I Fornhöjdens vårdcentral i Östertälje står Igelstastenen – en runsten som på många sätt är säregen. Den har bland annat ovanlig ornamentik, ett rundjur med huggtänder och kluven tunga. De få runor som är bevarade tolkas till ett mansnamn som inte är känt från någon annan runsten.
Södermanland. Fornhöjden är en stadsdel och ett av Östertäljes miljonprogram. I det lilla centrumet, där det bland annat finns en matbutik och en liten krog, ligger den lokala vårdcentralen. Innanför entrén står den märkliga runstenen uppställd.
Igelstastenen är ett runstensfragment av sandsten. Stenen hittades 1985 i samband med harvning av en åker vid Igelsta gård.
Det är inte en hel runsten, utan ett fragment av röd sandsten. Fragmentet påträffades i samband med harvning av en åker vid Igelsta gård, strax söder om Fornhöjden, 1985. Det låg i Igelsta gårds trädgård fram till år 2003. Då flyttades stenen till vårdcentralen.
Fyndplatsen ligger i ett kulturlandskap med många spår från brons- och järnålder. Där finns bland annat hällristningar, gravfält, liggmilor, vägbankar och boplatser.
Ristningen är daterad till 1000-talets första hälft. Trots att endast ett större fragment av runstenens mittparti återstår, är det tydligt att det ursprungligen måste ha varit en märklig runsten.
Stenens mest iögonfallande detaljen är rundjurets huvud – som med sitt ovala öga, uppspärrade gap, spetsiga huggtänder och långa reptiltunga, påminner om en blandning mellan drake och huggorm.
Igelstastenen är märklig på många sätt. Rundjurets, fyrkantiga huvud med huggtänder och kluven tunga är den mest iögonfallande detaljen.
Jämfört med många andra samtida runstenar, vars rundjur ofta har ett betydligt mer harmoniskt bildspråk, är Igelstastastenens rundjur utmärkande med sitt närmast fyrkantiga huvud andra utmärkande detaljer.
Förutom en kortare notis i tidskriften Fornvännen från1985, dröjde det 29 år innan Igelstastenen fick den uppmärksamhet som den förtjänar. Det skedde när runologen Magnus Källström skrev om den i Riksantikvarieämbetets K-blogg år 2014.
Han skriver att rundjurets huvud vid första anblicken inte ser särskilt förtroendegivande ut, men att det finns en utseendemässigt släktskap till andra sörmländska runstenar. Han nämner bland annat en runsten vid Strängnäs domkyrka, Sö 279, som har en kluven tunga och vassa huggtänder.
Runsten Sö 279. Notera djurhuvudets likhet med Igelstastenen. Foto: Klaus Fuisting/Public Domain.
Längst upp på Igelstastenen syns den nedre armen på en kristet kors – som även det är märkligt. Om denna korsarm skriver Magnus Källström följande:
”Upptill på stenen finns resterna av ett mycket originellt kors, där ristaren för vissa detaljer har använt dubbla linjer så att dessa liknar ett rep med knutar. Tekniken påminner om den som förekommer i de mycket sällsynta knutrunorna.”
Knutrunor är en mycket sällsynt typnav runor som endast är kända från en runsten i Sverige, i Gästrikland.
Igelstastenen är ristade med stungna runor, som är en vidareutveckling av den 16-typiga runraden. Genom att förse vissa runor med punkter, till exempel u-runan som försågs med en punkt mitt i tecknet, kunde runtecknet representera fler tecken. Stungen u-runa blev y. Genom de stungna runorna utökades den 16-typiga runraden.
I och med att så mycket saknas av runtexten är kvarvarande runor svårtolkade. Men enligt Magnus Källström bör runorna kunna tolkas som följande:
Enligt Magnus Källströms efterforskningar är namnet Ögrim inte känt från någon annan vikingatida eller tidigmedeltida runsten.
En del av Igelstastenens kvarvarande runrad. Notera att u-runan och i-runan har försetts med varsin punkt. Dessa runor är i och med punkterna stungna. Det är en vidareutveckling av den 16-typiga runraden som innebar att till exempel att u blev ett y med punkten.
Att Igelstastenen flyttades berodde dels på att den behövde skyddas mot väder och vind. Att det blev en vårdcentral var inte en slump. Inom allmogens folktro fanns det en uppfattning om att bland annat runstenar och andra stenblock med märkliga formationer, kunde bota värk och andra krämpor.
Denna folkliga uppfattning är sannolikt kopplad till den tradition som uppstod kring skålgropar/älvkvarnar på 1600/1700-talet och som Sverigereportage skrivit om tidigare.
Mellan Fellingbro och Örebro stor en runsten – Nastastenen. År 1672 besökte Johan Hadorph platsen. Han var riksantikvarie mellan åren 1679–1693 och anses vara den första person som genomförde en arkeologisk på Birka på Björkö i Mälaren.
På plats vid Nastastenen, som då låg ner, konstaterade Johan Hadorph att allmogen hade offrat nålar på runstenen. För att slippa värken lär även ortsborna bitit i runstenen (läs sätta värken som i värktallar). Enligt Hadorphs beskrivning var runstenen slitet på den plats folk hade bitit i den.
På så finns en parallell mellan Igelstastenen och Fornhöjdens vårdcentral, även om modern läkarvård inte ska förknippas med allmogens folktro och offerriter på 1700-talet. Det var dessutom inte första gången i modern tidsomställningen en runsten placerades i en vårdinrättning.
Fornhöjden vårdcentral i Östertälje, några mil söder om Stockholm. Igelstastenen står sedan år 2003 uppställd innanför vårdcentralens entré.
På en skriftlig fråga till Magnus Källström, om det gjorts några efterforskningar vid Igelsta gård efter runstens resterande delar, svarar han:
”Att döma av artikeln i Fornvännen 1985 misstänkte man då att det kunde finnas fler fragment längre ned i jorden, men det är oklart om det gjordes några fler undersökningar. Det kan kanske finnas en idé att ta en ny titt i närheten av fyndplatsen.” skriver Magnus Källström.
Under 1000 år har kyrkogårdar omgärdats med olika metoder och material. Dagens pedantskötta kyrkogårdar med låga murar har lite gemensamt med sina medeltida föregångare, då murarna skulle skydda mot bökande tambokskap och fientliga trupper. En numera nästan försvunnen typ av kyrkogårdsmur är kyrkbalken – en knuttimrad träkonstruktion som nämns i flera medeltida källor.
Text: Jens Flyckt Bild: Jens Flyckt och Sigtuna Museum
Ingen vet med säkerhet när kristendomen kom till Sverige eller när den första omgärdade kyrkogården anlades. I den uppländska staden Sigtuna, som anlades som en kristen stad i slutet av 900-talet, hände något som kan ses som ett förstadie till medeltidens kyrkogårdar. I slutet av 900-talet och början av 1000-talet började Sigtunaborna begrava sina döda i gravgårdar – tidigkristna gravar som låg i utkanten av den vikingatida bebyggelsen.
År 2014 undersökte arkeologer från Sigtuna museum en gravgård. Foto: Sigtuna Museum
Gravgården är en övergångsfas, från det hedniska gravskicket hemma på ättens backe, till den kristna kyrkogården.
Vad som skiljer gravgårdar från tidiga kyrkogårdar eller andra kristna gravplatser, är bland annat att gravarna ligger glest, att begravningarna gjorts i träkistor samt att de döda fått med sig föremål i gravarna. De döda är i regel begravda i öst-västlig riktning, i enlighet med den kristna traditionen. Föremålen, eller gravgåvorna, är ett arv från de hedniska gravskicken, där den döda ofta fick med sig föremål som han eller hon kunde behöva efter döden. Det förekommer även andra inslag som anses vara hedniska arv.
Det finns inga fynd som tyder på att Sigtunas gravgårdar hade murar, diken eller annan inhägnader. År 2014 revs en bensinstation i närheten av Sigtuna stads huvudgata, Stora gata. Där hittade arkeologerna en gravgård med 15 gravar, som eventuellt indikerar en rumslig indelning. Det handlar dock inte om murar, träkonstruktioner, diken eller andra spår efter en fysisk rumsindelning eller omgärdning.
Anders Söderberg, arkeolog vid Sigtuna Museum and Art, berättar att det fanns en tendens som kan uppfattas som en könsindelning inom gravgården – det vill säga att männen begravdes på den södra sidan och kvinnorna på den norra, som blev vanlig under högmedeltiden. Men om så verkligen var fallet är inte klarlagt.
En så tidig könsindelning är en spännande tanke. Det är i så fall en indikation på hur den inre och yttre rumsindelning, som senare ledde till bogårdsmurar och enklare typer av inhägnader runt kyrkogårdarna uppfördes, först kan ha uppstått.
Vidbo kyrka i Uppland. Den här sortens låga kyrkogårdsmurar uppfattas ofta som medeltida, vilket de inte är. De är resultatet av de senaste århundradenas ombyggnationer, då nästan alla medeltida bogårdsmurar revs och ersattes med sina diskreta efterträdare. Vidbo hade kvar sin medeltida bogårdsmur och stiglucka fram till år 1797.
När vi idag betraktar våra medeltida kyrkor och tillhörande kyrkogårdar, är det lätt att tro att de lavtäcka murarna är lämningar från medeltiden. Men så är det i regel inte. Ytterst få synliga, medeltida bogårdsmurar har bevarats till våra dagar. Det vi ser är i regel betydligt enklare kyrkogårdsmurar, som ersatte de medeltida bogårdsmurarna på 1700/1800-talet. Vissa murar är ännu yngre.
Bogårdsmur är ett gammalt namn för den mur som omgav/omger kyrkogårdar. Nyare murar har Sverigereportage valt att kalla kyrkogårdsmurar, för tydlighetens skull.Det är i regel inte enbart i namnet som skillnaden ligger. Bogårdsmuren var ofta påkostade och höga anläggningar, jämfört med de senare kyrkogårdsmurarna.
Genom att studera historiska kartor kan man få en inblick i hur omfattande förändring som skett. Många medeltida kyrkor, till exempel Vidbo kyrka i Uppland, är avbildade med takbeklädd bogårdsmurar och stigluckor.
Stiglucka kallades även för stegport och var överbyggda in- och utgångar till de medeltida och historiska kyrkogårdarna. För medeltidens människor markerade stigluckorna även gränsen mellan den andliga och värdsliga världen.
Vidbo kyrkas äldsta kända byggnadsfas är från 1200-talet och enligt forskarna hade Vidbo kyrka en bogårdsmur från första början. Bogårdsmuren och stigluckan revs 1797.
Bogårdsmuren var resurskrävande byggprojekt. Dessutom krävdes ett underhåll som säkerligen var betungande utgifter för fattiga församlingar.
I Vidbo kyrkas fall finns det spår av den medeltida bogårdsmuren i den östra kyrkogårdsmuren. Den nuvarande kyrkogårdsmuren är några hundra år gammal.
Den medeltida stiglucka som syns på kartan, är sedan länge ersatt med en enkel järngrind.
Historiska kartor ger ofta en inblick i hur de försvunna, medeltida bogårdsmurarna såg ut. Detta är storskifteskarta från 1768, där Vidbo kyrka är avbildad med en påtagligt kraftig bogårdsmur och stiglucka. Vidbo kyrkogård har varit omgärdad sedan medeltiden. Knappt tio år efter att kartan ritades rev bogårdsmuren och stigluckan.
Relativt lite är känt om hur de de äldsta kyrkogårdarna var omgärdade. De medeltida landskapslagarna ger en viss inblick. I bland annat Västgötalagen framgår att omgärdningarna skulle vara stabila och välgjorda, för att hindra kreatur att komma in på kyrkogårdar. Till de medeltida kyrkorna finns även ett omfattande arkeologiskt källmaterial. Det är dock inte överdrivet många bogårdsmurar som har undersökts.
Det är i skrivandets stund oklart hur gamla de äldsta daterade bogårdsmurarna är. I Uppsala har en bogårdsmur från 1200-talet påträffats.
Bogårdsmurarna kan vara uppförda i rund natursten, i flata kalkstenar eller annat stenmaterial. I ovanliga fall förekom även tegel. Valet av material är främst präglat av den lokala berggrundens beskaffenhet, lokala traditioner och lokala socioekonomiska aspekter.
På vissa kyrkogårdar kan man ana bogårdsmurens formspråk, trots att den varit borta i hundratals år. Lohärad kyrka i Uppland är från 1200-talet. Från 1700-talet finns skriftliga källor som nämner att kyrkogården både hade kyrkbalk, bogårdsmur och stiglucka. I och med att de medeltida murarna successivt byggdes om, bevarades de ursprungliga måtten på muren. Det gäller främst den östra muren som sommaren 2022 restaurerades.
Restaurering av kyrkogårdsmur vid Lohärad kyrka i Uppland. Enligt uppgifter från 1700-talet hade Lohärad en medeltida bogårdsmur – med partier av timmer. Troligen rör det sig om en timmerbalk, som i Brandstorp. Den medeltida muren ersattes sannolikt på 1800-talet av en ny kyrkogårdsmur, som tycks ha fått höjd som den medeltida föregångaren. År 2022 restaurerades den östra kyrkogårdsmuren.
En av landets finaste, bevarade bogårdsmurar finns vid Knutby kyrka (Uppland). Den höga, takbeklädda bogårdsmuren är sammanfogad med kalkbruk. Den har en medeltida stiglucka som tillsammans med muren ger en inblick i hur kyrkogårdarna var omgärdade på medeltiden.
Knutby kyrkas långhus uppfördes under 1200-talets senare del. Bogårdsmuren är bevarad mot öster, väster och mot norr. Sadeltaket är och var på medeltiden en förutsättning för att hindra regnvatten att rinna ner bland stenarna, som på vintern kunde orsaka ras när vattnet expanderade i kylan. De flesta medeltida bogårdsmurar tros ha haft den typen av sadeltak, vilket ofta är avbildade på historiska kartor.
Knutby kyrka med sin medeltida bogårdsmur samt en av de medeltida stigluckorna. Knutby är en av två kyrkor i Uppland som har sin bogårdsmur bevarad. Enligt uppgift är muren från 1400-talet.
Knutby kyrkas bogårdsmur vittnar med sin höjd om att bogårdsmurarna även kunde ha ett annat syfta – som försvarsanläggningar.
Sverigereportage har tidigare skrivit om Knutby kyrka: Slaget om Knutby.
Det var inte enbart stenmurar som omgärdade de medeltida kyrkogårdarna. Det finns exempel på hur inhägnaden först gjordes med gärdsgårdar och diken. Stockgärdsgårdar, eller kyrkbalkar, är en annan ålderdomlig typ av inhägning.
Kyrkbalkar är knuttimrade ”murkonstruktioner” av stockar. Tekniken är belagd till 1300-talet. En gång i tiden var kyrkogårdsbalkar vanliga, mem idag finns det enbart två kyrkor med bevarade balkar.
Kyrkbalken vid Brandstorp kyrka i Västergötland. Notera att balken är byggd på en kallmurad mur. Resultatet är en konstruktion som i höjd påminner om de medeltida bogårdsmurarna. Kyrkbalken i Brandstorp är en av två bevarade i Sverige.
Den ena kyrkbalken finns vid Brandstorps kyrka i Västergötland. Träkyrkan från slutet av 1600-talet är byggd i kortform, med ett torn i mitten. Den nuvarande kyrkan ersatte ett medeltida kapell.
Brandstorp kyrka och kyrkogård är ett unikt kulturarv. Brandstorps kyrkbalk är dock inte medeltida. Analyser visar att stockarna i den äldsta delen avverkades vintern år 1697/1698.
I verket Sveriges kyrkor från 1975 beskrivs Brandstorps kyrkbalk, även kallad stockbalk, på följande sätt:
”Kyrkogården hägnas av en timrad stockgärdesgård. Inhägnaden är av en ålderdomlig typ och endast ett fåtal exempel härpå finns bevarade i vårt land. Stockgärdesgården består av 51 sektioner, »balkar». En sådan balk är uppbyggd av på varandra lagda stockar, vid ändarna ihopknutade i rektangulära stöd. Stockän- darna är infodrade med bräder. Balkarna är av varierande längd, den längsta omkring tio meter ( = stock- längd av ett fullmoget träd), den kortaste omkring fyra meter. Höjden håller sig på omkring 1,4 meter. Balkarna är täckta av ett mot kyrkogården sluttande pulpettak, belagt med enkupigt tegel. Virket är struket med rödfärg. Hägnadens södra sträckning är av sent datum (1940-43), medan de övriga föreskriver sig från äldre tid.”
Brandstorps kyrkbalk är bitvis byggd på en stenmur. Detta är inte unikt för Brandstorp, utan var i äldre tider ett vanligt byggnadssätt. Resultatet är en imponerande konstruktion som i storlek liknar den medeltida bogårdsmuren vidd Knutby kyrka.
Kyrkbalken vid Brandstorp kyrka.
Murar som omgärdar kyrkogårdar är visserligen skyddade kulturlämningar, men skyddet var (är) under lång tid relativt svagt. Det innebär att dessa murar inte alltid har behandlats med den respekt de förtjänar. Ibland har även det medeltida arvet blivit lidande, till exempel vid schaktarbeten med grävmaskin. Åtskilliga har låtits förfalla till överväxta stenhuggare.
Nytt material som kraftigt avviker från den ursprungliga kyrkogårds/bogårdsmurens formspråk och detaljrikedom, har fördärvat åtskilliga murar. Ett sådant ingrepp kan bestå av att muren, som består av jämnstor natursten, ersätts med meterlånga, rektangulära stenblock som travas på hög till en mur.
Ibland finns även en kraftig kontrast mellan det ”nya” och gamla, som snarare förstärker förståelsen för det medeltida arvet. Ösmo kyrka i Södermanland är ett sådant exempel. Kyrkans äldsta delar är från 1100-talet. Arkeologerna tror att kyrkan haft kyrkogård sedan den äldsta kyrkan (romansk) uppfördes. Delar av den medeltida bogårdsmuren, som är två meter hög och en meter bred, är delvis bevarad i norr, väster och öster. Där bogårdsmuren möter den sentida kyrkogårdsmuren finns en höjdskillnad på närmare en halv meter.
Medeltida bogårdsmur (till vänster) och sentida kyrkogårdsmur (höger) vid Ösmo kyrka.
Kyrkornas omgärdande stenmurar har på många håll förlorat sin betydelse. Numera är det ofta staket som sätts upp om kyrkans områden ska skyddas.
På andra håll omgärdas kyrkogården idag av naturliga begränsningar. diken, hundraåriga lövträd och häckar. Ett sådant exempel är Rånäs kapell i Uppland. På platsen stod fram till 1700-talet en stenkyrka från 1200-talet. Kapellet byggdes 1908 och påminner i formen om en stavkyrka. Kyrkogården är omgärdad av diken, hundraåriga lövträd på rad och en låg häck.
Andra sentida kyrkogårdar har varken murar, staket eller häckar.
Rånäs kapell byggdes i slutet av 1800-talet. Men redan på 1200-talet låg där en stenkyrka, som revs på 1700-talet. Runt kapeller finns ingen mur. Det enda som markerar kyrkogården är planterade lövträd på rad, ett låg buskars och diken. Ungefär så här kan man tänka sig att de första kyrkogårdarna såg ut, förutom de kortklippta gräsmattorna och raka grusgångarna, som är en sentida tradition.
När de första trä- och stenkyrkorna uppfördes av stormän på 1000-talet, då man ännu inte hade börjat omgärda kyrkogårdarna med massiva bogårdsmurar, då såg det kanske ut som vid Rånäs kapell – där diken och växtlighet avgränsar den vigda marken mot det omkringliggande kulturlandskapet.
Om så är fallet kan man säga att cirkeln är sluten och vi är tillbaka där allting började.
Mårten Forssman är en modern timmerman. Men innehållet i hans verktygslåda har bitvis gamla anor och många likheter med de verktyg och redskap som timmermännen i Sigtuna stad använde för 1000 år sedan. Sverigereportage och Mårten Forssman fick en visning av Sigtuna Museum And Arts magasin där spåren från Upplands äldsta timmerhus förvaras.
Text och foto: Jens Flyckt
Sigtunabon och timmermannen Mårten Forssman har byggt och restaurerat många historiska träbyggnader i trakterna runt Sigtuna och Knivsta. När detta skrivs jobbar han med Västlands kyrka i Tierp.
-Jag tycker om att jobba med historiska föremål och tekniker, säger han.
Timmermannen Mårten Forssman.
På frågan varför han valde att utbilda sig till timmerman svarar han att det var timmerhusen hemma på gården utanför Sigtuna som väckte hans intresse.
-Jag hade gått och funderat på hur de byggdes. Det var historieintresset som gjorde att jag sökte utbildningen till timmerman på Gotlands högskola, säger Mårten Forssman.
Sverigereportage möter upp med Mårten vid Sigtuna Museum And Arts magasin, strax utanför Sigtuna stad. Där förvaras 120 000 arkeologiska fynd från hundra års Sigtunaforskning. Arkeologen Ander Söderberg visar oss in i det specialbyggda och klimatanpassade rum som är avsett för gamla träföremål.
De fynd vi är intresserade av är ytterst få – men unika. Anders Söderberg tar fram en låda med några mörkfärgade och cirka 30 centimeter långa träföremål. Det blir tyst i rummet, förutom surret från klimatanläggningen som håller perfekt luftfuktighet.
Unikt. Huslämningar från slutet av 900-talet. Den stockbit som nämns i artikeln är den tillspetsade i den mittersta lådan. Detta är sannolikt det äldsta kända belägget för timring av hus i Uppland. Spåren instocken vittnar om att det sannolikt är en husknut och att den i slutet av 900-talet hade återanvänds minst tre gånger. Stockbiten är alltså äldre än de kulturlager från sent 900-tal som den hittades nerslagen i.
Där i lådan ligger bearbetade trästycken, som är mörka efter konservering, som Mårtens kollegor jobbade med i slutet av 900-talet. Det är rester av hus som påträffats långt ner i Sigtuna stads flera meter djupa kulturlager.
Mårten drar fingrarna genom sitt skägg och böjer sig ner över lådan och lyser med sin mobiltelefon ner i fyndlådan. Det är framför allt en av träbitarna som väcker hans uppmärksamhet.
Anders Söderberg berättar att föremålet, som är en del av en spetsad trästock, förmodligen är resterna av ett hus som knuttimrades för cirka tusen år sedan vid kvarteret Trädgårdsmästaren, på den plats intill Stora gatan där Systembolaget idag ligger. Spåren i stockbiten visar att stocken återanvänts minst tre gånger.
Den aktuella stocken, som sannolikt är en timmerknut som återanvänds, längst till vänster.
-Det här är sannolikt äldsta kända belägget för hustimring i Uppland. Den har förmodligen suttit i timmerknut ett timrat hus från slutet av 900-talet. Den här delen har stuckit ut ur väggen och utsatts för väder och vind. Mycket tyder på att den kan ha återanvänts från ett ännu äldre hus i Sigtuna. När det senaste huset brann eller revs återanvändes stocken en tredje gång, som stolpe, säger Anders Söderberg.
Timmerknutar i uppländsk lada.
Mårten håller med om att det mycket väl kan vara rester av en timmerknut. Han undrar hur arkeologerna kan vara säkra på att stocken återanvänts som stolpe?
Anders Söderberg svarar att stolpen stod upp när den grävdes fram ur Sigtunas kulturlager.
Mitt i den bitvis kluvna stolpbiten ser det ut som ett litet runt träföremål är inslaget. Det är sannolikt en plugg, eller dymling som det heter idag och som fortfarande används av timmermän.
-Har stocken suttit i en timrad vägg så är det sannolikt en dymling. Tekniken att dymla i knuten användes ganska länge. Man kan se att det har hänt något där. Stocken är 17 centimeter bred och det är inget ovanligt mått i timmerväggar, säger Mårten och mäter med sin tumstock.
Hur mycket bevarat trä från tidig medeltid finns det från Sigtuna?
-Så mycket som finns i det här rummet, säger Anders Söderberg.
Vid den stora arkeologiska undersökningen mellan åren 1988–90, i kvarteret Trädgårdsmästaren, påträffades relativt stora mängder bevarat trä från vikingatid och tidig medeltid. Det var där den aktuella stockbiten påträffades. I samband med en annan stor undersökning i kvarteret Professorn, i området runt biograf Gröna ladan, framkom ännu mer bevarat trä.
Träföremål med oklar användning från Sigtuna stads 1000-tal. Träföremålen ger en unik inblick i det vardagliga livet under tidig medeltid. I och med att trä lätt bryts ner är det en sällsynt fyndkategori.
-När de grävde i kvarteret Trädgårdsmästare tycke de att det var relativt mycket bevarat trä. Men när vi grävde i kvarteret Professorn var allt trä från år 1150 och äldre i jättefint skick. Vi kunde gå på en kavelbro med låga staket på sidorna och man såg syllarna på tomterna intill. Det var lite Skansenkänsla, säger Anders Söderberg.
Trots att det gått närmare 1000 år sedan timmermännen jobbade med träet är spåren av deras verktyg fortfarande väl synliga i stockarna.
Forntid och nutid i samma verktygslåda. Bila, som är belagd från vikingatid, intill en moderna elsåg samt skave – en medeltida hybel.
Känner du igen verktygsspåren i stockbitarna?
-Ja, absolut. Jag kan se ett flertal olika verktygsspår. Många av de där spåren stöter jag dagligen på i betydligt yngre träbyggnader. Samma spår lämnar även jag efter mig i mitt arbete. Ett exempel är skave. Det är en medeltida hyvel som användes fram till 1800-talet och som jag hyvlat takbrädor med en gång, säger Mårten Forssman.
Sporren har obegripligt små detaljer som en smed formade i det glödande järnet för 400 år sedan. Den är med sina kvinnofigurer knappast lik någon annan sporre från 1600-talet. Den berättar även om tidig arkeologisk forskning och om en familjefader som försvann i kriget.
Text och foto: Jens Flyckt
Det är en minst sagt märklig bildvärld som avslöjas om man tittar närmare på den smidda sporren, som förvaras i Sigtuna Museum And Arts magasin. Trots att sporren legat i jorden under lång tid så är många detaljer välbevarade.
Smidd sporre från 1600-talet med barbröstade kvinnofigurer ur. Var den är tillverkad är högst oklart. Det mesta med denna sporre är ovanligt och avvikande.
Sporre är ett ridverktyg som fästes med remmar kring hälarna på ryttarens stövlar. Sporrar används än idag för att skänkla under ritt, men är numera betydligt mer djurvänliga. På medeltiden bestod sporren av en spetsig pik. Under 1500-talet förlängdes piken med flerstjärnig trissa för ökad kontroll över hästen. Det skedde samtidigt som det bepansrade kavalleriet (rustningar) växte fram.
Denna sporre är daterad till 1600-talet. Den är ett arkeologiskt fynd från Olof Palmes den äldres samlingar.
Olof Palme, som var farbror med stadsministern med samma namn, grundade i början av 1900-talet Fornhemmet i Sigtuna stad. Det blev med tiden Sigtuna Museum And Art. Han var en föregångsperson inom den tidiga Sigtunaforskningen. Hans arkeologiska gärningar tog dock abrupt slut. Trots avsaknad av militär erfarenhet anmälde Palme sig som frivillig till finska inbördeskriget. Han stupade år 1918 i slaget vid Tammerfors.
Hemma i Sigtuna efterlämnade han hustru, fem barn en stor mängd arkeologiska föremål utan dokumentation. Sporren är en av dessa föremål.
En barbröstad och entandad kvinnofigur i smidet. Notera hur hon skyler sin kropp sig med armarna.
Sporrens två kvinnofigurerna är mycket märkliga. Bägge är gjorda i samma pose, med blottade bröst, tydligt markerade bröstvårtor och armar som ska dölja den nakna kroppen. Huvudet är pumpaformat, med kraftiga ögonbryn och i den öppna munnen syns en enda tand.
Den andra kvinnofiguren har samma nakna pose, men påminner mer om ett skrattande troll med stor näsa, stort leende och med tydliga bröst.
Sannolikt förvärras ansiktsuttrycken av rostskador.
Ytterligare en figur som antagligen är tänkt att likna en kvinna, men snarare liknar ett troll.
Sverigereportage har sökt i svenska och europeiska museers databaser där en stor mängd sporrar, från medeltid till nutid, är dokumenterade. Hitintills har inget som liknar sporren från Sigtuna påträffats.
Sporren, som är en hjulsporre med femuddigt stjärntrissa, har svängda och avsmalnande bygelarmar. Längst ut på bygelarmarna ska det finnas två hål, för fäste i ryttarens stövel. Det är i alla fall så som sporrarna vanligtvis är konstruerade.
På den högra bygelarmen finns två hål som är avsedda för ett snabbfäste på stöveln. På den vänstra armen saknas motsvarande hål, för fäste av en mindre hake.
Den andra bygelarmens ända. På grund av dåligt val av bländare är skärpdjupet dåligt. Det är ändå tydligt att ändan inte har en brottyta, utan är rundad.
Vad som hänt med sporrens ena bygelarm är oklart. Att det skulle vara fråga om en okänd fästanordning är knappast sannolikt. Kanske gick sporren sönder under ritt, föll till marken och gömdes i jorden. Dock talar frånvaron av brottyta mot skadeteorin.
Vem smeden som smidde sporren var lär vi aldrig få veta. Men hans skicklighet går inte ta miste på. Tack vare en rad historiska tillfälligheter har sporre har bevarats till eftervärlden.
Barns leksaker är sällsynta fynd vid arkeologiska undersökningar. Från Mellansverige är en handfull leksaker från vikingatid och tidig medeltid kända. Det kanske mest uppseendeväckande fyndet är en täljd liten träbåt från vikingatidens Sigtuna stad.
Text och foto där inget annat anges: Jens Flyckt Övriga bilder/foto: Sigtuna Museum And Art
Barn har alltid lekt och det gjorde de även på vikingatiden. Nu som då lekte de säkert med naturföremål, som pinnar och stenar. Men det fanns även även leksaker som var tillverkade för lek. Från Sigtuna stad som (anlades i slutet av 900-talet) i Uppland finns det flera vikingatida föremål som är intressanta – särskilt den täljda träbåten.
Den täljda leksaksbåten är cirka 15 centimeter lång. En liknande leksaksbåt är känd från Trondheim i Norge.
-Vi har dåligt med arkeologiska leksaker i Sigtuna. Båten är den enda otvetydiga leksaken bland fynden, säger arkeologen Anders Söderberg från Sigtuna Museum And Art.
Ett av Sveriges kanske mest kända vikingatida leksak är en liten anka av horn som påträffades på Birka. Från det medeltida Stockholm finns ett par dockliknande pinnar med tunna grenar som armar. Pinnarna har försetts med två urgröpningar som ögon.
Från Sigtuna stad kommer även en märklig liten yxa av horn. Yxan har ingen praktisk användning. Den kan ha tillverkats till ett barn.
-Den ”yxan” kan vara en leksak. Den är mindre än en riktig yxa och har en helt platt egg, så man kan inte göra illa någon med den. Dessutom har den lite barnsligt klotter/ristningar på sig. Uttrycket hos den påminner lite om leksaksankan från Birka, säger Anders Söderberg.
Möjlig barnyxa av horn från vikingatiden. Foto: Sigtuna Museum And Art
Ett betydligt vanligare fynd är så kallade snurrben. Det är djurben med borrade hål, som snören trätts igenom. När benet snurras, genom att dra i det tvinade snöret, uppstår ett märkligt ljud. Tekniken har använts ända in i våra dagar.
-Snurrbenen kan också vara leksaker, men skulle också kunnat ha använts som instrument eller rent av i magi, säger han.
Två så kallade snurrben från Sigtuna stad. Foto: Sigtuna Museum And Art
Andra fynd som kan ge en inblick i hur barn lekte på vikingatiden är dåtida skridskor, så kallade isläggar. Det är kluvna mellanfotsben från häst och ko och som spändes under skorna för färd på isar. Anders Söderberg berättar att arkeologen Rune Edberg primärt har slagit fast att isläggarna nödvändigtvis inte enbart var nyttoredskap.
Isläggar från Sigtuna stad.
-Från Sigtuna har vi flera hundra isläggar. Där finns både stora och små isläggar. De små är gjorda av motsvarande ben från får och är uppenbart gjorda för att barn ska kunna åka på isen, säger Anders Söderberg.
Träsnitt ur 1500-talsverket Historia om de nordiska folken. På snittet tar sig två personer fram på isen med isläggar under skorna.
Under medeltiden anlade franciskanermunkarna i Stockholm ett terminarhus på Vätö i Roslagen – inte långt från Norrtälje stad. Det var ett ordenshus som användes vid brödernas årliga prediko- och tiggarvandringar. Ruinen ligger numera undanskymd i en lövskogsdunge ett par hundra meter söder om Vätö kyrka.
”Munkhärbärget” står det på en liten hemmagjord skylt intill en stig i skogsbrynet strax, söder om Vätös medeltida kyrka. Skyltarna leder besökaren längs en smal stig, upp för en slänt som sommartid beskuggas av ädellövträdens kronor. I sluttningens nakna jord avtecknar sig ruinen efter ett ovanligt stenhus – ett terminarhus som uppfördes på 1400-talet.
Ovanför de synliga murarna finns en platå med ett grånat träkors som markerar att platsen inte är övergiven och att det sommartid hålls gudstjänster på platsen. Denna platå är sannolikt en del av den anläggning som gråbröderna anlade på platsen under medeltiden. I grenverket bakom korset skymtar Vätösundets vatten.
Franciskanerorden, vars medlemmar i Sverige kallades gråbröder och barfotabröder, bildades i Italien på 1210-talet. Grundaren var den helige Franciskus av Assi som kom från en förmögen familj. Efter inre uppenbarelser där han uppmanades att återuppbygga upp Kristus kyrka, förkunnade han ett liv fattigdom, kyskhet och lydnad. Han fick snabbt tusentals följare och hans orden spreds över Europa.
Gråbröderna kom till Sverige (Visby) år 1223. Följande år grundade de konvent i bland annat Söderköping, Skara och Uppsala. Konventet i Stockholm som terminarhuset på Vätö tillhörde grundades år 1270.
Till skillnad mot andra ordnar tillhörde gråbröderna inte specifika kloster, utan provinser som kunde rymma åtskilliga konvent.
Konvent var klosterliknande sammanslutningar. Franciskus av Assi motsatte sig andra ordnars kollektivt ägda kloster. Därför hade svartbröderna, eller franciskanerna, konvent. Medlemmarna kallades bröder och systrar, inte munkar och nunnor.
Franciskanernas svenska provins hette Dacia och bestod av tre stycken mindre områden, så kallade kustoider – Stockholm, Lindköping och Bergen.
Helige Franciskus av Assi avbildad runt år 1270. Han är en av den kristna världens mest omtyckta helgon.
Enligt ett pergamentbrev från den 20 juli år 1453 skänkte kung Karl Knutsson mark på Vätö till gråbrödernas konvent i Stockholm. Platsen som nämns är Vätötorp vid Vätö kyrka. Det uppges att gråbröderna redan disponerade platsen vid tiden för gåvan.
Under gråbrödernas säsongsbundna vandringar, som kallades terminarus, vandrade de runt i landet och besökte gårdar och byar, men även avsides trakter där folk samlades. De predikade och tog emot allmosor.
Medeltidsruinen vid Vätö kyrka är dåligt uppmärksammat. En liten skylt, som sannolikt är rest av den lokala hembygdsföreningen, berättar för besökare om platsens historia.
Allmosorna förvarades säsongvis i speciella lagerlokaler – terminarhus, som ofta låg långt ifrån konventen. I slutet av säsongen fraktades de insamlade allmosorna till konventet, i Vätös fall till Stockholm. Att terminarhuset anlades intill kyrkan på Vätö var knappast någon slump. För utom den kyrkliga närvaro fanns där ett gammalt färjeläger som förband fastlandet med Vätö. Färjelägret var i bruk fram till 1992 då en bro över sundet stod klar.
Terminarhusen hade även en funktion som härbärgen. I Vätös fall styrks funktionen som rastplats av det faktum att det ligger alldeles intill färjelägret. Det var inte enbart en passage mellan Vätö och fastlandet, utan sannolikt även för resor öster ut över Ålands hav.
Ruinens norra vägg.Ruinen (källare?) fotad från väster. Längst bort i bilden syns den gräsbevuxna platån där korset är rest.
Enligt den folkliga berättartraditionen kallas ruinen vid Vätö kyrka för Klostret. Men att ruinen skulle vara ett kloster, eller konvent i och med att det har med gråbröder att göra, är tveksamt.
I den vetenskapliga tidskriften Fornvännen från 2002 redogör konstvetaren Christian Lovén, som 1996 disputerade med en avhandling Borgar och befästningar i medeltidens Sverige, för terminarhusen och den folkliga berättartradition om kloster som ibland förekommer kring ruiner.
”Terminarhus och kapell kan inte betecknas som klosterliknande. I den mån bröder vistades där under längre lid av kan de kanske kallas filialer och därmed jämställas med klosterceller, men till skillnad från dessa avsågs de inte att bebos permanent. Däremot kunde det hända att de uppgraderades till konvent.”
Gråbrödernas konvent kombinerades i regel med kapell. Christian Lovén skriver att gråbröderna inte tycks ha grundat något kapell vid Vätö och att det sannolikt kan förklaras med Vätö kyrkas närhet.
Ruinen vid Vätö torp fotad från platån, det vill säga öster. Bakom grenverket i bakgrunden skymtar Vätösundet.
Vätö kyrka räknas till en av Roslagens bäst bevarade medeltidskyrkor. Men när den började byggas är oklart och närmare datering än 1300-tal har inte kunnat ges. Den nämns första gången år 1337. Det är därför svårt att avgöra om kyrkan fanns på platsen när gråbröderna etablerade sig där.
Vätö kyrka och klockstapel i maj år 1917. Det höga gräset beror inte på en lat vaktmästare, utan för att kyrkogårdarna historiskt användes som betes- och ängsmarker.
Det finns fem kända terminarhus i Sverige – bland annat på Vätö.
Exakt vilken funktion ruinen på Vätö hade eller hur den såg ut är inte känt. Men sannolikt är ruinen, eller åtminstone delar av den, rester av terminarhuset.
Lämningarna på Vätö består enligt fornlämningsregistret av en ruin som är 30 meter lång och 9 till 12 meter bred. Största delen av de tjocka stenväggarna är övertorvade, det vill säga täckta med jord.
Under löv och grenar ligger mängder av kalkbruk och bränd lera helt synligt.
Kalkbruk och bränd lera från den medeltida ruinen vid Vätö kyrka.
Ruinen ligger i en slänt och de murar som är synliga kan ha varit en källare. Enligt fornminnesregistret har det sannolikt varit två vinkelbyggda hus. Men det är en beskrivning som är otydlig och inte riktigt stämmer överens med hur det ser ut på platsen. När inventeringen gjordes var platsen igenvuxen med täta buskars. Numera ligger ruinen relativt öppet.
Det är oklart om fornlämningsregistrets uppgifter omfattar den gräsbevuxna platån, där korset är rest. Längs plattåns södra sida finns spår efter mur- eller sylstensliknande konstruktioner, som antyder att platån varit bebyggd.
Vid platåns södra kant finns rader med stenar som kan bilda en mur eller syllstensrad. De gula strecken markerar stenradens ungefärliga sträckning.
Om man frångår krav på källkritik, accepterar den bristande kunskapen om hur det ser under marknivån och dessutom tillåts spekulera lite, framträder en avancerad och påkostad anläggning som byggts i östvästlig riktning vid Vätösundets strand.
En annan detalj som inte finns omnämnd är de stenröjda ytor som finns bland de tätvuxna hasselsnåren strax söder om ruinen. Intill dessa ytor finns stenrösen som tyder på att småskalig odling skett där. Det behöver inte vara ett verk av gråbröderna, men i och med att det ligger i anslutning till ruinen är de intressanta.
Strax söder om ruinen och platån och ruinen finns stenröjda ytor och stenrösen i den täta hasselskogen. Den sortens lämningar är i regel förknippade med forntida och historiska odlingar.
Det är som sagt oklart när gråbröderna kom till Vätö och när kyrkan började byggas. Inte heller är det känt när deras verksamhet upphörde på platsen.
Slutet för konventen och terminarhusen kom i samband med Gustav Vasas reformation. Till skillnad mot tidigare regenter var inte imponerad av tiggarordnar, som gråbröderna. Det var början på år av övergrepp, rivningar och stölder. Riksdagen i Västerås år 1527 innebar att kyrkan förlorade sin makt och därmed stora problem för gråbröderna, som bland begränsades i sin rörlighet.
Gråbrödernas sista konventet i Sverige stängdes år 1540. Man kan därför anta att terminarhuset på Vätö övergavs eller revs någon gång i mitten av 1500-talet.
Diskreta skyltar som leder upp till ruinen som sannolikt är en av Sveriges fåtal kända terminarhus – som gråbröderna anlade på medeltiden.
Men Vätö kyrka är kvar och även franciskanerna finns kvar i Sverige, dock inte i sin gamla organisation och inte på Vätö.
Sommartid brukar Roslagens västra pastorat ställa ut sittplatser och bord intill vändplanen vid det gamla färjelägret, där gråbröder och rospiggar passerat i hundratals år, med utsikt över Vätösundet. Där är bilister, cyklister och vandrare välkomna att ta en paus. Medvetet eller ej så lever därmed Vätötorps medeltida roll som en plats för rast och vila kvar.
Det vilar något sagolikt över Bara ödekyrka – Gotlands kanske mest okända medeltidskyrka. Särskilt sommartid, då ruinen från 1200-talet står inbäddat i ett lummigt lövtäcke, förstärks intrycket av en bortglömd plats som är mest känd för ett hedniskt offerberg.
Text och foto: Jens Flyckt
Gotland är en skattkammare med ofattbart stora kulturhistoriska värden. Det gäller inte minst öns 92 medeltida stenkyrkor. Gotlands långa historia har undersökts och skildrats i hundratals år. Men fortfarande kan man hitta platser som knappt är omskrivna – där fantasier och folktro går tätt intill det skrivna ordet.
Bara gamla kyrka var redan på 1500-talet så förfallen att predikningarna upphörde. Ruinen ruvar på många hemligheter. Den har ett nästan kvadratiskt kor och ett rektangulärt, tvåskeppigt långhus. På långhusets västra del vilar resterna av ett torn.
Några kilometer norr om Hörsne kyrka ligger ruinen efter Bara kyrka – som tros ha uppförts runt år 1239. Platsen är svår att hitta, som om lokalbefolkningen vill behålla sin ödekyrka för sig själva. När man väl hittat dit slås man av hur sällsam platsen är – särskilt sommartid.
Det har skrivits hyllmeter om Gotlands medeltida kyrkor. Men den turist eller historieintresserad besökare som lyckas hittat Bara ödekyrka och vill veta mer om dess historia, blir snabbt besviken. Faktum är att lite är skrivet om denna kyrkoruin.
Ett annat exempel på det dåliga kunskapsunderlaget är Bebyggelseregistret, ett nationellt register över vårt bebyggda kulturarv Där finns mycket detaljerade redovisningar om landets medeltidskyrkor – om deras arkitektur, byggnadsår, ombyggnationer, inventarier och liknande. Men Bara ödekyrka är i stort sätt en blank sida där enbart kyrkan och kyrkogårdens mått nämns.
Resterna av korets bågformiga fönster från 1300-talet.
Dock inte sagt att Bara ödekyrka aldrig varit omskriven. I verket Sveriges kyrkor från 1947 finns en detaljerad beskrivning.
Men i förhållande till Gotlands övriga kyrkor är Bara anonym.
Någon har beskrivit Bara ödekyrka en byggsats där alla delar finns kvar och endast behöver monteras ihop igen. Riktigt så enkelt är det inte. Men mycket är bevarat och i bra skick. I långhuset ligger bland annat rester av den mittkollon som en gång höll uppe valven. Även rester av den ursprungliga dopfunten finns kvar.
Det finns mängder av bevarade byggnadsdetaljer i och runt ruinen. En av dessa detaljer är korets bågformiga fönster, eller snarare resterna av det, från 1300-talet. Ursprungligen hade koret rundbågiga fönster i koret.
Inne i långhuset finns en annan lämning som få besökare lägger märket till. På den medeltida puts som är bevarad på väggar och valv, finns sakrala ristningar. Dessa ristningar är de mallar som först gjordes på 1200-talet när valven skulle dekoreras med målningar. Ett arbete med att dokumentera dessa ristningar pågår.
Fortfarande är delar av långhusets innerväggar täckta av den medeltida putsen.
Sverigereportage tog dessa bilder för ett par år sedan. När undertecknad nyligen behandlade bilder till det här reportaget dök något märkligt upp på skärmen. På en av bilderna, en närbild på en ristning från 1947, framträdde ett gytter av små ristade linjer, bokstäver, siffror och runor.
På bilden framträder en ristad rad med minst tre stycken runtecken: u, n och r. Runorna syns i bildens ovankant, strax ovanför den rektangulära ristningen. (1947). Även i bildens nederkant finns runliknande tecken – grunt ristade och uppskattningsvis en halv centimeter höga.
På grund av att kameran var felinställd vid fotograferingstillfället är bildernas upplösning för dålig för att kunna zooma in på runorna. Men att det finns minst tre, 16-typiga runor är klart. Men hur gamla de är, om de är ristade på medeltiden eller på 1900-talet går inte att avgöra i nuläget.
Vid fotoögonblicket var det enbart den stora ristningen från 1947 som var synlig. Men vid behandling av bilden framträdde ett myller av streck, bokstäver och runliknande tecken. Runorna skymtar i bildens ovan- och nederkant.Genom att förstora, ändra skärpa, kontrast och svartpunkt i bilden framträder runorna tydligare. Runorna är markerade med en gul cirkel.
Runorna är grunt ristade och bara synliga om man granskar väggen i närbild. Någon datering är idag omöjlig att göra. Runorna kan lika gärna vara ristade på 1200-talet som på 1900-talet.
Sverigereportage har rapporterat fyndet till Riksantikvarieämbetet och expertis kommer undersöka fyndet i Bara ödekyrkas medeltida puts vid nästa besök på Gotland. Inga runristningar är sedan tidigare registrerade vid eller i Bara ödekyrka.
Baras historia som församlingskyrka blev kort. Historiska källor vittnar om att kyrkan redan på 1500-talet var i så dåligt skick att predikningarna upphörde.
Den 14 februari år 1588 begärde Baraborna att predikningarna skulle återupptas i deras kyrka. Men motkraven från högre ort var bland annat att kyrkans tak och klockor först måste åtgärdas samt att församlingen skulle ordna med mässkläder till prästen. Samtidigt varnades Baraborna av kyrkan för att fortsätta med sitt avguderi. Tydligen var detta avguderi, det vill säga avbildningar som inte stämmer överens med den kristna kyrkans uppfattning om den sanna guden, så omfattande att kyrkans centralmakt var tvungen att agera.
Men det blev aldrig någon upprustning eller fortsatta predikningar, kanske pågrund av Baraborna tillbad andra gudar eller inte hade råd. Efter år 1588 nämns inte Bara kyrka fören långt senare.
Långhuset i Bara ödekyrka, en plats som ruvar på många hemligheter. I och runt ruinen finns till exempel ett antal bildstensfragment.
Cirka femhundra år efter att Bara kyrka lämnades till sitt öde kom arkitekten och författaren Anders Roland (1879-1926) med ett förslag om att återställa Bara ödekyrka till en fungerande kyrka. Under sitt yrkesliv restaurerade han åtskilliga kyrkor. Men förslaget genomfördes aldrig. Istället restaurerades ruinen med pengar från gotlänningen och riksdagsmannen och Harald Laurin (1875-1950). Arbetet leddes av arkitekten Sven Brandel (1886-1931).
På en av kyrkans innerväggar finns en tavla som påminner om arbetet.
”BARA ÖDEKYRKA K ONSERVERADES ÅR 1923 EN GÅRD AF TACKSAMHET TILL FÄDERNEÖN AF HARA LD LAURIN”
I april 2021, nästan hundra år efter restaureringen, inleddes en ny restaurering av Bara ödekyrka. Denna gång är det företaget Gotlandsbyggen som genomför arbetet. Arbetet kommer att fortsätta i år (2022).
Rester av mittkolonnen gång i tiden höll uppe Bara ödekyrkas valv.
Kulturlandskapet runt Bara ödekyrka är rikt på lämningar, som stensträngar och gravfält. I omgivningen har arkeologerna bland annat hittat mynt och keramik från 1400-talet.
2011 påträffade arkeologer en stenskodd vattenbrunn drygt hundra meter norr om kyrkan. Brunnen var känd av befolkningen i Bara by sedan länge som en plats för offer. Än idag lever platsens namn, Offerbrunnen, kvar.
Mitt emot den ålderdomliga vägsträckning som leder från den större grusvägen mot Bara ödekyrka, finns ett låglänt berg – Baraberget. På denna höjd finns bland annat rester av en fornborg och forntida gravar. Nedanför detta berg ska det enligt uppgift funnits ytterligare en offerkälla, där man offrade ull och pengar för djur och människors hälsa. Brunnen togs bort när vägen breddades i mitten av 1900-talet.
Baraberget är vida känt och betydligt mer omskrivet än kyrkan. Enligt sägnen ska det på detta berg ha stått en helig ask som aldrig fällde sina löv och därför stod grön året runt. Länsstyrelsen på Gotland skriver att detta berg var en känd offerplats under forntiden. Uppenbarligen pågick denna hedniska verksamhet ända in på medeltiden.
Sägnen säger att den heliga asken stod kvar fram till år 1452. Då dök plötsligt det svenskdanska riksrådet Ivar Axel Thott upp och grävde upp det heliga trädet.
Bara ödekyrka år 1897. Foto: J.W. Hamner
Ytterligare en offerplats, som beskrivs som ”en stor helgedom”, ska ha legat på Barabergets topp. Det var enligt luddiga källor ett stort kors av ek. Där ska ortsbefolkningen ha offrat för att kreatur som försvunnit skulle komma tillbaka.
Det är alltså fråga om tre offerplatser inom någon hektar runt Bara ödekyrka. Dessutom trodde länge ortsbefolkningen att det bodde troll i Baraberget och att ett skräckinjagande väsen, Troll-oxen, gick omkring på bygden ställde till med problem.
Trolloxen är en doldis i svensk folktro och förekommer på Öland och Gotland. Den beskrivs som en mystisk oxe som plötsligt dök upp i hagmarkerna om kvällarna. Ingen visste vem som ägde oxen. Det berättas att några bönder en gång ledde hem oxen och slaktade den. Halvvägs in i slakten, då bönderna gått in för att ta sig en sup, började trollen ropa efter sin oxe. Oxen svarade att den inte hade några ben kvar och därför inte kunde komma. Trollen ropade åt oxen att hasa sig därifrån. När bönderna kom tillbaka hade trollens oxe gett sig iväg.
Bara ödekyrkas torn.
Trots trollens härjningar, halvstyckade oxar som släpade sig fram i sommarhagar, offer och århundraden av förfall står Bara gamla kyrka kvar.
Det må vara länge sedan den förlorade sin funktion som församlingskyrka – men ingången till kyrkogården försedd med en trägrind. Muren runt kyrkogården är i fint skick och gräset i långhuset och på kyrkogården är välklippt. Varje år i december sker vinterbön i långhuset.
Och fortfarande begravs Barabor på kyrkogården intill sin ruin. Så helt öde är inte Bara kyrka.
En dunkel urnordiska runtext och en ristad figur som med sammanbiten blick höjer sina händer mot betraktaren. Sedan 1600-talet har den 1 600 år gamla Krogstastenen förbryllat forskare och vanliga besökare.
Text och foto: Jens Flyckt Foto porträttbild: privat
Det blåser en iskall nordanvind över det småskaliga jordbrukslandskapet i nordöstra Uppland, någon kilometer från Tuna kyrka. Det finns ingen skylt som informerar om att en av Sveriges märkligaste runstenar, som stått där sedan 500-talet, finns en bit in i den tallbevuxna hagmarken intill grusvägen.
Upplands äldsta runsten. Krogstastenen som är ristad med runor ur den 24-typiga, så kallade urnordiska, runraden. I fornlämningsregistret heter denna runsten RAÄ: Tuna 216.
Magnus Källström är runforskare och arkeolog. Han säger att Krogstastenen är en av relativt få kända runstenar i Sverige som är ristad med den urnordiska, 24-typiga runraden.
-I Uppland finns det bara två ytterligare sådana runstenar som är ristade med äldre runor. Det är Möjbrostenen i Hagby och ett fragment som hittats vid Tomteboda i Solna, säger Magnus Källström.
Runolog Magnus Källström.
Merparten av de runstenar som finns i landskapen är ristade med den yngre runraden, från tidsperioden 900-talets slut och början av 1100-talet – det vill säga brytningstiden mellan vikingatid och medeltid. Dessa runstenar är i regel relativt lätta att tolka och förstå.
Men de äldsta runstenarnas språkliga innebörd är betydligt mer komplicerade.
I Sverige började den 24-typiga, urnordiska runraden användas något århundrande efter Kristi födelse. Det äldsta föremålet med denna runrad är en gotländsk spjutspets från 200-talet. Den äldsta kända runstenen är den gotländska Kylverstenen – från 400-talet.
På 600/700-talet genomgick runraden en förändring. 24 runor blev 16 runor. Sveriges mest kända runsten, Rökstenen från 800-talet, innehåller både äldre och yngre runor. De flesta runstenar är från slutet av 900-talet och början av 1100-talet – brytningstiden mellan vikingatid och medeltid. Det var då som seden att resa runstenar tog fart. I Sverige finns cirka 4 000 runstenar, både hela stenar och fragment, varav mer än 1 300 stycken finns i Uppland.
Krogstastenen har två korta, vertikala runrader på vardera sida. Runraden på baksidan är numera knappt synlig på grund av lavar. Många forskare har försökt tolka dess runor genom åren. Teorierna/tolkningarna är flera. Men den låter sig inte tolkas så lätt. Dessutom har några runor försvunnit genom vittring av bergarten.
År 1594 nämndes Krogstastenen för första gången. Därefter har den dokumenterats åtskilliga gånger genom århundradena. Att Krogstastenen finns kvar idag är en slump. Från 1850-talet finns uppgifter om att lokalbefolkningen planerade att återanvända ” stenen med gubben” som byggnadsmaterial. Stenen låg då ner. Av olika skäl blev det inte så.
På Krogstastenens baksida finns en vertikal runrad. Runorna är idag knappt synliga på grund av lavar och att färgen har försvunnit.
Magnus Källström säger att runorna på framsidan, där det sannolikt finns en t-runa med oväntad form, kan tolkas som stainaR – som betyder sten på urnordiska. Om så är fallet kan man kunna förvänta sig ett personnamn på den andra sidan. Men istället tycks det där stå sïainaR.
-Inte ens ordet ”sten” är säkert. Ingen har lyckats få någon vettig mening i dessa runor. De är mycket svårtolkade, säger han.
Varför är Krogstastenens runor så svåra att läsa, jämfört med en runsten med yngre runor från 1000-talet?
-Språket under urnordisk tid skilde sig mycket från det som talades på vikingatiden och vi har väldigt få språkkällor från denna tid. På Krogstastenen är inskriften på framsidan skadad i slutet. En eller ett par runor saknas alltså samtidigt som de bevarade runorna ger en outtalbar runföljd, vilket inte gör det hela enklare, säger han.
Överdelen på Krogstastenens figur. Det finns åtskilliga teorier om dess innebörd. Bloggen Kulturbilder har uppmärksammat att liknande figurer, som höjer sina händer, finns på hällristningar från bronsåldern. Figurens midja, som markeras med ett uppehåll mellan över- och underkropp, har av vissa tolkats som att figuren varit dödad. En av de vanligaste uppfattningarna är att figuren varnar besökaren från att förstöra något – kanske en grav. Många personer som för första gången ser Krogstastenen, tror att dess ”gubbe” är ett dåligt skämt; att en alkoholpåverkad amatör gjort den och så vidare. Men vad som aldrig eller sällan uppmärksammas är figurens formmässiga värden. Det som uppfattas som amatörmässigt framstår snarare som ett verk av en person med en utvecklad formkänsla och som skapat en avancerad bild, i förhållande till de begränsade möjligheter som tekniken att hugga i sten har. Att rista/hugga i sten är inte som att teckna med blyerts. Den som någon gång själv har försökt hugga/rista runor, inser att figuren inte är ett havsverk – utan ett verk av en person som garanterat hade tecknat eller ristat tidigare. Pröva gärna själva att hugga en liknande figur i sten men slägga och huggmejsel. Glöm inte att använda skyddsglasögon.
Minst lika mystisk är den figur som finns avbildad på Krogstastenens framsida. Han, den eller vad det nu är, håller upp armarna – som ett tecken. Figuren är tvådelad i höjd med midjan och har ett konformat huvud med sammanbitet ansiktsuttryck. Fingrarnas placering skiljer sig mellan händerna.
Även när det gäller Krogstastenens figur finns det flera teorier. Oavsett vad man tycker och tror så har figuren en märklig förmåga att beröra betraktaren.
Vad tror du runristaren ville säga med den märkliga figuren på stenen?
-Det är nästan lika svår fråga som med stenens runor. Vissa har i den velat se någon form av adorant, eftersom han har händerna uppåtsträckta. Möjligen skulle man också kunna tänka på någon form av ontavvärjande figur. Att det skulle vara ett porträtt av den som stenen är tillägnad verkar väl mindre troligt. Bilden är i så fall inte särskilt smickrande, säger Magnus Källström.
Med adorant menas dyrkande eller tillbedjande person.
Den17x19 meter stora terrassanläggningen. En enorm arbetsinsats ligger bakom bygget av denna anläggning. Platsen är den högsta i terrängen – vilket knappast är en slump. Oavsett om terrassen anlades som grund för platåhus, annan byggnad eller för en särskild verksamhet, så valdes en plats som var väl synlig från omgivningen. På bilden syns delar av den kantkedja med stenar som markerar den nästan runda terrassen. Allt material som ligger innanför och över kantkedjan har förts dit av människohänder. Terrassanläggningen från en annan vinkel. Den gula pilen pekar på den synliga delen av kantkedjan. Den blå pilen pekar på den tre meter långa vägen upp på terrassanläggningen. Den gröna pilen pekar på terrassens plana ovandel.
Krogstastenen står i nordöstra delen av ett 100×85 meter stort forntida grav- och boplatsområde – som troligen är samtida med runstenen. Där finns bland annat 25 runda stensättningar och en stensträng.
En extra intressant lämning finns i områdets södra del. Det är en nästan rund terrassanläggning – 17 till 19 meter stor, nästan en meter hög och har en synlig kantkjedja i form av stenar. Från söder kan man se en tre meter lång väg/ramp som leder upp på terrassen.
Platsen är inte undersökt. Den sortens terrassanläggningar i järnåldersmiljöer förknippas ofta med en sällsynt typ av byggnader – platåhus. Dessa hus har påträffats i högstatusmiljöer som bland annat Hovgården på Adelsö, Signhildsberg i Upplands Bro, Granby i Vallentuna och i Julita i Sörmland.
Platåhus är i regel avlånga. I detta fall är terrassanläggningen nästan rund – beläget på områdets högsta höjd.
De gula strecken markerar vägens ungefärliga läge upp på den nästan runda terrassanläggningen, som den röda pilen pekar på. Krogstastenen står ungefär vid den tall som syns i bakgrunden till höger om pilen.
Grav- och boplatsområdet runt Krogstastenen är spännande och fullt med spår från de människor som ligger begravda där. En väl trampad stig vittnar om att platsen har många besökare – med runstenen som mål.
Runstenens placering har även den diskuterats länge. Vid Krogstastenen finns fyra stenar lagda i en fyrkant – som möjligen markerar en grav. Frågan är om runstenen restes exakt där den står nu för 1 600 år sedan?
-Miljön runt stenen är säkert den ursprungliga. Den omtalas ju redan på 1600-talet, men stenen har senare legat omkullfallen och om man på 1800-talet satt upp den exakt där den tidigare hade varit rest vet vi inte, säger Magnus Källström.
Krogstastenen i sitt omgivande gravfält. Eventuellt markerar runstenen en grav.
Att gå genom Frötuna kyrkas medeltida stiglucka är att färdas tillbaka i tiden – särskilt när decembersolen går ner och silhuetten av långhuset tonar upp dig. Intrycket blir särskilt starkt med vetskapen om att det finns gravar intill stigluckan – strax utanför den norra kyrkogårdsmuren.
Text och foto: Jens Flyckt
Strax utanför Norrtälje stad, som år 2022 fyller 400 år, ligger Frötuna kyrka på en höjd intill Kyrksjön. Det är en praktfull byggnad i gråsten från sent 1100-tal, som troligen byggdes på en kultplats – helgad till den hedniska guden Frö.
En decemberkväll vid Frötuna kyrka anno 2021. Stigluckan av tegel är från medeltiden. Strax intill stigluckan, intill muren till höger i bilden, ruvar jorden på hemligheter. Där, utanför den kyrkliga gemenskapen, finns gravar som grävdes sönder sommaren 2008. Dessa gravar sträcker sig sannolikt fram till stigluckan.
Genom århundradena har kyrkan genomgått åtskilliga om- och nybyggnationer. Många spår finns kvar av den äldst kyrkbyggnaden.
Kyrkan har flera bevarade medeltida konstruktioner som utmärker sig. Dit hör bland annat ett unikt konstruerat stjärnvalv med breda ribbor från 1400-talet. I den norra muren finns en välbevarad medeltida stiglucka i slaget tegel.
Som med många andra medeltida kyrkor är jorden full med arkeologiska lämningar – från gångna tidevarv då livet var hårt – särskilt för de svaga.
Ur schaktkanten knappt en meter utanför Frötuna kyrkas norra kyrkogårdsmur, intill den medeltida stigluckan, ramlade lårben och andra mänskliga kvarlevor ut ur jorden efter grävmaskinens framfart. De döda tycks ha placerats i en nord/sydlig riktning – med huvudena mot den norra murens fundament.
År 2008 grävdes flera schakt, ett stort och ett mindre, strax utanför den norra kyrkogårdsmuren i samband med ett husbygge, som länsstyrelsen hade gett tillstånd till. Schaktningen gjordes några meter från muren och stigluckan. Ingen arkeolog var närvarande.
Undertecknad stannade av en tillfällighet vid kyrkans parkering och såg på långt avstånd att grävarbetet hade skett i påtagligt kulturpåverkad jord. Nedanför schaktkanten låg bland annat mänskliga kvarlevor.
Förutom lårben, vadben och skenben från minst två individer var några revben, bitar av ett bäckenben synligt. Benmaterialet var i varierande skick – från välbevarat till pulveriserat. Även kalkbruk, spikar, keramik och lerklining låg synligt. Ett oxiderat, halvmåneformat kisthandtag med små smidda öglor i ändarna, stack fram i den raserade jorden.
Kyrkogårdsmuren byggdes om år 1805, enligt Riksantikvarieämbetet, och ersatte en medeltida mur. Sannolikt följer den nutida muren, som alltså är från 1805, den medeltida murens sträckning. Men detta är inte säkert. Det är därför oklart om de söndergrävda gravarna ursprungligen låg innanför eller utanför den medeltida muren.
Frötuna kyrka 2008. Till höger ses stigluckan i detta reportage. Den gula pilen visar schaktet strax utanför den norra kyrkogårdsmuren där gravmaskinens skopa hade skurit genom jorden och gravar.
Det fanns tecken som tyder på att personerna vid stiglucka begravts med huvudena vilandes mot murens fundament – vilket innebär att de i så fall placerats i nord/sydlig riktning. Eventuellt sträcker sig gravarna in under muren.
Fynden och kvarlevorna är vare sig daterade eller undersökta. Fyndmaterialet kan vara från tidig medeltid eller äldre. Men de kan även vara från 1600/1700-talet eller ännu yngre. Om den sistnämnda dateringen gäller så rör det sig troligen om självspilares gravar, det vill säga personer som inte fick begravas i vigd jord på grund av att de tagit livet av sig – vilket var olagligt fram till 1864. Därför förpassats de till den ovigda jorden utanför kyrkogården – för evigt uteslutna från den kristna gemenskapen.
Sverigereportage har skrivit om begravningar utanför norra kyrkogårdsmurar tidigare.
Intill Edsbro kyrkas vapenhus står en gravsten från 1200-talets första hälft. Det är en lika ovanlig som anonym lämning från en avlägsen brytningstid.
Text och foto: Jens Flyckt
Sveriges äldsta gravstenar med latinsk skrift är från1200-talets första årtionden. De berättar inte enbart om personer som levde för 800 år sedan, utan även om en brytningstid – då den16-teckniga runraden allt mer övergavs till förmån för det latinska alfabetet.
Iacob Michelsons gravsten intill Edsbro kyrkas vapenhus. Den andra stenen (till höger) på bilden är möjligen en annan, gammal gravsten. Men om den sistnämnda stenen har Sverigereportage inte lyckats hitta någon information om.
Det forna järnvägssamhället Edsbro i östra Uppland är främst känd för sin välbevarade masugn – den enda bevarade i sitt slag i Stockholms län. Några hundra meter norr om masugnen ligger en sagolikt vacker gråstenskyrka från 1200-talet, på en höjd med utsikt över den forna järnvägsperrongen och en ås som kantas av bautastenar från äldre järnålder.
Till kyrkan hör en klocka från 1300-talet – en av Upplands äldsta. Kyrkogårdens in- och utgång sker genom en välbevarad och ovanlig stiglucka från 1400-talet. En annan intressant detalj är att kyrkan saknar fönster mot norr – detta för att hålla onda makter borta. Många uppländska gråstenskyrkor byggdes utan fönster mot norr. Det ovanliga med Edsbro kyrka är att fönster inte tagits upp under senare tid, enligt Riksantikvarieämbetet.
Edsbro kyrka i Östra Uppland ruvar på många kulturhistoriska skatter.
Den aktuella gravstenen står lutad mot hörnet mellan långhus och vapenhus – i takdroppet. Den är 1,6 meter hög och själva ristningen är 1,5 meter högt. På det så kallade korsbenen är ”Iacob Michelson” ristat.
På stenen är namnet Iacob Michaelson ristat.
Gravstenen, som i toppen är dekorerad med ett ringkors, borde vara samtida med stenkyrkans äldsta delar – som är från 1200-talet. En intressant detalj är ringkorsets horisontella korsarm, som i bägge ändor avslutas med en upp- och nerböjd böjd – vilket påminner om en svastika. Denna detalj är lättast synlig i släpljus. Om det är en synvilla, felhuggning eller medveten utsmyckning är oklart.
Ringkorset i släpljus notera den horisontella korsarmens avslut, som pekar upp och ner.
Vem denna Iacob Michelson var, hur gammal han blev och vad han gjorde i livet är sedan bortglömt. Kanske var han kyrkans man. Han hade i alla fall så pass hög status att hans grav fick en gravsten och hans namn skrivet i latin.
Gravstenens exakta ålder oklar. Närmare datering än till 1200-talets första hälft finns inte. Om vi utgår från att Iacob Michelson blev 50-70 år, vilket i så fall var en hög ålder på medeltiden, så kan han ha fötts under 1100-talets första hälft – då seden att resa runstenar upphörde. Det ger ett perspektiv på hur gammal den är.
Edsbro kyrkas norra vägg – som saknar fönster.
De flesta besökare som går förbi Edsbro vapenhus har ingen aning om vad det är för sten de går passerar. De reflekterar över huvudtaget inte över den. Och skulle någon mot förmodan bli intresserad, så är tillgänglig informationen begränsad till ett par meningar.
Iacob Michelsons gravsten är en sorglig påminnelse om en undanskymd kategori kulturhistoriska lämningar i de medeltida landsortskyrkorna, som sällan eller aldrig behandlas med den respekt de förtjänar – trots deras stora kulturhistoriska värden.
Sverigereportage 