De uråldriga ekornas strand

Det började för tusentals år sedan. En ekstam urholkades med stenyxa och glöd – till en stockbåt. Några tusen år senare kom någon på idén att bygga båt med klinkteknik – bordläggningsplankor som läggs omlott och bildar ett skrov.
Ekorna på stranden är från 1900-talet, men utgör samtidigt en länk till forntidens klinkbyggda båtfarkoster – som den vikingatida Viksbåten och hundratals ekor, som sedan år 2021 är en del av Unescos immateriella kulturarv.

Text och foto: Jens Flyckt

Längs var och varannan strand ligger det ekor, vissa som guldskimrade vrak på bottnen nedanför sommartorpens badbryggor. Andra ekor förpassades för länge sedan till land, nära men ändå oåtkomligt långt bort från ytblänket och det kluckande ljud som endast uppstår när stilla sommarvågor slår mot en tjärad eka. Länge har det varit så. Och det är sagt att barn som växer upp med detta ljud, förstärkt av båthusens inre ekon, bör det med sig genom livet.

De har legat där så länge att de snart är ett med naturen. Dessa ekor kommer aldrig mer möta fjärdarnas vågor. Till vänster ligger den flatbottnade ekan med låga bord. Båten med kölen är sannolikt en storöka, en klinkbyggd båt för segel och rodd till havs.

Så här ser det ut på åtskilliga strandnära platser i Stockholms skärgård. Det är lätt att betrakta dessa bortglömda träbåtar som värdelöst bråte. De har legat där så länge att ingen längre minns vem som ägde dem.

Det här reportaget handlar om en sådan strand, vid en vik någonstans i Roslagen. Jag har gått förbi där oräkneliga gånger, i vintermörkret när isarna sjunger, mörka höstkvällar och under magiska sommarnätter. Nog har jag noterat att där ligger ett antal gamla träbåtar på marken bland löv och grenar.

Lav och svamp bryter sakta ner ekorna.

Men det var nyligen jag stannade till och reflekterade över vad som faktiskt finns där. Så sent som för ett år sedan var ekorna fortfarande hela. Nu gapar flera mörka hål där det mörkna träet har gett vika.

Det är fem ekor som ligger där, likt strandade valar med akterspeglarna ännu vilande i det frusna strandskvalpet. Sommartid är de försvunna i det täta buskarset.

När dessa ekor drogs upp på land, en höst för länge sedan, skedde det för sista gången. De blev liggandes där. Bockarna som båtarna lades upp och ner på har mer eller mindre multnat bort. Relingarna ligger numera direkt mot den nakna, fuktiga jorden.

Att ekorna faktiskt finns kvar efter årtionden på land och utan tillsyn eller skydd, tyder på att de en gång i tiden var välskötta och vältjärade

Båthistoria i nerbrytning. I viken där utanför hittades en stockbåt på 1800-talet. Lite längre bort fiskade två drängar upp ett vikingatida svärd, som numera förvaras i Historiska museet.

Den mest i ögonfallande båten är klinkbyggd och nästan 7 meter lång. Den har en 40 centimeter hög köl. Lägger man sig ner bland fjolårslöven och försöker titta in i mörkret under båten, anar man årtullar och en mastfot. I virket lyser ärgade kopparspikar, som borden är fästa med. Sannolikt är detta en storöka, som denna båttyp heter och som en gång i tiden var vanliga på östkusten.

Om den verkligen kan kallas eka får vara osagt. Vissa experter menar att en klinkbyggd eka ska vara flat- eller rundbottnad utan köl och endast vara avsedda för rodd. Andra anser att ekor visst kan ha mast.

Strax intill ligger en flatbottnad eka – som tidigare var vanliga inomskärs, i kanaler och grunda vikar. Det är en klassisk allmogebåt med en form som vittnar om en mycket gamla anor och som går tillbaka till stockbåtarnas dunkla tidsålder.

Skandinaviens äldsta daterade stockbåt är från Danmark. Den har daterats till stenåldern. I Sverige ligger i regel dateringen på de äldre stockbåtarna mellan järnålder och medeltid. En av de äldsta daterade stockbåtarna är frånTappnäs i Södermanland – som daterats till bronsålder. Ett annat exempel är Björkebåten från äldre järnålder.

Dessa stockbåtar dyker upp lite varstans i handlingar och berättelser. I folkliga berättelser tycks de leva sina egna liv.

På museer runt om i landet finns stockbåtar som påträffades i samband med dikesföretag och sjösänkningar under 1800/1900-talet. Och just i denna vik, där ekorna fått sin sista vila, påträffades en stockbåt på 1800-talet, enligt uppgift. Lite längre bort i viken fiskade två drängar upp ett vikingatida svärd, som förvaras på Historiska museet.

Den flatbottnade ekan är en båttyp som byggs och används ännu på 2000-talet – men som i sin konstruktion har anor tillbaka till stenåldern. Eka betyder urholkad trädstam.

Stockbåten var ursprungligen en ekstam, som urholkats med stenredskap och glöd/eld. Med tiden ersattes stenyxorna med bronsyxor och slutligen järnyxor.

Genom att sammanfoga två stockbåtar till ett skrov, en så kallad stockeka, blev stockbåten flatbottnad och betydligt mer stabil i vattnet. Stockekan är en båttyp som har använts ända in på 1900-talet. Det är från denna konstruktion som dagens ekor härstammar.

Eka betyder urholkad trädstam.

En av Erikskulle museum och hembygdsgårds stockbåtar. Detta exemplar är en sammanfogad stockbåt – en stockeka. Den sammanfogade stockbåten anses vara länken mellan stockbåten och den flatbottnade, klinkbyggda ekan.
En annan stockeka, hittad i en annan tid någonstans i Sverige.

För cirka 2 000 år sedan kom klinktekniken, som innebär att skrovet byggs upp av av bord som överlappar varandra. Det var med denna teknik de vikingatida skeppen byggdes. Så byggdes ekorna på stranden och så bygger man ekor än idag.

Så här förklarar Institutet för språk och folkminnen klinktekniken:

”Med konstruktion i klink menas att borden i skrovet överlappar varandra och att de fogats samman längs den överlappande kanten (lanningen). Båtens bas utgörs av kölen eller bottenstocken samt för- respektive akterstäv i vilken borden sedan fästs (naglas) samman. Spanten anpassas efter båtens form och sätts samman med borden antingen med träpluggar (dymlingar) eller med spik av järn (senare även koppar). För att motverka läckage tätas båten med lingarn och tjära (tidigare främst med växtfibrer, mossa och även djurhår som blandats med tjära)

Erikskulle museum och hembygdsgård i Söderby-Karl, som ligger ett par mil norr om Norrtälje stad, har flera stockbåtar i sina samlingar. Museet har även en välbevarad vikingatida båt – den unika Viksbåten.

Den välbevarade Viksbåten från 1000-talet. Mittskepps syns det hål i den klinklagda bordläggningen som uppstod då diket grävdes igenom båten i början av 1800-talet.

Den klinkbyggda Viksbåten är avsedd för tre par roddare och segel. Den påträffades i samband med dikningsarbeten på 1820-talet. Arbetskarlarna som grävde förstod inte vad de hade hittat utan grävde på – rakt igenom båten. Därför fattas en halv meter av bordläggningen i mittskeppet.

Fyndet gjordes vid Vik i närheten av Söderby-Karl. Fyndplatsen var på vikingatiden en segelled, enligt uppgift. Den cirka 9,6 meter långa och 2,2 meter meter breda Viksbåten är av samma typ som arkeologerna hittat fragmentariska spår av i de rika båtgravarna vid Valsgärde (500/800-talet) norr om Uppsala. Viksbåten är byggd av radialspräckt ek och var så välbevarad att den har rekonstruerats och kopierats.

Med Tälja, kopia av Viksbåten, på vikingatida farvatten för några år sedan.

Innan man förstod att det rörde sig om en vikingatida båt, hade Viksbåtens 80-tal delar förvarats i olika uthus vid Erikskulle genom åren. År 1985 återupptäckte och uppmärksammade marinarkeologen Gunilla Larsson båtdelarna. En analys visade senare att båten var från 1000-talet, den senare delen av vikingatiden.

Tälja.

Viksbåten är numera utställd på Erikskulle museum och hembygdsgård

Året 1994 bildades Föreningen Viksbåten. Via ett samarbete med bland annat Sjöhistoriska museet i Stockholm, Norrtälje kommun och båtbyggare kunde en kopia, som döptes till Tälja, byggas. Tälja sjösattes 1998. Hon seglas och förvaltas av föreningen.

Slyskogen har letat sig ända fram till den rundbottnade ekan. Snart ska den omgärdas av en himmel av gröna löv.

Ekorna på stranden är sannolikt byggda under 1900-talets första hälft. Men de kan även vara äldre och yngre. Tekniskt sett skulle de lika gärna kunna vara byggda på vikingatiden.

En märklig detalj är att nästan samtliga ekor på stranden är cirka 6,4 meter långa. Kanske är de byggda av samma båtbyggare. En rundbottnad eka som ligger lite i skymundan är något mindre än övriga båtar.
Där finns även en större eka som sticker ut med sina lagningar. Längs med borden har rödmålade plåtremsor spikats fast.

Rödmålade plåtremsor som spikats över bordens sprickor. För en eka i dåligt skick men som endast användes för att vittja näten, var en plåtlagad eka bättre än ingen eka alls.

Även om plåt inte hör ekor till, så vittnar denna gamla lagning om allmogens uppfinningsrikedom och hushållning med små och begränsade resurser. Båten tycks ha använts efter lagningarna – som är minst 50 år gamla.

Även om just dessa ekor är så dåliga att de sannolikt inte går att rädda, så är den närmare 2 000 år gamla traditionen att bygga ekor och andra klinkbyggda träbåtar högsta grad levande – inte minst på Åland och i Stockholms skärgård.

Sedan år 2021 ingår tekniken som ekorna vid stranden, Viksbåten, det vikingatida Gokstadsskeppet i Norge och en rad andra klinkbyggda båttyper runt om i Norden, i Unescos lista över immateriella kulturarv.

I närmare 2 000 år har nordbor byggt träbåtar i klinkteknik. Som sina föregångare är denna uttjänta eka, vid en strand någonstans i Roslagen, på väg att bryts ner. Det människan en gång tog i form av virke, tar nu naturen sakta men säkert tillbaka. Allt som slutligen återstår kommer vara en handfull järndetaljer, som spikar. Men även dessa kommer brytas ner och försvinna och ingen kommer minnas ekorna som låg där.

Så här skrev Unesco om klinktekniken, som numera är en del av det immateriella kulturarvet, i ett pressmeddelande från år 2021:

”Båtbyggnadstekniken där bordläggningsplankorna i skrovet överlappar varandra har funnits i de nordiska länderna i nästan 2 000 år. Tekniken är densamma i såväl vikingatida farkoster, som Nydamskeppet, som i skärgårdböndernas ekor och i en folkbåt från 1960-talet”

4 tankar på “De uråldriga ekornas strand

  1. Visst får ekor segla. Blekingeekan är oftast seglande. Varför skulle man behöva ro när det blåser. På 50-talet hade en bror och jag en 17 fots bleka (5,10 m) med däck i stäven och sarg runt sittbrunnen. Barlast och flyttankar. Den tålde vädret i Blekinge skärgård. Det fanns större ekor. En ligger på sommaren förtöjd vid Blekinge Museum i Karlskrona. Sevärd!

    Gilla

    • Tack för ditt svar. Det där med segel eller rodd är inget större problem. De flesta anser som du att ekor kan seglas och ros utan att behöva ge avkall på namnet. Jag nämnde det i texten ifall frågan skulle uppstå. Blekingskan är för övrigt en fantastisk fin båt. Det blir ett besök på museet när jag har vägarna förbi.

      Gilla

  2. Ordet Eka betyder egentligen inte urholkad trädstam utan är egentligen ett verb som betyder att man använder en urholkad ekstock. Dåtidens språk var något fattigare än dagens och därför blev också verbet ett namn på typen av båt. I svenskan finns det många gamla verb som slutar med a och många representerar också de föremål som berörs.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s