Gulmåran är de solheta torrbackarnas yviga karaktärsväxt, som genom sin honungsdoft röjer sin närvaro även om man inte ser den. Som nyttoväxt och inom folktron har den en historia som går tillbaka till antiken.

Text och foto: Jens Flyckt

Gulmåran kan knappast förväxlas med någon annan växt i den svenska floran. Det är en typisk ängs- och hagmarksväxt. Men i takt med att hävden upphör markerna växer igen, så har gulmåran hittat till vägrenar och banvallar.

Enligt legenden bäddade Jungfru Maria Jesus krubba med den väldoftande gulmåran – därav namnet Jungfru Maria sänghalm. I antikens Grekland gjorde man magiska amuletter av gulmåran som skydd mot ormbett och sjukdomar.

I den nordiska forntiden förknippades gulmåran med Freja – fruktbarhetens gudinna. Den har använts som ölkrydda, blodstillande medel och som lindring vid barnafödsel.

Trots sin gula färg så ger gulmårans rot ett rött färgämne som använts till färgning av ylle.

Inom den svenska folktron har gulmåran kallats för osämjeört, efter som man i fordom ansåg att det skapade osämja. Om gulmåra lades på golvet inför en fest, så slutade det alltid i bråk.

”Galium luteum berättade oss folket wara af somliga brukeligit til at strö på gålfwet i Giästebudslag, men hade altid den olägenheten med sig, at Giästerna blefwo oense och kommo uti slagsmåhl” skriver Carl von Linné.

Linné undersökte saken. Han kom fram till att gulmåran var oskyldig och att det var spriten som orsakade bråken.

Om gulmåran gjorde mannen aggressiv så hade den motsatt effekt hos kvinnor, som ska ha blivit kärlekskranka och till dig av den gula växten.

I den svenska folksjälen har gulmårans doft en särskild plats, inte minst som ett bevis på att sommaren har kommit. Och en vas med sommarblommor på köksbordet är inte komplett utan gulmåran.