I Forsmarks bruks engelska park finns ett märkligt stenblock – en klangsten som ljuder när man knackar på den.
Klangstenar kallas även för sångstenar och är ett arkeologiskt mysterium.
I likhet med många andra klangstenar har den i Forsmark skålgropar.

Text och foto där inget annat nämns: Jens Flyckt

Uppland. Forsmarks bruks engelska park betraktas som en av Sveriges vackraste platser. Klangstenen som finns på ett bergsparti i närheten av det gamla fågelhuset, är en relativt okänd sevärdhet.

Den arkeologiska forskningen kring klangstenar är ung. Vad dessa stenblock, som relativt ofta har skålgropar, hade för betydelse för forntidens människor är en arkeologisk gåta. Under senare år har dock arkeologerna fått en viss inblick i dessa stenblocks ursprung.

Alla stenblock med skålgropar är inte klangstenar. Alla klangstenar har inte skålgropar. Skålgrop är en vanligt förekommande hällristning.

Namnet klangsten kommer från det ljud som uppstår då man slår med en mindre sten, gren, slägga eller annat hårt föremål på stenen. Beroende var på stenen man slår uppstår olika toner.

Någon tydlig vetenskaplig beskrivning av begreppet klangsten finns inte.

”Benämningen klangsten har ingen entydig väldefinierad förklaring, fenomenet är fortfarande för okänt för det” skriver Maja Hultman i sin C-uppsats Ljud i landskapet – ”Akustikarkeologi och öländska klangstenar”.

Klangstenarna förekommer ofta på berg. Men de kan även stå på mindre stenar, i regel tre eller fyra stycken. I det sistnämnda fallet finns ofta ett decimeterstort hålrum mellan klangstenen och marken. Men alla flyttblock som står på mindre stenar är inte klangstenar, utan sannolikt resultatet av den senaste istiden.

Klangstenar finns i stora delar av landet. Få av dessa ljudande stenblock är registrerade som klangstenar, eller registrerade över huvud taget. Det är en typ av lämning som ofta är känd hos lokalbefolkningen och hembygdsföreningar.

Sveriges kanske mest kända (och registrerade) klangsten finns vid Laikarhaid (Lärbro) på Gotland. En annat finns vid Borgs kyrka i Östergötland. Det finns åtskilliga andra exempel, bland annat på Öland.

Klangstenar förekommer i stora delar av landet, men tycks vara koncentrerade i kustnära- eller sjönära områden.

Namnen på dessa ljudande stenblock varierar. Sångsten, klingsten, ljudsten, sjungsten och klocksten är några exempel.

Relativt ofta förekommer skålgropar på klangstenar. Ett sådant exempel är Sveriges kanske mest kända klangsten vid Laikarhaid på Gotland. Enligt uppgift ska dessa skålgropar häröra från stenåldern, men någon exakt datering har Sverigereportage inte fått fram.

I vissa fall har arkeologerna konstaterat att klangstenar förekommer intill gamla landvägar, men även i skärgårdsmiljöer. I ett unikt fall, utanför Uppsala, påträffades en klangsten i samband med en arkeologisk undersökning i vad arkeologerna tolkar som ett kulthus.

Många av de fåtal klangstenar man känner till förekommer i bronsåldersmiljöer.

Det är dokumenterat att många klangstenars ljud/toner ändras efter väderlek. En blöt sten ger till exempel ett annat ljud om den är torr och varm. Samma skillnad har noterats vid kyla och värme.

Relativt ofta är klangstenarna knutna till lokala berättelser och traditioner, som till exempel kungar och slag. Förekomsten av skålgropar är sannolikt anledningen till att klangstenar ibland kallas för offerstenar.

Begreppet ”offersten” används ofta av den historieintresserade allmänheten. Det syftar i regel till alla möjliga stenar med avvikande former – bland annat älvkvarnar som är ett folkligt ord för skålgropar. Även sång- och klangstenar benämns ofta som offerstenar.

I begreppet ”älvkvarn” finns en dyrkan av naturföremål (stenar) inom allmogen, som är dokumenterad från åtminstone 1700-talet.

Sverigereportage har tidigare skrivit om skålgropar och älvkvarnar:

Älvkvarnar och offerstenar – en allmogehistoria

Arkeologerna delar in klangstenar i fyra kategorier:

Typ 1. Ljudegenskap och mänsklig påverkan, som skålgropar, i direkt anslutning
till fornlämning.

Typ 2. Ljudegenskap utan annan mänsklig påverkan än att vara del av fornlämning.

Typ 3. Ljudegenskap utan mänsklig påverkan. Ingen fornlämning, men plats med
tradition känd bland människor i området.

Typ 4. Ljudegenskap utan mänsklig påverkan. Okänd i området eller mycket nyligen
påträffad.

Varför klangstenar ljuder när man slår eller knackar på dem är oklart. Beträffande klangstenen i Forsmarks finns en informationsskylt där det framgår att ljudet beror på höga halten järnmalm i stenen. Andra teorier går ut på att det finns hålrum i blocken, eller att det är resonansen i kontakten med berget eller underliggande stenar är källan till ljudet. Beträffande teorien om hålrum har den i ett fall, då en sångsten klövs, motbevisats.

När det gäller ljudalstrande stenblock finns det ett sidospår, en annan typ av ovanliga block som kan alstra ljud – de så kallade runkestenarna. Om dessa flyttblock har haft någon funktion för forntidens människor är högst oklart. Men i sammanhanget kring klangstenar bör runkestenarna ändå nämnas. Mest känd är runkestenarna i Rumskulla i närheten av Vimmerby.

”Runka” är fornsvenska och syftar på en vajande rörelse. Begreppet ”runkstenar” eller ”runkestenar” syftar på stora flyttblock, med vikter på tiotals ton, som inlandsisen lämnade efter sig på berghällar och av en slump är så väl avvägda att de med handkraft kan sättas i gungning. När flyttblocket/runkstenen rör sig fram och tillbaka på berget uppstår ett dovt ljud som får marken att vibrera.

Runkstenar är sällan registrerade, men den i Rumskulla är registrerad som naturföremål med tradition. Det är dock en mycket sällsynt lämning. Sverigereportage känner till en runkesten nordväst om Sigtuna stad i Uppland.

Raä: Rumskulla 51:1

Klangstenen i Forsmark ska enligt uppgift vara dokumenterad på platsen i början av 1800-talet. Enligt ej bekräftade källor ska den ha hämtats från skärgården och ställts upp i parken någon gång i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Så kan det mycket väl vara.

Under romantiken, då var och varannan slotts- och herrgårdsägare drabbades av ett starkt fornintresse, flyttades åtskilliga runstenar och andra fornlämningar till engelska parker – som då var högsta modet.

Sverigereportage har tidigare skrivit om romantiken och adelns plötsliga intresse för forntiden och fornlämningar.

Falsk forntid vid Rosersberg slott

Klangstenen i Forsmarks bruks engelska park har tre tydliga (cirka 1 decimeter breda) skålformade fördjupningar. Enligt informationsskylten har dessa uppkommit i samband med att besökare knackat i klangstenen med mindre stenar.

Att besökare sedan 1800-talets början ska ha orsakat skålformationerna på klangstenen i Forsmark tycks vara en allmänt spridd uppfattning. Men frågan är om det verkligen är så?

Att så pass stora och perfekt formade skålgropar slumpmässigt ska ha formats av besökare under 220 år, från början av 1800-talet, är inte lätt att förklara rent praktisk.
Herrgården och dess trädgård var i privat ägo fram till 1980-talet och dessutom är klangstenen relativt okänd lämning. Den är inte registrerad, är inte markerad i turistkartor över Forsmarks bruk och överhuvud taget knappt omnämnd någon annanstans.

Mycket pekar på att det är fråga om forntida (bronsålder) skålgroparna och att dessa har ändrat form/skadats på grund av knackandet. I likhet med skålgroparna på klangstenen vid Laikarhaid på Gotland är det populärt att knacka i groparna med stenar som ligger på klangstenarna.

En expert kan sannolikt avgöra om groparna på Forsmarks klangsten är skålgropar, eller nyligen knackade hål.

Är skålgroparna registrerade som fornlämningar är knackandet ett lagbrott.

I den skandinaviska världslitteraturen förekommer det i två verk, Kalevala från Finnland och kvädet Húsdrápa från 900-talets Island, ord som möjligen kan kopplas till klang- och sångstenar. Det finns i alla fall en möjlig språklig likhet.

Det finska nationaleposet Kalevala består av 50 hjältesånger (finsk runometer) i versform. Det är en ålderdomlig skapelseberättelse, om bland annat kärlek, svartsjuka, våld och där naturen och dess gestalter besitter magiska egenskaper.
Sångerna bygger på nedteckningar från början av 1800-talet, från bland annat den finska karelen och Savolax. Där levde den muntliga berättarpoesin, som motarbetades av kyrkan, kvar hos gamla runosångare i avlägsna trakter.

Kalevala är dock inte en dokumentation, utan till stor del ett skönlitterärt verk. Så här beskriver Nationalencyklopedin Kalevala:

”Finlands nationalepos, sammanställt av Elias Lönnrot på grundval av finska forndikter.”

Elias Lönnrot (1802-1884) var en finsk författare och språkforskare.

Kalevala kom ut i svensk översättning år 1841.

I flera av Kalevalas sånger förekommer det hällar och stenblock rämnar, klingar och rasslar. Även om inte klangsten eller sångsten ordagrant nämns, så så finns det intressanta liknelser.

Ett exempel är den tredje sången:

”Han tog plats på glädjestenen
klippan som gav klang åt sången
sjöng ett tag och än ett andra,
tog för tredje gången tonen:
lät sin trollsång mista makten,
löste upp sin förra låsning.”

(svensk översättning Lars Huldén och Mats Huldén)

I den efterföljande versen hoppar en häst ut ur stenen.

I det isländska kvädet Húsdrápa nämns ”Singasten” (Singasteini) på två stället. Kvädet är från 980-talet och är en hyllningsdikt till hövdingen Olav påfågel Höskuldsson, som vid tillfället gifte bort sin dotter och bjöd på en imponerande gästabud/fest i ett lika imponerande hus.
Författaren är den isländska skalden Úlfr Uggason som var verksam på Island i slutet av 900-talet.

Det finns flera teorier om ”Singasten” (Signasteini) och dess betydelse. Flertalet teorier anknyter till fruktbarhetsgudinnan Freja och/eller till hennes halssmycke – Brisingamén, som fyra dvärgar gjorde och som uppges vara det vackraste halssmycket/halskragen i världen.

Som tack för Brisingamén tillbringade Freja en natt med vardera dvärg/smed.

Det finns uppgifter om att Loke (en komplicerad asagud av jättesläkt som orsakade Balders död) stal Brisingamén från Freja. Därefter utkämpade Heimdal (gudomlig representant för världsträdet Yggdrasil och han som ständigt vakar över världen) en kamp med Loke, för att kunna ge tillbaka Brisingamén, till Freja, vilket han lyckades med. Denna kamp ska ha skett på ett skär ute i havsbandet.

Detta skär är Singasten, enligt den isländska författaren och skalden Snorre Sturlasson (1179-1241). Men Signastenen uppfattas i den nordiska mytologi även som pseudonym för halssmycket Brisingamén.

Med skär menas en uppstickande berghäll, en mindre ö med mycket sten eller ett grund i havet. Naturen på skären är ofta karg med inga eller få träd, som till exempel stormvinda martallar. Ordets betydelse varierar beroende var i landet man befinner sig.

Singa betyder sjunga på isländska.

Ur Húsdrápa:

”Makternas vägrens vakt sig
vant till Singasten svingar,
snar mot Farbautes farligt
frejdsluge son att fejda:
anstor sonen av en och
åtta mödrar brått tar
sjönjuren skön: hans lön jag
sjunger i balkens klungor.”

Den isländske språkforskaren Finnur Jónsson (1858-1934) hade en idé om att singasten betyder ”stor sten”. En annan teori är att singasten står för ”magisk sten”.