Tvillingtallar, trollträd och älvkvarnar

Sedan hedendomens dagar har magiska träd spelat en stor roll i svensk folktro och folkmedicin. Tvillingtallar, vars stammar är sammanvuxna med en gren, ansågs kunna bota olika åkommor. På många håll står dessa levande fornminnen kvar och kanske finns det en anknytning till seden att offra i älvkvarnar.

Text och foto om inget annat anges: Jens Flyckt

Träd som på något sätt utmärkte sig genom håligheter, växtplats eller ålder betraktades i det gamla bondesamhället som magiska och med helande krafter. Dit hörde smörjtallar, trolltallar, spöktallar, spiktallar och sättallar.

En tvillingtall som har bevarats av hembygdsföreningen Erikskulle i Roslags-Bro i Uppland.

I det gamla bondesamhälle existerade inte sjukvård som idag. Istället, fick folk vända sig folk till naturen och ”kloka” gummor och gubbar med sina besvär och sjukdomar.

Ett sådant exempel är smörjtallen vid Sörbo, Stora Tuna i Dalarna. Den fridlystes år 1917 med anledning av den folkliga tradition som är knuten till trädet. Denna tall, som idag är naturminne, har en stor hålighet vid basen. Där igenom ska barn som var sena att börja gå ha dragits som bot. Så sent som 1916 ska ska Stora Tuna-tallen ha använts på detta sätt.

I boken ”Forna dagars Sverige” från 1941, skriver kulturhistorikern Gustaf Näfström om Smörjtallen i Sörbo:

”Denna form av pånyttfödelse står nära den så kallade jorddragningen, vid vilken ”de underjordiska” övertagit trädets roll av jordemoder. Man gräver en liten tunnel i en jordkulle eller dikeskant, och genom denna tunnel dras barnet nio gånger motsols och med huvudet före.”

Jorddragning, som även kallas smörjning, är närbesläktad med traditionen att sätta värk i tallar. Dragningen ansågs bland annat kunna bota engelska sjukan och epilepsi. Genom att dra barnet genom en hålighet i jorden eller ett träd under en viss tid på dygnet, trodde man att barnet kom ut på andra sidan som nyfödd och fri från sjukdom. Jorddragningar är belagda fram till början av 1900-talet.

Värktallarna ansågs, som namnet antyder, kunna bota olika typer av värk. Principen bakom ”behandlingen” varierarade och kunde ha lokala variationer. Den gick i grunden ut på att man tog en sticka från trädet, eller en spik, och borrade hål i barken. Sedan petade man på det som värkte, till exempel tanden, och satte sedan fast stickan eller spiken i trädet. Eller så kunde hål i barken smörjas med var eller blod från den sjuke. På så sätt trodde man att det onda kunde överföras (sättas) från människa till tallen.

Tvillingtall år 1919. Fotograf: Jon Svensson/Länsmuseet Gävleborg

Runt om i bygderna står det fortfarande tallar, där minnet av dess magiska egenskaper har levt kvar till våra dagar.

I Fornlämningsregistret klassas dessa tallar ibland som naturföremål med tradition. Och det finns förhållandevis många kvar. Att dessa tallar har undgått avverkning beror sannolikt på en uppfattning, om att den som fäller dessa tallar ska drabbas av all värk som satts i trädet genom århundraden.

Tallar växer i regel på avstånd från varandra. Men i mycket sällsynta fall kan tallar, som stått tätt intill varandra i hundratals år, växa samman med en gren.

På vissa håll går dessa förmaningar ännu längre och varnar för olika väsen som tagit tallarna i besittning. Ett exempel är trolltallen i Junsele, i vilken en trollkarl med brustet hjärta tog sin flykt in i och sedan dess är trädets beskyddare. Den som fäller tallen ska själv drabbas av sågen, enligt sägnen.

En sökning på ”trolltall” i Ortnamnsregistret gav tjugoen träffar.

När dessa magiska tallar ändå faller, antingen av ålder eller för att de står i vägen för exploateringar, är det inte ovanligt att stammarna bevaras som minnesmärken. Så är fallet med hembygdsmuseet Erikskulle, som Sverigereportage tidigare skrivit om, där stammen från en tvillingtall har tagits till vara och monterats på handelsbodens vägg.

Tvillingtallar vid Erikskulle.

I närheten av Siglavjs på Gotland finns, enligt Fornlämningsregistret, en värktall med upptagna hål i barken. Hålen är, enligt registret,1-4 centimeter stora.

På andra håll har man även funnit spår av spikar som satts i barken dessa på dessa tallar.

Hålen som nämns i fornlämningsregistret är lika intressanta som förbisedda spår, av denna urgamla träddyrkan. Hålen, som i vissa tallar är relativt nyupptagna, vittnar om att delar av seden att sätta värk i tallar, lever kvar idag.

Någon forskning på området finns inte och källmaterialet är så fragmentariskt att det egentligen inte går att dra några konkreta slutsatser. I och med att tallens bark växer och förändras så är det inte fråga om allt för gamla hål.

På vissa platser hålls seden att borra hål i barken på gamla tallar levande. Detta är sannolikt en kvarleva från traditionen med värktallar, där allmogen borrade hål som sedan smordes med var eller blod från den sjuke. Bilden är tagen vid det vägskäl i Roslagen, där artikelförfattaren som barn hörde talas om borrhål i tallar. Hålet är som bredast 4 centimeter i diameter.

I undertecknads barndoms somrar stod det en stor tall vid ett vägskäl, där bussen och glassbilen stannade, en bit från sommarstugan. I tallen fanns runda hål med olika storlek, som enligt lokala berättelser hade borrats med grenar. Utan att veta varför gjorde vi ungar likadant.

Man tog en pinne, höll den trubbiga änden mot barken, tryckte och snurrade pinnen fram och tillbaka mellan handflatorna. Ganska snabbt uppstod hål av friktionen i den tjocka barken. Borrändan på pinnen slets ner och blev spetsig i takt med att den letade sig in i barken. Denna process ger mycket typiska, koniska håligheter. Längst in bildas ofta en liten hålighet som ser ut som spikhål – efter pinnens smala spets.

Dessa borrhål har utseendemässigt stora likheter med skålgropar – den vanligaste typen av hällristningar från bronsåldern. Skålgropar, som även kallas älvkvarnar, förekommer i sällsynta fall även på vertikala bergsytor.

Skålgrop eller älvkvarn på vertikalt bergsrygg vid Vidbo strax norr om Arlanda flygplats. Lokalen, som även rymmer skålgropar på horisontella ytor, är inte registrerad. Notera likheten med det borrade hålet i barken, högre upp i reportaget.

Inom allmogen i Uppland och närliggande landskap, fanns under historisk tid en tradition om att offra till älvorna i älvkvarnar. Dessa offer, som är belagda ända in på 1900-talet, kunde bestå av att man lade mynt eller nålar i älvkvarnarna – eller smorde in dem med fett. Det finns även belägg för offer av dockor, gjorda av tyg från en sjuk persons kläder, i älvkvarnar – för att personen skulle tillfriskna. Om detta berättas det i boken ”Svensk forntro och folksed i ord och bild” från 1929.

För en tid sedan stannade undertecknad vid min barndoms tall i samband med ett tjänsteärende. Till min förvåning fanns det relativt nyborrade hål i barken på den gamla tallen – som är minst 300 år gammal.

Uppenbart lever den tradition, som undertecknad hörde talas om för 40 år sedan, kvar. Men att dessa borrningar sannolikt är kopplad till en hednisk naturdyrkan, är det nog få utövare som känner till idag.

Draken i runstenen – en vikingatida gåta

Vid Harg i Odensala strax väster om Arlanda flygplats finns en runsten med en fantasifull bildristning – en ryttare till häst som rider under en flygande varelses klor. Kanske är det Oden, en drake, en påfågel eller en illustration av falkenerarjakt.

Text och foto och inget annat anges: Jens Flyckt

Runstenen är daterad till 1050-1080. Runtexten, som inte har någon språklig anknytning till bilden, berättar om Igul och Björn som lät resa stenen till minne över sin far, Torsten.

Runsten 448 vid Harg, Odensala. Ristningens fantasifulla bildframställning har i över hundra år diskuterats och debatterats.

Hargstenen är inte signerad, men anses ändå vara ett verk av den framstående runristaren Fot. Ristningen är präglad av teknisk skicklighet, formkänsla och andra detaljer vilka är typiska för Fot, som var verksam i Uppland på 1050-talet.

Teorierna om vad scenen mitt i runristningen föreställer är flera och har varit föremål för forskning och debatt sedan slutet av 1800-talet.

En av teorierna går ut på den illustrerar falkenerarjakt. I Sverige tros denna jaktform ha utövats av högre ståndspersoner redan under folkvandringstid, det vill säga drygt 500 år innan denna runsten ristades.

I Västmannalagen, som är en av våra medeltida landskapslagar från 1300-talet, nämns jakt med hök. I likhet med bågjakten dog falkenerarjakten ut i Sverige i slutet av 1800-talet när moderna och effektivare jaktvapen introducerades.

Att ristningen föreställer en scen ur den norska Didricksagan, är en annan teori som lades fram på 1890-talet. Sagan, som har tyskt ursprung, berättar om kung Hertnid. Under en jakt blev kungen angripen av en drake, som tog honom i sina klor och flög honom till en djup dal.

Runsten 448 i Harg, Odensala. – med sin kända bildframställning i ristningens mitt. Bilden är tagen år 1911 av runkännaren Erik Brate.

I 2014 års Situne Dei, som är Sigtuna museum and arts årsskrift för Sigtunaforskning och historisk arkeologi, framför arkeologiprofessorn Anne-Sofie Gräslund teorin om att ristningen föreställer en påfågel.

”Att påfågeln var känd i Skandinavien redan vid 900-talets början visar den norska skeppsgraven i Gokstad vid Oslofjorden. Dendrokronologiska analyser av timret som använts för att bygga det stora skeppet har givit dateringar till 900–905. Utan- för gravkammaren, i aktern på skeppet påträffades bland annat skelettet och delar av fjäderdräkten till en påfågel (Sjøvold 1985:53; Solberg 2000:283). Sannolikt speglar detta vikingarnas internationella kontakter, inte minst de östliga” skriver Anne-Sofie Gräslund.

Ytterligare en teori gör gällande att ryttaren föreställer Oden på sin häst Sleipner och att den flygande varelsen är någon av korparna Hugin och Mumin. Förutom bilden finns det även en språklig innebörd som skulle kunna peka på Odenteorin.

Ortsnamnen Harg betyder, enligt ortnamnsforskaren Karin Calissendorff, stenhög.

”I Odensala (Othinsharg 1286) ligger kyrkan och prästgården granne med gården Harg, som alltså har ett nära samband med ”Othinsharg”. Detta kan ha varit ett enkelt stenaltare till Oden” skriver Karin Calissendorff i sin bok Ortnamn i Uppland.

Suntak gamla kyrka – en resa till 1130-talet

Vikingatiden hade nyligen övergått till medeltid då Suntak gamla kyrka uppfördes. Likt en grånad juvel står den sedan 900 år år på sin kulle utanför Tidaholm i Västergötland. Från denna märkliga plats kommer Sveriges äldsta möbel, men även berättelsen om raggare som stal en barnkista från en grav.

Text och foto: Jens Flyckt om inget annat anges.

Suntak gamla kyrka räknas till en av Sveriges bäst bevarade romanska stenkyrkor. Faktum är att det mesta som har med denna mycket speciella kyrka att göra är unikt.

-Utvändigt ser den i princip ut som på 1100-talet, med undantag från två fönster. Takstolarna är fortfarande de samma som för snart 900 år sedan. Även inredningen är unik. Vill man uppleva hur en landsortskyrka var inredd på 1600-1700-talet, med trånga bänkrader av trä och gravar under golvet, så är gamla Suntak kyrka ett bra exempel, säger Robin Gullbrandsson, 1:e antikvarie vid Västergötlands museum.

Suntak gamla kyrka, strax utanför Tidaholm i Västergötland, är en märklig plats där tiden stått stilla sedan 900 år.

Inom synhåll från kyrkogården ligger Suntak nya kyrka, som var nära att bli slutet för den gamla kyrkan.

Robin Gullbrandsson. Foto: Tilo Schöfbeck

Under 1800-talets senare del planerade Suntak och grannsocknarna en ny, gemensam kyrka. Men det blev aldrig verklighet och Suntak församling beslutade istället att bygga en egen kyrka. Den gamla hade dömts ut som omodern och liten. Tanken var då att den gamla kyrkan skulle rivas och återanvändas i nybygget.

På avstånd skymtar tornet från Suntak nya kyrka.

År 1885 beviljades rivningslov för Suntak gamla kyrka.

-Det tog några år innan bygget av den nya kyrkan påbörjades. Men då hade Vitterhetsakademin fått upp ögonen för den gamla kyrkan och det fanns även en folklig opinion mot rivningen. På 1910-talet engagerade sig Ferdinand Boberg och startade en insamling för att rädda den gamla kyrkan, säger Robin Gullbrandsson.

Kungliga Vitterhetsakademin grundades av Drottning Lovisa Ulrika år 1753, med främsta syfte att främja och finansiera forskning inom humaniora, samhällsvetenskap och kulturmiljövård. Akademin har idag ett brett verksamhetsområde. Bland annat äger och förvaltar akademin flera kulturfastigheter, som Skånelaholm slott i Uppland, fornborgen Gråborg på Öland och Rettigska huset i Stockholm. Mellan 1753 och 1975 var Vitterhetsakademins och Riksantikvarieämbetets verksamheter och organisationer nära knutna till varandra.

Suntak gamla kyrka år 1918. Foto: Roland Anders/Västergötlands museum.

Ferdinand Boberg (1860-1946) räknas till en av Sveriges främsta arkitekter. Han var även tecknare. Tillsammans med sin hustru Anna reste han runt i Sverige och tecknade hotade kulturmiljöer, bland annat Suntak gamla kyrka.

Suntak gamla kyrka som Ferdinand Boberg tecknade den år 1916.

Visserligen flyttades dopfunten och predikstolen till den nya kyrkan, som stod klar 1902. Men Suntak gamla kyrka skonades från rivning och kunde räddas till eftervärlden.

Den sista begravningen vid Suntak gamla kyrka ska ha skett år 1928.

Robin Gullbrandsson säger att eftersom Suntak gamla kyrka togs över av Vitterhetsakademin så har den aldrig moderniserats som andra kyrkor. Idag ägs och förvaltas den av Statens fastighetsverk, SFV.

Den bevarade träinredning från 1600- 1700-talet. Foto: Beatriz Bandeira/SFV

En annan ovanlig detalj är den ängslika kyrkogården som omgärdas av gärdesgård och lummiga snår.

-Dagens golfbaneliknande kyrkogårdar är ett modernt påhitt som blev vanligt efter andra världskriget. Historiskt sett har kyrkogårdarna nyttjats som ängsmark, där man slog foder till kreaturen. Kyrkogården vid Suntak gamla kyrka är fortfarande en ängsmark, säger han.

Vägen upp till Suntak gamla kyrka går genom ett ålderdomligt landskap.

Det figurerar en berättelse om att lokala raggare tog sig in i kyrkan och stal kvarlevorna i en grav under golvet. Känner du till något om det?

-Jo, det känner jag till. Det var en barnkista med ett mumifierat barn som stals och ställdes på en parkeringsuppfart i Tidaholm. Det var tydligen tänkt som ett skämt. Händelsen blev ett polisärende, men hur det gick vet jag inte. Kistan och kvarlevorna återfördes till graven i Suntak gamla kyrka, säger Robin Gullbrandsson.

Suntak kyrka, som uppfördes på 1130-talet, räknas till den första generationens stenkyrkor i Västergötland.

Suntak gamla kyrkas mest kända inventarie är en trästol, med ett armstöd format som ett fantasidjur. Stolen har kallats för Sveriges äldsta möbel och består av 11 sammanfogade trästycken. Spår av färg visar att stolen en gång i tiden var målad i orange, svart, rött, vitt och grått.

Originalet förvaras på Västergötlands museum, men en kopia av stolen finns inne i kyrkan.

Suntakstolen – Sveriges äldsta möbel? Foto: Västergötlands museum.

På baksidan av stolens trekantiga krön är ”Ave Maria”, en katolsk bön, ristat med runor ur den 16-teckniga runraden. Textraden är daterad till tidigt 1200-tal.

1981 fick arkeologen och dendrolokronologen Alf Bråthen i uppdrag att datera Suntakstolen, som ursprungligen var en kyrkbänk. Alf gick ur tiden 2017, men i sin redovisning av undersökningen skriver han att stolen består av furu från olika perioder under tidig medeltid.

Dendrokronologi handlar om datering av trä med hjälp av tidigare kända mätserier av historiska årsringar från olika trädslag. Varje årsring är, genom till exempel det årets nederbördsmängd och värme, unik och kan jämföras med samma årsringar i olika trädslag. Metoden förutsätter att den yttersta årsringen i provet, till exempel virket i Suntakstolen, är intakt. Då kan man ofta på året säga när tillväxten av trädet upphörde – det vill säga avverkades.

”Kyrkan (Suntak gamla kyrka reds.anm) har daterats genom ekvirke (överliggare till portalen i söder reds anm). Eken har fällts inom perioden 1135-1138. Stolens äldre virke är således samtida med kyrkans uppförande” skriver Alf Bråthen.

Armstödet på Suntakstolen. Foto: Appun Horst/Västra Götaland museum 1958.

Fällåret för det yngre furuvirket i Suntakstolen kunde dateras till år 1232. Enligt Alf Bråthen byggdes troligen kyrkbänken om till stol vid 1200-talets mitt.

Sydportalen och den järnsmidda, medeltida dörren i Suntak gamla kyrka.

En annan märklig detalj är den kulle som Suntak gamla kyrka är byggd på. Det finns teorier om att det inte är en naturlig kulle, utan att den är anlagd och ursprungligen var en större gravhög. Några arkeologiska bevis för dessa tankegångar finns dock inte.

Suntak har många intressanta och ovanliga byggnadsdetaljer, bland annat två järnsmidda dörrar med ålderdomliga formspråk. Den ena dörren sitter i den medeltida sydportalen. På frågan om portens ursprung och ålder säger Robin Gullbrandsson att den i vilket fall är från medeltiden.

-Den är antagligen gjord av en lokal smed, säger Robin Gullbrandsson om järndörren.

Som många andra medeltida kyrkdörrar har Suntaksdörren järnnitar med korsformade skallar och ett rundhandtag, som generationer av händer slitit blank, med former och mönster som för tankarna till vikingatid.

Suntak gamla kyrka är en sällsam förnimmelse av en mycket avlägsen tid – en tidskapsel som tar oss hundratals år tillbaka i tiden.

-Det är en museikyrka som det ibland är gudstjänst i. Den är en äkta och och pedagogisk plats. Tidens gång är verkligen påtaglig där, säger Robin Gullbrandsson.

Nöthår från vikingatiden

Titta noga. Materialet i trähinken är unikt. För tusen år sedan användes det som byggnadsmaterial i Viksbåten – en båt från vikingatiden.

Text och foto: Jens Flyckt

Det är så kallat nöthårsdrev – hår från kor som flätats samman till något som liknar rep. Med dessa rep eller flätor tätades springorna mellan de drygt 30 centimeter breda borden på den nästan tio meter långa Viksbåten – som hade plats cirka för sex roddare.

Nöthårsdrev från vikingatiden.

Viksbåten påträffades år 1898 vid dikning, men låg gömd och bortglömd i 87 år. Först på 1980-talet uppmärksammade marinarkeologen Gunilla Larsson de 80-tal båtdelarna av ek, som låg utspridda i olika uthus. Då uppdagades det att båten är vikingatida – från 1000-talet.

Sverigereportage återkommer med ett längre reportage om Viksbåten.

Viksbåten.

Massgravar från Långfredagsslaget

Den 6 april år 1520 drabbade tusentals svenska bondesoldater och danska knektar samman i Uppsala i vad som gått till historien som Långfredagsslaget.
Flera massgravar har påträffats, bland annat vid Fyrisåns strand, där svenska bondesoldater ska ha gått genom isen och drunknat.

Text och foto: Jens Flyckt

Upp till 7 000 svenskar och danskar kan ha deltagit i slaget. Fram till 2001, då en massgrav hittades i Slottsbacken i Uppsala, var Långfredagsslaget mer eller mindre bortglömt. Men genom de 64 individer som då undersöktes stod det klart att det var massakrerade och avrättade personer från Långfredagsslaget som hade påträffats. Redan 1925 hittades en annan massgrav vid Fyrisån.

Massgraven vid Fyrisån. Bilden är tagen år 1925 och närmare information saknas. Kanske är det svenska bondesoldater, som gick genom Fyrisåns is och drunknade, som ligger där. De har i alla fall inte fallit i strid i och med att benen saknar skador från hugg och stick.

I mars 2018 skrev jag ett längre reportage om Långfredagsslaget och massgraven vid Fyrisån i Upsala Nya Tidning, då bilden på massgraven för första gången publicerades. I reportaget berättade Upplandsmuseets dåvarande chef, Bent Syse, om ett bildfynd som hade gjorts några år tidigare i Gustavianums magasin. Det var tio glasplåtar som var märkta med ”massgrav 1925”

Massgraven ligger är vid Tullhuset intill Fyrisån som idag är parkering.

Gustavianum är Uppsalas universitetsmuseum:
https://www.gustavianum.uu.se/

– Vi vet exakt var den massgraven ligger. Det finns ingen påträffad rapport skriven om graven som hittades 1925. Inget av benmaterialet som togs tillvara har återfunnits. Därför kan graven, som ligger vid Fyrisåns strand, inte dateras. Det skulle kunna vara resterna av de drunknade svenskarna som Olaus Petri nämner, berättade Bent Syse i reportaget i reportaget i Upsala Nya Tidning.

I det här området påträffades massgraven år 1925. Sannolikt gjordes fyndet i samband med VA-arbeten. I bildens högra kant syns kajkanten och Fyrisån.

Bakgrunden till Långfredagsslaget var den ansträngda relationen mellan Sverige och Danmark efter Kalmarunionens upplösning i mitten av 1400-talet. År 1517 invaderade den danska kungen Kristian II Sverige. Den 19 januari 1520 sårades den svenska riksföreståndaren Sten Sture den yngre i ett slag med danskarna på Åsundens is utanför Bogesund. Två veckor senare avled han av sina skador.
På Långfredagen samma år låg de danska styrkorna förlagda i Uppsala i väntan på anfallsorder mot Stockholm.

Nordiska närstridsvapen från 1500-talet. Träsnittet är hämtat ur Historia om de nordiska folken, av Olaus Magnus.

Den enda svenska historiska källan till Långfredagsslaget är prästen och historikern Olaus Petris redogörelse. Hans historieskrivning är vanligtvis ifrågasatt i och med att han ofta skrev på beställning. Mycket tyder på att han var på plats i Uppsala på långfredagen 1520 och hans uppgifter om Långfredagsslaget är ögonvittnesskildringar. Han nämner bland annat att svenskar brändes inne i en tegellada och att svenskar drunknade i Fyrisån.

Vid Akademiska sjukhuset, som ligger vid det förmodade slagfältet och några hundra meter söder om massgraven i Slottsbacken, fanns under medeltiden en stor tegelindustri. År 2016 undersöktes delar av dessa tegelanläggningar. Då påträffades ben från en människohand. Benen är daterade till 1500-talet.

Bönder i strid med riddare på 1500-talet, enligt Olaus Magnus.

De mänskliga kvarlevor som syns på fotot från 1925 skiljer sig från massgraven i Slottsbacken, enligt Bent Syse. Benen i Slottsbacken vittnar om ett besinningslöst övervåld. De stupade har huggits i småbitar. Andra är halshuggna och har fått kroppsdelar avslitna. Men skeletten vid Fyrisån har inga skador från strid, vilket innebär att det kan vara de drunknade svenskarna som Olaus Petri nämner.

Prästen och historikern Olaus Petri nämner att svenska bondesoldater drunknade i Fyrisån vid Långfredagsslaget, den 6 april år 1520. Massgraven vid Fyrisån, som är känd tack vara nyupptäckta fotografier från 1925 i Gustavianums samlingar, ligger på andra sidan ån. Platsen är idag parkering. Om det är de drunknade, svenska bondesoldaterna som ligger i graven så bör de ha gått genom isen på den här platsen.

Exakt var själva slaget skedde är okänt. Men upp till 7 000 stridande kräver stora ytor. Det flanka området mellan Stadsparken och Akademiska sjukhuset, som idag är ett vackert och populärt grönområde med prydliga rabatter, är den enda möjliga platsen.

Enligt uppgift ska slaget ha inletts med att de svenska styrkorna anföll Uppsala, där danskarna alltså låg förlagda, från tre flanker. Svenskarna hade flera strategiska fördelar. Bland annat snöade det kraftigt.

Stadsparken är idag ett en vacker park med grönområden. Men på långfredagen år 1520 var detta ett blodigt slagfält där avhuggna och krossade kroppsdelar efter minst 2 000 personer låg utspridda.

Svenskarna lyckades först pressa tillbaka danskarna, men sedan blev allt fel. Istället för att hålla ställningarna så började svenskarna plundra och härja i staden, vilket innebar att danskarna kunde omgruppera, samla sig till motanfall och besegra de svenska bondesoldaterna.

Hur många danskar och svenskar som stupade i Långfredagsslaget är okänt. Men enbart de danska förlusterna beräknas till 2 000 man. Förlusterna på den svenska sidan antas vara ännu högre.
Massgraven i Slottsbacken, som Upplandsmuseet har gett ut en bok om, vittnar om massakers storlek. De 64 individer som undersöktes var bara en liten del. Under dessa kvarlevor finns ytterligare 1,5 meter med kranier, lårben, revben etcetera som inte undersöktes. Den delen av Slottsbacken är uppbyggd av mänskliga kvarlevor.

Mycket tyder på att danskarna hindrade de fallna svenskarnas kvarlevor att begravas i vigd jord. Spåren på benen vittnar om att de fick ligga kvar på slagfältet i månader innan kroppsdelarna slutligen lades i massgravar.

För er som vill veta mer om Långfredagsslaget rekommenderas Upplandsmuseets bok om slaget.

– Det verkar som om man har städat slagfältet och sedan lagt kroppsdelarna i massgraven. Vi hittade endast fyra kompletta skelett och de låg överst. De var visserligen halshuggna och en hade fått armarna avslitna. Men dessa fyra individer skiljer sig emot övriga ben som bara är kroppsdelar. Från någon individ återstår bara ett lårben, från en nannan delar av bröstkorgen, en fot, halskotor, delar av kranium, en hand och så vidare, har Bent Syse tidigare berättat.

Här är länken till reportaget jag skrev i Upsala Nya Tidning. Tyvärr är bilderna i reportaget av någon anledning inte kvar i länken:
https://unt.se/4942608

Han dog i sina dopkläder

Vid Tensta kyrka i Norduppland står en runsten som vittnar om brytningstiden mellan hedendom och kristendom. Det är en på flera sätt egendomlig runsten.

Text och foto: Jens Flyckt

Runstenen, som har nummer 1036, står vid Tensta kyrkas södra mur. Runstenen är rest av Helga över sin son Andvätt, som på dödsbädden konverterade från hedendomen till kristendomen.

Om Andvätt som döptes på sin dödsbädd handlar en av runstenarna vid Tensta kyrka om.

”Sigfast och Brand och Vikättle. Helga lät uppresa stenen efter Andvätt, sin son, som blev död i dopkläder. Kristi hjälpe Andvätts själ”.

Runtexten inleds med tre mansnamn som saknar språklig innebörd. Av meningsbyggnaden framgår det att dessa tre personer, som troligen var Andvätts bröder, inte var delaktiga i att resa runstenen.

Varför de förmodade bröderna inte var med är oklart. Kanske trodde de fortfarande på de gamla gudarna och inte fick eller ville vara delaktiga i resningen av runstenen, som skildrar Andvätts kristna dop på dödsbädden och som många andra runstenar från 1000-talet texten avslutas med en kristen bön.

Ett fåtal uppländska runstenar berättar om personer som låtit döpa sig i livets sista skeden.

Forntid i Stockholms tunnelbana

Stockholms tunnelbanesystem är föga förknippat med fornlämningar. Men där i underjorden finns 1 200 år gamla runor och byggnadsrester från Stockholms långa historia.
Där lever även en liten varelse som som hittat dit från katakomber och andra grottliknande miljöer vid Medelhavet.

Text och foto: Jens Flyckt

Det är få resenärer som reflekterar över avbildning av den världskända Rökstenen, en 1 200 år gammal runsten som står vid Röks kyrka i Östergötland, när de stiger av vid Bergshamra tunnelbanestation i Solna.

Bergshamra är en av 100 konstutsmyckade tunnelbanestationer i Stockholm.

”Röster ur det förflutna, en symfoni i tiden” är temat i Göran Dahls, Kristina Anshelms och Carl Johan De Geers konstnärliga utsmyckning på Bergshamramra tunnelbanestation. I utsmyckningen finns bland annat en avbildning av den 1 200 år gamla Rökstenen.
Stockholms tunnelbana har stora konstvärlden.

Rökstenen, som i Bergshamra är återgiven i en vägg av blästrad granit, är från 800-talet, det vill säga vikingatiden. Förutom att den har världens längsta runtext, så betraktas den även som Sveriges äldsta kända skönlitterära verk. Texten är gåtfull, svårtolkad och skriven på ett fornnordiskt versmått.

Runtexten inleds med en fars minnesord över sin döde sin.

Forskare har i närmare hundra år diskuterat Rökstenens språkliga innebörd och är idag inte helt överens om tolkningen. Den översättning som finns på väggen vid Bergshamra tunnelbanestation är från 1975 då stationen invigdes. Citatet här nedan är hämtat från Riksantikvarieämbetet: https://www.raa.se/publicerat/9789172095991.pdf

”Till minne av Vämod står. dessa runor.

Men Varin skrev dem, fadern, till minne av den döde sonen.

Jag säger de unga det, vilka de två stridsbytena var

som tolv gånger blev tagna krigsbyte,

båda på en gång från man efter man. Det säger jag som det and-

ra vem som för nio släktled sedan miste livet

hos reidgoterna och han dog hos dem till följd av sin skuld.

Då rådde Tjodrik den dristige. Sjökrigarnas

hövding över Reidhavets kust. Nu sitter han rustad på

sin gotiska häst, med sköld över axeln, den främste av Märingar.

Det säger jag som det tolfte var Gunns häst

ser föda på slagfältet, där tjugo konungar

ligger. Det säger jag som det trettonde, vilka

tjugo konungar satt på Själland under fyra

vintrar, med fyra namn, födda

åt fyra bröder. Fem med namnet Valke, Rådulfs sö-

ner, fem Reidulf, Rugulfs söner, fem Haisl, Hord-

s söner, fem Gunnmund, Björns söner.

Nu för för de unga säger fullständigt envar (?)… eftersporde (?)

Jag säger de unga, vem av Ingvald-

ättlingar som blev gäldad genom en hustrus offer.

Jag säger de unga, åt vilken kämpe en ättling

är född. Vilken är det. Han kunde krossa

en jätte. Vilen är det. Nit.

Jag säger de unga Tor

Sibbe vivets väktare

Avlade nittioårig (en son).

Rökstenen, avbildad i blästrad granit vid Bergshamra tunnelbanestation.

Runalfabetet började användas vid tiden för Kristi födelse och hade ursprungligen 24 tecken. Hur det uppstod är en omtvistad fråga. De äldsta kända runristningarna i Sverige är från 200-talet e.Kr. och finns på vapen och smycken.

Den äldsta kända runstenen, med den 24-teckninga runraden, är Kylverstenen från 400-talet. Det är egentligen ingen runsten i vanlig bemärkelse, utan en gravhäll där texten sannolikt har ett magisk innehåll. Hällen påträffades i samband med arkeologiska undersökningar i Spånga socken på Gotland år 1903.

Även Kylverstenen finns avbildad på Bergshamra tunnelbanestation.

På samma vägg vid Bergshamra tunnelbanestation, där Rökstenen är återgiven, finns även världens äldsta kända runsten – Kylverstenen från Gotland. Kylverstenen har ingen läsbar text, utan består till stor del av den 24-teckniga runraden, den så kallade futharken. Den sista runan, som syns till höger i bild, är en t-runa. Ristaren har försätt den med flera bistavar, vilket indikerar att runraden har en magisk innebörd.

Vid tiden runt 700-talet genomgick den 24-teckniga runraden en förändring. 24-tecken blev då 16-tecken, troligen som följd av att språket hade förändrats sedan runor började användas i Skandinavien.
Rökstenen ristades i denna brytningstid och har runor från både den äldre och yngre runraden, men även så kallade lönnrunor.

När Rökstenen ristades var det ännu tvåhundra år kvar till 1000-talet, då de flesta svenska runstenar restes.

Seden att rista och resa runstenar upphörde i början av 1100-talet, men den 16-teckninga runraden fortsattes att användas och utvecklas som skriftspråk under medeltiden. I Älvdalen i Dalarna användes runor, så kallade älvdalsrunor, ända in på 1900-talet.

Forntid möter nutid vid Bergshamra tunnelbanestation.

En annan tunnelbanestation, vars konstutsmyckning har hämtat tydliga influenser från forntid och Stockholms historia, är Kungsträdgården. Där har konstnären Ulrik Samuelson skapat en grottliknande miljö som ska föra tankarna till en arkeologisk utgrävning, med statyer, kolonner och andra byggnadsfragment som Stockholm Stadsmuseum har lånat ut.

Kungsträdgårdens tunnelbanestation i Stockholm.

Kungsträdgårdens tunnelbanestation innehåller många mysterier, som dröjer sig kvar i tanken hos förbryllade resenärer. Ett exempel är de gigantiska koppardörrarna med lejonhuvuden som står vid en av uppgångarna. De tycks leda till hemliga, stängda rum.

Koppardörrarna är som mycket annat en utsmyckning utan praktisk funktion. De satt en gång i Telegrafstyrelsens hus vid Brunkebergs torg i Stockholm. Huset byggdes 1837 som lyxhotell och revs 1969.

De mystiska koppardörrarna vid Kungsträdgårdens tunnelbanestation.
Kungsträdgårdens tunnelbanestation är en sällsam miljö – 40 meter under markytan.

Ulrik Samuelson har även inspirerats av palatset Makalös från 1630-talet, som byggdes av adelsmannen och riksmarskalken Jakob De la Gardie i Kungsträdgården – 40 meter ovanför den Kungsträdgårdens tunnelbanestation.

Makalös var fem våningar högt och var byggt i kvadrat med torn och koppartak. Det var ett sällan skådat skrytbygge, präglat av stormaktstiders ideal, där fasaden var rikt utsmyckad med bland annat friser och lejonmaskaroner – det vill säga grinande stenansikten.

Makalös förstördes i en brand år 1825. En del av palatsets utsmyckningar togs tillvara och såldes. I Kungsträdgårdens tunnelbanestation finns flera kopior av Makalös lejonmaskaroner, som förvaras på Stockholm stadsmuseum, uppsatta längs perrongerna.

Kopia av torso från 1600-talspalatset Makalös.

Ulrik Samuelson har även låtit göra kopior på de ”väktare” av sten som står på Riddarhusets tak i Gamla stan. En av dessa väktare står vid tunnelbanestationens entré, och en annan möter resenärerna vid plattformarnas början.

En av väktarna, som är en kopia av en staty på riddarhusets tak.

Riddarhuset byggdes i mitten av 1600-talet som samlingssal och förvaltningscentrum för den svenska adeln och ridderskapet. I riddarhussalen hänger cirka 2 300 vapensköldar som vardera representerar de adliga ätterna i Sverige.

Kopior av lejonmaskaroner från palatset Makalös.

Denna blandning av statyer, kala bergsväggar, rinnande vatten, ljus och dunkla vråer har inte enbart skapat en av tunnelbanesystemet märkligaste stationer, utan även ett helt unikt ekosystem med stora naturvärden.

Sedan år 2012 arbetar en grupp forskare vid Naturhistoriska riksmuseet med att kartlägga livet i Kungsträdgårdens tunnelbanestation. 2016 hittades två för vetenskapen nya svamparter på de blöta granitväggarna intill perrongerna.

Den mest synbara rariteten i stationen är den mycket sällsynta tuffkuddmossan – som växer på de blöta bergsväggarna.
På 1980-talet påträffades där en åttafotig liten varelse som aldrig tidigare hade observerats i Sverige – dvärggruvspindeln.

Den sällsynta tuffkuddmossan på bergsväggarna vid Kungsträdgårdens tunnelbanestation. På bilden syns även dvärggruvspindelns nät.

Den två millimeter stora dvärggruvspindeln lever vanligtvis i grottliknande miljöer vid Medelhavet. Efter det första fyndet vid Kungsträdgården har den lilla spindeln spridit sig till några andra tunnelbanestationer, men är annars inte känd från Sverige.

Hur denna lilla spindel lyckades hitta till Kungsträdgårdens tunnelbanestation är en gåta. Men uppenbarligen är Ulrik Samuelsons historiska konstutsmyckning så tilltalande, att dvärggruvspindeln tror det är en grotta eller katakomb – det vill säga en underjordisk begravningsplats.

Björntämjaren i Härja kyrka

I 900 år har nakna lindansare, björntämjare och en biskop spelat huvudrollen i en stenportal från tidig medeltid i Härja kyrka i Västergötland. Det är en lika märklig som fjärran bildvärld som tros vara en italiensk mästares verk.

Text och foto: Jens Flyckt

Härja kyrka, inte långt från Tidaholm, är unik – tack vare dess romanska stenskulpturer som saknar motsvarighet i Sverige.

Kyrkan uppfördes under tidigt 1100-tal. År 1767 revs det gamla långhuset och ett nytt byggdes. En del av stenmaterialet, främst sandsten, till det nya långhuset togs från den närbelägen 1100-talskyrka vid Ettak kungsgård, där kungarna Valdemar Birgersson och Magnus Ladulås en gång huserade.
Ettaks kyrka raserades i början av 1700-talet.

Det enda som idag återstår av Härjas medeltida kyrkobyggnad är tornet från 1200-talet. Möjligen uppfördes även stenportabeln, eller åtminstone delar av den, i Härja kyrka under tidig medeltid.

Längst upp i Härja kyrkas portal från tidig medeltid syns en kvadstenen med huggen relief som visar en man som ligger över en björn och stoppar in sin ena hand i björnens käft. Där under blickar två stenansikten med välansade frisyrer, mustascher och skägg ut. I den halvrunda stenytans (tympanon) relief sitter en biskop i centrum. Till vänster knäböjer en man och personen till höger överräcker ett mystiskt föremål till biskopen.

Särskilt utmärkande i portalen är den två ansiktena med korta frisyrer, mustascher och välansade skägg – vilka har tolkats som Kristus och Paulus.

”Dessa är med sina vackert utmejslade skägg och hår fina exempel på romansk stenskulptur. Ovan tympanon är en skråkantad sten som kan ha utgjort impost till det gamla korets triumfbåge. På denna vilar en kvadersten med relief, vilken visar en man som brottas med en björn” skriver Riksantikvarieämbetet om Härja kyrka i Bebyggelseregistret.

Mannen med björnen har tolkats som en björntämjares våghalsiga föreställning med tämjd björn, vars käft han sticker in sin hand i.

I Sverige var björnar ovanliga bildmotiv under medeltiden. Men i de tidigmedeltida England, Tyskaland och Italien var denna typ av motiv vanligare.

Lite fakta:
Tympanon är en tresidig eller halvrund yta/fält ovanför en dörr eller fönster.
Impost är en arkitektonisk del och det underlag som en triumfbåges eller valvs understa lager vilar på.
Kvadersten är en fyrkantig byggnadssten.
Den romanska stilen var ett mode inom arkitekturen under tidig medeltid.
Med tidig medeltid menas århundradena mellan 1050 och 1250.

Härja kyrkas torn från 1200-talet. Notera den utsmyckade kolonen i ljusöppningen.

Näst efter Gotland är Västergötland det landskap som har flest medeltida stenskulpturer. Stenrelieferna i portalen i Härja är ett uppseendeväckande mästerverk vars ursprung länge har diskuterats.

Jan Svanberg, professor emeritus i konstvetenskap vid Stockholms universitet, gav 2011 ut boken Västergötlands medeltida stenskulpturer. Han har även skrivit en avhandling som berör Härja kyrkas stenrelier.

Jan Svanberg skriver att Härjamästaren troligen kom från Italien och var i Sverige för att jobba med Domkyrkan i Lund som då var under uppbyggnad.

Den romanska portalen i Härja kyrka är märklig på flera sätt. En intressant detalj som inte verkar ha uppmärksammats, är den till synes dåliga passformen delarna emellan. Delarna i portalen är från tidig medeltid och återanvändes när Härja kyrkas nya långhus byggdes 1767.

I Tympanonens centrum, det vill säga den halvcirkelformade stenyxan, syns en biskop som välsignar en knäböjande man iklädd kjortel. På den högra sidan syns en annan man i kjortel som räcker över ett föremål till biskopen, kanske en sten eller en bok.

Tympanonen stöttas upp med två kolonner, varav den högra har en märklig reprelief med två nakna män, som av Jan Svanberg har tolkats som lindansare. Männen omfamnar kolonnen och vidrör varandras nakna fötter, vilket är ett vågat motiv i en kyrklig miljö.

Kjortel är ett ålderdomligt klädesplagg som användes från järnåldern och fram till medeltiden.

Två nakna män som tolkats som nakna lindansare, håller sig hängande i en repstav och vidrör varandras fötter.

I korets östvägg finns ytterligare stenskulpturer i relief. Enligt Riksantikvarieämbetet skildrar en av dem en man som blir angripen av en djävul, på vars rygg det sitter en ödla. En man med fladdrande kjortel och draget svärd kommer springande till undsättning. Bredvid mannen med svärd står en biskop (syns inte på bilden) och tittar rakt fram mot betraktaren.

”Relieferna kännetecknas av platta kroppar med stora huvuden och ett i jämförelse med korportens mansansikten enkelt utförande” skriver Riksantikvarieämbetet.

Detalj ur stenrelief i Härja kyrkas kor. En man ligger på marken och angrips av en djävul, som har en ödla på ryggen. En man iklädd kjortel och med draget svärd kommer springandes till undsättning.

Stenportalen i Härja kyrkas kor har många märkliga och för Sverige unika detaljer som i århundraden har fascinerat besökare. Ursprunget är på många sätt är en gåta – inte minst portalens ursprungliga plats och utformning.

En märklig detalj är portalens till synes dåliga passform. I och med att man inte med säkerhet vet var portalen ursprungligen byggdes eller hur den då såg ut, så går det inte att avgöra om det fattas delar – eller om de kommer från en och samma portal.

Ett exempel är kolonnernas anläggningsytor mot den ovanliggande tympanonen. Kolonnerna tycks vara utflyttade så att mindre en tredjedel av anläggningsytan bär upp ovanliggande reliefer. Hade kolonnerna flyttats in, så de linjerade med tympanonens yttre kanter, så hade passagen genom kordörren blivit trång.

Kolonnernas placering innebär att anläggningsytan mot ovanliggande tympanon är mindre än en tredjedel. Hade kolonnerna placerats med sin hela anläggningsyta mot ovan reliefer, så hade passagen blivit väldigt smal. Detta skulle kunna bero på att det fattas delar eller att det är ett ihopplock från flera portaler.

Enligt Riksantikvarieämbetet kan portalens delar och reliefer till viss del komma från Ettaks kungsgårdskyrka. Men en stor del av dessa verk är sannolikt från Härja kyrka.

”En väsentlig del av korportens omfattning torde ha varit en del i Härjas sydportal” skriver Riksantikvarieämbetet.

Valrossar i medeltidens Uppland


Under medeltidens första århundraden blev valrosselfenben mode i Nordeuropa.
Av valrossens betar tillverkades exklusiva kammar, spelpjäser och religösa föremål.
Med DNA har brittiska forskare kartlagt det geografiska ursprunget till det valrosselfenbenen som hittats i medeltida städer som Sigtuna, Uppsala och Oslo.

Text och foto om inget annat anges: Jens Flyckt

Anders Söderberg, arkeolog vid Sigtuna museum & Art, tar fram en trälåda ur museets stora magasin där arkeologiska fynd från staden förvaras. I lådan ligger en stor benbit – ett 800 år gammalt valrosskranium.

Valrosskraniet, eller rättare sagt delar av ett, från Sigtuna stad. Kraniet är daterat till 1200-talet och förvaras i Sigtuna Museum & Arts magasin.

-Egentligen är det bara en del av överkäken och ansiktsbenet kring valrossens nos. I den här håligheten satt ena beten, som man tagit ut och använt till hantverk. Valrossbeten är vad vi brukar kalla valrosselfenben. Betarna är förvuxna hörntänder precis som elefantens betar. Man använde även valrossens tänder till olika hantverk, säger Anders Söderberg.

Valrosselfenben är en sällsynt fyndkategori i medeltida kulturlager, även om det i Sigtuna finns relativt många spår av hantverk i materialet.

För att förenkla beskrivningen i detta reportage har Sverigereportage delat in valrossfynden från Sigtuna i tre kategorier:

1 Valrosskranium.
2 Hantverksspill, det vill säga rester efter tillverkning av föremål av valrosselfenben.
3. Färdiga föremål av valrosselfenben.

Anders Söderberg berättar att det äldsta fyndet av valross i Sigtuna är från 1000-talet och det yngsta från 1200-talet.

-Sigtunas tidigaste spår av arbeten i valrosselfenben har vi från Kung Olofs mynthus i kvarteret Urmakaren. De består av sågade bitar och är från 1000-talets början, säger Anders Söderberg.

Vid arkeologiska undersökningar i kvarteret Urmakaren i september 1990 påträffades en blybit som myntmästaren hade prövat en myntstamp på. Det var beviset på att Sveriges första myntning skedde i Sigtuna, år 995 och av kung Olof Skötkonung. Blybiten påträffades i resterna av ett hus som tolkats som kungens mynthus (reds.anm.)

Sågade bitar (halvfabrikat) av valrosselfenben från kung Olof Skötkonungs Foto: Sigtuna museum
mynthus i kvarteret Urmakaren i Sigtuna stad.

Förutom kraniet har även spelpjäser, tärningar och kammar av valrosselfenben påträffats i Sigtuna. Det kanske mest uppseendeväckande fyndet är en kräkla. Den påträffades i en biskopsgrav i museets trädgård, där en kyrka anlades någon gång mellan 1000-talets sista decennium och 1150. Den revs någon gång på 1200-talet. Vem denna biskop var är oklart. Men han dog i mitten av 1200-talet, enligt Sigtuna Museum & Art.

Kräklan, som suttit i toppen på en biskopsstav, kan ha importerats från England till Sigtuna. Men den kan även ha tillverkats av hantverksmästare i Sigtuna med anknytning till det kungliga hovet, enligt Sten Tesch, tidigare chef för Sigtuna museum.

Valrossfynd är inte unik för Sigtuna. Hantverksspill, föremål och kranier av valross har även hittats i medeltida kulturlager i bland annat Uppsala, Trondheim, Bergen, Oslo och ryska Novgorod.

-Valrosselfenben i kyrkliga inventarier – kräklor, altarskåp, bokband etcetera var vanliga fram till 1400-talet då elfefantelfenbenet tog över scenen, säger Anders Söderberg.

Fynd av valrosselfenben från medeltiden är ofta praktarbeten som förknippas med högstatusmiljöer. Men det finns även fynd som är av mer ordinär karaktär, även om materialet är exklusivt. Från Novgorod finns bland annat ett enkelt knivskaft och från Sigtuna kommer flera tärning.

En annan typ av fynd med enklare karaktär är svarvade spelpjäser.

Biskopskräklan av valrosselfenben som påträffades i en Foto: Gabriel Hildebrand
biskopsgrav i Sigtuna museum & Arts trädgård. Kanske är kräklan
importerad från England. Men den kan även ha tillverkats i Sigtuna.

Men varifrån kom då valrosskranierna med dess exklusiva betar? Den fråga har det forskats mycket kring.

I arkeologen Johnny Karlssons avhandling ”Spill. Om djur, hantverk, och nätverk i Mälarområdet under vikingatid och medeltid” från 2016, tar han upp arbeten i valrosselfenben i Sigtuna.
Han skriver att Grönland är det ursprungsområde som särskilt förknippas med handel med valrosselfenben under slutet av vikingatiden och tidig medeltid.

En av flera tärningar av valrosselfenben som hittats i Sigtuna stad. Foto: Sigtuna museum

En historisk källa som omtalar bruket av spelpjäser av valrosselfenben under medeltiden, är den svenska prästen och etnologen Olaus Magnus (1490-1557). I sitt klassiska verk ”Historia om de nordiska folken, som är en skildring av seder och bruk i Norden under 1500-talet, nämns valrossbetarnas betydelse:

”Hvalrossens tänder bearbetas med stor konstfärdighet till brädspels- eller schackpjäser. Alla de nordiska folken och särskildt deras höfdingar och framstående män spela bräde eller schack med synnerlig skicklighet, och detta spel idka de ifrigt av många skäl” skriver Olaus Magnus.

Sedan följer en minst sagt missvisande beskrivning av valrossen, som Olaus Magnus uppfattade som en kolossal fisk av en elefants storlek. Uppenbart hade han aldrig sett en valross i verkligheten. Han beskriver ett monster som på ett ögonblick springer ikapp och dödar människor på havsstränderna.

Enligt Olaus Magnus använde valrossen sina betar till att klättra och hänga i klippor.

Enligt Olaus Magnus använde valrossen sina betar till att klättra och hänga i klippor. Träsnitt föreställande valrossar och valrossjakt ur: ”Historia om de nordiska folken från 1500-talet”.

”Med tillhjälp af tänderna klättrar den ända upp till klippornas toppar liksom på en stege för att beta det af sött dagvatten fuktiga gräset och sedan åter ältra sig ned i hafvet. Ibland faller den emellertid i djup sömn och hänger sedan i sömnen fast i klipporna”

Svarvad spelpjäs i valrosselfenben från Sigtuna stad. Foto: Sigtuna museum

Anders Söderberg berättar att den brittiska arkeologen, Dr James Barret med team i Cambridge, forskar på fynd av valross i Nordeuropa genom att kartlägga arvsmassan i valrosselfenben från arkeologiska undersökningar. I studien togs bland annat DNA från kraniet i Sigtuna.

-Man kunde spåra två huvudsakliga populationer av valross i föremålen. En östlig, med utbredning från östra Grönland över ishavet till Nordnorge och Vita havet – som grovt räknat är vanligast i valrossföremål före år 1100. Barrett med team tar den dåtida efterfrågan på valrossbetar från hela Europa, som en intäkt för en stark drivkraft bakom den skandinaviska kolonisationen av Grönland, säger Anders Söderberg.

Mer att läsa om Barret: forskning:https://royalsocietypublishing.org/doi/10.1098/rspb.2018.0978

Den västliga utbredningen pekar mot Baffin Bay väster om Grönland och finns i fynd från 1100-talet och några århundraden framåt.

-Vårt kranium tillhör den västliga populationen och är daterat till åren kring 1200, så det stämmer gott med Barretts resultat. De sågade styckena från mynthuset har sitt ursprung i den östliga populationen, enligt analyserna. Kanske har de kommit hit via Nordnorge eller Novgorod, säger Anders Söderberg.

Ungefär samtidigt som elefantelfenben konkurrerade ut valrosselfenben på 1400-talet i Nordeuropa, så övergavs Austerbygd och de andra norsk/isländska kolonierna på Grönland, som grundades av norrmannen Erik den Röde år 940. Austerbygd, som var den första, största och sista kolonin, hade som mest närmare 4 000 invånare (reds.anm.)

Valrosskraniet från Sigtuna stad. Notera spåren från fil och såg i ytan. Foto: Sigtuna museum
Mycket tyder på att kraniet har återanvänts som städ i hantverkarens
verkstad.

Sigtunakraniets historia slutade inte med att de dyrbara betarna och tänderna hade tagits till vara. Istället för att kassera resterna så tycks kraniet ha återanvänts som utrustning i hantverkarens verkstad.

-Kraniet är fullt med fil- och sågmärken. Förmodligen har man använt det som städ i verkstaden i många decennier innan man slutligen kastade bort det, säger Anders Söderberg.


Fotnot:
Tack till Sigtuna Museum & Art för lån av bilder.

Sigtuna anlades vid Mälarens strand i slutet av 900-talet eKr. På 1060-talet blev Sigtuna biskopssäte och tidigt fick staden en kristen prägling.

Sigtuna är som andra medeltida städer byggd på sin historia med stadslager, svarta jorden, som är flera meter meter djupa. Stadslagren täcker en yta på cirka 1100×250-650 meter, enligt Riksantikvarieämbetet.
Stora Gatan, som går genom hela staden, har idag samma sträckning som i

slutet av 900-talet.

Stora Gatan i Sigtuna 1997. Foto: Jens Flyckt

Rösaring – vägen från forntiden

Rösaring i Upplandsbro är en gåta. Där på Uppsalaåsen byggdes för mer än tusen år sedan en 540 meter lång, nästan spikrak väg mitt i skogen.
Men varför forntidens människor uppförde detta enorma byggnadsverk vet ingen.

Text och foto: Jens Flyckt.

Mitt i den glesa tallskogen sträcker sig en 540 meter lång och halvmeter hög vägbank. Den är anlagd i en nästan nord-sydlig riktning och upptäcktes av en barnfamilj 1979. I söder försvinner vägen under en hög i ett gravfält. I vägens södra ände finns en fornlämning vars syfte arkeologerna inte har kunnat förklara.

En liten del av vägen undersöktes 1981-82 och kunde då med C14-prov dateras till äldre vikingatid, det vill säga 800-talet e.Kr.

Mot söder. Den 540 meter långa vägbanken vid Rösaring i Upplandsbro i Stockholms län är ett imponerande byggnadsverk som uppfördes, eller förbättrades, på 800-talet. I bakgrunden, där vägen försvinner, ligger gravfältet och stenlabyrinten.

Den är byggd som en modern väg, cirka 3,5 meter bred och med längsgående dike på den västra sidan, varifrån massor till vägbanken har hämtats. På den östra sidan avgränsas vägen av en synlig kullerstensrad. Även på den västra sidan finns en kullerstensrad men den är inte synlig. Vägbanken är uppbyggd med ett gruslager. På detta har ett slitlager av lera och mjäla lagts. Längs vägens östra sida finns ett hundratal mystiska gropar.

Rösaring, som ligger i Stockholms län, är som fornlämningsområde känt sedan 1600-talet och hette då ”Röra Backe”.
Där på höjden, där åsen sluttar brant mot söder, finns inom ett gravfält på 65×50 meter med fyra rösen och två högar.
Högen, som vägbanken fortsätter in under, ligger i gravfältets norra del. Strax till väster om gravfältet finns en stenlabyrint.

Platsen utgör med sina 60 meter över havet en av de högre punkterna i Uppland och därmed en av de första platserna i Mälardalen som tittade upp genom havsytan efter att den senaste inlandsisen dragit sig tillbaka.
I boktryckaren Lars Salvius (1703-1773) bok ”Beskrfning öfver Sveriget, första tomen om Uplandia” från 1741, framgår att man då kunde se upp till fyra mil mot öster och väster från Rösaring. Idag skymmer skogen utsikten.

Mot väster. Stenlabyrinten Rösaring är en så kallade trojeborg och har gett namn till hela området. Labyrintens ålder är omtvistad, men den anses tillhöra Sveriges äldsta labyrinter.

Stenlabyrinten, en så kallad trojeborg, är sjutton meter i diameter och heter Rösaring – vilken har gett namn åt området. Enligt Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut omnämns labyrinten för första gången i text år 1670.

Trojeborgen i Enköping enligt Hans Hildebrand år
1872. Trojeborgen i Enköping var identisk med Rösaring,
med undantag från att Rösaring är större och har
16 vallar (gångar) istället för Enköpings 8.

Dateringen är oklar. Men enligt expertisen hör Rösaring till landets äldsta labyrinter.
En intressant detalj är att Rösaring på flera sätt är identisk med en labyrint som låg vid Vårfrukyrkan i Enköping. Den labyrinten togs bort när kyrkoråden utökades år 1883. Bägge labyrinterna ligger/låg på en hög ås, mot samma väderstreck med utsikt över Mälaren. Även utseendemässigt är de identiska. Men Rösaring är dubbelt så stor och har 16 vallar, de stenrader som skiljer gångarna åt. Trojeborgen i Enköping hade 8 vallar. Fågelvägen är det mellan Rösaring och Vårfrukyrkan i Enköping cirka fyra mil.

Mot väster. Gravfältet vid Rösaring med ett av rösena i förgrunden. I bildens högra, övre bakgrund syns bakom tallarna den öppna plattå på vilken labyrinten är anlagd.

Enligt informationsskyltar på platsen, som Upplands-Bro kommun satt upp, är vägen en processionsväg som kan ha använts vid särskilda ”kultiska tillfällen”. Informationsskylten nämner även ett ”dödshus” som syftar på en diffusa lämning i vägens norra ända – den som arkeologerna inte har kunnat förklara.

”Kanske var det ett dödshus där den döda låg i väntan på att begravningen skulle ske”

Vidare skriver kommunen:

”Liktåget gick längs processionsvägen, vid vägens slut stod själva likbålet. Över detta byggdes sedan den stora gravhögen”

Det första besökare till Rösaring möts av är denna informationsskylt från Upplands-Bro kommun.

Riksantikvarieämbetet är den nationella myndighet i Sverige som leder och stöder arbetet med att bevara, använda och utveckla kulturarvet, är betydligt mer nyanserad i sin analys av Rösaring. Myndigheten nämner varken dödshus, dödskult, procissionsväg eller liktåg.

Myndigheten beskriver vägen som”färdväg”. Om den knappt synliga lämning i vägens norra ända, som kommunen pekar ut som dödshus, skriver myndigheten att anläggningen undersöktes 1982. Den var delvis övertäckt med jord, 5-7 meter stor och med en kullerstenskant. Två nedgrävningar och en hästskoformad stenkonstruktion påträffades. Under en mindre stenläggning, mot den anslutande vägbanken, påträffades mörkfärgad jord och kol.

”Inga fynd gjordes” skriver Riksantikvarieämbetet.

Det är oklart om det utpekade ”dödshuset” över huvudtaget har varit ett hus.

Mot norr. Det så kallade ”dödshuset i vägbanken norra ända. Om det över huvudtaget låg ett hus på platsen på 800-talet gick inte att styrka i den arkeologiska undersökning som genomfördes i början av 1980-talet. Om lämningen som arkeologerna undersökte ändå var ett hus, så verkar det inte haft något tak.

Trots Rösarings på många sätt monumentala och unika karaktär, så är väldigt lite belagt om platsens historia. Förutom två rapporter från grävningarna 1981-82 så har en kartläggning av gravfältet, gjorts.

Hembygdsforskaren Börje Sandén, som tillsammans med sin hustru Gudrun grundade Upplands Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut, ägnade större delen av sitt liv till att dokumentera och beskriva Upplandsbros historia. Han var kritiskt till hur Rösaring hanterades och hur de fyra rösena som i alla år betraktats som bronsålderslämningar, i med undersökningen och dateringen av vägbanken 1982, plötsligt blev vikingatida. Detta trots att rösena inte hade undersökts.

Börje Sandéns uppfattning var att vägen var betydligt äldre än vikingatidatid, men att den sannolikt rustades upp eller byggdes om på 800-talet.

”Jag menar provet (c14-prov reds.anm.) visar att det var omkring 800-talet e.Kr som en sedan sedan länge använd väg fick en”slitbana” av stampad lera” skrev han i december 2018.

Mot norr. Gravfältet med två av rösena synliga i förgrunden. I bakgrunden syns högen, som vägbanken försvinner in under. Pilen markerar den ungefärliga riktningen som vägen skulle haft om den fortsatt genom gravhögen och in genom gravfältet.

Högen i vägens södra ända, som vägen försvinner in under, är registrerad som gravhög och ligger intill rösena. Börje Sandén menade att det inte alls behövde vara en gravhög. Han refererade till närliggande Sighhildsberg. Där finns en liknande gravhög som han var med och undersöka under fem säsonger och som visade sig vara något helt annat.

”Hela problematiken kommer att lösa sig när den platta högen (Rösaring reds.anm.) blir arkeologiskt undersökt. Så skedde nämligen när en annan platt hög i kommunen med ungefär samma storlek undersöktes bara ett par år efter Rösaringsundersökningen. Den välkända Signhilds kulle i Signhildsbergs park var ingen grav. Det var inte heller någon gravkulle. Det visade sig vara en tingshög” skriver Börje Sandén.

Mot söder. Synlig sträcka av den kullerstensrad som markerar vägbanken östra sida.

Enligt Börje Sandéns teori är vägbanken vid Rösaring en procissionsväg från bronsåldern som är samtida med rösena i gravfältet. Han ville även koppla samman bronsålderslämningarna strax nedanför åsen, där bland annat fynd från bronsgjutning gjorts, med Rösaring.

Mot norr. Strax innan vägbanken försvinner in under högen så ändras topografin. Från en ganska plan terräng framträder vägbanken tydligt med branta slänter. Fotografen stod med gravhögen mot ryggen när bilden togs.

Ett annat mysterium är de hundratal fördjupningar/gropar längs vägens östra sida.
De är cirka 1,5 decimeter djupa och upp till 1 meter breda. De syns relativt tydligt i terrängen, men är svåra att avbilda med kamera.

På kommunens informationsskylt är de skålformade fördjupningarna rester av fyra meter höga, hedniska gudaavbildningar. Ännu en gång så finns det inte några arkeologiska bevis. Tvärt om visar resultatet från undersökningarna på motsatsen, att groparna inte är rester av stolphål. Fördjupningarna är dessutom för grunda för att kunna hålla uppe fyra meter höga stockar.

Mot söder. På östra sidan av vägbanken finns ett hundratal grunda, meterbreda fördjupningar/gropar. Vilken funktion dessa fördjupningar haft är oklart. Den arkeologiska undersökningen 1981-82 slog fast att de inte är stolphål. Pilen markerar en av fördjupningarna/groparna.

Varför byggde då forntidens människor en 540 meter lång väg mitt i skogen utan någon till synes praktisk funktion?
Som det mesta som har med Rösaring att göra finns inga svar. Den allmänna uppfattningen är att området var någon form av kultplats. En annan teori som lyfts fram är att vägen kan ha byggt för astronomiska observationer.

Klart är att Rösa rings märkliga fornlämningar och deras placering i landskapet i århundraden har lockat och fascinerat besökare. Oavsett vad källkritisk fakta säger och vad man vill tro, så är platsen värd ett besök. Personer som en gång har besökt Rösaring brukar återkomma dit. Det är en plats som på ett svårförklarligt sätt berör och som länge dröjer sig kvar i tankar och drömmar.


Makarna Sandén

Börje Sandén och hans hustru Gudrun gick våren 2020 ur tiden. De blev 90 och 92 år.
De var folkskollärare till yrket och 1984 skrev de boken Det hände i Upplandsbro. 1987 startade makarna Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut som idag rymmer mer än 30 år historisk och arkeologisk forskning.
År 2008 tilldelades makarna Sandén Nordiska museets Hazelius-medalj för sina insatser.

Mer att läsa om Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut på: http://www.ukforsk.se