Han dog i sina dopkläder

Vid Tensta kyrka i Norduppland står en runsten som vittnar om brytningstiden mellan hedendom och kristendom. Det är en på flera sätt egendomlig runsten.

Text och foto: Jens Flyckt

Runstenen, som har nummer 1036, står vid Tensta kyrkas södra mur. Runstenen är rest av Helga över sin son Andvätt, som på dödsbädden konverterade från hedendomen till kristendomen.

Om Andvätt som döptes på sin dödsbädd handlar en av runstenarna vid Tensta kyrka om.

”Sigfast och Brand och Vikättle. Helga lät uppresa stenen efter Andvätt, sin son, som blev död i dopkläder. Kristi hjälpe Andvätts själ”.

Runtexten inleds med tre mansnamn som saknar språklig innebörd. Av meningsbyggnaden framgår det att dessa tre personer, som troligen var Andvätts bröder, inte var delaktiga i att resa runstenen.

Varför de förmodade bröderna inte var med är oklart. Kanske trodde de fortfarande på de gamla gudarna och inte fick eller ville vara delaktiga i resningen av runstenen, som skildrar Andvätts kristna dop på dödsbädden och som många andra runstenar från 1000-talet texten avslutas med en kristen bön.

Ett fåtal uppländska runstenar berättar om personer som låtit döpa sig i livets sista skeden.

Forntid i Stockholms tunnelbana

Stockholms tunnelbanesystem är föga förknippat med fornlämningar. Men där i underjorden finns 1 200 år gamla runor och byggnadsrester från Stockholms långa historia.
Där lever även en liten varelse som som hittat dit från katakomber och andra grottliknande miljöer vid Medelhavet.

Text och foto: Jens Flyckt

Det är få resenärer som reflekterar över avbildning av den världskända Rökstenen, en 1 200 år gammal runsten som står vid Röks kyrka i Östergötland, när de stiger av vid Bergshamra tunnelbanestation i Solna.

Bergshamra är en av 100 konstutsmyckade tunnelbanestationer i Stockholm.

”Röster ur det förflutna, en symfoni i tiden” är temat i Göran Dahls, Kristina Anshelms och Carl Johan De Geers konstnärliga utsmyckning på Bergshamramra tunnelbanestation. I utsmyckningen finns bland annat en avbildning av den 1 200 år gamla Rökstenen.
Stockholms tunnelbana har stora konstvärlden.

Rökstenen, som i Bergshamra är återgiven i en vägg av blästrad granit, är från 800-talet, det vill säga vikingatiden. Förutom att den har världens längsta runtext, så betraktas den även som Sveriges äldsta kända skönlitterära verk. Texten är gåtfull, svårtolkad och skriven på ett fornnordiskt versmått.

Runtexten inleds med en fars minnesord över sin döde sin.

Forskare har i närmare hundra år diskuterat Rökstenens språkliga innebörd och är idag inte helt överens om tolkningen. Den översättning som finns på väggen vid Bergshamra tunnelbanestation är från 1975 då stationen invigdes. Citatet här nedan är hämtat från Riksantikvarieämbetet: https://www.raa.se/publicerat/9789172095991.pdf

”Till minne av Vämod står. dessa runor.

Men Varin skrev dem, fadern, till minne av den döde sonen.

Jag säger de unga det, vilka de två stridsbytena var

som tolv gånger blev tagna krigsbyte,

båda på en gång från man efter man. Det säger jag som det and-

ra vem som för nio släktled sedan miste livet

hos reidgoterna och han dog hos dem till följd av sin skuld.

Då rådde Tjodrik den dristige. Sjökrigarnas

hövding över Reidhavets kust. Nu sitter han rustad på

sin gotiska häst, med sköld över axeln, den främste av Märingar.

Det säger jag som det tolfte var Gunns häst

ser föda på slagfältet, där tjugo konungar

ligger. Det säger jag som det trettonde, vilka

tjugo konungar satt på Själland under fyra

vintrar, med fyra namn, födda

åt fyra bröder. Fem med namnet Valke, Rådulfs sö-

ner, fem Reidulf, Rugulfs söner, fem Haisl, Hord-

s söner, fem Gunnmund, Björns söner.

Nu för för de unga säger fullständigt envar (?)… eftersporde (?)

Jag säger de unga, vem av Ingvald-

ättlingar som blev gäldad genom en hustrus offer.

Jag säger de unga, åt vilken kämpe en ättling

är född. Vilken är det. Han kunde krossa

en jätte. Vilen är det. Nit.

Jag säger de unga Tor

Sibbe vivets väktare

Avlade nittioårig (en son).

Rökstenen, avbildad i blästrad granit vid Bergshamra tunnelbanestation.

Runalfabetet började användas vid tiden för Kristi födelse och hade ursprungligen 24 tecken. Hur det uppstod är en omtvistad fråga. De äldsta kända runristningarna i Sverige är från 200-talet e.Kr. och finns på vapen och smycken.

Den äldsta kända runstenen, med den 24-teckninga runraden, är Kylverstenen från 400-talet. Det är egentligen ingen runsten i vanlig bemärkelse, utan en gravhäll där texten sannolikt har ett magisk innehåll. Hällen påträffades i samband med arkeologiska undersökningar i Spånga socken på Gotland år 1903.

Även Kylverstenen finns avbildad på Bergshamra tunnelbanestation.

På samma vägg vid Bergshamra tunnelbanestation, där Rökstenen är återgiven, finns även världens äldsta kända runsten – Kylverstenen från Gotland. Kylverstenen har ingen läsbar text, utan består till stor del av den 24-teckniga runraden, den så kallade futharken. Den sista runan, som syns till höger i bild, är en t-runa. Ristaren har försätt den med flera bistavar, vilket indikerar att runraden har en magisk innebörd.

Vid tiden runt 700-talet genomgick den 24-teckniga runraden en förändring. 24-tecken blev då 16-tecken, troligen som följd av att språket hade förändrats sedan runor började användas i Skandinavien.
Rökstenen ristades i denna brytningstid och har runor från både den äldre och yngre runraden, men även så kallade lönnrunor.

När Rökstenen ristades var det ännu tvåhundra år kvar till 1000-talet, då de flesta svenska runstenar restes.

Seden att rista och resa runstenar upphörde i början av 1100-talet, men den 16-teckninga runraden fortsattes att användas och utvecklas som skriftspråk under medeltiden. I Älvdalen i Dalarna användes runor, så kallade älvdalsrunor, ända in på 1900-talet.

Forntid möter nutid vid Bergshamra tunnelbanestation.

En annan tunnelbanestation, vars konstutsmyckning har hämtat tydliga influenser från forntid och Stockholms historia, är Kungsträdgården. Där har konstnären Ulrik Samuelson skapat en grottliknande miljö som ska föra tankarna till en arkeologisk utgrävning, med statyer, kolonner och andra byggnadsfragment som Stockholm Stadsmuseum har lånat ut.

Kungsträdgårdens tunnelbanestation i Stockholm.

Kungsträdgårdens tunnelbanestation innehåller många mysterier, som dröjer sig kvar i tanken hos förbryllade resenärer. Ett exempel är de gigantiska koppardörrarna med lejonhuvuden som står vid en av uppgångarna. De tycks leda till hemliga, stängda rum.

Koppardörrarna är som mycket annat en utsmyckning utan praktisk funktion. De satt en gång i Telegrafstyrelsens hus vid Brunkebergs torg i Stockholm. Huset byggdes 1837 som lyxhotell och revs 1969.

De mystiska koppardörrarna vid Kungsträdgårdens tunnelbanestation.
Kungsträdgårdens tunnelbanestation är en sällsam miljö – 40 meter under markytan.

Ulrik Samuelson har även inspirerats av palatset Makalös från 1630-talet, som byggdes av adelsmannen och riksmarskalken Jakob De la Gardie i Kungsträdgården – 40 meter ovanför den Kungsträdgårdens tunnelbanestation.

Makalös var fem våningar högt och var byggt i kvadrat med torn och koppartak. Det var ett sällan skådat skrytbygge, präglat av stormaktstiders ideal, där fasaden var rikt utsmyckad med bland annat friser och lejonmaskaroner – det vill säga grinande stenansikten.

Makalös förstördes i en brand år 1825. En del av palatsets utsmyckningar togs tillvara och såldes. I Kungsträdgårdens tunnelbanestation finns flera kopior av Makalös lejonmaskaroner, som förvaras på Stockholm stadsmuseum, uppsatta längs perrongerna.

Kopia av torso från 1600-talspalatset Makalös.

Ulrik Samuelson har även låtit göra kopior på de ”väktare” av sten som står på Riddarhusets tak i Gamla stan. En av dessa väktare står vid tunnelbanestationens entré, och en annan möter resenärerna vid plattformarnas början.

En av väktarna, som är en kopia av en staty på riddarhusets tak.

Riddarhuset byggdes i mitten av 1600-talet som samlingssal och förvaltningscentrum för den svenska adeln och ridderskapet. I riddarhussalen hänger cirka 2 300 vapensköldar som vardera representerar de adliga ätterna i Sverige.

Kopior av lejonmaskaroner från palatset Makalös.

Denna blandning av statyer, kala bergsväggar, rinnande vatten, ljus och dunkla vråer har inte enbart skapat en av tunnelbanesystemet märkligaste stationer, utan även ett helt unikt ekosystem med stora naturvärden.

Sedan år 2012 arbetar en grupp forskare vid Naturhistoriska riksmuseet med att kartlägga livet i Kungsträdgårdens tunnelbanestation. 2016 hittades två för vetenskapen nya svamparter på de blöta granitväggarna intill perrongerna.

Den mest synbara rariteten i stationen är den mycket sällsynta tuffkuddmossan – som växer på de blöta bergsväggarna.
På 1980-talet påträffades där en åttafotig liten varelse som aldrig tidigare hade observerats i Sverige – dvärggruvspindeln.

Den sällsynta tuffkuddmossan på bergsväggarna vid Kungsträdgårdens tunnelbanestation. På bilden syns även dvärggruvspindelns nät.

Den två millimeter stora dvärggruvspindeln lever vanligtvis i grottliknande miljöer vid Medelhavet. Efter det första fyndet vid Kungsträdgården har den lilla spindeln spridit sig till några andra tunnelbanestationer, men är annars inte känd från Sverige.

Hur denna lilla spindel lyckades hitta till Kungsträdgårdens tunnelbanestation är en gåta. Men uppenbarligen är Ulrik Samuelsons historiska konstutsmyckning så tilltalande, att dvärggruvspindeln tror det är en grotta eller katakomb – det vill säga en underjordisk begravningsplats.

Björntämjaren i Härja kyrka

I 900 år har nakna lindansare, björntämjare och en biskop spelat huvudrollen i en stenportal från tidig medeltid i Härja kyrka i Västergötland. Det är en lika märklig som fjärran bildvärld som tros vara en italiensk mästares verk.

Text och foto: Jens Flyckt

Härja kyrka, inte långt från Tidaholm, är unik – tack vare dess romanska stenskulpturer som saknar motsvarighet i Sverige.

Kyrkan uppfördes under tidigt 1100-tal. År 1767 revs det gamla långhuset och ett nytt byggdes. En del av stenmaterialet, främst sandsten, till det nya långhuset togs från den närbelägen 1100-talskyrka vid Ettak kungsgård, där kungarna Valdemar Birgersson och Magnus Ladulås en gång huserade.
Ettaks kyrka raserades i början av 1700-talet.

Det enda som idag återstår av Härjas medeltida kyrkobyggnad är tornet från 1200-talet. Möjligen uppfördes även stenportabeln, eller åtminstone delar av den, i Härja kyrka under tidig medeltid.

Längst upp i Härja kyrkas portal från tidig medeltid syns en kvadstenen med huggen relief som visar en man som ligger över en björn och stoppar in sin ena hand i björnens käft. Där under blickar två stenansikten med välansade frisyrer, mustascher och skägg ut. I den halvrunda stenytans (tympanon) relief sitter en biskop i centrum. Till vänster knäböjer en man och personen till höger överräcker ett mystiskt föremål till biskopen.

Särskilt utmärkande i portalen är den två ansiktena med korta frisyrer, mustascher och välansade skägg – vilka har tolkats som Kristus och Paulus.

”Dessa är med sina vackert utmejslade skägg och hår fina exempel på romansk stenskulptur. Ovan tympanon är en skråkantad sten som kan ha utgjort impost till det gamla korets triumfbåge. På denna vilar en kvadersten med relief, vilken visar en man som brottas med en björn” skriver Riksantikvarieämbetet om Härja kyrka i Bebyggelseregistret.

Mannen med björnen har tolkats som en björntämjares våghalsiga föreställning med tämjd björn, vars käft han sticker in sin hand i.

I Sverige var björnar ovanliga bildmotiv under medeltiden. Men i de tidigmedeltida England, Tyskaland och Italien var denna typ av motiv vanligare.

Lite fakta:
Tympanon är en tresidig eller halvrund yta/fält ovanför en dörr eller fönster.
Impost är en arkitektonisk del och det underlag som en triumfbåges eller valvs understa lager vilar på.
Kvadersten är en fyrkantig byggnadssten.
Den romanska stilen var ett mode inom arkitekturen under tidig medeltid.
Med tidig medeltid menas århundradena mellan 1050 och 1250.

Härja kyrkas torn från 1200-talet. Notera den utsmyckade kolonen i ljusöppningen.

Näst efter Gotland är Västergötland det landskap som har flest medeltida stenskulpturer. Stenrelieferna i portalen i Härja är ett uppseendeväckande mästerverk vars ursprung länge har diskuterats.

Jan Svanberg, professor emeritus i konstvetenskap vid Stockholms universitet, gav 2011 ut boken Västergötlands medeltida stenskulpturer. Han har även skrivit en avhandling som berör Härja kyrkas stenrelier.

Jan Svanberg skriver att Härjamästaren troligen kom från Italien och var i Sverige för att jobba med Domkyrkan i Lund som då var under uppbyggnad.

Den romanska portalen i Härja kyrka är märklig på flera sätt. En intressant detalj som inte verkar ha uppmärksammats, är den till synes dåliga passformen delarna emellan. Delarna i portalen är från tidig medeltid och återanvändes när Härja kyrkas nya långhus byggdes 1767.

I Tympanonens centrum, det vill säga den halvcirkelformade stenyxan, syns en biskop som välsignar en knäböjande man iklädd kjortel. På den högra sidan syns en annan man i kjortel som räcker över ett föremål till biskopen, kanske en sten eller en bok.

Tympanonen stöttas upp med två kolonner, varav den högra har en märklig reprelief med två nakna män, som av Jan Svanberg har tolkats som lindansare. Männen omfamnar kolonnen och vidrör varandras nakna fötter, vilket är ett vågat motiv i en kyrklig miljö.

Kjortel är ett ålderdomligt klädesplagg som användes från järnåldern och fram till medeltiden.

Två nakna män som tolkats som nakna lindansare, håller sig hängande i en repstav och vidrör varandras fötter.

I korets östvägg finns ytterligare stenskulpturer i relief. Enligt Riksantikvarieämbetet skildrar en av dem en man som blir angripen av en djävul, på vars rygg det sitter en ödla. En man med fladdrande kjortel och draget svärd kommer springande till undsättning. Bredvid mannen med svärd står en biskop (syns inte på bilden) och tittar rakt fram mot betraktaren.

”Relieferna kännetecknas av platta kroppar med stora huvuden och ett i jämförelse med korportens mansansikten enkelt utförande” skriver Riksantikvarieämbetet.

Detalj ur stenrelief i Härja kyrkas kor. En man ligger på marken och angrips av en djävul, som har en ödla på ryggen. En man iklädd kjortel och med draget svärd kommer springandes till undsättning.

Stenportalen i Härja kyrkas kor har många märkliga och för Sverige unika detaljer som i århundraden har fascinerat besökare. Ursprunget är på många sätt är en gåta – inte minst portalens ursprungliga plats och utformning.

En märklig detalj är portalens till synes dåliga passform. I och med att man inte med säkerhet vet var portalen ursprungligen byggdes eller hur den då såg ut, så går det inte att avgöra om det fattas delar – eller om de kommer från en och samma portal.

Ett exempel är kolonnernas anläggningsytor mot den ovanliggande tympanonen. Kolonnerna tycks vara utflyttade så att mindre en tredjedel av anläggningsytan bär upp ovanliggande reliefer. Hade kolonnerna flyttats in, så de linjerade med tympanonens yttre kanter, så hade passagen genom kordörren blivit trång.

Kolonnernas placering innebär att anläggningsytan mot ovanliggande tympanon är mindre än en tredjedel. Hade kolonnerna placerats med sin hela anläggningsyta mot ovan reliefer, så hade passagen blivit väldigt smal. Detta skulle kunna bero på att det fattas delar eller att det är ett ihopplock från flera portaler.

Enligt Riksantikvarieämbetet kan portalens delar och reliefer till viss del komma från Ettaks kungsgårdskyrka. Men en stor del av dessa verk är sannolikt från Härja kyrka.

”En väsentlig del av korportens omfattning torde ha varit en del i Härjas sydportal” skriver Riksantikvarieämbetet.

Valrossar i medeltidens Uppland


Under medeltidens första århundraden blev valrosselfenben mode i Nordeuropa.
Av valrossens betar tillverkades exklusiva kammar, spelpjäser och religösa föremål.
Med DNA har brittiska forskare kartlagt det geografiska ursprunget till det valrosselfenbenen som hittats i medeltida städer som Sigtuna, Uppsala och Oslo.

Text och foto om inget annat anges: Jens Flyckt

Anders Söderberg, arkeolog vid Sigtuna museum & Art, tar fram en trälåda ur museets stora magasin där arkeologiska fynd från staden förvaras. I lådan ligger en stor benbit – ett 800 år gammalt valrosskranium.

Valrosskraniet, eller rättare sagt delar av ett, från Sigtuna stad. Kraniet är daterat till 1200-talet och förvaras i Sigtuna Museum & Arts magasin.

-Egentligen är det bara en del av överkäken och ansiktsbenet kring valrossens nos. I den här håligheten satt ena beten, som man tagit ut och använt till hantverk. Valrossbeten är vad vi brukar kalla valrosselfenben. Betarna är förvuxna hörntänder precis som elefantens betar. Man använde även valrossens tänder till olika hantverk, säger Anders Söderberg.

Valrosselfenben är en sällsynt fyndkategori i medeltida kulturlager, även om det i Sigtuna finns relativt många spår av hantverk i materialet.

För att förenkla beskrivningen i detta reportage har Sverigereportage delat in valrossfynden från Sigtuna i tre kategorier:

1 Valrosskranium.
2 Hantverksspill, det vill säga rester efter tillverkning av föremål av valrosselfenben.
3. Färdiga föremål av valrosselfenben.

Anders Söderberg berättar att det äldsta fyndet av valross i Sigtuna är från 1000-talet och det yngsta från 1200-talet.

-Sigtunas tidigaste spår av arbeten i valrosselfenben har vi från Kung Olofs mynthus i kvarteret Urmakaren. De består av sågade bitar och är från 1000-talets början, säger Anders Söderberg.

Vid arkeologiska undersökningar i kvarteret Urmakaren i september 1990 påträffades en blybit som myntmästaren hade prövat en myntstamp på. Det var beviset på att Sveriges första myntning skedde i Sigtuna, år 995 och av kung Olof Skötkonung. Blybiten påträffades i resterna av ett hus som tolkats som kungens mynthus (reds.anm.)

Sågade bitar (halvfabrikat) av valrosselfenben från kung Olof Skötkonungs Foto: Sigtuna museum
mynthus i kvarteret Urmakaren i Sigtuna stad.

Förutom kraniet har även spelpjäser, tärningar och kammar av valrosselfenben påträffats i Sigtuna. Det kanske mest uppseendeväckande fyndet är en kräkla. Den påträffades i en biskopsgrav i museets trädgård, där en kyrka anlades någon gång mellan 1000-talets sista decennium och 1150. Den revs någon gång på 1200-talet. Vem denna biskop var är oklart. Men han dog i mitten av 1200-talet, enligt Sigtuna Museum & Art.

Kräklan, som suttit i toppen på en biskopsstav, kan ha importerats från England till Sigtuna. Men den kan även ha tillverkats av hantverksmästare i Sigtuna med anknytning till det kungliga hovet, enligt Sten Tesch, tidigare chef för Sigtuna museum.

Valrossfynd är inte unik för Sigtuna. Hantverksspill, föremål och kranier av valross har även hittats i medeltida kulturlager i bland annat Uppsala, Trondheim, Bergen, Oslo och ryska Novgorod.

-Valrosselfenben i kyrkliga inventarier – kräklor, altarskåp, bokband etcetera var vanliga fram till 1400-talet då elfefantelfenbenet tog över scenen, säger Anders Söderberg.

Fynd av valrosselfenben från medeltiden är ofta praktarbeten som förknippas med högstatusmiljöer. Men det finns även fynd som är av mer ordinär karaktär, även om materialet är exklusivt. Från Novgorod finns bland annat ett enkelt knivskaft och från Sigtuna kommer flera tärning.

En annan typ av fynd med enklare karaktär är svarvade spelpjäser.

Biskopskräklan av valrosselfenben som påträffades i en Foto: Gabriel Hildebrand
biskopsgrav i Sigtuna museum & Arts trädgård. Kanske är kräklan
importerad från England. Men den kan även ha tillverkats i Sigtuna.

Men varifrån kom då valrosskranierna med dess exklusiva betar? Den fråga har det forskats mycket kring.

I arkeologen Johnny Karlssons avhandling ”Spill. Om djur, hantverk, och nätverk i Mälarområdet under vikingatid och medeltid” från 2016, tar han upp arbeten i valrosselfenben i Sigtuna.
Han skriver att Grönland är det ursprungsområde som särskilt förknippas med handel med valrosselfenben under slutet av vikingatiden och tidig medeltid.

En av flera tärningar av valrosselfenben som hittats i Sigtuna stad. Foto: Sigtuna museum

En historisk källa som omtalar bruket av spelpjäser av valrosselfenben under medeltiden, är den svenska prästen och etnologen Olaus Magnus (1490-1557). I sitt klassiska verk ”Historia om de nordiska folken, som är en skildring av seder och bruk i Norden under 1500-talet, nämns valrossbetarnas betydelse:

”Hvalrossens tänder bearbetas med stor konstfärdighet till brädspels- eller schackpjäser. Alla de nordiska folken och särskildt deras höfdingar och framstående män spela bräde eller schack med synnerlig skicklighet, och detta spel idka de ifrigt av många skäl” skriver Olaus Magnus.

Sedan följer en minst sagt missvisande beskrivning av valrossen, som Olaus Magnus uppfattade som en kolossal fisk av en elefants storlek. Uppenbart hade han aldrig sett en valross i verkligheten. Han beskriver ett monster som på ett ögonblick springer ikapp och dödar människor på havsstränderna.

Enligt Olaus Magnus använde valrossen sina betar till att klättra och hänga i klippor.

Enligt Olaus Magnus använde valrossen sina betar till att klättra och hänga i klippor. Träsnitt föreställande valrossar och valrossjakt ur: ”Historia om de nordiska folken från 1500-talet”.

”Med tillhjälp af tänderna klättrar den ända upp till klippornas toppar liksom på en stege för att beta det af sött dagvatten fuktiga gräset och sedan åter ältra sig ned i hafvet. Ibland faller den emellertid i djup sömn och hänger sedan i sömnen fast i klipporna”

Svarvad spelpjäs i valrosselfenben från Sigtuna stad. Foto: Sigtuna museum

Anders Söderberg berättar att den brittiska arkeologen, Dr James Barret med team i Cambridge, forskar på fynd av valross i Nordeuropa genom att kartlägga arvsmassan i valrosselfenben från arkeologiska undersökningar. I studien togs bland annat DNA från kraniet i Sigtuna.

-Man kunde spåra två huvudsakliga populationer av valross i föremålen. En östlig, med utbredning från östra Grönland över ishavet till Nordnorge och Vita havet – som grovt räknat är vanligast i valrossföremål före år 1100. Barrett med team tar den dåtida efterfrågan på valrossbetar från hela Europa, som en intäkt för en stark drivkraft bakom den skandinaviska kolonisationen av Grönland, säger Anders Söderberg.

Mer att läsa om Barret: forskning:https://royalsocietypublishing.org/doi/10.1098/rspb.2018.0978

Den västliga utbredningen pekar mot Baffin Bay väster om Grönland och finns i fynd från 1100-talet och några århundraden framåt.

-Vårt kranium tillhör den västliga populationen och är daterat till åren kring 1200, så det stämmer gott med Barretts resultat. De sågade styckena från mynthuset har sitt ursprung i den östliga populationen, enligt analyserna. Kanske har de kommit hit via Nordnorge eller Novgorod, säger Anders Söderberg.

Ungefär samtidigt som elefantelfenben konkurrerade ut valrosselfenben på 1400-talet i Nordeuropa, så övergavs Austerbygd och de andra norsk/isländska kolonierna på Grönland, som grundades av norrmannen Erik den Röde år 940. Austerbygd, som var den första, största och sista kolonin, hade som mest närmare 4 000 invånare (reds.anm.)

Valrosskraniet från Sigtuna stad. Notera spåren från fil och såg i ytan. Foto: Sigtuna museum
Mycket tyder på att kraniet har återanvänts som städ i hantverkarens
verkstad.

Sigtunakraniets historia slutade inte med att de dyrbara betarna och tänderna hade tagits till vara. Istället för att kassera resterna så tycks kraniet ha återanvänts som utrustning i hantverkarens verkstad.

-Kraniet är fullt med fil- och sågmärken. Förmodligen har man använt det som städ i verkstaden i många decennier innan man slutligen kastade bort det, säger Anders Söderberg.


Fotnot:
Tack till Sigtuna Museum & Art för lån av bilder.

Sigtuna anlades vid Mälarens strand i slutet av 900-talet eKr. På 1060-talet blev Sigtuna biskopssäte och tidigt fick staden en kristen prägling.

Sigtuna är som andra medeltida städer byggd på sin historia med stadslager, svarta jorden, som är flera meter meter djupa. Stadslagren täcker en yta på cirka 1100×250-650 meter, enligt Riksantikvarieämbetet.
Stora Gatan, som går genom hela staden, har idag samma sträckning som i

slutet av 900-talet.

Stora Gatan i Sigtuna 1997. Foto: Jens Flyckt

Rösaring – vägen från forntiden

Rösaring i Upplandsbro är en gåta. Där på Uppsalaåsen byggdes för mer än tusen år sedan en 540 meter lång, nästan spikrak väg mitt i skogen.
Men varför forntidens människor uppförde detta enorma byggnadsverk vet ingen.

Text och foto: Jens Flyckt.

Mitt i den glesa tallskogen sträcker sig en 540 meter lång och halvmeter hög vägbank. Den är anlagd i en nästan nord-sydlig riktning och upptäcktes av en barnfamilj 1979. I söder försvinner vägen under en hög i ett gravfält. I vägens södra ände finns en fornlämning vars syfte arkeologerna inte har kunnat förklara.

En liten del av vägen undersöktes 1981-82 och kunde då med C14-prov dateras till äldre vikingatid, det vill säga 800-talet e.Kr.

Mot söder. Den 540 meter långa vägbanken vid Rösaring i Upplandsbro i Stockholms län är ett imponerande byggnadsverk som uppfördes, eller förbättrades, på 800-talet. I bakgrunden, där vägen försvinner, ligger gravfältet och stenlabyrinten.

Den är byggd som en modern väg, cirka 3,5 meter bred och med längsgående dike på den västra sidan, varifrån massor till vägbanken har hämtats. På den östra sidan avgränsas vägen av en synlig kullerstensrad. Även på den västra sidan finns en kullerstensrad men den är inte synlig. Vägbanken är uppbyggd med ett gruslager. På detta har ett slitlager av lera och mjäla lagts. Längs vägens östra sida finns ett hundratal mystiska gropar.

Rösaring, som ligger i Stockholms län, är som fornlämningsområde känt sedan 1600-talet och hette då ”Röra Backe”.
Där på höjden, där åsen sluttar brant mot söder, finns inom ett gravfält på 65×50 meter med fyra rösen och två högar.
Högen, som vägbanken fortsätter in under, ligger i gravfältets norra del. Strax till väster om gravfältet finns en stenlabyrint.

Platsen utgör med sina 60 meter över havet en av de högre punkterna i Uppland och därmed en av de första platserna i Mälardalen som tittade upp genom havsytan efter att den senaste inlandsisen dragit sig tillbaka.
I boktryckaren Lars Salvius (1703-1773) bok ”Beskrfning öfver Sveriget, första tomen om Uplandia” från 1741, framgår att man då kunde se upp till fyra mil mot öster och väster från Rösaring. Idag skymmer skogen utsikten.

Mot väster. Stenlabyrinten Rösaring är en så kallade trojeborg och har gett namn till hela området. Labyrintens ålder är omtvistad, men den anses tillhöra Sveriges äldsta labyrinter.

Stenlabyrinten, en så kallad trojeborg, är sjutton meter i diameter och heter Rösaring – vilken har gett namn åt området. Enligt Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut omnämns labyrinten för första gången i text år 1670.

Trojeborgen i Enköping enligt Hans Hildebrand år
1872. Trojeborgen i Enköping var identisk med Rösaring,
med undantag från att Rösaring är större och har
16 vallar (gångar) istället för Enköpings 8.

Dateringen är oklar. Men enligt expertisen hör Rösaring till landets äldsta labyrinter.
En intressant detalj är att Rösaring på flera sätt är identisk med en labyrint som låg vid Vårfrukyrkan i Enköping. Den labyrinten togs bort när kyrkoråden utökades år 1883. Bägge labyrinterna ligger/låg på en hög ås, mot samma väderstreck med utsikt över Mälaren. Även utseendemässigt är de identiska. Men Rösaring är dubbelt så stor och har 16 vallar, de stenrader som skiljer gångarna åt. Trojeborgen i Enköping hade 8 vallar. Fågelvägen är det mellan Rösaring och Vårfrukyrkan i Enköping cirka fyra mil.

Mot väster. Gravfältet vid Rösaring med ett av rösena i förgrunden. I bildens högra, övre bakgrund syns bakom tallarna den öppna plattå på vilken labyrinten är anlagd.

Enligt informationsskyltar på platsen, som Upplands-Bro kommun satt upp, är vägen en processionsväg som kan ha använts vid särskilda ”kultiska tillfällen”. Informationsskylten nämner även ett ”dödshus” som syftar på en diffusa lämning i vägens norra ända – den som arkeologerna inte har kunnat förklara.

”Kanske var det ett dödshus där den döda låg i väntan på att begravningen skulle ske”

Vidare skriver kommunen:

”Liktåget gick längs processionsvägen, vid vägens slut stod själva likbålet. Över detta byggdes sedan den stora gravhögen”

Det första besökare till Rösaring möts av är denna informationsskylt från Upplands-Bro kommun.

Riksantikvarieämbetet är den nationella myndighet i Sverige som leder och stöder arbetet med att bevara, använda och utveckla kulturarvet, är betydligt mer nyanserad i sin analys av Rösaring. Myndigheten nämner varken dödshus, dödskult, procissionsväg eller liktåg.

Myndigheten beskriver vägen som”färdväg”. Om den knappt synliga lämning i vägens norra ända, som kommunen pekar ut som dödshus, skriver myndigheten att anläggningen undersöktes 1982. Den var delvis övertäckt med jord, 5-7 meter stor och med en kullerstenskant. Två nedgrävningar och en hästskoformad stenkonstruktion påträffades. Under en mindre stenläggning, mot den anslutande vägbanken, påträffades mörkfärgad jord och kol.

”Inga fynd gjordes” skriver Riksantikvarieämbetet.

Det är oklart om det utpekade ”dödshuset” över huvudtaget har varit ett hus.

Mot norr. Det så kallade ”dödshuset i vägbanken norra ända. Om det över huvudtaget låg ett hus på platsen på 800-talet gick inte att styrka i den arkeologiska undersökning som genomfördes i början av 1980-talet. Om lämningen som arkeologerna undersökte ändå var ett hus, så verkar det inte haft något tak.

Trots Rösarings på många sätt monumentala och unika karaktär, så är väldigt lite belagt om platsens historia. Förutom två rapporter från grävningarna 1981-82 så har en kartläggning av gravfältet, gjorts.

Hembygdsforskaren Börje Sandén, som tillsammans med sin hustru Gudrun grundade Upplands Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut, ägnade större delen av sitt liv till att dokumentera och beskriva Upplandsbros historia. Han var kritiskt till hur Rösaring hanterades och hur de fyra rösena som i alla år betraktats som bronsålderslämningar, i med undersökningen och dateringen av vägbanken 1982, plötsligt blev vikingatida. Detta trots att rösena inte hade undersökts.

Börje Sandéns uppfattning var att vägen var betydligt äldre än vikingatidatid, men att den sannolikt rustades upp eller byggdes om på 800-talet.

”Jag menar provet (c14-prov reds.anm.) visar att det var omkring 800-talet e.Kr som en sedan sedan länge använd väg fick en”slitbana” av stampad lera” skrev han i december 2018.

Mot norr. Gravfältet med två av rösena synliga i förgrunden. I bakgrunden syns högen, som vägbanken försvinner in under. Pilen markerar den ungefärliga riktningen som vägen skulle haft om den fortsatt genom gravhögen och in genom gravfältet.

Högen i vägens södra ända, som vägen försvinner in under, är registrerad som gravhög och ligger intill rösena. Börje Sandén menade att det inte alls behövde vara en gravhög. Han refererade till närliggande Sighhildsberg. Där finns en liknande gravhög som han var med och undersöka under fem säsonger och som visade sig vara något helt annat.

”Hela problematiken kommer att lösa sig när den platta högen (Rösaring reds.anm.) blir arkeologiskt undersökt. Så skedde nämligen när en annan platt hög i kommunen med ungefär samma storlek undersöktes bara ett par år efter Rösaringsundersökningen. Den välkända Signhilds kulle i Signhildsbergs park var ingen grav. Det var inte heller någon gravkulle. Det visade sig vara en tingshög” skriver Börje Sandén.

Mot söder. Synlig sträcka av den kullerstensrad som markerar vägbanken östra sida.

Enligt Börje Sandéns teori är vägbanken vid Rösaring en procissionsväg från bronsåldern som är samtida med rösena i gravfältet. Han ville även koppla samman bronsålderslämningarna strax nedanför åsen, där bland annat fynd från bronsgjutning gjorts, med Rösaring.

Mot norr. Strax innan vägbanken försvinner in under högen så ändras topografin. Från en ganska plan terräng framträder vägbanken tydligt med branta slänter. Fotografen stod med gravhögen mot ryggen när bilden togs.

Ett annat mysterium är de hundratal fördjupningar/gropar längs vägens östra sida.
De är cirka 1,5 decimeter djupa och upp till 1 meter breda. De syns relativt tydligt i terrängen, men är svåra att avbilda med kamera.

På kommunens informationsskylt är de skålformade fördjupningarna rester av fyra meter höga, hedniska gudaavbildningar. Ännu en gång så finns det inte några arkeologiska bevis. Tvärt om visar resultatet från undersökningarna på motsatsen, att groparna inte är rester av stolphål. Fördjupningarna är dessutom för grunda för att kunna hålla uppe fyra meter höga stockar.

Mot söder. På östra sidan av vägbanken finns ett hundratal grunda, meterbreda fördjupningar/gropar. Vilken funktion dessa fördjupningar haft är oklart. Den arkeologiska undersökningen 1981-82 slog fast att de inte är stolphål. Pilen markerar en av fördjupningarna/groparna.

Varför byggde då forntidens människor en 540 meter lång väg mitt i skogen utan någon till synes praktisk funktion?
Som det mesta som har med Rösaring att göra finns inga svar. Den allmänna uppfattningen är att området var någon form av kultplats. En annan teori som lyfts fram är att vägen kan ha byggt för astronomiska observationer.

Klart är att Rösa rings märkliga fornlämningar och deras placering i landskapet i århundraden har lockat och fascinerat besökare. Oavsett vad källkritisk fakta säger och vad man vill tro, så är platsen värd ett besök. Personer som en gång har besökt Rösaring brukar återkomma dit. Det är en plats som på ett svårförklarligt sätt berör och som länge dröjer sig kvar i tankar och drömmar.


Makarna Sandén

Börje Sandén och hans hustru Gudrun gick våren 2020 ur tiden. De blev 90 och 92 år.
De var folkskollärare till yrket och 1984 skrev de boken Det hände i Upplandsbro. 1987 startade makarna Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut som idag rymmer mer än 30 år historisk och arkeologisk forskning.
År 2008 tilldelades makarna Sandén Nordiska museets Hazelius-medalj för sina insatser.

Mer att läsa om Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut på: http://www.ukforsk.se

Trullhalsars mäktiga kvinnogravar

Trullhalsar på östra Gotland är med sina 320 synliga gravar ett av Sveriges bäst bevarade gravfält från vendeltiden. Det är ett fornminnesområde där ovanliga kvinnogravar vittnar om hög status och om forntida handel med lo- och björnpälsar.

Text och foto: Jens Flyckt

Trullhalsar ligger mitt i skogen. Någon mobiltäckning finns inte och den smala skogsväg som leder fram till en liten parkering saknar mötesplatser.
På vendeltiden, det vill säga på 600-700-talet, låg Trullhalsar vid havet. Men på grund av landhöjningen är det idag cirka 500 meter till havsstranden.

Typiskt för Trullhalsar är runda stensättningar med kallmurade kantkjedjor.

Typiskt för området är runda stensättningar med kallmurade kantkjedjor. Av Trullhalsars 291 registrerade stensättningar, är 54 av konstruerade med kallmurade kantkjedjor.
Fyra av stensättningarna har så kallade gravklot på toppen eller mitten – det vill säga runda stenblock. Kvinnogravar är ibland markerade med gravklot.

Vid Trulhalsar finns flera andra gravtyper som är typiska för järnåldern:

31 resta stenar
26 domarringar (ovanliga på Gotland)
1 skeppssättning.
1 röse
1 stenrad.

På grund av den täta ansamlingen av gravar och att vissa stenar har fallit, så kan det finnas domarringar som ännu inte är upptäckta, enligt Riksantikvarieämbetet. Sannolikt finns det även andra gravar som inte är synliga.

Längst ner i reportaget finns en förklaring till järnålder och andra förhistoriska tidsåldrar.

Trolls hals sägs vara halsar från troll.

Trullhalsars gravfält har undersökts av arkeologer vid flera tillfällen. De första undersökningarna genomfördes under åren 1915-1916. 2004-2006 gjordes nya undersökningar. Totalt har 59 gravar undersökts.

Två av de undersökta gravarna, som är brandgravar, utmärker sig. I bägge gravarna påträffades klor från lo, den svenska faunans enda vilda kattdjur. Den ena graven, som var rik på gravgåvor som glaspärlor, spänne och keramik, hade även björnklor.

Mycket tyder på att det är kvinnor med hög ekonomisk och social status som fått med sig exlusiva lofällar på gravbålen. Den teorin styrks av att dessa gravar i regel är rika på gravgåvor och att de döda fått med sig ett stort antal djur, som till exempel hundar, i gravarna.

Stensättningar eller rösen utan kantkjedjor vid Trullhalsar.

Björnklor i gravar från järnåldern är relativt sällsynt, men har påträffats i skelett- och brandgravar från den perioden i stora delar av landet. I skelettgravarna har den döde, både män och kvinnor, lagts på björnfällen.
Även där de döda har bränts så har sannolikt kropparna placerats på björnskinnen på likbålen.

Gravar som innehåller klor från lo, som vid Trullhalsar, är betydligt mer sällsynta. Troligen har lofällar använts på samma sätt som björnfällar.

I en annan gotländsk grav, i Lau socken, påträffades klor från björn och lo. Där hade en kvinna i trettioårsåldern och ett spädbarn begravts. Arkeologerna har tolkat fynden i graven som att kvinnan hade lagts på björnfällen, med barnet inlindat i lofällen, intill sig.

I en kandidatuppsats från 2012 (Stockholms universitet): ”Gravlagda på lodjursfällar – en kvinnlig företeelse?” redogör arkeologen Emma Boman för fenomenet med loklor i järnåldersgravar.
I en hennes sammanställning av undersökta järnåldersgravar där loklor har hittats, har hon identifierat 35 gravar i Sverige – huvudsakligen på Gotland och i Mälardalen.

Varken lo eller björn finns, eller har funnits, i Gotlands fauna. Mycket pekar därför på en forntida import av dessa fällar till Gotland.

I uppsatsen ”Björnen i begravningsritualer – statusobjekt speglande regional skinnhandeln?” från forskningstidsskriften Fornvännen från 1980, skriver arkeologen Bo Petré att nordbornas handel med skinn, bland annat med romarna, nämns i historiska källor från 500-talets mitt.

”Gotland kan således redan från och med förromersk järnålder ha utgjort en omlast- ningsregion för skinn” skriver Bo Petré.

Vid Trullhalsar finns dessa stenblock som är lagda på varandra. Det är konstruerat av människohand. Men vilken funktion har dessa stenkonstuktioner?

Att så få järnåldersgravar har identifierats med loklor kan delvis bero på feltolkning, att lodjursklor av misstag tolkats som hundklor. Så var det med en av de förmodade kvinnogravarna i Trullhalsar – som består av brandgravar. Benmaterialet från brandgravar, som ofta är blandat med rester av ben från husdjur och människor, är i regel fragmentariskt och därför svårtolkat.

Det här är en komplicerad fråga som inte kan beskrivas rättvist med några få rader. Arkeologerna har långt ifrån alla svar.

Loklor förekommer även i mansgravar. Men då handlar det i regel om ett fåtal klor, medan kvinnogravarna har betydligt fler flera – sannolikt för att dessa kvinnor fått med sig hela fällar med tassar. Vad detta beror på är oklart. Men kanske är lodjursklor i manliga gravar amuletter.

Det är oklart varför dessa kvinnor begravdes med loskinn. Men det faktum att loklor endast har identifierats 35 järnåldersgravar, vittnar om att det inte var vem som helst som fick med sig dessa exklusiva och dyrbara pälsar i graven.

Bland övriga gravfynd från Trullhalsar kan bronsbleck, knivar och kamfragment nämnas.

I en av Trullhalsars karakteristiska, runda stensättningar med kallmurade kantkjedjor, hade den begravda personen bland annat fått med sig en lodjursfäll. Mycket tyder på att den begravda personen var en förmögen kvinna med hög social status.

Ortnamnet Trullhalsar har i århundranden förknippats med ett elakt litet väsen och de resta stenarna med troll som sträcker på halsarna. Idag marknadsför Trullhalsar som en läskig plats som man bör hålla sig borta från nattetid.

Om namnet skriver länsstyrelsen på Gotland:

”Det underliga namnet kan komma från att stenarna som står upp ur jorden påminner om troll med sträckta halsar. Det kan också komma från våtmarken i närheten vilket kallas Bysträsket. Bysen är ett gotländskt sagoväsen som också kallades för Trullet. Så kanske är hela området egentligen en plats där den lömska Bysen håller till…”

En teori är att namnet Trullhalsar kommer från det gotländska sagoväsendet Trullet, som även kallas Bysen.

Bysen är enligt gotländsk folktro gråklädd liten gubbe med röd luva och som ibland ibland bär på yxa. Han uppträder även som stubbe och ställer till med problem för människorna. Den som får syn på Bysen kommer inte kunna hitta hem. Bysen är skogens beskyddare.

Bysen har många likheter med ett väsen på fastlandet – lyktgubben – ett ljussken som ibland ses över sankmarker nattetid och som man förr trodde var själar från osaliga människor som i livet olovligt flyttade på råstenar, rör och andra gränsmarkeringar. Att olovligen flytta på markgränser var ett mycket allvarligt brott under forntid och långt in i historisk tid.

Till exempel står det i femte Moseboken:

”Förbannad vare den som flyttar sin nästas råmärke”

Under 1700-talet dömdes den som flyttat råmärken olovligen till höga böter och till att förlora sin heder och ära.
Även om straffskalan är en helt annan idag, så skyddas de gamla gränsmarkeringarna, som ofta går tillbaka till medeltiden, av modern lagstiftning. Det framgår av Jordabalken 1 kap, 4 §:

”Har gräns ej blivit laglig bestämd, gäller de rå och rö eller andra märken som av ålder ansetts utmärka gränsen”

Bysen var en gång människa, som dömdes till att vandra i evighet och aldrig få ro i sin grav på grund av att han flyttat på gränsmärken olovligen. Han sägs gå och kommentera vilka gränsmärken som ligger fel. Om en människa smyger efter och flyttar tillbaka gränsmarkeringarna till rätt plats, då får Bysen slutligen frid i sin grav och slipper vandra.

1920 köpte Gotlands fornminnesförening Trullhalsars gravfält.

Gränsröse i Roslagen.

Den svenska forntiden är indelad i olika tidsåldrar, som präglas av olika kulturella och tekniska framsteg. Det här är en förenklad beskrivning:

Äldre stenålder 12 000 – 4 000 f.Kr
Yngre stenålder 4 000 – 1 700 f.Kr
Äldre bronsålder 1 700 – 1 100 f.Kr
Yngre bronsålder 1 100 f.Kr – 500 f.Kr
Förromersk järnålder 500 f.Kr – 370 e.Kr
Folkvandringstid 370 e.Kr – 600 e.Kr
Vendeltid 600 e.Kr – 800 e.Kr
Vikingatid 800 – 1066 eKr

Yngre järnålder är ett samlingsnamn för perioden från den förromerska järnålderns slut och fram till vikingatidens slut.

Vikingatiden övergick till tidig medeltid.

Slaget vid Falebro utanför Uppsala

Slaget vid Falebro år 1161 utanför Uppsala är ett våldsamt mysterium.
En man vid namn Fale Bure ska det året ha tågat med en bondehär från Hälsingland mot Uppsala. Där mötte och besegrade danska trupper som hämnd för halshuggningen av den svenska kungen Erik den helige.

Text och foto: Jens Flyckt

Strax sydöst om Uppsala, vid Sävjaån, ligger Falebro. Platsen är sedan 1700-talet förknippad med ett slag, den mystiska befälhavaren Fale Bure från Hälsingland och den svenska kungen Erik den Heliges våldsamma död.
Det här är en märklig historia som i stort sett saknar belägg i historiska källor, men som ändå levt kvar som sägen in i våra dagar och som har beskrivits som en verklig händelse.

Medeltida riddare i strid. Denna kalkmålning från Roslagsbro kyrka i Uppland är egentligen inte representativt för 1100-talets krigsföring och det påstådda slaget vid Falebro. Rustningarna i målningen skildrar snarare 1400- 1500-tal. Tyvärr är det inte så lätt att hitta realistiska stridsskildringar från 1100-talet. Därför har Sverigereportage ändå valt att använda detta motiv som illustration.

Enligt Erikslegenden, som började skrivas på 1270-talet, så var kung Erik Jedvardsson, som senare blev Erik den helige, dödad av danskarna efter en mässa i Trefaldighetskyrkan i Uppsala år 1160. När kungen fick höra om att danska styrkor närmade sig valde han att vänta till mässan var klar. Då gick han ut i numerärt underläge och mötte fienden. När kungen låg halvdöd på marken högg danskarna ”vanvördigt” av hans huvud.

Erikslegenden är resultatet av en religös och folklig kult kring Erik den helige och kan därför inte betraktas som historisk källa. (reds.anm.)

Ur Eriklegenden som började nertecknas på 1270-talet och som berättar om kung Erik Jedvardsson, som efter sin död i Uppsala helgonförklarades och fick namnet Erik den helige. Citatet beskriver händelserna innan han halshöggs.

Bent Syse är Upplandsmuseets tidigare chef. På frågan hur han ser på slaget vid Falebro säger han att frågan är intressant, men problematisk.

-Enligt historien, eller snarare sägnen, ska en man vid namn Fale Bure ha deltagit i Erik den heliges korståg i Finland i mitten av 1100-talet. År 1160 lät den danska kronprinsen, Magnus Henriksson, halshugga Erik den helige i Östra Aros, som idag heter Uppsala. Fale Bure ska då samlat hälsingar och tågat ner till Uppsala. 1161 möttes hälsingebönder och danskar utanför Uppsala, ett slag som Fale Bure och hans hälsingebönder segrade i, säger Bent Syse.

Bent Syse.

Fale Bure, eller Fale Hin Gamle som han hette enligt sägnen, ska ha stupat i slaget mot de danska styrkorna. Därefter ska platsen vid Sävjaån därför fått hans namn – Falebro.

Den svenska kungen Erik den helige, eller Erik Jedvardsson som han hette i livet. Lite är känt om honom och något porträtt av honom finns inte bevarat. Enligt Eriklegenden halshöggs han av den danska prinsen, Magnus Eriksson som gjorde anspråk på tronen, efter en mässa i Uppsala den 18 maj 1160. En analys av vad som anses vara hans kvarlevor och som förvaras i ett relikskrin i Uppsala domkyrka, visar att personen var cirka 35 år gammal, kraftigt byggd och hälsosam när han dog. Benen hade flera huggskador efter strid. En avhuggen halskota visar att han dog av halshuggning. Denna trästaty föreställande Erik den helige är från 1300-talet och finns i Roslagsbro kyrka, Uppland.

Sägnen om Fale Bure nertecknades första gången år 1634, i Johannes Bureus verk ”Sumlen”, som består av korta anteckningar om folk, byggnader, poesi, recept, sägner och annat. Johannes Bureus (1568-1652) var Sveriges första riksantikvarie och ägnade mycket tid åt att resa runt och nedteckna fornlämningar, runor och sägner.

Falebro strax utanför Uppsala. Enligt sägnen har platsen fått sitt namn av befälhavaren Fale Bure från Hälsingland, som på platsen stupade i strider mot danskarna år 1161. I bakgrunden skymtar vattentornet i Uppsalas industriområde Boländerna.

År 1648 påträffades en hästsporre i samband med dikning mellan Falebro och närliggande Danmark kyrka, som är från 1300-talet och som enligt prästen Olaus Magnus (1490-1557) fått sitt namn efter fiendens hemland.
På 1700-talet publicerade Johan Peringsköld ett bokverk om fornlämningar i Sverige. Där kopplar Peiringskiöld samman sporren med sägnen om Fale Bure och Falebro. Nutida forskning har dock visat att Peringskölds datering var felaktig. Sporren, som förvaras vid Historiska museet i Stockholm, är inte alls är från1100-talet, utan från 1400-talet.

Hästsporren som påträffades 1648 vid Falebro. Foto: Christer Åhlin, Historiska museet/SHM

Även sägnens kopplingar till ortnamnet är felaktigt. Bent Syse säger att Fale Bure med största sannolikhet är en uppdiktad person, som inte har något med Falebro att göra.

-Detta namn kan härledas till äldsta kända belägget Fardhabro från 1400-talet. Det har lett till tolkningen att det i Falebro ingår antingen ett personnnamn Fardhe, som skulle kunna betyda resande eller köpman, eller ett naturnamn Fardher med betydelsen vadställe, säger Bent Syse.

Nu som då är bron vid Falebro en viktig förbindelse för trafiken
mellan Roslagen och Uppsala.

Platsen där dagens Falebro ligger har varit överfart i tusen år. Den nuvarande bron är från 1967 och ersatte en bro från 1700-talets slut. I gamla tider var detta vägen till och från Uppsala, Roslagen och Stockholm. Det finns indikationer som pekar mot att det kan ha funnits en bro på 1400-talet. Två runstenar vittnar om att platsen hade någon form av överfart, kanske vadställe, redan på 1000-talet.

Några kilometer öster om Falebro ligger Mora äng och Mora stenar – den medeltida kungavalplatsen på gränsen mellan Tiundaland och Attundaland. Där valdes bland annat Magnus Ladulås, år 1275, till kung.

Runsten U 947 vid Falebro, strax utanför Uppsala. Stenen står sannolikt på sin ursprungliga plats. Texten lyder: ”Torsten och Vige lät göra denna bro för Assurs, sin svågers, ande. Nu är så sagt för själen: gud hjälpe. Äsbjörn gjorde…”
Ett par hundra meter nordöst om dagens brofäste finns två hålvägar och ett gravfält. Där står ytterligare en runsten, U 948, som berättar om en son som for till alla länder. Dessa stenar markerar troligen någon form av överfart på 1000-talet.
U-947 en sommarkväll år 2020.

-60 meter öster om nuvarande landsvägsbro fanns enligt Lantmäteriet en tidigare bro. På en karta från 1640 är bron markerad och då benämn som ”Fållebro”. Bron finns även med på 1867 års generalstabskarta och på Häradsekonomiska kartan från åren 1859-63. Inga synliga lämningar syns efter den bron idag, säger han.

Den nuvarande bron vid Falebro byggdes 1967. I bakgrunden syns Danmark kyrka från 1300-talet. Den tidigare bron var sannolikt en konstruktion från 1796. När den första bron över ån byggdes är oklart, men det finns uppgifter som pekar mot 1400-talet.

Sägnen om Fale Bure innehåller fler motsägelsefulla detaljer. Det gäller bland annat den danska prinsen, han som halshögg den svenska kungen, som tycks ha avlidit vid två tillfällen år 1161.

-Erik den heliges baneman, Magnus Henriksson, deltog i slaget vid Örebro 1161. I slaget, som skedde mellan Magnus styrkor och den svenska Karl Sverkersson, stupade Magnus. Om Fale Bure dessutom besegrade Magnus Eriksson 1161 utanför Uppsala, samtidigt som han stupar i Örebro, gör inte historien mindre osäker, säger Bent Syse.

Där strandkanten buktar ut i Sävjaån, i höjd med stolpen, låg den tidigare bron vid Falebro. I bakgrunden skymtar den andra runstenen och längst bort syns E4:an.

Möjligen är det Perngskölds teorier om sporren, som tillsammans med Bures sägen om Fale Bure, som gett upphov till slaget vid Falebro.

-Med största sannolikhet har Fale Bure inte existerat, ej heller har han varit med på Erik den heliges korståg i Finland och kanske har inte ens Erik själv varit i Finland, säger Bent Syse.

Trefaldighetskyrkan i Uppsala strax söder om domkyrkan. Detta är dock inte samma byggnad som Erik den helige deltog i mässa i när danskarna anföll och sedan halshögg kungen. Det har stått åtminstone två tidigare kyrkor på platsen. Den nuvarande byggnadens äldsta del, sakristian,är från 1200-talet.

Bent Syse fortsätter:

-Eriks påstådda korståg mot Finland saknar stöd i andra källor, och har därför kritiserats för att vara en uppdiktad berättelse med tveksamt innehåll.

Går det helt att avfärda slaget vid Falebro som myt?

-Grunden för ett slag vid Falebro är mycket osäker, i alla fall med ovanstående personer inblandade. Men det är en spännande och intressant sägen. Kanska det skulle platsa in i raden av ”sägner om slag” runt Uppsala och där finns det några till om man vill luska vidare, säger Bent Syse.

Landsvägens slingrande historia


I Sverige är landsvägens historia allt annat än rak. Den började i en avlägsen forntid där människor färdades till fot på åsryggar och andra naturformationer
.
Men det skulle dröja ända till 1700-talet innan något som liknade dagens vägnät började ta form.

Text och foto: Jens Flyckt

Färdvägar på land har det funnits sedan forntiden. Men forntidens vägar var sällan anlagda, även om det finns gott om undantag, utan följde naturformationer som åsryggar och stränder. Man färdades till fots och på hästrygg på naturens viljor.

Där forntidens stigar och leder sammanstrålade och där topografin bildade flaskhalsar, vid till exempel näs och vadställen, blev trafiken så koncentrerad att långa diken uppstod – så kallade hålvägar.
Tusentals år senare är dessa hålvägar fortfarande tydliga – och i många fall ännu i bruk av fritidsryttare och svampplockare.

Vid uppländska Varpsund står en av ett tjugotal kända Ingvarstenar från 1000-talet. Dessa runstenar är alla relaterade till Ingvarståget, som enligt en georgisk krönika bestod av 3000 man. Detta vikingatåg, under ledning av den uppländske hövdingen Ingvar den vittfarne, nådde till Kaspiska havet och gick sedan under. Sedan 1000-talet har runsten stått vid åsvägen vid Varpsund.

På många platser ligger flera generationers vägsystemet, som det ibland skiljer tusentals år emellan, bredvid varandra. Ett sådant exempel är Varpsund i Uppland. Där på åsryggen, på ett näs mellan två fjärdar, syns fortfarande åsvägen. Och där lät tre bröder resa en runsten till minne över sin far som blev dräpt i österled med vikingahövdingen Ingvar.

”Andvätt och Kår och kiti och Bläse och Djärv
reste denna sten efter Gunnlev, sin fader. Han blev
dräpt österut med Ingvar. Gud hjälpe deras ande.
Jag Alrik ristade runorna. _ Han kunde väl styra knarren”

Inte långt från Varpsund, i utkanten av samhället Bålsta, ligger Draget – ett fornlämningsområde av riksintresse. Där finns bland annat ett system med hålvägar, u- och v-formade diken som på vissa platser nötts ner fem meter under marknivån. Ett stenkast från hålvägarna ligger landsvägen från 1700-talet, den så kallade Dalkarlsvägen, som följer åsen och övrig topografi. Och strax intill Dalkarlsvägen är E18 dragen genom urberg, morän och rullstensås.

Draget i Bålsta. System med forntida hålvägar – som påminner om diken. Dessa vägar
skapades genom slitage och regn. I området finns hålvägar som nötts ner fem meter under
markytan. Hålvägar uppstod där mycket folk rörde sig och marken är mjuk. På bilden syns
minst tre generationer vägar. Längst bort bortom träden skymtar E18 frånn1960-talet. Där
intill ligger den gamla landsvägen från 1700-talet – den så kallade Dalkarlsvägen. Och i bildens
främre del forntida hålvägar
En hålväg håller på att bildas på gräsmatta i dagens Botkyrka. Hålvägar
är resultatet av koncentrat slitage och regn som för bort löst material.
Skulle detta få pågå i tusen år så skulle hålvägen vara flera meter djup.

Redan i de medeltida landskapslagarna nämns ett lagstadgat underhåll av vägar. Men det var först på 1600-talet som vägsystemet började utvecklas, om än i väldigt långsam takt. På 1600-talet var vägnätet så dåligt att Gustav II Adolf klagade och menade att vägarna mer liknade djurstigar.

Vägarnas utvecklingshistoria är inte en rak linje. Den slingrar sig fram och fördelar sig i oräkneliga utstickande utskott och omvägar. Från och med 1630-talet kan man säga att det nationellt sker startskott i utvecklingen till ett modernt vägnät. Men det sker inte i första hand för att underlätta folks resande, utan för att främja statliga intressen som trupptransporter och indrivning av skatter. Bland annat bildas då förlagan till Lantmäteriet.

I mitten av 1600-talet skedde de första mer statligt organiserade vägbyggena. Det som räknas till det allra första statligt finansierade vägbygget startade år 1665 på Stäketön, som idag ligger i Upplands-Bro kommun. Där byggde soldater från Dalaregementet om en väg. Arbetet skedde under ledning av vågmästaren Jakob Cosswa. Bygget beordrades av regeringen som ville få bort en svår och brant backe. Bland annat byggdes en 200 meter lång stödmur.

Det gamla vägpartiet vid Dalkarlsbacken, som det tog tjugo år att bygga om, beskrevs som ’en tvärbrant ås mellan berghällar och stenar”

Denna vägbank är sannolikt byggt på 1700- eller 1800-talet och representerar på
på många sätt den stora tekniska kompetens som dåtidens vägbyggare besatt.

I mitten av 1700-talet kom kunglig förordningen som slog fast att allmänna vägar och broar skulle byggas i sten. Visuellt börjar då vägen förändras. Vägbanken börjar resa sig över landskapet och tar plats på ett nytt sätt. Förutom 600 bevarade stenvalvsbroar från den tiden finns ett okänt antal vägbankar. Dessa väg- och brokonstruktionen var för sin tid tekniskt sett mycket avancerade.

Trots att den är flera hundra år gammal och det växer skog på vägbanken,
så är den lika rak och jämn idag som när den anlades.

Till skillnad mot forntida vägar representerar 1700-talets vägbankar en sorts historiska lämningar med låg antikvarisk status. De är för nya för att skyddas som fornlämningar, men för gamla för att vi idag helt ska förstå byggnadsproceserna bakom dessa avancerade väg- och brobyggen.

Någonstans i Roslagen finns en sådan vägbank, med kantstolpar i grovhuggen granit. Vägbanken, som är bevuxen med skog, är anlagd på en plats där topografin både lutar horisontal och vertikal. Det är en terrassväg byggd i uppförsbacke. Att allt arbete skedde för hand gör det inte mindre imponerande. Svårigheten med en sådan konstruktion liggerbi att få vägbanken att ligga kvar och inte dras ner till lägre partier av tyngdlagen. Men vägbanken är fortfarande rak – trots att flera hundra år har gått.

Borrhåll i de resta stenstolparna vittnar om för länge sedan bortrostade fästen till ett lågt räcke. På stenvalvsbroar finns ofta liknande stenstolpar där grova kättingar eller brädor var fästa.

Stenvalvsbroar är viktiga lämningar i förståelsen för vägnätets utveckling från 1700-talet. Många av dessa byggnadstekniskt avancerade monument är dock i väldigt dåligt skick. Denna bro ligger i Uppländska Finsta och har bitvis rasat på grund av sättningar och obefintligt underhåll.
Den kätting som satt fast i låga stenstolpar uppe på stenvalvsbron,
hänger i luften efter att kantstolparna har rasat. En av dessa låga,
stenstolpar syns ligga i vattnet i bildens vänstra nederkant.
Naturen tar över den delvis raserade stenvalvsbron. Men ännu används
den av ryttare och fotgängare.

När 1700-talet övergick till 1800-tal började staten arrangera sig i vägbyggen i allt högre grad. År 1841 bildades Kongl. Styrelsen för Allmänna säg- wattenbyggnader, som senare blev Vägverket och Trafikverket. 1887 byggdes den första bron i betong och samtidigt började man experimentera med asfalt som vägbeläggning.

Roslagen, Ålderdomlig vägsträckning från 1800-talet med milsten från 1800-talet. Denna väg är inte anlagd utan följer den ås där människor färdats i tusentals år. Den
förlorade sin funktion när den nya, raka AK-vägen i närheten byggdes på 1920-talet. AK-vägen var ett statligt intiativ för att lindra arbetslösheten i depressionens Sverige.

Mycket har hänt sedan de första människorna började följa åsryggar till fots, efter att den senaste inlandsisen försvann vid tiden runt 10 000 fKr och landskapet hade börjat resa sig ur havet. Tiden då människor fick ta sig fram på åsryggar för att resa på land är för länge sedan över, även om många nutida vägar fortfarande följer urgamla sträckningar.

Långt in på 1900-talet fanns fortfarande många ålderdomliga inslag kvar i vägmiljön och lagstiftningen. Ett exempel är väggrindar, som i århundraden var ett tidskrävande gissel för trafiken, som förbjöds så sent som 1927 på allmän väg.

1944 tog staten över ansvaret för det allmänna vägsystemet och därmed var de drömmar som Gustav II satt och funderade över på 1600-talet, med råge uppfyllda.

Dagens moderna vägar är resultatet av en teknisk utveckling som pågått i tusentals år.

Tusenårigt fiskeredskap i Sigtuna – ett arkeologiskt mysterium.

För tjugo år sedan gjordes ett sällsamt fynd i medeltidsstaden Sigtuna. Det var ett fiskeredskap, en minst tusen år gammal mjärde, som påträffades under märkliga omständigheter.

Text och foto: Jens Flyckt

Sigtuna är som många andre medeltida städer byggd på sin historia. Under asfalt, gränder, hus och rabatter finns flera meter djupa kulturlager, där spåren från de människor som en gång levde i staden är bevarade som sidor i en bok.

Medeltidsstaden Sigtuna intill Mälaren i Uppland ruvar på många hemligheter.

I samband med en arkeologisk undersökning i kvarteret Professorn åren1999/2000 hittades en mjärde. Kvarteret ligger intill Stora gatan – stadens huvudgata som haft samma sträckning sedan 970-talet då Sigtuna anlades, troligen av kung Erik Segersäll, efter en utarbetad stadsplan.

-Den mjärden är vansinnigt spännande. Inte minst för att dateringen är dunkel. Den hittades nedtryckt i den postglaciala leran under de nära tre meter djupa kulturlagren i kvarteret Professorn 1. Således är den det allra äldsta fyndet på platsen. Hur gammal den är vet vi inte, men allt före 970-tal i alla fall, säger arkeologen Anders Söderberg från Sigtuna Museum & Art.

Postglacial lera är en typ av lera som avsattes i samband med inlandsisens avsmältning (reds.anm.)

Mjärden från kvarteret Professorn i Sigtuna stad är än så länge ett arkeologiskt mysterium. Kanske hamnade den sjöbotten under äldre järnåldern.

I vilket skick är mjärden?

-Den är nog bevarad till 100%, men den är helt utfläkt. Så den har inte sin ursprungliga strutform bevarad. Den är gjort av någon slags vidjor, men någon vedartsanalys är inte gjord, säger han.

När huset till vänster i bild skulle byggas gjordes en arkeologisk undersökning. I den sterila leran, under de tre meter tjocka kulturlagren, påträffades mjärden. Mjärden kan vara så gammal som 1 600 år.

Det som gör mjärden så ovanlig är inte enbart att det är ett fiskeredskap, som är en ovanlig fyndkategori i Sigtuna stad. Ännu mer intressant är det sammanhang som mjärden påträffades ii och som kan innebära att den hamnade i lera redan på 300-talet, 600 år innan Sigtuna anlades.

Flöte av bark från Sigtuna stads medeltida kulturlager. Fiskeredskap är en ovanlig fyndkategori i Sigtuna.
En av flera fiskekrokar som påträffats i Sigtuna stad. I bakgrunden syns några andra fiskerelaterade fynd från Sigtunas medeltid: några flöten av näver samt ett ljuster av järn.

Sedan 1980-talet har forskningen utgått från att Sigtuna, som ett kristet maktcentrum, anlades intill Mälaren på jungfrulig mark under 900-talets sista årtionden. Men det finns fynd och forskning som pekar mot att det redan på 300-talet tycks det ha pågått någon form av verksamhet på platsen.

S:t Pers kyrkoruin är en av sex, eller möjligen sju, kyrkliga byggnader från medeltiden som är kända till sina namn i Sigtuna stad. Forskningen har i årtionden utgått från att staden anlades som ett religösa maktcentrum, på jungfrulig mark intill Mälarens strand. Men det bilden håller nu på att ändras.

I senaste numret av forskningstidskriften Situne Dei, som ges ut av Sigtuna museum & Art, skriver arkeologen Rosanna Jönis om sin masteruppsats från 2019 – Sigtuna före staden – En undersökning av äldre föremål från Sigtunas kulturlager.

Rosanna Jönis redovisar en stor mängd föremål – pärlor, metallföremål och ben som hittats i Sigtunas kulturlager, men som är betydligt äldre än stadens äldsta skede. Dateringen av dessa föremål sträcker sig från 370-talet, det vill säga äldre järnålder, och fram till 800-talet (vikingatid).

De äldsta påträffade fynden i medeltidsstaden Sigtuna är från 300-talet, det vill säga äldre järnålder. På den tiden bildade den landremsa, där Stora gatan skulle anläggas 600 år senare, en smal och avlång landremsa med vatten på bägge sidor.
Modell av Sigtuna under tidig medeltid. Ungefär så här tror arkeologerna att Sigtuna såg ut. Modellen finns utställd i Sigtuna museum & Arts lokaler på Stora gatan.

Vilken typ av verksamhet som kan ha pågått på platsen innan Sigtunas grundades vet ingen. Kanske låg där en marknadsplats.

Rosanna Jönis konstaterar att inget av de äldre föremålen är påträffade under den nivå som Mälaren hade på 900-talet, då Sigtuna grundades. De flesta fynden ligger ovanför 300-talets strandlinje.

”Hade alla äldre fynd varit införda efter staden grundande borde rimligen fler ligga nedanför 900-talets strandlinje” skriver Rosanna Jönis.

Trekanten, som ligger bakom museibyggnaden i bakgrunden, sedd från sydöst. På denna plats, där lövhögen ligger, slogs mellan åren 995 och 1030 landets första mynt. På platsen stod tidigare en rekonstruktion av kungens mynthus – en knuttimrad liten byggnad.

De äldre fynden är inte enbart koncentrerade till en viss höjdnivå, utan även till ett geografiskt område som heter Trekanten, en park där Sigtuna museum ligger.
Området runt Trekanten kom att ha stor betydelse efter att Sigtuna grundades. Där låg kungsgården och där anlades en förmodad biskopskyrka någon gång på 1100-talet.

Trekanten, det område i Sigtuna där flest fynd från äldre fynd påträffats. I bakgrunden syns Sigtuna museums lokaler – det så kallade Fornhemmet.

En annan indikation på att platsen brukades innan 900-talet är den fornborg som ligger knappt 700 meter norr om Sigtuna och som är daterad till 500-talet – det vill säga folkvandringstid.

Den östra muren på fornborgen på Trollberget som ligger cirka 700 meter norr om staden. Fornborgen är daterad till folkvandringstid och är ett av flera indicier på att det fanns en verksamhet på platsen – långt innan Sigtuna anlades på 970-talet.

Kanske är även mjärden från den tidiga verksamheten på platsen.

Enligt Anders Söderberg finns det indikationer på att mjärden kan vara betydligt äldre än Sigtuna stad. Han påpekar att det ännu inte finns några dateringar.

Frågan är hur mjärden hamnade i leran under kulturlagren. Kanske var det någon som grävde ner ryssjan i leran vid tiden för Sigtunas grundande, då vikingatiden var på väg att övergå till medeltid. Eller så hamnade den på bottnen långt tidigare, när platsen som skulle bli Sigtuna fortfarande var havsbotten.

Mjärden är välbevarad. Trots att den är minst tusen år gammal kan man tydligt se hur personen som tillverkade den, har flätat med tunna vidjor.

-Om mjärden hamnade på lerbottnen när Mälaren stod högre, kanske till och med över Stora gatans läge, så skulle den kunna vara från äldre järnålder. Men det vet vi ännu ingenting om, säger han.

På frågan hur vanligt det är med så gamla mjädar i Sverige säger Anders Söderberg att liknande ryssjor har påträffats i Malmö. 

-Men de är daterade till stenålder. De låg bevarade i leran från den tidens havsbotten. Den ryssja jag känner till från Malmö är fint strutformad, fastän platt och i förnämligt skick, säger han. 

Synen på Sigtunas äldsta historia, innan staden anlades på 900-talet, håller på att förändras. Det färggranna arrangemanget i bildens förgrund är ett verk av konstnären Backa-Karin Ivarsdotter. Konstverket markerar grunden på den kyrka från 1100-talet som finns i Sigtuna Museum & Arts trädgård. Stora gatan i bakgrunden.

Anders Söderberg hoppas att C-14-analysen av de väldigt tunna kulturlager som påträffades intill Sigtuna-mjärdens fyndplats, och som borde vara samtida med fiskeredskapet, ska besvara frågan.

-Kanske har vi här en fiskekontext som är före Sigtuna, det vill säga en fiskeaktivitet på platsen innan staden anlades. Det är i så fall något som näppeligen fångats upp tidigare i forskningen. Men det återstår att se, säger Anders Söderberg.

Slagsta hällristning – berättelsen om ett sensationellt fynd.


1971 påträffades Slagstaristningen – den största kända hällristningen i Stockholms län. Hällristningsexperten Sven-Gunnar Broström minns hur fyndet gjordes och kan avslöja nya detaljer om ristningens gåtfulla bildvärld.

Text och foto: Jens Flyckt

Slagstaristningen, som gjordes för nästan 3 000 år sedan, ligger mellan E4:an och Botkyrkaleden – inte långt från Stockholmsförorten Fittja.

-Det är mycket hög kvalitet på Slagstaristningen. Den har allt. Där finns en för bronsåldern typisk människofigur, med kraftiga vader och svajande kropp, en fotsula, flera skepp, djur och 170 skålgropar, säger Sven Gunnar Broström.

Bronsålderns människor hade inget skriftspråk, men de efterlämnade en rik och gåtfull bildvärld som vi bara kan ana innebörden av. Närbild på Slagstaristningen människofigur.

Knappt två kilometer från ristningen ligger Hallundaboplatsen – en flera hektar stor boplats från bronsåldern. Där har arkeologerna bland annat funnit rester av flera långhus och en omfattande bronsgjutning.

-Det finns mycket bronsålder i Botkyrka, säger Sven-Gunnar Broström när Sverigereportage träffar honom vid Slagstaristningen en oktoberdag 2020.

Sven-Gunnar Broström vid Slagstaristningen. Bakom träden i bakgrunden passerar tusentals fordon på E4:an varje dygn.

Sven-Gunnar Broström, som idag är 75 år, blev intresserad av arkeologi redan som elvaåring. Hans yrkeskarriär inom arkeologin är på många sätt unik.
Som 24-åring besökte han den arkeologiska undersökning som pågick i närheten av den plats där Slagstaristningen påträffades.

-Jag har haft förmånen att få utveckla min hobby till mitt arbete. Jag har inventerat hällristningar professionellt i många år. Senast för några veckor sedan hittade jag nya skepsristningar utanför Enköping i samband med ett arkeologiskt forskningsprojekt. Men jag har aldrig läst arkeologi, säger han

Slagstaristningen, inte långt från förorten Fittja, är den största kända hällristningen i Stockholms län. Den upptäcktes 1971 av den jämtländska amatörarkeologen Rudolf Hansson.

Idag består trakten runt Slagstaristningen av betong och asfalt. Dånet från biltrafiken är hela tiden närvarande. Men på bronsåldern var detta en skärgård. Alldeles i närheten låg en havsvik, som har försvunnit genom landhöjningen.

Sven-Gunnar Broström.

Det var den jämtländska amatörarkeologen Rudolf Hansson som hittade ristningen. Sven-Gunnar berättar att det pågick undersökningar av ett gravfält i Slagsta i samband med bygget av Botkyrkaleden. Som 24-åring besökte han undersökningen och lärde då känna Rudolf Hansson.

Rudolf Hansson gick ur tiden 1988.

Vem var Rudolf Hansson?

-Rudolf var amatörarkeolog som jag. Han hade kommit ner från Jämtland med sin hustru och några vänner för att jobba som grovis vid undersökningen i Slagsta. Har var en lugn person som även gjorde insatser för den jämtländskan arkeologin, säger han.

Grovis är en person som sållar och utför andra grövre arbetsuppgifter vid en arkeologisk undersökning. (reds.anm)

Ur Dagens Nyheter 15 september 1971.

Hur gick det till när han hittade hällristningen?

-Rudolf gick varje dag mellan grävningen och en arbetsbod de hade stående här intill. En dag sparkade han till mossan på hällen, vilket var typiskt för honom. Då kom de första ristningarna fram. Då blev det stor kalabalik. Hällen skulle sprängas för att ge plats åt vägen, säger han.

Detalj av Slagstaristningen våren 2020, innan figurerna målades i, vilket Sven-Gunnar Broström gjorde med tillstånd av länsstyrelsen. Ungefär så här, men utan färg, såg ristningen ut när den påträffades under mossan 1971 – nästan 3000 år efter att den hade ristats.

Efter fyndet ändrade ansvariga myndigheter sträckningen på vägen för att rädda den del av berget där ristningen finns.

Samma del av ristningen som bilden ovan hösten 2020.


I ristningen finns tre springande djur avbildade. Dessa djur har tolkats som hjortar. Men Sven-Gunnar Broström delar inte den uppfattningen.

– Jag tror det är hästar. Det är så där hästar ofta är avbildade i den skandinaviska bronsålderns bildvärld. På vissa ristningar är de kombinerade med vagnar, säger han.

På frågan om varifrån personerna som gjorde ristningen kom ifrån, säger han att de kan ha kommit från Hallundaboplatsen.

Krönröse från bronsåldern i Hallunda.

Vad det en slump att de som gjorde Slagstaristningen valde just denna häll?

-Nej, det tror jag inte. Platsen är väl vald och hade någon form av betydelse. Den del av hällen där ristningarna finns är av bergarten amfibolit. Hällen är jämn. Den har knappt vittrat i och med att isräfflorna är fortfarande synliga. Jag tror att det är en och samma person som gjort bildmotiven. De har alla samma karaktär. Skålgroparna har sannolikt tillkommit senare, säger han.

Isräfflorär avlånga spår som inlandsisarna skapade i berghällar (reds.anm).

Efter att Slagstaristningen hade påträffats 1971 ändrades sträckningen av Botkyrkaleden, så att den ristade delen av hällen räddades.

I Slagstaristningen finns flera skepps- eller båtbilder som saknar akter. Det är inte vittring eller andra skador som är orsaken, utan att skeppen av någon anledning inte ristades klart. Men det är enligt Sven-Gunnar Broström inte ovanligt.

-Det är ganska vanligt på hällristningar. Ibland kan både för och akter saknas. Ibland är det bara enstaka streck som gjorts, säger han.

Ett skepp eller båt utan akter

Kan hällen i Slagsta gömma okända ristningar?

-Nej, jag har undersökt hela hällen. Det finns inga fler bildtistningar. Däremot finns det en skålgrop på toppen av hällen. På andra sidan Botkyrkaleden finns fler skålgropar, men de är tyvärr övertäckta av jord, säger han.

Trots att det gått över femtio år sedan Slagstaristningen upptäcktes, så finns det okända detaljer i den, som Sven-Gunnar har noterat. Han visar en avlång kana, en knappt två decimeter bred fördjupning, som går lodrätt genom hela ristningsytan. Den är knappt synlig för ögat och syns inte på bild.

Rakt genom Slagstaristningen löper en knappt två decimeter lång kana. Dessa kanor är i Sverige en dåligt känd fornlämningstyp. De förekommer i hällar med och utan hällristningar.

Liknande kanor har han noterat på flera hällar, både med och utan hällristningar.

Hur pass etablerad är dessa kanor inom svensk arkeologi?

-Inte alls. Dessa kulturkanor är mer eller mindre okända, men är klassade som fornlämningar. Det har skrivits ett fåtal artiklar i ämnet, inte mer. Men i Europa, bland annat Frankrike, så är de mer uppmärksammade och där finns en folklig tradition om fertilitet. Enligt traditionen ska kvinnor som ville bli fertila ha åkte ner i dessa kanor. Jag har noterat att det i Sverige ibland finns skålgropar i kanorna, Sven-Gunnar Broström.

Nedanför Slagstaristningen har arkeologerna hittat keramik.

Varför gjorde bronsålderns människor dessa ristningar?

-Det finns flera teorier. Men de lade ner mycket arbete på att skapa dessa bilder. I samband med att Slagstaristningen upptäcktes gjordes en liten undersökning nedanför hällen. Där hittades keramik som inte är daterad. Någon form av verksamhet har pågått där, säger han.

Nutid möter forntid i Slagsta.


Hur många hällristningar har du hittat?

-Det har jag inte koll på. Men om jag räknar både bilder och skålgropar så är det tusentals. På någon plats kanske det bara finns en skålgrop. På nästa ställe kan det finnas hundratals. Vid många upptäckter har jag haft kollegor med mig, säger han.

Är alla hällristningar upptäckta?

-Nej, tvärt om. De hällristningar som är kända är bara en liten del av vad som finns. Det kan vara värt att titta närmare på kända hällristningar. Ganska ofta finns där bilder som arkeologer har missat, säger han.

Ett skepp, några skålgropar och två abstrakta motiv.

Har du några tips till dem som vill leta efter okända hällristningar?

-En grundförutsättning är att det finns bronsålderslämningar i närheten. Hällristningarna gjordes för att synas. Leta upp hällar och stenblock som ligger i anslutning till åkermark och titta under mossan, säger Sven-Gunnar Broström.

Mer att läsa om bronsåldern:
http://wadbring.com/historia/undersidor/bronsalder.htm

.