Kategoriarkiv: Historiska myter

Älvkvarnar och offerstenar – en allmogehistoria

Publicerad den av
4


I forna tider offrade allmogen avbildningar av människor, fett och föremål i älvkvarnar för att blidka naturväsen och bota sjukdomar. Detta pågick i hundratals år och ända fram till mitten av 1900-talet. Än idag lever minnet av dessa offerstenar kvar.

Text: Jens Flyckt
Foto: Jens Flyckt, Mona-Lisa Djerf/Nordiska museet,
Johan Schuiskt/Skansen, Upplandsmuseet,
Västergötlands museum

Skålgroparna, eller älvkvarnar som är dess folkliga namn, är ett vanligt motiv i hällristningarna. De förekommer från fåtal och upp till flera hundra exemplar på stenblock och hällar i närheten av åkermark. I regel dateras skålgroparna till bronsåldern, men de förekommer även i sten- och järnåldersmiljöer. Teorierna om varför forntidens människor lade ner så mycket resurser på att skapa dessa skålformade formationer i berg och stenar är flera. Men ingen vet med säkerhet vilken innebörd skålgroparna hade från början.

Kymlingestenen, ett fem ton tungt stenblock som bronsålderns människor gjorde 170 skålgropar i. Under de senaste hundra åren har stenblocket flyttats runt i Stockholmstrakten. Varför bronsålderns människor, för cirka 3 000 år sedan, gjorde skålgropar i berg och stenblock vet man inte. Som många andra stenblock med skålgropar/älvkvarnar kallas Kymlingestenen för offersten.

I århundraden användes dessa stenblock med skålgropar/älvkvarnar som offerstenar av allmogen. Offren bestod dels att man smorde dem med fett. Man lade även föremål som nålar, knappar och pengar i de skålformade älvkvarnarna. Det är även belagt att man offrade människofigurer, som tillverkades från en sjuk persons hår, naglar och kläder – för att älvorna skulle hjälpa den sjuke. Bland de mer extrema offren finns uppgifter om rituella samlag på ytor med skålgropar som var fyllda med utsäde – för en god skörd.

Idag sker knappast några offer i offerstenarnas älvkvarnar. Men dessa offerstenar är långt ifrån bortglömda, snarare tvärt om. De nämns ofta på kartor, i hembygdsföreningarnas publiceringar och i media. Men framför allt så lever dessa offerstenar kvar som en muntlig berättartradition.

Numera har offerstenarna till och med letat sig in i kommunernas marknadsföring. Ett exempel är den så kallade Kymlingestenen – som är översållad med ovanligt stora skålgropar.

Den fem ton tunga Kymlingestenen flyttades år 1899 från gården Kymlinges ägor, som numera är en del av stadsdelen Sundbyberg i Stockholm, till Skansen. Efter 99 år flyttades stenen från Skansen till Rissne centrum. Efter ytterligare tio år flyttades den till sin nuvarande plats vid Igelbäckens naturreservat – som ligger i samma område där Kymlingestenen ursprungligen stod.

Numera är detta stenblock och dess 3 000 år gamla skålgropar något av ett signum för Sundbyberg. Politiker i Sundbyberg använder gärna Kymlingestenen som exempel på områdets långa historia.
Så här står det på den drygt tio år gamla informationstavlan som är rest intill Kymlingestenen:

”På stenens flata översida finns ett sjuttiotal
älvkvarnar, små skålformade urgröpningar.
I dem offrade forntidens jordbrukare för att
få en god skörd. I kultens centrum stod
frukbarhetsgudinnan, modergudinnan.
Älvkvarnarnas var hennes tecken”

Texten är häpnadsväckande i och med att påståendena som görs saknar vetenskaplig grund. Påståendena om modergudinan från bronsåldern och att älvkvarnarna var hennes tecken, är snarare en blandning av dunkel folktro, berättartradition, hypoteser, missuppfattningar och modern marknadsföring – med syfte att göra en intressant fornlämning ännu mer intressant.

Kymlingestenens informationstavla där det hävdas att skålgropar var modergudinans tecken på bronsåldern.

Älvkvarn är ett ålderdomligt ord som syftar på det nordiska naturväsendet älvan/alven. Enligt folktron kunde älvan/alven som sågs dansa i vita dimslöjor på öppna fält under sommarkvällar- eller mornar, både orsaka och bota sjukdomar hos människorna. Genom offer i älvkvarnar trodde man att den sjuke kunde botas.
Än idag säger man att älvorna dansar när dimma bildas på fält under skymning och gryning.

En ledtråd till förklaring av älvkvarnarnas historiska betydelse nämner folklivsforskaren Nils Edvard Hammarstedt (1861-1932). I sin bok ” Svensk forntro och folksed i bild och ord” från 1920, ger han en förklaring till begreppet älvkvarnar. Han skriver att seden att offra i älvkvarnarna var stark hos allmogen i vissa Mellansvenska landskap:

”Älvkvarnar kallar allmogen i några av Sveriges mellersta landskap (Uppland, Södermanland, Västmanland, Närke) dels små i stenblock, stenhällar eller bärg fordom av människor utholkade eller ock av naturen bildade (även i detta fall dock oftast av människohand senare bearbetade) gropformiga fördjupningar, i vilka offer, framförallt av osaltat fett men även av mässings-knappnålar och mindre mynt bragts eller bringas åt älvorna, dels ock de lösa stenar i sin helhet, i vilka dylika håligheter förekomma.”

Särskilt intressant är stycket:

”…av människor urholkade eller och av naturen bildade (även i detta fall dock oftast av människohand senare bearbetade) gropformade fördjupningar…”

Jag återkommer till detta längre fram i texten.

Offersten med skålgropar i Västergötland. Foto: Västergötlands museum.

Går man igenom äldre fotografier, handlingar och avbildningar av älvkvarnar, är begreppet ”offersten” nästan alltid knutet till stenblock och stenar. Men enligt Nils Edvard Hammarstedt kunde även berghällar med skålgropar ha den funktionen.

Idag har synen på dessa så kallade offerstenar på vissa håll spårat ur. Det finns bland annat personer med ett närmast besatt intresse för sina hembygder, som på fullt allvar menar att det skedde rituella människooffer på dessa stenblock under bronsåldern, vilket det inte finns några som helst bevis för. Enligt denna uppfattning var älvkvarnarnas syfte att samla upp blod från den offrade personen. Hedniska dopaltare, energicentra och kommunikationsinstrument för utomjordingar är några andra mer eller mindre förvirrade uppfattningar om offerstenar.

En av Upplands märkligaste offerstenar är en runsten (U 875) i Focksta inte långt från Uppsala. Runristningen är från 1000-talet. Runslingan löper ner och upp över några skålgropar. När runristaren valde att göra en runsten av stenblocket, så fanns där redan skålgroparna – som är cirka 2 000 år äldre än runristningen.

Runsten och offerstenen i Focksta, Uppland. Foto: Upplandsmuseet.

Långt senare efter att skålgropstenen blev en runsten, blev den en offersten. Från år 1727 finns uppgifter om att skålgroparna/älvkvarnarna på runstenen i Foksta, som då låg ner, var insmorda med fett.

Kopplingen mellan skålgropar, älvkvarnar och offerstenar har en dokumenterad historia som ofta nämns i handlingar och skrifter på 1700- 1800-talet. Särskilt under 1800-talet verkar denna kult vara som mest intensiv. Men det kan bero på ett ökat vetenskapliga intresset för älvkvarnar vid den tiden.

Det nutida begreppet ”offersten” är problematisk. Skålgroparnas ursprungliga syfte är höljt i dunkel. Det faktum att många stenblock med skålgropar användes som offerstenar för några hundra år sedan, innebär inte nödvändigtvis att de ursprungligen hade den funktionen på bronsåldern – för 3 000 år sedan. Ändå finns det idag en övervägande uppfattning om att denna offertradition är från bronsåldern, vilket Kymlingestenens informationstavla vittnar om.

Skålgropar kan förekomma ensamma på hällar, stenblock eller stenar. Ofta finns människofigurer, fotsulor, skepp och andra typiska motiv från bronsåldern intill skålgroparna. Bilden visar skålgropar i Slagstaristningen (innan de målades i på nytt år 2020) i Botkyrka.

Språkligt är begreppet smörjning inte unik för älvkvarnar inom folkmedicinen. Smörjning var även knuten till träd. Då handlade det om att dra sjuka barn genom träd, som genom missbildning bildat håligheter. Inom allmogen ansåg man att träd med egendomliga formationer hade magiska egenskaper, vilket är dokumenterat från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal.

Sverigereportage har tidigare skrivit om smörjning, jorddragning och annan ålderdomlig folkmedicin.

https://sverigereportage.com/category/markligheter/

Smörjningen var omgärdad av regler. Det skulle till exempel ske i gryning eller skymning, helst på torsdagar. Det gällde både älvkvarnar och smörjträd. Utövningen av denna folkmedicin är dokumenterad fram till 1950-talet.

Det finns som sagt flera parraleller mellan smörjning av träd och älvkvarnar.

En annan sten som tillför ytterligare aspekter till begreppet älvkvarn kommer från Övergran i Uppland. Stenen har djupa skåror som bildats när bergarten utsatts för en geologisk process som kallas kemisk vittring. Några skålgropar finns alltså inte på stenen.
I Nordiska museets dokumentation nämns hemmansägare och organisten E. Öhlen som år 1883 berättade om den aktuella stenen:

”Älfkvarnsten från Öfver Grans socken, Håbo härad, Uppland. Från Nibbelbacka. Låg vid en brunn, ej långt från landsvägen. Ännu för omkr. tjugu år sedan (år 1863 reds. anm) använd att däri offra knappnålar, bankovittnar, knappar o.s.v. Rännorna funnos ofta smorda med talg och ister.”

Älvkvarnsstenen från Övergran i Uppland. Foto: Mona-Lisa Djerf/Nordiska museet.

Att en sten som saknar skålgropar ändå benämns som älvkvarnssten indikerar, som Nils Edvard Hammarstedt nämner, att det inte nödvändigtvis behövde vara skålformade fördjupningar som skapats av människohänder, för att stenarna skulle betraktas som älvkvarnstenar. Det räckte med naturliga formationer och fördjupningar i stenen för att förbindelse med älvorna skulle vara möjlig.

Ett annat exempel på en älvkvarnssten utan skålgropar kommer från Enåkers socken i Uppland.

Älvkvarnsten från Enåkers socken i Uppland. Foto: Johan Schuiskt/Skansen

Enligt Skansens uppgifter, som citerar Nils Edvard Hemmarstedt, beskrevs stenblocket i Enåker som ”denna elfkvarn” Det framgår inte om formuleringen syftar på stenblocket som helhet eller på den cirkelformade fördjupningen i blockets ovandel.

”Denna elfkvarn, hvilken nu 1891 befanns öfverlastad med hö och öfverbygd med ett foderskjul, smordes sist af mjölnaren Anders Andersson, född 1810, död 1877, och hans hustru Anna Jonsdotter född 1811, död 1888, hvilken till sins sista år anlitade honom. Vid stenens bortförande anträffades invid honom en ettöresslant. Stenen låg i en backe.”

Den cirkelformade formationen på blocket är med största sannolikhet resultatet av en geologisk process. Det är i sin tur ytterligare exempel på att älvkvarnar ursprungligen inte var skålgropar, utan naturliga formationer.

Det finns även andra stenar/block med avvikande utseende som saknar älvkvarnar/skålgropar, men som ändå har en dokumenterad historia som offerstenar/älvkvarnstenar.

Nils Edvard Hammarstedt skriver:

”Liksom även av andra skäl kommer man på grund av älvkvarnarna till den slutsatsen, att med älvor, alfer, ursprungligen avsetts de dödas väsen, och att älvkulten är en till naturkult urartad ankult, ungefär på samma sätt som deras offerstenar från grifthällar med konstgjorda urgröpningar småningom ersatts av stenar med naturdanade fördjupningar.”

Han menar att allmogen först smorde skålgropar med fett som offer, men att de sedan övergick till att bruka stenar och block med märkliga formationer, som älvkvarnar.

Av föremål och dokument från 1700- och 1800-talet framgår att älvkvarnar var naturliga formationer i stenblock och stenar.


Eller kan det varit så att allmogen först använde stenar och andra naturföremål med naturliga fördjupningar att smörja i, för att sedan övergå till att offra i skålgropar? Eller användes älvkvarnar av skålgropar och naturliga formationer som älvkvarnar parallellt med varandra?

Den kanske viktigaste frågan som inte besvaras, är när allmogen började smörja älvkvarnar. Den frågan går säkert att hitta svar på om man gräver i arkiven.

Nils Edvard Hammarstedt frågar sig om seden att smörja älvkvarnar kan vara en kvarleva från bronsåldern. Han är inte ensam om den frågeställningen.
Men att en sed från bronsåldern skulle överlevt i närmare 3 000 år utan att uppmärksammas fören under historisk tid är inte realistiskt.

Varför skålgroparna skapades på bronsåldern är som sagt ett mysterium. Men i och med att skålgropar även förekommer på vertikala stenytor, så kan vi åtminstone slå fast ett faktum: att syftet med skålgroparna inte borde varit att lägga lösa föremål eller hälla vätskor i dem.


Länkar till ovanstående museibilder:
https://digitaltmuseum.se/021027808257/alvkvarn
https://digitaltmuseum.se/011023386747/alvkvarnsten
https://digitaltmuseum.se/021017201921/hovs-sn-offersten-vid-hof-skattegarden-redaktor-gustaf-ewald

Liket grävdes ner bakom huset

Publicerad den av
Svara

År 1902 försvann hantverkaren Karl från färdenesgården i en by i Uppland.
Officiellt har han aldrig har återfunnits. Men mycket tyder på att hans kvarlevor påträffades nergrävda bakom ett hus i byn år 1937.
Fyndet av kvarlevorna har sedan dess hemlighållits av byinnevånarna.

Text och foto: Jens Flyckt

Lite är känt om Karl. År 1902 tog han ut arbetsintyg från den lokala prästen. Men han tog aldrig ut något flyttintyg, vilket då var ett krav för att få flytta. Han försvann lika plötsligt som spårlöst från hembyn, som ligger ett par mil utanför Uppsala.

35 år senare, 1937, påträffades mänskliga kvarlevor i byn. Fyndet gjordes i samband med dräneringsarbeten bakom ett boningshus i en annan del av byn. Det finns inga tidningsklipp eller dokument som styrker att fyndet någonsin gjorts, eller rapporterades till polisen eller andra myndigheter.

Någonstans mellan betongsockel till vänster och husgrunden till höger, påträffades mänskliga kvarlevor 1937. Mycket tyder på att det var hantverkaren Karl, som försvann spårlöst 35 år tidigare, som hade grävts ner bakom huset.

Att det verkligen påträffades mänskliga kvarlevor bakom huset råder det inga tvivel om. Minnet av händelsen är idag i högsta grad levande hos släkten, som ägde huset vid tidpunkten för fyndet och som fortfarande bor där. Samma fynduppgifter kommer även från annat håll i byn.

Det finns flera detaljer om fyndet. Som att kvarlevorna låg i jorden på baksidan av huset, under takdroppet, att personen hade fickrova med initialer samt plånbok med sig i jorden. Eventuellt var personen klädd i kavaj eller skinnväst.

Platsen där kvarlevorna hittades är angiven på någon halvmeters noggrannhet, bland annat av nuvarande ägarens pappa. Andra släktingar har berättat samma sak. Däremot är det oklart på vilket djup kvarlevorna påträffades.

Arkivbild. Det finns inga bilder eller dokument som styrker
fyndet bakom huset. Men att det påträffades mänskliga
kvarlevor råder det inga tvivel om.

Det har i nutid gjorts grävarbeten på fyndplatsen. Men inga mänskliga kvarlevor eller andra spår från fyndet för drygt 80 år sedan, har gjorts.

Från en annan person i byn berättas att kvarlevorna i hemlighet kördes iväg och begravdes på på socknens kyrkogård. Den informationen lämnade aldrig byn eller inblandade från kyrkan.

Men varför skulle fyndet av en nergrävd person bakom boningshuset vara så känsligt så att inte ens polisen informerades? Om detta kan vi bara spekulera. Klart är dock att händelsen tystades ner.

Kanske finns svaret i gårdens dåvarande ägare anseende. Mannen som köpte gården 1920 var bonde och en högt ansedd person som tidigare hade varit kommunstyrelsens ordförande i en grannkommun. Han betalade 21 500 kronor för fastigheten.

Denna snusdosa av silver fick gårdsägaren som tack för
sina politiska insatser i grannkommunen.

Gården bytte flera gånger ägare från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Personen bakom huset verkar ha hamnat i jorden i en period mellan ägarbytena då huset stod tomt.

Det var sannolikt han (politikern) och en släkting som grävde bakom huset när kvarlevorna påträffades. Den exakta tidpunkten på året då fyndet gjordes är inte känd.

Det mesta talar för att det var den försvunna Karl som låg nergrävd bakom huset. Det finns en detalj som styrker detta och att kvarlevorna i hemlighet kördes till kyrkan. Samma år, det vill säga 1937, dödförklarades Karl, enligt kyrkböckerna.

Med största sannolikhet begravdes kvarlevorna bakom huset vid socknens kyrkogård. Det har under senare tid gjorts grävarbeten bakom huset. Men inga spår av fyndet 1935 har gjorts. Men det har inte
grävts så djupt. Helt uteslutet är det därför inte att kvarlevorna ligger kvar.

Karls mystiska försvinnande och den lika plötsliga dödförklaringen av honom, har inte gått obemärkt förbi. Den finns nämnd i en lokal hembygdsbok. Där framgår att han efter 37 år dödförklaras utan närmare förklaring.

Karl reste antagligen aldrig bort. Han mördades sannolikt av någon eller några i byn.

Det finns ett par hypoteser om vad som kan ha varit motivet till att han dräptes eller mördades. Det kan ha varit ett svartsjukedrama, mellan Karl och en av hans bröder, och en piga.

Om Karl mördades vid tillfället vid sitt försvinnande år 1920, så var mordet preskriberat när fyndet gjordes.

Med hänsyn till gårdens nuvarande ägare, vars släkt har ägt gården sedan 1902, har Sverigereportage valt att inte nämna var gården eller byn ligger.

Heliga Birgittas stenblock

Publicerad den av
4


Runt om i Sverige finns platser där Heliga Birgitta påstås ha gjort det ena efter det andra på 1300-talet.
Nederäng utanför Arlanda och Finsta i Uppland är två exempel där helgonet, på besynnerliga grunder, har kommit att förknippas med tre stora flyttblock.

Text och foto: Jens Flyckt

Strax nordväst om Arlanda flygplats, vid gården Nederäng, finns ett stort flyttblock som inlandsisen lämnade kvar på platsen för tusentals år sedan. Blocket, som har trappliknande formationer, kallas ”Birgittas sten”. Enligt traditionen ska Heliga Birgitta, som i livet hette Birgitta Birgersdotter, ha klättrat upp via trappstegen och predikat från toppen.

Birgittas sten vid gården Nederäng, strax norr om Arlanda flygplats.

Några bevis för att helgonet ska ha klättrat runt på blocket eller ens befunnit sig på platsen, finns inte.
Riksantikvarieämbetet besökte stenen år 1937. Då noterades målad text på blocket: ”Förtrösta på HERREN!” samt ” Befall din väg åt HERREN!

Idag syns ingen text på flyttblocket. Blocket är registrerat i fornlämningsregistret som en naturformation med tradition.

Flyttblocket är svårklättrat. Den trappliknande delen går inte att nå från marken utan stege. Även med stege innebär flyttblockets skarpa och kantiga former en svår uppgift för den som försöker ta sig till toppen. För att kunna stå och balansera på toppens trekantiga avsats, flera meter över marken, krävs både balans och dumhet.

Hur denna märkliga berättartradition har uppkommit kan man bara spekulera om. Men kanske har man någon gång dragit kopplingen mellan Birgittas far, den mycket mäktiga lagmannen Birger Persson som har en historisk koppling till Nederängs gård, och flyttblocket som påminner om en predikstol.

”Birgittas Sten” vid Nederängs gård. På detta flyttblock ska enligt en lokal tradition Heliga Birgitta stått och predikat.

Det finns Ytterligare två flyttblock några mil bort, som Heliga Birgitta, enligt traditionen ska ha hållit till vid. De ligger i den lilla orten Finsta i Roslagen. Även Finsta gård har en koppling till Birgittas far.

Flyttblocken i Finsta är en rörig historia som rymmer allt från missuppfattningar, historieförfalskningar, sägner, modern marknadsföring, cement och dynamit.
För tydlighetens skull har undertecknad valt att skilja blocken i Finsta åt och kalla dem flyttblock 1och 2.

De bägge flyttblock i Finsta är sedan århundranden förknippade med en berättartradition om Heliga Birgitta och att hon som barn ska ha fått uppenbarelser i, på eller intill dessa flyttblock. Det är en tradition som än idag har många troende.

Heliga Birgitta som staty framför den så kallade bönegrottan
i flyttblock nummer 1 i Finsta.

I broschyren ”Finsta Den Heliga Birgittas Födelseort”, som delas ut gratis vid Finsta, står följande:

”Framför huvudbyggnaden på Finsta gård ligger den heliga Birgittas bönegrotta”.

Vid Finsta finns informationsskyltar, som Stockholms läns museum och Norrtälje kommun satt upp, och som ger en något mer nyanserad bild av flyttblock 1.

”Grottan här intill har förändrats i olika omgångar. Man har sprängt för att få mer utrymme och jämnat till och grusat marken. Under en period fanns ett tak av cement för att göra platsen mer grottlik. Grottan utrustades på 1930-talet med ett altare som pryddes med ett krusefix och en Birgittastatyet” står det på informationstavlan.

I turistinformationen antyds att det från början funnits en grotta i flyttblock 1, vilket är en sanning med modifikation. Formuleringen ”grotta” nämns visserligen redan under 1800-talet, men syftar då på en smal och naturlig spricka blocket.

Ingången Birgittas bönegrotta nummer 1 i Finsta. Denna så kallade grotta skapades med dynamit 1934.

Generationer av skolbarn, turister och andra besökare har blivit matade med historier om bönegrottan och hur Heliga Birgitta brukade sitta därinne som barn. Men grottan är en sentida, knappt hundra år gammal konstruktion.
I april 1934 lät markägaren skapa grottan, med hjälp av dynamit. I juni samma år skrev antikvarien Rune Norberg, efter att landsfiskalen rapporterat om skadegörelsen, följande efter sitt besök i Finsta:

”Ett utskjutande parti av väggen omedelbart till höger om ingången har bortsprängts och en stor spricka åt söder har igenfyllts av sprängsten. Över den bredaste delen av ”grottan” har lagts en fyrkantig betongplatta som tak, undertill ”prydd” med täta droppbildningar av fastsurrad, kalkslammad stenskärpta”

Rune Norberg skriver i sin rapport att den sprängda håligheten hade fått ett altare, ett rött draperi och smyckats med statyer, vaxljus, blomvaser och att markägaren tog entréavgift för besök i grottan.

”För besök i grottan upptages entréavgift, 25 öre, ”för underhåll och vård”. Omedelbart intill trädgårdsområdet finns en kiosk för kaffeservering etcetera och i närheten därav en bod för souvenirer” skriver Rune Norberg i sin rapport till Riksantikvarien.

En intressant detalj i Norbergs rapport är att han påträffade ben och keramik i de jordmassor som markägaren låtit schakta ur grottan efter sprängningen. Fynden ska enligt uppgift ha förts till Stockholm för vidare undersökning.


Med dynamit skapades Birgittas bönegrotta i april 1934. Idag marknadsförs gången som Birgittas bönegrotta. Notera sprickan i bildens bakgrund. Så såg antagligen den ursprungliga sprickan, som med tiden har beskrivits som den ursprungliga grottan, ut.

Den ursprungliga sprickan i block 1 är nämnd i flera historiska dokument. År 1868 beskrev en JW Westerling platsen som ”bönestället” och vidare att flyttblocket hade en spricka i öst-västlig riktning:

”…Åt öster, der den är bida bredare, o hvarifrån traditionen o all sannolikhet ingången till bönestället…” skriver Westerling.

PW Westerling nämner en del märkliga detaljer. Bland annat skriver han att sprickan var fylld med rester från ett nedbrunnet kapell. Han nämner även berättelser om att sprickan ska ha haft järndörrar och sägnen om en underjordisk gång mellan bönestället och Skederids kyrka, strax utanför Finsta. Han konstaterar sedan att det där med underjordisk gång var ”lite väl grovt för att jag skulle tro att det var sant.”

Finsta i verket Suecia atiqua med den gudomliga Birgittas böneställe i förgrunden (flyttblock 2).

I Erik Dahlberghs klassiska verk, Suecian antiqua, ett skrytverk som består av koppargravyer av gods, fornlämningar och städer i 1600-talets Sverige, finns Finsta och bönestället avbildat. Men det är inte flyttblock 1 som tycks ha avbildats, utan flyttblock 2 som ligger drygt 50 meter från den nuvarande ”bönegrottan”.

Flyttblock 2 är det block, eller snarare samling av stenblock, som fram till 1700-talets slut ansågs ha haft anknytning till Heliga Birgittas uppenbarelser. När skiftningen mellan flyttblocken gjordes är oklart. Men från 1800-talets mitt verkar flyttblock 2 ha övertagit rollen som Birgittas bönegrotta eller böneplats.

Det är inte en bönegrotta som är avbildad i Suecia antiqua, utan
ett mindre stenblock som beskrivs som: ”Den gudomliga Birgittas
böneställe”.

Även om Suecia antiquas dokumentära värde kan ifrågasättas, så finns en intressant detalj i kopparsticken av Finsta. Avbildningen visar inte en grotta, utan en stor flat sten strax öster om flyttblock 2 som beskrivs som: ”Den gudomliga Birgittas böneställe i Finstad”.

Lokala hembygdsforskare har visserligen påvisat ett trångt utrymme under ett par mindre block i marknivå vid flyttblock 2. Men några bevis för att det funnits en grotta finns inte.

I många av de historiska dokument som Heliga Birgittas närvaro i Finsta nämns, så beskrivs platsen för hennes uppenbarelser som borg, bönehus, böneplats, spricka, kapell, kloster och bönegrotta.

Heliga Birgittas bönegrotta nummer 2 i Finsta. Redan på 1600-talet kopplades Heliga Birgittas uppenbarelser som barn ihop med flyttblock 2.

I boktryckaren och tidningsmannens Lars Salvius ”Beskrifning öfver Sverige” från 1741, nämner han två små berg vid Finsta gård. Han nämner rester från ett kloster och spår från Heliga Birgittas bönehus. Vad detta är för kloster är okänt.

Det stycke i Lars Salvius bok ”Beskrifning öfver Sverig” från 1741, Finsta och Heliga Birgittas bönehus nämns.

Den nuvarande ”grottan” är registrerad som naturlämning med tradition i fornlämningsregistret. Block nummer 2 är, på grund av en minnesskrift, registrerad som minnesmärke. I övrigt finns tre historiska byggnadslämningar registrerade i närområdet. I övrigt finns inga andra lämningar registrerade runt flyttblocken i Finsta.

Exakt när och var Birgitta föddes är inte känt. Men det skedde runt år 1303 någonstans i Uppland. Finsta, som den plats där hon ska ha fått sina första uppenbarelser som barn, är en berättelse där källkritiken lyser med sin frånvaro. I kombination med vaga indicier, efterkonstruktioner och marknadsföring har sägnen om Heliga Birgittas bönegrotta blivit en nutida sanning.

T-banestationen vid gruvhålen

Publicerad den av
Svara

Den lilla bruksorten Herräng i nordöstra Uppland har i snart femtio år haft en egen, liten tunnelbanestation. Men några tunnelbanetåg har aldrig varit i närheten av Herräng.

Text och foto: Jens Flyckt

Vid Herräng inleddes brytning av järnmalm redan på 1500-talet. 1961 lades gruvverksamheten, vars spår bland annat består av femton större järnmalmsgruvor, slutligen ner. Kvar av den långa traditionen av järnhanteringen finns idag Roslagens gjuteri.

I utkanten av Herräng gruvfält står denna ”tunnelbanestation”.

Mellan vägen som går genom samhället och gruvfältet, med sina varphögar och vattenfyllda gruvhål, står en låg betongkonstruktion. Därigenom gick en gång ett transportband för varpmassor. På betongen finns symboler för tunnelbana och namnet Herräng skrivet med målarfärg. Enligt uppgift från lokalbefolkningen ska det från början stått ”STAN” skrivet, som en uppmaning till vissa personer att åka hem.

Varp är bergarter som inte innehåller järnmalm och som separeras i anrikningsverk (reds.anm.)

Exakt när Herräng blev med T-banestation är oklart, men 1975 fanns utsmyckningen och redan dess har färgen fyllts i när det behövts.

-Det var farfar som målade den första gången, när jag var liten. Han hette Mauritz Wiklund, men dom flesta som kände honom kallade honom vid hans smeknamn – Moije, säger Anders Wiklund som bor i Herräng.

Varför gjorde han det?

-Tror det var en rolig grej. Varför ska inte Herräng ha en tunnelbana? säger Anders Wiklund.


Ett skydd mot de underjordiska

Publicerad den av
Svara

I gamla hus i norra Sverige kan man ibland se huggna kors på kortsidorna under taknockarna. I dag är det få som vet vad dessa kors betyder. Men i det gamla bondesamhället var så kallade vitterkors lika viktiga som dagens hemförsäkringar.

Text och foto: Jens Flyckt

I svensk folktro fanns många mystiska varelser som både kunde bringa lycka och olycka. Ett exempel är vitrorna, en sorts osynliga människor som enligt norrländsk folktro levde i jorden intill människornas gårdar.

Så kallat vitterhets i en uppländsk, timrad ladugård.

Institutet för språk och folkminnen har mängder av uppteckningar om ”de underjordiska” i sina samlingar.  Beskrivningarna av dessa underjordiska väsen har ganska stora geografiska skillnader. Namnen varierar. Vittra, som är besläktat med det fornnordiska namn för väsen, förekommer framför allt i Norrland. I andra delar av landet kallas samma väsen underbyggare, vättar, de osynliga, backpysslingar och jordfolk.

De underjordiska beskrivs ofta som vanliga människor. Ibland är de småväxta. Dessa varelser hade mystiska krafter och de kunde förvandla sig till grodor. Under kvinnornas kjolar kunde det ibland sticka fram en kosvans.

Så länge de underjordiska blev vänligt bemötta så har de inga problem med att leva i fredlig samexistens med människorna. Men att reta upp dem kunde få allvarliga konsekvenser.

Folktron om vittror är knuten till norra Sverige.

Vittrorna kunde bo i marken intill ett hus, under en stor sten eller under ett stort träd. Deras bostäder var lik dem själva i regel osynliga. Om man nattetid såg ett ljus från någon kulle eller vid en stor sten, så berodde det på att de underjordiska hade öppnat dörren.

Vittrornas boningar kunde ligga under stora träd, stenblock, kullar eller andra naturformationer.

Även om man i det gamla bondesamhället visade stor hänsyn till vittror och andra väsen, så kunde det vara svårt att veta var de bodde. Om till exempel en ladugård hade byggts ovanpå de underjordiskas bostad eller på deras stigar, så kunde det leda till problem som att korna slutade mjölka eller att ägaren blev allvarligt sjuk. Den enda lösningen var då att flytta på byggnaden.

`Vittrorna använde samma stigar och vägar som människorna. För att inte hindra vittrorna, var det viktigt att gå på sidan av stigen eller vägen.

Det finns flera sägner om som berättar om hur en bonde söks upp av en mystisk figur som leder honom till sitt hem under ladugården. Där visar han bonden hur kornas avföring rinner ner i hans säng eller på matbordet. Han ber därför bonden att flytta på ladugården.

Det berättas om att vittrorna, eller vättar som de hette i södra delarna av Sverige, kunde förvandla sig till paddor. För att inte stöta sig med vittrorna tilltalades ofta paddorna.

I likhet med trollen kunde de underjordiska stjäla människor. Berättelser om bortbytingar eller jordtagningar handlar om att de underjordiska byter ut spädbarn eller unga flickor mot sina egna. Att döpa barnet eller göra ett korstecken över barnet, ansågs skydda mot de underjordiskas försök att stjäla barnet. Även järn och vissa växter skyddade.

 ”En mor hade nio barn. Det minsta blev ”vättataget”. Man hittade det under sängen längst in vid väggen. Vättarna hade tagit det men ej skadat det” berättar Kerstin Karlsten, född 1856, i skånska Kvärlöv.

Det finns även berättelser om hur de underjordiska sökte hjälp hos människorna. Ett vanlig berättelse är en kvinna som håller på med sina dagliga sysslor på gården. Plötsligt får hon besök av en främmande man som springer in i ladugården. Mannen ber kvinnan om hjälp, tar hennes hand och leder henne igenom en dörr hon aldrig sett tidigare. Hon leds sedan in ett rum i ett vackert hus där en kvinna håller på att föda. Hon hjälper den främmande kvinnan så gott hon kan och lindar sedan in det nyfödda barnet i ett av sina klädesplagg.

1920-1921 flyttades denna uppländska ladugård efter att det konstaterats att den låg över vittrornas boställe.

När kvinnan kommer ut igen vänder hon sig om, men då är dörren borta. Nästa morgon ligger det en hög med dyrbara silverskedar på köksbordet – som tack för hjälpen från de underjordiska.

Det fanns flera sätt att skydda sig mot vittror. Att hugga upp en ljusglugg i form av ett kors, så kallat vitterkors, i väggen var ett sätt. Vitterkorsen är framför allt knutna till den norrländska fäbodkulturen. Men seden förekommer även sällsynt söder över.

Ett exempel finns i en by i utkanten av Sigtuna i Uppland. I början av 1920-talet hade familjen, vars släktingar ännu äger gården, problem med kalvningar som gick fel och kor som slutade mjölka. En klok gubbe kallades till platsen. Han konstaterade att ladugården var tvungen att flyttas efter som den var byggd ovanför vittrornas boningar.

Någon gång mellan åren 1920–1921 flyttades ladugården. För säkerhets skull lät man även hugga in ett vitterkors i väggen. Sedan dess har man på gården inte haft några problem med vittrorna.

År 2011 undertecknade Sverige Unescos konvention om tryggandet av immateriellt kulturarv. Dit räknas bland annat musik och hantverk som överförts mellan generationer. Till de immateriella kulturarvet räknas även berättelser och folktro om till exempel vittror.

Mer att läsa på Institutet för språk och folkminnens hemsida:

https://www.isof.se/om-oss/for-dig-i-skolan/arkivvaskan/de-underjordiska-i-folktron.html