Älvkvarnar och offerstenar – en allmogehistoria


I forna tider offrade allmogen avbildningar av människor, fett och föremål i älvkvarnar för att blidka naturväsen och bota sjukdomar. Detta pågick i hundratals år och ända fram till mitten av 1900-talet. Än idag lever minnet av dessa offerstenar kvar.

Text: Jens Flyckt
Foto: Jens Flyckt, Mona-Lisa Djerf/Nordiska museet,
Johan Schuiskt/Skansen, Upplandsmuseet,
Västergötlands museum

Skålgroparna, eller älvkvarnar som är dess folkliga namn, är ett vanligt motiv i hällristningarna. De förekommer från fåtal och upp till flera hundra exemplar på stenblock och hällar i närheten av åkermark. I regel dateras skålgroparna till bronsåldern, men de förekommer även i sten- och järnåldersmiljöer. Teorierna om varför forntidens människor lade ner så mycket resurser på att skapa dessa skålformade formationer i berg och stenar är flera. Men ingen vet med säkerhet vilken innebörd skålgroparna hade från början.

Kymlingestenen, ett fem ton tungt stenblock som bronsålderns människor gjorde 170 skålgropar i. Under de senaste hundra åren har stenblocket flyttats runt i Stockholmstrakten. Varför bronsålderns människor, för cirka 3 000 år sedan, gjorde skålgropar i berg och stenblock vet man inte. Som många andra stenblock med skålgropar/älvkvarnar kallas Kymlingestenen för offersten.

I århundraden användes dessa stenblock med skålgropar/älvkvarnar som offerstenar av allmogen. Offren bestod dels att man smorde dem med fett. Man lade även föremål som nålar, knappar och pengar i de skålformade älvkvarnarna. Det är även belagt att man offrade människofigurer, som tillverkades från en sjuk persons hår, naglar och kläder – för att älvorna skulle hjälpa den sjuke. Bland de mer extrema offren finns uppgifter om rituella samlag på ytor med skålgropar som var fyllda med utsäde – för en god skörd.

Idag sker knappast några offer i offerstenarnas älvkvarnar. Men dessa offerstenar är långt ifrån bortglömda, snarare tvärt om. De nämns ofta på kartor, i hembygdsföreningarnas publiceringar och i media. Men framför allt så lever dessa offerstenar kvar som en muntlig berättartradition.

Numera har offerstenarna till och med letat sig in i kommunernas marknadsföring. Ett exempel är den så kallade Kymlingestenen – som är översållad med ovanligt stora skålgropar.

Den fem ton tunga Kymlingestenen flyttades år 1899 från gården Kymlinges ägor, som numera är en del av stadsdelen Sundbyberg i Stockholm, till Skansen. Efter 99 år flyttades stenen från Skansen till Rissne centrum. Efter ytterligare tio år flyttades den till sin nuvarande plats vid Igelbäckens naturreservat – som ligger i samma område där Kymlingestenen ursprungligen stod.

Numera är detta stenblock och dess 3 000 år gamla skålgropar något av ett signum för Sundbyberg. Politiker i Sundbyberg använder gärna Kymlingestenen som exempel på områdets långa historia.
Så här står det på den drygt tio år gamla informationstavlan som är rest intill Kymlingestenen:

”På stenens flata översida finns ett sjuttiotal
älvkvarnar, små skålformade urgröpningar.
I dem offrade forntidens jordbrukare för att
få en god skörd. I kultens centrum stod
frukbarhetsgudinnan, modergudinnan.
Älvkvarnarnas var hennes tecken”

Texten är häpnadsväckande i och med att påståendena som görs saknar vetenskaplig grund. Påståendena om modergudinan från bronsåldern och att älvkvarnarna var hennes tecken, är snarare en blandning av dunkel folktro, berättartradition, hypoteser, missuppfattningar och modern marknadsföring – med syfte att göra en intressant fornlämning ännu mer intressant.

Kymlingestenens informationstavla där det hävdas att skålgropar var modergudinans tecken på bronsåldern.

Älvkvarn är ett ålderdomligt ord som syftar på det nordiska naturväsendet älvan/alven. Enligt folktron kunde älvan/alven som sågs dansa i vita dimslöjor på öppna fält under sommarkvällar- eller mornar, både orsaka och bota sjukdomar hos människorna. Genom offer i älvkvarnar trodde man att den sjuke kunde botas.
Än idag säger man att älvorna dansar när dimma bildas på fält under skymning och gryning.

En ledtråd till förklaring av älvkvarnarnas historiska betydelse nämner folklivsforskaren Nils Edvard Hammarstedt (1861-1932). I sin bok ” Svensk forntro och folksed i bild och ord” från 1920, ger han en förklaring till begreppet älvkvarnar. Han skriver att seden att offra i älvkvarnarna var stark hos allmogen i vissa Mellansvenska landskap:

”Älvkvarnar kallar allmogen i några av Sveriges mellersta landskap (Uppland, Södermanland, Västmanland, Närke) dels små i stenblock, stenhällar eller bärg fordom av människor utholkade eller ock av naturen bildade (även i detta fall dock oftast av människohand senare bearbetade) gropformiga fördjupningar, i vilka offer, framförallt av osaltat fett men även av mässings-knappnålar och mindre mynt bragts eller bringas åt älvorna, dels ock de lösa stenar i sin helhet, i vilka dylika håligheter förekomma.”

Särskilt intressant är stycket:

”…av människor urholkade eller och av naturen bildade (även i detta fall dock oftast av människohand senare bearbetade) gropformade fördjupningar…”

Jag återkommer till detta längre fram i texten.

Offersten med skålgropar i Västergötland. Foto: Västergötlands museum.

Går man igenom äldre fotografier, handlingar och avbildningar av älvkvarnar, är begreppet ”offersten” nästan alltid knutet till stenblock och stenar. Men enligt Nils Edvard Hammarstedt kunde även berghällar med skålgropar ha den funktionen.

Idag har synen på dessa så kallade offerstenar på vissa håll spårat ur. Det finns bland annat personer med ett närmast besatt intresse för sina hembygder, som på fullt allvar menar att det skedde rituella människooffer på dessa stenblock under bronsåldern, vilket det inte finns några som helst bevis för. Enligt denna uppfattning var älvkvarnarnas syfte att samla upp blod från den offrade personen. Hedniska dopaltare, energicentra och kommunikationsinstrument för utomjordingar är några andra mer eller mindre förvirrade uppfattningar om offerstenar.

En av Upplands märkligaste offerstenar är en runsten (U 875) i Focksta inte långt från Uppsala. Runristningen är från 1000-talet. Runslingan löper ner och upp över några skålgropar. När runristaren valde att göra en runsten av stenblocket, så fanns där redan skålgroparna – som är cirka 2 000 år äldre än runristningen.

Runsten och offerstenen i Focksta, Uppland. Foto: Upplandsmuseet.

Långt senare efter att skålgropstenen blev en runsten, blev den en offersten. Från år 1727 finns uppgifter om att skålgroparna/älvkvarnarna på runstenen i Foksta, som då låg ner, var insmorda med fett.

Kopplingen mellan skålgropar, älvkvarnar och offerstenar har en dokumenterad historia som ofta nämns i handlingar och skrifter på 1700- 1800-talet. Särskilt under 1800-talet verkar denna kult vara som mest intensiv. Men det kan bero på ett ökat vetenskapliga intresset för älvkvarnar vid den tiden.

Det nutida begreppet ”offersten” är problematisk. Skålgroparnas ursprungliga syfte är höljt i dunkel. Det faktum att många stenblock med skålgropar användes som offerstenar för några hundra år sedan, innebär inte nödvändigtvis att de ursprungligen hade den funktionen på bronsåldern – för 3 000 år sedan. Ändå finns det idag en övervägande uppfattning om att denna offertradition är från bronsåldern, vilket Kymlingestenens informationstavla vittnar om.

Skålgropar kan förekomma ensamma på hällar, stenblock eller stenar. Ofta finns människofigurer, fotsulor, skepp och andra typiska motiv från bronsåldern intill skålgroparna. Bilden visar skålgropar i Slagstaristningen (innan de målades i på nytt år 2020) i Botkyrka.

Språkligt är begreppet smörjning inte unik för älvkvarnar inom folkmedicinen. Smörjning var även knuten till träd. Då handlade det om att dra sjuka barn genom träd, som genom missbildning bildat håligheter. Inom allmogen ansåg man att träd med egendomliga formationer hade magiska egenskaper, vilket är dokumenterat från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal.

Sverigereportage har tidigare skrivit om smörjning, jorddragning och annan ålderdomlig folkmedicin.

https://sverigereportage.com/category/markligheter/

Smörjningen var omgärdad av regler. Det skulle till exempel ske i gryning eller skymning, helst på torsdagar. Det gällde både älvkvarnar och smörjträd. Utövningen av denna folkmedicin är dokumenterad fram till 1950-talet.

Det finns som sagt flera parraleller mellan smörjning av träd och älvkvarnar.

En annan sten som tillför ytterligare aspekter till begreppet älvkvarn kommer från Övergran i Uppland. Stenen har djupa skåror som bildats när bergarten utsatts för en geologisk process som kallas kemisk vittring. Några skålgropar finns alltså inte på stenen.
I Nordiska museets dokumentation nämns hemmansägare och organisten E. Öhlen som år 1883 berättade om den aktuella stenen:

”Älfkvarnsten från Öfver Grans socken, Håbo härad, Uppland. Från Nibbelbacka. Låg vid en brunn, ej långt från landsvägen. Ännu för omkr. tjugu år sedan (år 1863 reds. anm) använd att däri offra knappnålar, bankovittnar, knappar o.s.v. Rännorna funnos ofta smorda med talg och ister.”

Älvkvarnsstenen från Övergran i Uppland. Foto: Mona-Lisa Djerf/Nordiska museet.

Att en sten som saknar skålgropar ändå benämns som älvkvarnssten indikerar, som Nils Edvard Hammarstedt nämner, att det inte nödvändigtvis behövde vara skålformade fördjupningar som skapats av människohänder, för att stenarna skulle betraktas som älvkvarnstenar. Det räckte med naturliga formationer och fördjupningar i stenen för att förbindelse med älvorna skulle vara möjlig.

Ett annat exempel på en älvkvarnssten utan skålgropar kommer från Enåkers socken i Uppland.

Älvkvarnsten från Enåkers socken i Uppland. Foto: Johan Schuiskt/Skansen

Enligt Skansens uppgifter, som citerar Nils Edvard Hemmarstedt, beskrevs stenblocket i Enåker som ”denna elfkvarn” Det framgår inte om formuleringen syftar på stenblocket som helhet eller på den cirkelformade fördjupningen i blockets ovandel.

”Denna elfkvarn, hvilken nu 1891 befanns öfverlastad med hö och öfverbygd med ett foderskjul, smordes sist af mjölnaren Anders Andersson, född 1810, död 1877, och hans hustru Anna Jonsdotter född 1811, död 1888, hvilken till sins sista år anlitade honom. Vid stenens bortförande anträffades invid honom en ettöresslant. Stenen låg i en backe.”

Den cirkelformade formationen på blocket är med största sannolikhet resultatet av en geologisk process. Det är i sin tur ytterligare exempel på att älvkvarnar ursprungligen inte var skålgropar, utan naturliga formationer.

Det finns även andra stenar/block med avvikande utseende som saknar älvkvarnar/skålgropar, men som ändå har en dokumenterad historia som offerstenar/älvkvarnstenar.

Nils Edvard Hammarstedt skriver:

”Liksom även av andra skäl kommer man på grund av älvkvarnarna till den slutsatsen, att med älvor, alfer, ursprungligen avsetts de dödas väsen, och att älvkulten är en till naturkult urartad ankult, ungefär på samma sätt som deras offerstenar från grifthällar med konstgjorda urgröpningar småningom ersatts av stenar med naturdanade fördjupningar.”

Han menar att allmogen först smorde skålgropar med fett som offer, men att de sedan övergick till att bruka stenar och block med märkliga formationer, som älvkvarnar.

Av föremål och dokument från 1700- och 1800-talet framgår att älvkvarnar var naturliga formationer i stenblock och stenar.


Eller kan det varit så att allmogen först använde stenar och andra naturföremål med naturliga fördjupningar att smörja i, för att sedan övergå till att offra i skålgropar? Eller användes älvkvarnar av skålgropar och naturliga formationer som älvkvarnar parallellt med varandra?

Den kanske viktigaste frågan som inte besvaras, är när allmogen började smörja älvkvarnar. Den frågan går säkert att hitta svar på om man gräver i arkiven.

Nils Edvard Hammarstedt frågar sig om seden att smörja älvkvarnar kan vara en kvarleva från bronsåldern. Han är inte ensam om den frågeställningen.
Men att en sed från bronsåldern skulle överlevt i närmare 3 000 år utan att uppmärksammas fören under historisk tid är inte realistiskt.

Varför skålgroparna skapades på bronsåldern är som sagt ett mysterium. Men i och med att skålgropar även förekommer på vertikala stenytor, så kan vi åtminstone slå fast ett faktum: att syftet med skålgroparna inte borde varit att lägga lösa föremål eller hälla vätskor i dem.


Länkar till ovanstående museibilder:
https://digitaltmuseum.se/021027808257/alvkvarn
https://digitaltmuseum.se/011023386747/alvkvarnsten
https://digitaltmuseum.se/021017201921/hovs-sn-offersten-vid-hof-skattegarden-redaktor-gustaf-ewald

2 tankar på “Älvkvarnar och offerstenar – en allmogehistoria

  1. Pingback: I vilket Jens Flycht menar att det ”inte skulle gå” att härleda skålgroparnas betydelse | Hedniska Tankar

    • Vilka arkeologer syftar du på? Teorierna om skålgroparnas ursprungliga syfte är många. Man anar att det har med fruktbarhet att göra. Men som sagt, varför de knackade och ristade dessa gropar vet man inte.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s