens strand i slutet av 900-talet eKr. På 1060-talet blev Sigtuna biskopssäte och tidigt fick staden en kristen prägling.
Sigtuna är som andra medeltida städer byggd på sin historia med stadslager, svarta jorden, som är flera meter meter djupa. Stadslagren täcker en yta på cirka 1100×250-650 meter, enligt Riksantikvarieämbetet.
Stora Gatan, som går genom hela staden, har idag samma sträckning som i
slutet av 900-talet.