Vid Runsa några par mil norr om Stockholm finns en ovanlig fornborg som tros ha varit stormannagård. Där finns även en förmodad forntida hamnanläggning och två skeppssättningar – varav den ena anses vara en av landets största.

Text och foto där inget annat nämns: Jens Flyckt

Uppland. Resterna av Runsa fornborg ligger på en 30 meter hög bergshöjd, med en stor plattå, intill Mälaren. Längst ut på fornborgens västra klipphällar, som stupar ner mot Mälarens strand, har man en hissnande vacker utsikt mot Sigtunafjärden och Sigtuna stad i fjärran. Detta är historiska vatten och Runsa fornborg en plats där de mänskliga spåren går tillbaka till bronsåldern.

Vattnet nedanför borgen, som till stor del utgörs av Skarven och Sigtunafjärden, är en förhistorisk/historisk vattenväg mellan Uppsala och Östersjön – med bland annat Fornsigtuna, Sigtuna, Helgö och Birka/Hovgården längs vattenvägen.

Den norska skalden Valgarðr á Velli skrev i mitten av 1000-talet följande dikt, som skildrar den norska kungen Harald Hårdrådes färd från Gårdarike till Norge, via Sigtuna.

”Mångbeprövade hövding, du styrde
käckt genom hårda stormen; skeppen
satte i böljorna; men när sjögången
lättade, såg du Sigtuna”

Citatet är hämtat ur ”Sigtuna i myt och verklighet – de språkliga källorna till Sigtunas äldsta historia” av Jan Paul Strid, som ingår i publikationen ”Avstamp för en ny Sigtunaforskning” från 1989 (Sigtuna museum).

Fornborgen har undersökts i flera omgångar. Den beskrivs som en höjdboplats och befäst stormannagård som anlades någon gång i slutet av 300-talet och början av 400-talet – det vill säga folkvandringstid.

Den första arkeologiska undersökningen av borgen skedde år 1902. Den genomfördes av arkeologen Oscar Almgren och prins Gustaf Adolf. Länge trodde man att borgen och dess bebyggelselämningar var vikingatida och att den var en del i Sigtuna stads försvar. Detta motbevisades i samband med arkeologen Michael Olaussons undersökningar i början av 1990-talet.

De arkeologiska undersökningarna har även visat att det fanns en bebyggelse av okänd omfattning och karaktär på Runsa redan under yngre bronsåldern, alltså långt innan de tjocka stenmurarna började uppföras runt bergplattån.

Runsa ligger monumentalt högt i landskapet. Den har dubbla (tjocka) stenmurar. Den innersta muren är 310 meter lång, enligt Riksantikvarieämbetet.

Om Runsas placering i landskapet skriver arkeologen Michael Olausson:

”Runsa placerades svårtillgängligt och långt ifrån samtida bebyggelse under folkvandringstid. Därmed skiljer sig platsen markant från det lilla vi vet om andra folkvandringstida elitmiljöer i lan-det, och inte minst de från Vendeltid”

Vidare skriver han:

”Slår vi en halvcirkel på 15 kilometer mot norr, öster och söder med Runsa som fokus, finner vi en av södra Upplands rikaste och mest omfattande järnåldersbygder, som förutom de redan nämnda även omfattar Odensala, Husby-Ärlinghundra, Norrsunda, Skånela, Täby, Sollentuna, Järfälla och Spånga socknar”

Michael Olausson (1948-2019) var professor i arkeologi vid Stockholms universitet. Han disputerade år 1995 med: ”Det inneslutna rummet: om kultiska hägnader, fornborgar och befästa gårdar i Uppland från 1300 f Kr till Kristi födelse”
Forskningen kring Runsa fornborg blev något av hans livsverk.

Under de senaste årtiondena har det skett flera forskningsundersökningar av Runsa fornborg. Arkeologerna har undersökt flera hus innanför murarna, bland annat en hallbyggnad (30×10 meter) som bränts och byggts upp i omgångar. Minst åtta hus tror man det har det funnits inne i borgen. Borgen har varaktigt varit i drift under hela folkvandringstiden – cirka 300 år.

Idag ligger borgen på en hög udde. Vattnet intill Runsa fornborgs nordöstra sida heter Rosersbergsviken, som är en del av Skarven. Några hundra meter nordöst från borgen, fågelvägen, är Rosersberg slott beläget på andra sidan av Rosersbergsviken.

Nedanför Runsas östra stup vid stranden intill (Lilla Borgviken, som är en del av Rosersbergsviken) och på jordbruksmarken cirka 120 meter utanför de södra murarna, har arkeologerna hittat svårtolkade lämningar av vad som kan vara ett hamnområde med hamnlämning.
Upptäckten gjordes i samband med nedgrävningen av en telekabel. Fynden som tyder på ett hamnområde är bland annat ett halvmeter djupt jordskikt, en stock (daterad till 1400-talet) från en förmodad brygglämning och en stock som tolkas som en stockbåt – daterad till vendeltid.

Den svenska forntiden är indelad i olika tidsåldrar, som präglas av olika kulturella och tekniska framsteg. Det här är en förenklad beskrivning:

Äldre stenålder 12 000 – 4 000 f.Kr
Yngre stenålder 4 000 – 1 700 f.Kr
Äldre bronsålder 1 700 – 1 100 f.Kr
Yngre bronsålder 1 100 f.Kr – 500 f.Kr
Förromersk järnålder 500 f.Kr – år 0
Romersk järnålder 0-370 e.Kr.
Folkvandringstid 370 e.Kr – 600 e.Kr”
Vendeltid 600 e.Kr – 800 e.Kr
Vikingatid 800 – 1066 e.Kr.

Vikingatiden övergick till tidig medeltid.

Cirka 180 meter söder om hamnanläggningen, eller 250 meter sydöst om Runsa fornborgs södra murar, ligger Runsaskeppet.

Runsaskeppet är en stor skeppssättning. Det finns tre olika uppgifter om dess längd. Upplands Väsby kommun anger 56 meter. Enligt Fornlämningsregistret är skeppssättningen 53 meter, medan Michael Olausson skriver att den är 43 meter.

Det skiljer alltså 13 meter i längd i de olika beskrivningarna.

Vad denna skillnad, rent matematiskt, beror på har Sverigereportage inte med säkerhet kunna fastslå. Kanske har det att göra med att den nordöstra delen har en rest stävsten, medan den motsvarande sidan (syd/västra) inte har det, och att det längdmässigt finns ett tolkningsutrymme i den syd/västra stäven.

Däremot verkar alla vara överens om att skeppssättningen är 16 meter bred.

Strax sydöst om den stora skeppssättningen finns en mindre, skadad skeppssättning. Den sistnämnda är enligt uppgift cirka 37 meter lång och 9 meter bred. Den mindre är mycket svår att se på grund av tät sly och annan vegetation.

Skeppssättningarna ligger i anslutning till ett gravfält med bland annat 33 stensättningar.

Idag är platsen till stor del igenvuxen. Men för cirka tjugo år sedan var platsen betydligt mer öppen och den stora skeppssättningen framträdde på ett helt annat sätt i landskapet. Utifrån sin storlek och kontext i det omkringliggande kulturlandskapet, kan man med ganska stor säkerhet i alla fall fastslå att Runsaskeppet är Sveriges mest igenväxta skeppssättning.

Skeppssättningar är komplicerade fornlämningar som i regel är gravar från järnåldern. Sverigereportage har tidigare skrivit om gotländska skeppssättningar, en text som även berör skeppssättningar ur ett bredare perspektiv.

Gannarve – skeppssättning från bronsåldern

Det finns en bild på Runsaskeppet som togs av en okänd fotograf i början av 1900-talet. Platsen är då öppen. Skeppssättningen framträder med en monumental skepnad och man kan ana omkringliggande gravar på den suddiga bilden.

Kopplingen mellan fornborgen och gravfältet med dess skeppssättningar har länge varit en omdebatterad fråga. Michael Olausson menade att gravfältet är knutet till personerna bakom borgen. Den stora skeppssättningen, som är en grav, är inte undersökt.

Runsa fornborg och skeppssättningen har länge varit populära besöksmål – vilket söndertrampade stigar vittnar om. Åtskilliga besökare har förvånats över att det är 800 meter till närmaste parkering; och inte minst hur brant och svårklättrad den södra ingången till fornborgen är.

Runsa fornborg är en svårtillgänglig plats och så har det alltid varit.