I Gannarve på Gotland finns en 3000 år gammal skeppssättning från bronsåldern. Varför forntidens människor byggde detta stenmonument intill havet är en gåta.

Text och foto: Jens Flyckt

Utsikten från den väldiga skeppssättningen är vidunderligt vacker – över ett landskap med stora naturvärden. Den var knappast mindre vacker på bronsåldern, då havsnivån stod cirka 20 meter högre än idag och stranden låg närmare skeppssättningen.

Gannarveskeppet är 29 meter långt och nästen 5 meter brett. Totalt rymmer det 114 tätt ställda stenblock av gråsten. Stävstenarna, det vill säga stenarna i fören och aktern, är 1,3 meter höga.

Skeppssättningar är komplicerade fornlämningar. De betraktas i regel som forntida gravar från yngre järnålder. Det finns även skeppssättningar som är betydligt äldre, från yngre bronsålder. Det landskap som har flest skeppssättningar från yngre bronsålder är Gotland med 412 stycken registrerade. Av dessa finns 352 stycken kvar.

Med den Skandinaviska bronsåldern menas tiden mellan 1700 -500 fKr. Bronsåldern delas in i en äldre och yngre del. Den yngre omfattar tiden 1100-500 fKr. Efter bronsåldern kommer äldre och yngre järnålder, som sträcker sig från 500 fKr till 1050 eKr.

Många av Gotlands skeppssättningar har förstörts genom åren. Arkeologerna uppskattar att så mycket som 30-40 procent av skeppssättningarna har försvunnit sedan de anlades på bronsåldern. Än idag förstörs skeppssättningar – av till exempel oaktsamma maskinförare.

Teckningar från slutet av 1700-talet vittnar om att det vid Gannarve fanns två skeppssättningar, som låg stäv mot stäv mot varandra. Knappt femtio år senare, på 1850-talet, var de bägge skeppssättningarna förstörda – troligen bortodlade. I slutet av 1950-talet återstod endast stävstenarna, i för och akter, från den ena skeppssättningen. Allt annat var borta eller omkullfallet.

Åren 1959 och 1961 undersöktes platsen av arkeologer. Där varje stenblock hade stått fanns gropar i marken, som vittnade om stenskeppets ursprungliga form. Utifrån tolkningen av de arkeologiska resultaten rekonstruerades Gannarve-skeppet.

Den arkeologiska undersökningen gav få fynd. Innanför den norra stäven fanns en stenpackning, cirka 2,5 meter i diameter, med skivor av kalksten. I denna packning hittades några flintavslag och hartsbitar.

Mitt i skeppet, mellan stävarna, fanns en anläggning med mindre stenar, som tolkats som ett eventuellt stolphål där en mast kan ha varit rest.

Relativt många av de gotländska skeppssättningarna har undersökts. Ofta har dessa stenskepp använts för begravningar. Ofta har de/den döde först bränts på bål. Benen har sedan lagts i urnor som grävts ner i eller intill skeppssättningarna. Men även brandlager med och utan ben och andra varianter förekommer.

Mycket tyder på att benen har behandlats, genom putsning och krossning, innan de lades i urnor. Dessutom verkar bara en liten del av människobenen begravts. Varför man gjorde så och vad som hände med övriga ben är oklart.

I sin avhandling, Östersjöns skeppssättningar – monument och mötesplatser under yngre bronsålder, berör arkeologen Joakim Wehlin frågan om de saknade människobenen. Han frågar sig om den dåtida synen på begravning kan jämföras med dagens begravningar.

”Att skeppssättningarna i många fall utgör rum för mänskliga kvarlevor står relativt klart. Dock är frågan om det är möjligt att tala om en grav i den betydelsen vi lägger i begreppet idag. Det förefaller nämligen så att det vanligen är endast en mindre mängd människoben som påträffas.” skriver Joakim Wehlin i sin avhandling.

Gannarve-skeppet är på den punkten ännu märkligare. När platsen undersöktes påträffades inga tydliga spår efter gravläggning, människoben eller gravplundring. Det finns ytterligare några undersökta skeppsättningar på Gotland som tycks sakna gravar.

Kanske fanns det ingen kropp att begrava eller så hade Gannarve-skeppet en annan funktion, kanske som någon form av minnes- eller mötesplats.

Gannarve-skeppet ligger i en gammal hagmark med rik flora. Där växer pukvete, en i ögonfallande växt som en gång i tiden var ett vanligt åkerogräs, men som numera sällsynt.

Pukvete var en av många växter som Carl von Linné noterade på sin gotländska resa år 1741.

”Wäxer på Gotland och Öland allmänt i Åkrarne. Denna har jag ock sedt wäxa allmän med sina härliga ax, bland säden på Skåne slät” skrev Carl von Linné.

Namnet kommer från det fornsvenska puke, som betyder djävul eller ond. Kombinationen med vete syftar på att pukvetets frön, som påminner om vetekorn, ibland misstogs för vete och då gav brödet en dålig smak.

Puken är enligt svensk folktro en dragväsen, till exempel en katt eller hare, som gör sin ägare rik på andras bekostnad.