Bara ödekyrka – mer än bara en ruin

Det vilar något sagolikt över Bara ödekyrka – Gotlands kanske mest okända medeltidskyrka. Särskilt sommartid, då ruinen från 1200-talet står inbäddat i ett lummigt lövtäcke, förstärks intrycket av en bortglömd plats som är mest känd för ett hedniskt offerberg.

Text och foto: Jens Flyckt

Gotland är en skattkammare med ofattbart stora kulturhistoriska värden. Det gäller inte minst öns 92 medeltida stenkyrkor. Gotlands långa historia har undersökts och skildrats i hundratals år. Men fortfarande kan man hitta platser som knappt är omskrivna – där fantasier och folktro går tätt intill det skrivna ordet.

Bara gamla kyrka var redan på 1500-talet så förfallen att predikningarna upphörde. Ruinen ruvar på många hemligheter. Den har ett nästan kvadratiskt kor och ett rektangulärt, tvåskeppigt långhus. På långhusets västra del vilar resterna av ett torn.

Några kilometer norr om Hörsne kyrka ligger ruinen efter Bara kyrka – som tros ha uppförts runt år 1239. Platsen är svår att hitta, som om lokalbefolkningen vill behålla sin ödekyrka för sig själva. När man väl hittat dit slås man av hur sällsam platsen är – särskilt sommartid.

Det har skrivits hyllmeter om Gotlands medeltida kyrkor. Men den turist eller historieintresserad besökare som lyckas hittat Bara ödekyrka och vill veta mer om dess historia, blir snabbt besviken. Faktum är att lite är skrivet om denna kyrkoruin.

Ett annat exempel på det dåliga kunskapsunderlaget är Bebyggelseregistret, ett nationellt register över vårt bebyggda kulturarv Där finns mycket detaljerade redovisningar om landets medeltidskyrkor – om deras arkitektur, byggnadsår, ombyggnationer, inventarier och liknande. Men Bara ödekyrka är i stort sätt en blank sida där enbart kyrkan och kyrkogårdens mått nämns.

Resterna av korets bågformiga fönster från 1300-talet.

Dock inte sagt att Bara ödekyrka aldrig varit omskriven. I verket Sveriges kyrkor från 1947 finns en detaljerad beskrivning.

https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1244048/FULLTEXT01.pdf?fbclid=IwAR2o1lnwvLaIH_UsPPMcWeezbOweazdZ4InMDIgYLJ31hSm8x4UV-ieW0nk

Men i förhållande till Gotlands övriga kyrkor är Bara anonym.

Någon har beskrivit Bara ödekyrka en byggsats där alla delar finns kvar och endast behöver monteras ihop igen. Riktigt så enkelt är det inte. Men mycket är bevarat och i bra skick. I långhuset ligger bland annat rester av den mittkollon som en gång höll uppe valven. Även rester av den ursprungliga dopfunten finns kvar.

Det finns mängder av bevarade byggnadsdetaljer i och runt ruinen. En av dessa detaljer är korets bågformiga fönster, eller snarare resterna av det, från 1300-talet. Ursprungligen hade koret rundbågiga fönster i koret.

Inne i långhuset finns en annan lämning som få besökare lägger märket till. På den medeltida puts som är bevarad på väggar och valv, finns sakrala ristningar. Dessa ristningar är de mallar som först gjordes på 1200-talet när valven skulle dekoreras med målningar. Ett arbete med att dokumentera dessa ristningar pågår.

Fortfarande är delar av långhusets innerväggar täckta av den medeltida putsen.

Sverigereportage tog dessa bilder för ett par år sedan. När undertecknad nyligen behandlade bilder till det här reportaget dök något märkligt upp på skärmen. På en av bilderna, en närbild på en ristning från 1947, framträdde ett gytter av små ristade linjer, bokstäver, siffror och runor.

På bilden framträder en ristad rad med minst tre stycken runtecken: u, n och r. Runorna syns i bildens ovankant, strax ovanför den rektangulära ristningen. (1947). Även i bildens nederkant finns runliknande tecken – grunt ristade och uppskattningsvis en halv centimeter höga.

På grund av att kameran var felinställd vid fotograferingstillfället är bildernas upplösning för dålig för att kunna zooma in på runorna. Men att det finns minst tre, 16-typiga runor är klart. Men hur gamla de är, om de är ristade på medeltiden eller på 1900-talet går inte att avgöra i nuläget.

Vid fotoögonblicket var det enbart den stora ristningen från 1947 som var synlig. Men vid behandling av bilden framträdde ett myller av streck, bokstäver och runliknande tecken. Runorna skymtar i bildens ovan- och nederkant.
Genom att förstora, ändra skärpa, kontrast och svartpunkt i bilden framträder runorna tydligare. Runorna är markerade med en gul cirkel.

Runorna är grunt ristade och bara synliga om man granskar väggen i närbild. Någon datering är idag omöjlig att göra. Runorna kan lika gärna vara ristade på 1200-talet som på 1900-talet.

Sverigereportage har rapporterat fyndet till Riksantikvarieämbetet och expertis kommer undersöka fyndet i Bara ödekyrkas medeltida puts vid nästa besök på Gotland. Inga runristningar är sedan tidigare registrerade vid eller i Bara ödekyrka.

Baras historia som församlingskyrka blev kort. Historiska källor vittnar om att kyrkan redan på 1500-talet var i så dåligt skick att predikningarna upphörde.

Den 14 februari år 1588 begärde Baraborna att predikningarna skulle återupptas i deras kyrka. Men motkraven från högre ort var bland annat att kyrkans tak och klockor först måste åtgärdas samt att församlingen skulle ordna med mässkläder till prästen. Samtidigt varnades Baraborna av kyrkan för att fortsätta med sitt avguderi. Tydligen var detta avguderi, det vill säga avbildningar som inte stämmer överens med den kristna kyrkans uppfattning om den sanna guden, så omfattande att kyrkans centralmakt var tvungen att agera.

Men det blev aldrig någon upprustning eller fortsatta predikningar, kanske pågrund av Baraborna tillbad andra gudar eller inte hade råd. Efter år 1588 nämns inte Bara kyrka fören långt senare.

Långhuset i Bara ödekyrka, en plats som ruvar på många hemligheter. I och runt ruinen finns till exempel ett antal bildstensfragment.

Cirka femhundra år efter att Bara kyrka lämnades till sitt öde kom arkitekten och författaren Anders Roland (1879-1926) med ett förslag om att återställa Bara ödekyrka till en fungerande kyrka. Under sitt yrkesliv restaurerade han åtskilliga kyrkor. Men förslaget genomfördes aldrig. Istället restaurerades ruinen med pengar från gotlänningen och riksdagsmannen och Harald Laurin (1875-1950). Arbetet leddes av arkitekten Sven Brandel (1886-1931).

På en av kyrkans innerväggar finns en tavla som påminner om arbetet.

”BARA ÖDEKYRKA K ONSERVERADES ÅR 1923 EN GÅRD AF TACKSAMHET TILL FÄDERNEÖN AF HARA LD LAURIN”

I april 2021, nästan hundra år efter restaureringen, inleddes en ny restaurering av Bara ödekyrka. Denna gång är det företaget Gotlandsbyggen som genomför arbetet. Arbetet kommer att fortsätta i år (2022).

Rester av mittkolonnen gång i tiden höll uppe Bara ödekyrkas valv.

Kulturlandskapet runt Bara ödekyrka är rikt på lämningar, som stensträngar och gravfält. I omgivningen har arkeologerna bland annat hittat mynt och keramik från 1400-talet.

2011 påträffade arkeologer en stenskodd vattenbrunn drygt hundra meter norr om kyrkan. Brunnen var känd av befolkningen i Bara by sedan länge som en plats för offer. Än idag lever platsens namn, Offerbrunnen, kvar.

Mitt emot den ålderdomliga vägsträckning som leder från den större grusvägen mot Bara ödekyrka, finns ett låglänt berg – Baraberget. På denna höjd finns bland annat rester av en fornborg och forntida gravar. Nedanför detta berg ska det enligt uppgift funnits ytterligare en offerkälla, där man offrade ull och pengar för djur och människors hälsa. Brunnen togs bort när vägen breddades i mitten av 1900-talet.

Baraberget är vida känt och betydligt mer omskrivet än kyrkan. Enligt sägnen ska det på detta berg ha stått en helig ask som aldrig fällde sina löv och därför stod grön året runt. Länsstyrelsen på Gotland skriver att detta berg var en känd offerplats under forntiden. Uppenbarligen pågick denna hedniska verksamhet ända in på medeltiden.

Sägnen säger att den heliga asken stod kvar fram till år 1452. Då dök plötsligt det svenskdanska riksrådet Ivar Axel Thott upp och grävde upp det heliga trädet.

Bara ödekyrka år 1897. Foto: J.W. Hamner

Ytterligare en offerplats, som beskrivs som ”en stor helgedom”, ska ha legat på Barabergets topp. Det var enligt luddiga källor ett stort kors av ek. Där ska ortsbefolkningen ha offrat för att kreatur som försvunnit skulle komma tillbaka.

Det är alltså fråga om tre offerplatser inom någon hektar runt Bara ödekyrka. Dessutom trodde länge ortsbefolkningen att det bodde troll i Baraberget och att ett skräckinjagande väsen, Troll-oxen, gick omkring på bygden ställde till med problem.

Trolloxen är en doldis i svensk folktro och förekommer på Öland och Gotland. Den beskrivs som en mystisk oxe som plötsligt dök upp i hagmarkerna om kvällarna. Ingen visste vem som ägde oxen. Det berättas att några bönder en gång ledde hem oxen och slaktade den. Halvvägs in i slakten, då bönderna gått in för att ta sig en sup, började trollen ropa efter sin oxe. Oxen svarade att den inte hade några ben kvar och därför inte kunde komma. Trollen ropade åt oxen att hasa sig därifrån. När bönderna kom tillbaka hade trollens oxe gett sig iväg.

Bara ödekyrkas torn.

Trots trollens härjningar, halvstyckade oxar som släpade sig fram i sommarhagar, offer och århundraden av förfall står Bara gamla kyrka kvar.

Det må vara länge sedan den förlorade sin funktion som församlingskyrka – men ingången till kyrkogården försedd med en trägrind. Muren runt kyrkogården är i fint skick och gräset i långhuset och på kyrkogården är välklippt. Varje år i december sker vinterbön i långhuset.

Och fortfarande begravs Barabor på kyrkogården intill sin ruin. Så helt öde är inte Bara kyrka.

Älvkvarnar och offerstenar – en allmogehistoria


I forna tider offrade allmogen avbildningar av människor, fett och föremål i älvkvarnar för att blidka naturväsen och bota sjukdomar. Detta pågick i hundratals år och ända fram till mitten av 1900-talet. Än idag lever minnet av dessa offerstenar kvar.

Text: Jens Flyckt
Foto: Jens Flyckt, Mona-Lisa Djerf/Nordiska museet,
Johan Schuiskt/Skansen, Upplandsmuseet,
Västergötlands museum

Skålgroparna, eller älvkvarnar som är dess folkliga namn, är ett vanligt motiv i hällristningarna. De förekommer från fåtal och upp till flera hundra exemplar på stenblock och hällar i närheten av åkermark. I regel dateras skålgroparna till bronsåldern, men de förekommer även i sten- och järnåldersmiljöer. Teorierna om varför forntidens människor lade ner så mycket resurser på att skapa dessa skålformade formationer i berg och stenar är flera. Men ingen vet med säkerhet vilken innebörd skålgroparna hade från början.

Kymlingestenen, ett fem ton tungt stenblock som bronsålderns människor gjorde 170 skålgropar i. Under de senaste hundra åren har stenblocket flyttats runt i Stockholmstrakten. Varför bronsålderns människor, för cirka 3 000 år sedan, gjorde skålgropar i berg och stenblock vet man inte. Som många andra stenblock med skålgropar/älvkvarnar kallas Kymlingestenen för offersten.

I århundraden användes dessa stenblock med skålgropar/älvkvarnar som offerstenar av allmogen. Offren bestod dels att man smorde dem med fett. Man lade även föremål som nålar, knappar och pengar i de skålformade älvkvarnarna. Det är även belagt att man offrade människofigurer, som tillverkades från en sjuk persons hår, naglar och kläder – för att älvorna skulle hjälpa den sjuke. Bland de mer extrema offren finns uppgifter om rituella samlag på ytor med skålgropar som var fyllda med utsäde – för en god skörd.

Idag sker knappast några offer i offerstenarnas älvkvarnar. Men dessa offerstenar är långt ifrån bortglömda, snarare tvärt om. De nämns ofta på kartor, i hembygdsföreningarnas publiceringar och i media. Men framför allt så lever dessa offerstenar kvar som en muntlig berättartradition.

Numera har offerstenarna till och med letat sig in i kommunernas marknadsföring. Ett exempel är den så kallade Kymlingestenen – som är översållad med ovanligt stora skålgropar.

Den fem ton tunga Kymlingestenen flyttades år 1899 från gården Kymlinges ägor, som numera är en del av stadsdelen Sundbyberg i Stockholm, till Skansen. Efter 99 år flyttades stenen från Skansen till Rissne centrum. Efter ytterligare tio år flyttades den till sin nuvarande plats vid Igelbäckens naturreservat – som ligger i samma område där Kymlingestenen ursprungligen stod.

Numera är detta stenblock och dess 3 000 år gamla skålgropar något av ett signum för Sundbyberg. Politiker i Sundbyberg använder gärna Kymlingestenen som exempel på områdets långa historia.
Så här står det på den drygt tio år gamla informationstavlan som är rest intill Kymlingestenen:

”På stenens flata översida finns ett sjuttiotal
älvkvarnar, små skålformade urgröpningar.
I dem offrade forntidens jordbrukare för att
få en god skörd. I kultens centrum stod
frukbarhetsgudinnan, modergudinnan.
Älvkvarnarnas var hennes tecken”

Texten är häpnadsväckande i och med att påståendena som görs saknar vetenskaplig grund. Påståendena om modergudinan från bronsåldern och att älvkvarnarna var hennes tecken, är snarare en blandning av dunkel folktro, berättartradition, hypoteser, missuppfattningar och modern marknadsföring – med syfte att göra en intressant fornlämning ännu mer intressant.

Kymlingestenens informationstavla där det hävdas att skålgropar var modergudinans tecken på bronsåldern.

Älvkvarn är ett ålderdomligt ord som syftar på det nordiska naturväsendet älvan/alven. Enligt folktron kunde älvan/alven som sågs dansa i vita dimslöjor på öppna fält under sommarkvällar- eller mornar, både orsaka och bota sjukdomar hos människorna. Genom offer i älvkvarnar trodde man att den sjuke kunde botas.
Än idag säger man att älvorna dansar när dimma bildas på fält under skymning och gryning.

En ledtråd till förklaring av älvkvarnarnas historiska betydelse nämner folklivsforskaren Nils Edvard Hammarstedt (1861-1932). I sin bok ” Svensk forntro och folksed i bild och ord” från 1920, ger han en förklaring till begreppet älvkvarnar. Han skriver att seden att offra i älvkvarnarna var stark hos allmogen i vissa Mellansvenska landskap:

”Älvkvarnar kallar allmogen i några av Sveriges mellersta landskap (Uppland, Södermanland, Västmanland, Närke) dels små i stenblock, stenhällar eller bärg fordom av människor utholkade eller ock av naturen bildade (även i detta fall dock oftast av människohand senare bearbetade) gropformiga fördjupningar, i vilka offer, framförallt av osaltat fett men även av mässings-knappnålar och mindre mynt bragts eller bringas åt älvorna, dels ock de lösa stenar i sin helhet, i vilka dylika håligheter förekomma.”

Särskilt intressant är stycket:

”…av människor urholkade eller och av naturen bildade (även i detta fall dock oftast av människohand senare bearbetade) gropformade fördjupningar…”

Jag återkommer till detta längre fram i texten.

Offersten med skålgropar i Västergötland. Foto: Västergötlands museum.

Går man igenom äldre fotografier, handlingar och avbildningar av älvkvarnar, är begreppet ”offersten” nästan alltid knutet till stenblock och stenar. Men enligt Nils Edvard Hammarstedt kunde även berghällar med skålgropar ha den funktionen.

Idag har synen på dessa så kallade offerstenar på vissa håll spårat ur. Det finns bland annat personer med ett närmast besatt intresse för sina hembygder, som på fullt allvar menar att det skedde rituella människooffer på dessa stenblock under bronsåldern, vilket det inte finns några som helst bevis för. Enligt denna uppfattning var älvkvarnarnas syfte att samla upp blod från den offrade personen. Hedniska dopaltare, energicentra och kommunikationsinstrument för utomjordingar är några andra mer eller mindre förvirrade uppfattningar om offerstenar.

En av Upplands märkligaste offerstenar är en runsten (U 875) i Focksta inte långt från Uppsala. Runristningen är från 1000-talet. Runslingan löper ner och upp över några skålgropar. När runristaren valde att göra en runsten av stenblocket, så fanns där redan skålgroparna – som är cirka 2 000 år äldre än runristningen.

Runsten och offerstenen i Focksta, Uppland. Foto: Upplandsmuseet.

Långt senare efter att skålgropstenen blev en runsten, blev den en offersten. Från år 1727 finns uppgifter om att skålgroparna/älvkvarnarna på runstenen i Foksta, som då låg ner, var insmorda med fett.

Kopplingen mellan skålgropar, älvkvarnar och offerstenar har en dokumenterad historia som ofta nämns i handlingar och skrifter på 1700- 1800-talet. Särskilt under 1800-talet verkar denna kult vara som mest intensiv. Men det kan bero på ett ökat vetenskapliga intresset för älvkvarnar vid den tiden.

Det nutida begreppet ”offersten” är problematisk. Skålgroparnas ursprungliga syfte är höljt i dunkel. Det faktum att många stenblock med skålgropar användes som offerstenar för några hundra år sedan, innebär inte nödvändigtvis att de ursprungligen hade den funktionen på bronsåldern – för 3 000 år sedan. Ändå finns det idag en övervägande uppfattning om att denna offertradition är från bronsåldern, vilket Kymlingestenens informationstavla vittnar om.

Skålgropar kan förekomma ensamma på hällar, stenblock eller stenar. Ofta finns människofigurer, fotsulor, skepp och andra typiska motiv från bronsåldern intill skålgroparna. Bilden visar skålgropar i Slagstaristningen (innan de målades i på nytt år 2020) i Botkyrka.

Språkligt är begreppet smörjning inte unik för älvkvarnar inom folkmedicinen. Smörjning var även knuten till träd. Då handlade det om att dra sjuka barn genom träd, som genom missbildning bildat håligheter. Inom allmogen ansåg man att träd med egendomliga formationer hade magiska egenskaper, vilket är dokumenterat från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal.

Sverigereportage har tidigare skrivit om smörjning, jorddragning och annan ålderdomlig folkmedicin.

https://sverigereportage.com/category/markligheter/

Smörjningen var omgärdad av regler. Det skulle till exempel ske i gryning eller skymning, helst på torsdagar. Det gällde både älvkvarnar och smörjträd. Utövningen av denna folkmedicin är dokumenterad fram till 1950-talet.

Det finns som sagt flera parraleller mellan smörjning av träd och älvkvarnar.

En annan sten som tillför ytterligare aspekter till begreppet älvkvarn kommer från Övergran i Uppland. Stenen har djupa skåror som bildats när bergarten utsatts för en geologisk process som kallas kemisk vittring. Några skålgropar finns alltså inte på stenen.
I Nordiska museets dokumentation nämns hemmansägare och organisten E. Öhlen som år 1883 berättade om den aktuella stenen:

”Älfkvarnsten från Öfver Grans socken, Håbo härad, Uppland. Från Nibbelbacka. Låg vid en brunn, ej långt från landsvägen. Ännu för omkr. tjugu år sedan (år 1863 reds. anm) använd att däri offra knappnålar, bankovittnar, knappar o.s.v. Rännorna funnos ofta smorda med talg och ister.”

Älvkvarnsstenen från Övergran i Uppland. Foto: Mona-Lisa Djerf/Nordiska museet.

Att en sten som saknar skålgropar ändå benämns som älvkvarnssten indikerar, som Nils Edvard Hammarstedt nämner, att det inte nödvändigtvis behövde vara skålformade fördjupningar som skapats av människohänder, för att stenarna skulle betraktas som älvkvarnstenar. Det räckte med naturliga formationer och fördjupningar i stenen för att förbindelse med älvorna skulle vara möjlig.

Ett annat exempel på en älvkvarnssten utan skålgropar kommer från Enåkers socken i Uppland.

Älvkvarnsten från Enåkers socken i Uppland. Foto: Johan Schuiskt/Skansen

Enligt Skansens uppgifter, som citerar Nils Edvard Hemmarstedt, beskrevs stenblocket i Enåker som ”denna elfkvarn” Det framgår inte om formuleringen syftar på stenblocket som helhet eller på den cirkelformade fördjupningen i blockets ovandel.

”Denna elfkvarn, hvilken nu 1891 befanns öfverlastad med hö och öfverbygd med ett foderskjul, smordes sist af mjölnaren Anders Andersson, född 1810, död 1877, och hans hustru Anna Jonsdotter född 1811, död 1888, hvilken till sins sista år anlitade honom. Vid stenens bortförande anträffades invid honom en ettöresslant. Stenen låg i en backe.”

Den cirkelformade formationen på blocket är med största sannolikhet resultatet av en geologisk process. Det är i sin tur ytterligare exempel på att älvkvarnar ursprungligen inte var skålgropar, utan naturliga formationer.

Det finns även andra stenar/block med avvikande utseende som saknar älvkvarnar/skålgropar, men som ändå har en dokumenterad historia som offerstenar/älvkvarnstenar.

Nils Edvard Hammarstedt skriver:

”Liksom även av andra skäl kommer man på grund av älvkvarnarna till den slutsatsen, att med älvor, alfer, ursprungligen avsetts de dödas väsen, och att älvkulten är en till naturkult urartad ankult, ungefär på samma sätt som deras offerstenar från grifthällar med konstgjorda urgröpningar småningom ersatts av stenar med naturdanade fördjupningar.”

Han menar att allmogen först smorde skålgropar med fett som offer, men att de sedan övergick till att bruka stenar och block med märkliga formationer, som älvkvarnar.

Av föremål och dokument från 1700- och 1800-talet framgår att älvkvarnar var naturliga formationer i stenblock och stenar.


Eller kan det varit så att allmogen först använde stenar och andra naturföremål med naturliga fördjupningar att smörja i, för att sedan övergå till att offra i skålgropar? Eller användes älvkvarnar av skålgropar och naturliga formationer som älvkvarnar parallellt med varandra?

Den kanske viktigaste frågan som inte besvaras, är när allmogen började smörja älvkvarnar. Den frågan går säkert att hitta svar på om man gräver i arkiven.

Nils Edvard Hammarstedt frågar sig om seden att smörja älvkvarnar kan vara en kvarleva från bronsåldern. Han är inte ensam om den frågeställningen.
Men att en sed från bronsåldern skulle överlevt i närmare 3 000 år utan att uppmärksammas fören under historisk tid är inte realistiskt.

Varför skålgroparna skapades på bronsåldern är som sagt ett mysterium. Men i och med att skålgropar även förekommer på vertikala stenytor, så kan vi åtminstone slå fast ett faktum: att syftet med skålgroparna inte borde varit att lägga lösa föremål eller hälla vätskor i dem.


Länkar till ovanstående museibilder:
https://digitaltmuseum.se/021027808257/alvkvarn
https://digitaltmuseum.se/011023386747/alvkvarnsten
https://digitaltmuseum.se/021017201921/hovs-sn-offersten-vid-hof-skattegarden-redaktor-gustaf-ewald

Tvillingtallar, trollträd och älvkvarnar

Sedan hedendomens dagar har magiska träd spelat en stor roll i svensk folktro och folkmedicin. Tvillingtallar, vars stammar är sammanvuxna med en gren, ansågs kunna bota olika åkommor. På många håll står dessa levande fornminnen kvar och kanske finns det en anknytning till seden att offra i älvkvarnar.

Text och foto om inget annat anges: Jens Flyckt

Träd som på något sätt utmärkte sig genom håligheter, växtplats eller ålder betraktades i det gamla bondesamhället som magiska och med helande krafter. Dit hörde smörjtallar, trolltallar, spöktallar, spiktallar och sättallar.

En tvillingtall som har bevarats av hembygdsföreningen Erikskulle i Roslags-Bro i Uppland.

I det gamla bondesamhälle existerade inte sjukvård som idag. Istället, fick folk vända sig folk till naturen och ”kloka” gummor och gubbar med sina besvär och sjukdomar.

Ett sådant exempel är smörjtallen vid Sörbo, Stora Tuna i Dalarna. Den fridlystes år 1917 med anledning av den folkliga tradition som är knuten till trädet. Denna tall, som idag är naturminne, har en stor hålighet vid basen. Där igenom ska barn som var sena att börja gå ha dragits som bot. Så sent som 1916 ska ska Stora Tuna-tallen ha använts på detta sätt.

I boken ”Forna dagars Sverige” från 1941, skriver kulturhistorikern Gustaf Näfström om Smörjtallen i Sörbo:

”Denna form av pånyttfödelse står nära den så kallade jorddragningen, vid vilken ”de underjordiska” övertagit trädets roll av jordemoder. Man gräver en liten tunnel i en jordkulle eller dikeskant, och genom denna tunnel dras barnet nio gånger motsols och med huvudet före.”

Jorddragning, som även kallas smörjning, är närbesläktad med traditionen att sätta värk i tallar. Dragningen ansågs bland annat kunna bota engelska sjukan och epilepsi. Genom att dra barnet genom en hålighet i jorden eller ett träd under en viss tid på dygnet, trodde man att barnet kom ut på andra sidan som nyfödd och fri från sjukdom. Jorddragningar är belagda fram till början av 1900-talet.

Värktallarna ansågs, som namnet antyder, kunna bota olika typer av värk. Principen bakom ”behandlingen” varierarade och kunde ha lokala variationer. Den gick i grunden ut på att man tog en sticka från trädet, eller en spik, och borrade hål i barken. Sedan petade man på det som värkte, till exempel tanden, och satte sedan fast stickan eller spiken i trädet. Eller så kunde hål i barken smörjas med var eller blod från den sjuke. På så sätt trodde man att det onda kunde överföras (sättas) från människa till tallen.

Tvillingtall år 1919. Fotograf: Jon Svensson/Länsmuseet Gävleborg

Runt om i bygderna står det fortfarande tallar, där minnet av dess magiska egenskaper har levt kvar till våra dagar.

I Fornlämningsregistret klassas dessa tallar ibland som naturföremål med tradition. Och det finns förhållandevis många kvar. Att dessa tallar har undgått avverkning beror sannolikt på en uppfattning, om att den som fäller dessa tallar ska drabbas av all värk som satts i trädet genom århundraden.

Tallar växer i regel på avstånd från varandra. Men i mycket sällsynta fall kan tallar, som stått tätt intill varandra i hundratals år, växa samman med en gren.

På vissa håll går dessa förmaningar ännu längre och varnar för olika väsen som tagit tallarna i besittning. Ett exempel är trolltallen i Junsele, i vilken en trollkarl med brustet hjärta tog sin flykt in i och sedan dess är trädets beskyddare. Den som fäller tallen ska själv drabbas av sågen, enligt sägnen.

En sökning på ”trolltall” i Ortnamnsregistret gav tjugoen träffar.

När dessa magiska tallar ändå faller, antingen av ålder eller för att de står i vägen för exploateringar, är det inte ovanligt att stammarna bevaras som minnesmärken. Så är fallet med hembygdsmuseet Erikskulle, som Sverigereportage tidigare skrivit om, där stammen från en tvillingtall har tagits till vara och monterats på handelsbodens vägg.

Tvillingtallar vid Erikskulle.

I närheten av Siglavjs på Gotland finns, enligt Fornlämningsregistret, en värktall med upptagna hål i barken. Hålen är, enligt registret,1-4 centimeter stora.

På andra håll har man även funnit spår av spikar som satts i barken dessa på dessa tallar.

Hålen som nämns i fornlämningsregistret är lika intressanta som förbisedda spår, av denna urgamla träddyrkan. Hålen, som i vissa tallar är relativt nyupptagna, vittnar om att delar av seden att sätta värk i tallar, lever kvar idag.

Någon forskning på området finns inte och källmaterialet är så fragmentariskt att det egentligen inte går att dra några konkreta slutsatser. I och med att tallens bark växer och förändras så är det inte fråga om allt för gamla hål.

På vissa platser hålls seden att borra hål i barken på gamla tallar levande. Detta är sannolikt en kvarleva från traditionen med värktallar, där allmogen borrade hål som sedan smordes med var eller blod från den sjuke. Bilden är tagen vid det vägskäl i Roslagen, där artikelförfattaren som barn hörde talas om borrhål i tallar. Hålet är som bredast 4 centimeter i diameter.

I undertecknads barndoms somrar stod det en stor tall vid ett vägskäl, där bussen och glassbilen stannade, en bit från sommarstugan. I tallen fanns runda hål med olika storlek, som enligt lokala berättelser hade borrats med grenar. Utan att veta varför gjorde vi ungar likadant.

Man tog en pinne, höll den trubbiga änden mot barken, tryckte och snurrade pinnen fram och tillbaka mellan handflatorna. Ganska snabbt uppstod hål av friktionen i den tjocka barken. Borrändan på pinnen slets ner och blev spetsig i takt med att den letade sig in i barken. Denna process ger mycket typiska, koniska håligheter. Längst in bildas ofta en liten hålighet som ser ut som spikhål – efter pinnens smala spets.

Dessa borrhål har utseendemässigt stora likheter med skålgropar – den vanligaste typen av hällristningar från bronsåldern. Skålgropar, som även kallas älvkvarnar, förekommer i sällsynta fall även på vertikala bergsytor.

Skålgrop eller älvkvarn på vertikalt bergsrygg vid Vidbo strax norr om Arlanda flygplats. Lokalen, som även rymmer skålgropar på horisontella ytor, är inte registrerad. Notera likheten med det borrade hålet i barken, högre upp i reportaget.

Inom allmogen i Uppland och närliggande landskap, fanns under historisk tid en tradition om att offra till älvorna i älvkvarnar. Dessa offer, som är belagda ända in på 1900-talet, kunde bestå av att man lade mynt eller nålar i älvkvarnarna – eller smorde in dem med fett. Det finns även belägg för offer av dockor, gjorda av tyg från en sjuk persons kläder, i älvkvarnar – för att personen skulle tillfriskna. Om detta berättas det i boken ”Svensk forntro och folksed i ord och bild” från 1929.

För en tid sedan stannade undertecknad vid min barndoms tall i samband med ett tjänsteärende. Till min förvåning fanns det relativt nyborrade hål i barken på den gamla tallen – som är minst 300 år gammal.

Uppenbart lever den tradition, som undertecknad hörde talas om för 40 år sedan, kvar. Men att dessa borrningar sannolikt är kopplad till en hednisk naturdyrkan, är det nog få utövare som känner till idag.