Den 22 april år 1765 fick blomsterkungen Carl von Linné ett brev med växtfrön från Kamchatka i Sibirien. Fröna visade sig tillhöra en för vetenskapen då okänd växt – sibirisk nunneört. Nu i maj blommar den i slottsträdgårdar och kyrkogårdar i Stockholmstrakten.
Text och foto: Jens Flyckt.
Erik Laxman var en av Linnés många lärjungar som gav sig ut på långa upptäcktsresor världen över, och som skickade hem frön och berättelser från världens alla håll till sin läromästare i Uppsala. Mest känd är Laxman för sin kartläggning av sibiriens fauna.
Linné hade bett Laxman att samla in och skicka hem frön av löjtnantshjärta, som då var okänd i Sverige. Han förespådde att löjtnantshjärtat skulle bli populär i svenska trädgårdar. Och frön kom det, men från en helt annan växt, skulle det visa sig.
Sibirisk nunneört är ett biologiskt kulturminne som kom till Sverige som frön på 1760-talet, tack vare ett misstag som en av Carl von Linnés lärjungar gjorde i Kamchatka i Sibirien. En av flera platser där den har förvildat sig är Danderyds kyrka, där bilden är tagen.
I ett brev från juli 1765 skriver Linné entusiastiskt om hur fröna från vad han trodde var löjtnantshjärta, grodde i mullbänken på hans gård Hammarby utanför Uppsala.
”Fumaria spectabilis, som aldrig warit i Europa, hwars frö jag fick från Camtschacca i wåras, har nu ett stånd nyss upkommit af frön; flere wänta wij; hon moste tola wåra wintrar, då hon wähl blifver i Sverige den allmännaste för sine skiöne blommor” skrev Carl von Linné.
Fumaria spectabilis är det latinska namn som Linné gav växten löjtnantshjärta.
På 1760-talet trodde Carl von Linné att han fått frön av löjtnantshjärta, som då inte fanns i Europa. Linné var övertygad om att löjtnantshjärta skulle bli en populär trädgårdsväxt, vilket den mycket riktigt blev.
Linné blev nog rejält överraskad när fröna visade sig vara en för vetenskapen okänd art – sibirisk nunneört.
Carl von Linné fortsatte att odla sibirisk nunneört i Uppsala. Redan på 1820-talet nämns den som förvildad på några platser, bland annat Haga slott i Stockholm. Den odlas fortfarande och förekommer sällsynt, som förvildad, på kyrkogårdar och herrgårdar i Stockholmstrakten.
Två mörka skuggor kommer sakta glidandes in på den grunda dybottnen. Solen speglar i vattnet, där några gula svärdsliljors gröna blad börjar titta upp ur sin vinterdvala.
Text och foto: Jens Flyckt
Det är två gäddor, en hona och en hane. Hur mycket de väger är svårt att avgöra. Men den stora gäddan, som är en hona, är stor – över en meter lång. Hanen ser betydligt mindre ut, trots att även han är stor.
Stundtals rör de sig på så grunt vatten att deras ryggfenor sticker upp ur utan.
Det är gäddlek då gäddan lägger sin rom på översvämmade stränder. De båda gäddorna står stilla för en stund, i soldiset mellan ytan och bottnen, sedan exploderar vattnet och de är borta.
Natten den 2 januari inträffade ett väderfenomen över Uppland – en månhalo. Det finns flera typer av halofenomen. De flesta inträffar när solen lyser på iskristaller i atmosfären under dagtid.
Uppland 2 januari 2020. Månhalo uppstår när ljuset från månen träffar iskristaller i atmosfären.
Ibland kan även ljuset från månen vara tillräckligt för att en halo ska uppstå nattetid, enligt SMHI. Fenomenet syns sällan, men är ändå ganska vanligt. Vid tillfället då denna bild tog var klockan om 00.30. Det var vid fototillfället vindstilla och temperaturen låg på minus 0,5.
Men månhalos är egentligen inte ovanliga. Undersökningar som gjordes under sju år i mitten av 1800-talet, visade att 123 stycken månhalos hade bildats.
Halo är ett samlingsnamn på flera närbesläktade väderfenomen.Ibland kan så kallade bimånar uppstå, på samma sätt som bisolar uppstår runt solhalos.
Vädersol är ett annat närbesläktat halofenomen. I april år 1520 bildades en vädersol över Stockholm, vilket finns dokumenterad i Vädersolstavlan, som målades av den dåtida historikern Olaus Petri.
Detalj ur Vädertavlan från 1520 där vädersolar, ett halofenomen, är avbildade.
I norra Jämtland, inte långt från Geddede, har vattnet från det 42 meter höga Hällingsåfallet letat sig ner genom berggrunden i miljontals år och bildat en unik kanjon. Det är en häpnadsväckande och dramatiskt vacker plats – men även världens mest björntäta område.
Text och foto: Jens Flyckt
Det dånar och luften är fuktig. Så länge vattnet inte fryser bildar fallet en ständig dimma, så kallad forsdimma, med flera regnbågar. Vattnet kommer från Hällingsån, som rinner upp i Hotagen – ett fjällnära naturreservat som är nästan lika stort som Öland. Hällingsåfallet, som inte är reglerat av människohand, bildar nedströms en 800 meter lång kanjon där vattnet forsar fram. Därefter letar sig vattnet ner den tre kilometer långa sträckan till sjön Hetögeln
Hällingsåfallet i norra Jämtland. Notera regnbågen som uppstår i forsdimma – som i sin tur skapar förutsättningar för en rad ovanliga arter – bland annat akut hotade lavar.
Hällingsåfallet är en populärt besöksmål. Många turister som färdas längs Vildmarksvägen via Stekenjokk brukar göra en avstickare till Hällingsåfallet, enligt Länsstyrelsen i Jämtlands län.
Redan i början av 1900-talet började platsen bli ett populärt turistmål. Men då saknades vägar på land och färden upp via det 160 kilometer långa sjösystemet, som Hetögeln ingår i, var krävande. Från Hetögeln fick turisterna gå de tre kilometrarna upp till fallet.
Men långt innan de första turisterna kom åkandes med båt, bodde det jägare i området. Runt Hetögelns stränder finns flera kända stenåldersboplatser. Typiskt för dessa förhistoriska lämningar är stenar som spruckit av värme, avfall från tillverkning av stenredskap och även färdiga vapen och verktyg av bland annat skiffer.
Hällingsåfallets vatten rinner ut insjön Hetögeln, som ligger i Strömsunds kommun. Det är världens mest björntäta skogsområde. Här jagade stenåldersmänniskor redan för femtusen år sedan.
Hällingsåfallet är sedan 1971 naturreservat. Tack vare sin säregna natur och fuktiga miljö har fallet och intilliggande mark ett högt naturvärde med hög artrikedom.
Trakterna runt Hällingsåfallet, Hetögeln och ner mot tätorten Strömsund är inte bara Sveriges mest björntäta område. Faktum är att det är världens björntätaste skogsområde med hela 0,3 brunbjörnar per 1000 hektar. Överallt syns spåren från björna som lufsat längs de mjuka strandkanterna.
Betydligt mer sällsynt är då den håriga skrovlaven. Den är akut hotad och har enbart påträffats på åtta platser i Sverige. En av dessa platser är Hällingsåfallet där forsdimma skapar de förutsättningar som laven behöver.
På grund av att de flesta svenska forsar och vattenfall har torrlagts i samband med kraftverksutbyggnader är forsdimma numera ett sällsynt fenomen (reds,anm.)
Sommarkväll vid den jämtländska sjön Hetögelns strand. Det här är en av Sveriges vackraste platser. Men det är även brunbjörnarnas rike.
I Häverö, knappt en mil från den uppländska orten Hallstavik, ligger Markdalskyrkan – som inte är en kyrka.
Text och foto: Jens Flyckt
För cirka 11 000 år sedan lämnade den senaste inlandsisen två stora flyttblock efter sig, i Markdal i Häverö. Platsen ligger idag i en hagmark intill landsvägen.
Markdalskyrkan består av två flyttblock, med en tunnel, som den senaste inlandsisen lämnade kvar, Med lite fantasi kan man föreställa sig att den del som tynger ner det mindre blocket, liknar ett djurhuvud med öga och mun.
Det större blocket, som är närmare två meter högt, hamnade på det mindre blocket. Där emellan bildades ett valvliknande utrymme – en tunnel. Så har de bägge flyttblocken legat sedan en mycket avlägsen forntid.
Denna besynnerliga och slumpmässiga naturformation har i folkmun fått namnet Markdalskyrkan.
Att stora flyttblock har namn är inte ovanligt. Namnen är i regel präglade av blockens utseende, av händelser som inträffat på platsen, sägner eller sagor.
Markdalskyrkan är, trots att den fysiskt sett inte har något med mänsklig verksamhet att göra, en registrerad fornlämning. Det är själva berättartraditionen, som bygger på att folk sedan länge jämfört stenblocken med en kyrka, som är själva fornlämningen.
I nordisk mytologi går en bro mellan jorden till Asgård – asagudarnas borg i världens mitt. Där finns flera stora hallar, bland annat Valhall, där Oden tar emot stupade krigare.
Bron beskrivs som trefärgad och flammande.
Enligt historikern Åke Hultkrantz identifieras Bifrost med regnbågen, alternativt med Vintergatan.
Asagudarna rider över Bifrost när de ska till domplatsen som ligger under världsträdet Ygdrasill, längs vars stam ekorren Ratatosk klättrar.
Lilla Karlsö utanför Gotlands västkust träder fram ur morgondimman. Ön blev naturreservat 1958. Den ägs och förvaltas av Svenska Naturskyddsföreningen.
Lilla Karlsö är en magisk plats – även på avstånd. När man står där på den gotländska, karga stranden är det omöjligt att inte fästa blicken på ön. Den är en magnet som tvingar blickarna till sig – trots att den ligger tre kilometer ut till havs. Det är omöjligt att inte titta dit ut. Bilden fastnar i minnet. Dröjer sig kvar, länge och blir hängande i minnenas galleri.
För 400 miljoner år sedan var Lilla Karlsö botten på ett tropiskt hav där det kryllade av liv. Denna botten blev med tiden den kalksten som Gotlands berggrund är uppbyggd av.
Idag är Lilla Karlsö naturreservat och en av Sveriges viktigaste fågelöar.
Även ur mänskligt perspektiv är Lilla Karlsö en urgammal plats. Runt ön finns rösen, skeppssättningar och gravar som går tillbaka till bronsålder – det vill säga årtusendena före Kristi födelse.
Men redan under äldre stenålder bodde det folk i området. Alldeles i närheten, på Gotlands västra strand, igger Ajvideboplatsen. Där bosatte sig jägare och samlare för 7000 år sedan.
Då som nu stod man säkert bland vindpinade tallar på stranden, kände doften av havsblöt kalksten och lukten från ruttnande tång, lyssnade på vågorna och fastnade med blicken på Lilla Karlsö, vars platta silhuett tycks flyta på havet – likt en hägring mellan nutid och forntid.
Den är aggressiv, har kraftiga käkar och livnär sig på mördarsniglar. Det här är trädgårdarnas dolda försvarare – leopardsnigeln.
Text och foto: Jens Flyckt
Den fläckiga leopardsnigeln, som även kallas för pantersnigel, misstas ibland för mördarsnigel och dödas. Men om man som trädgårdsägare vill bli av med mördarsniglarna, då ska man hålla sig väl med dess fläckiga släkting. Leopardsnigeln äter nämligen mördarsniglar.
En leopardsnigeln på jakt i en uppländsk trädgård.
Det råder dock en viss oenighet om huruvida leopardsnigeln enbart äter mördarsnigelns ägg, eller om den även angriper vuxna sniglar.
I likhet med den spanska skogssnigeln, även kallad mördarsnigel, hör inte heller leopardsnigeln hemma i den svenska faunan. Bägge arterna har kommit hit med jord och plantor från Europa.
Med till skillnad mot mördarsnigeln så gör inte leopardsnigeln någon skada i våra trädgårdar – snarare tvärt om.
Växten taklök har en lång historia inom svensk folktro. Som medicinalväxt har den använts sedan medeltiden. Men taklöken har även skyddad slott och koja mot olycka i närmare tusen år.
Text och foto: Jens Flyckt
Denna speciella växt kommer ursprungligen från södra och centrala Europas bergstrakter. Till Sverige kom den troligen under medeltiden. InSverige nämns första gången i skrift år 1677.
Taklöken, med sina typiska bladrosetter och i övrigt säregna utseende, kan ibland hittas vid gamla kulturmiljöer, som torp, kloster och medeltida kyrkogårdsmurar. En gång i tiden växte den på var och varannat tak. Men numera syns den allt sällan.
Taklök, som ännu inte slagit ut, med sina typiska bladrosetter vid 1300-talskyrkan i Ununge i Uppland.
I Sverige har taklöken en lång tradition som medicinalväxt, men även inom nutida alternativmedicinen spelar den en roll. Ett exempel är dess växtsaft som kan användas mot brännsår och insektsbett. Den innehåller även ämnen som är urindrivande och kramplösande.
Enligt sägnen var det en grekisk gud som skapade taklöken åt människorna, som skydd mot blixten. I vissa delar av Sverige har taklöken kallats för Tore-skägg, vilket lär anknyta till asaguden Tor som på sin färd över himlen skapade åska och blixtar.
Sedan mycket gammalt är det brukligt att plantera taklök på taken, som skydd mot onda krafter och annat otyg; men även som skydd mot åska, blixtnedslag och brand. Dess latinska namn är Sempervivum tectorum, vilket betyder ”alltid levande” och ”växer på tak”.
En människa kan bli hundra år. Kvilleken i Kvills naturreservat utanför Vimmerby i Småland är tio långa människoliv gammal. Men den tusenåriga eken, som växt på platsen sedan vikingatiden, kämpar nu för sin överlevnad.
Text och foto: Jens Flyckt
Kvillekens, eller Rumskullaeken som den även kallas för, exakta ålder är inte fastställd. Att räkna dess årsringar är inte möjligt i och med att den är ihålig. På 1930-talet kom man fram till att den då var närmare 950 år gammal. Det innebär att den grodde på vikingatiden, ungefär samtidigt som staden Sigtuna grundades av kung Erik Segersäll. Det skedde cirka tre hundra år innan digerdöden kom till Sverige och sexhundra år innan regalskeppet Vasa sjönk.
Kvillekens omgivande kulturlandskap, med stigar och hålvägar som slingrar sig fram förbi odlingsrösen, fossila åkrar och gärdesgårdar, är en sällsam påminnelse om hur ett småskaligt jordbrukslandskap såg ut i tidernas begynnelse.
-Redan på 1700-talet var Kvilleeken gammal och ihålig. Då användes den ihåliga stammen som redskapsförråd, säger Jerry Svensson från länsstyrelsen i Kalmar län.
Jerry Svensson.
Första gången Kvilleken beskrevs i text var år 1772 i häradsfogden Magnus Gabriel Craelius verk, Försök till ett landskaps beskrivning:
”…och finnes wäl ännu några som äro äldre, ibland hwilka en som ännu är färsk och står på Lieutnants bostället Norra Qvills ägor, är märkvärdig, emedan densamma är 22 alnar omkring bålen; hon är nu ihålig; och jag har själf åttonde, stått inuti henne…”
Idag är området en sevärdhet som lockar långväga besökare. 20 000 personer besöker varje år den gamla jätten där den står, omgiven av ett ålderdomligt jordbrukslandskap.
Jerry Svensson berättar att det inte enbart är svenskar som är intresserade, utan att Kvilleken även lockar utländska besökare, bland annat från Tyskland. Oavsett varifrån besökarna kommer så är det få som inte blir berörda av den gamla jätten.
Varje år besöker 20 000 personer Kvilleken.
– Besökare kommer till insikt över att detta träd har stått här långt innan de föddes och att det kommer stå kvar här långt efter att dagens generationer är borta. Det ger en insikt om livet, säger Jerry Svensson
År 2008 bildades ett 29 hektar stort naturreservat runt Kvilleken. I området finns även andra biologiskt värdefulla lövträd som är växtplats för flera ovanliga lavar, bland annat gulpudrad spiklav och almlav. De ålderdomliga hag- och ängsmarkerna har hävdats under hundratals år kanske tusentals, och har därför stora botaniska värden. Där finns även ett rikt insektsliv.
Bastardsvärmare.Artrik vägkant i Kvills naturreservat.
De senaste åtta åren har ekens hälsa vacklat. Grenarna blev bladlösa och alla trodde det var slut. Men den gamla jätten visade sig ha tillräckligt med liv kvar för att sätta löv på en gren. Så har det varit de senaste tre åren.
År 2012 bildades ett nationellt expertråd för att rädda Kvilleken.
Ännu lever den urgamla och mytomspunna Kvilleken – om än med en grön gren.
Expertgruppen kom bland annat fram till att den gamla eken var angripen av ekvecklarlarver, en fjärilslarv som äter eklöv. Som det inte vore nog så var den även angripen av svampen mjöldagg. De visade sig även att Kvilleken hade för lite finrötter, som är en förutsättning för att trädet ska kunna ta upp vatten ur marken.
-Problemen beror dels på ett järnband som på 1960-talet monterades runt eken, för att hindra den från att fläkas. Det har sannolikt påverkat trädets näringstillförsel. Det bandet klipptes av 2005 i samband med ett sabotage. När man sedan satte tillbaka ett nytt stödjande förband så gjordes det för hårt, säger han.
Vajerkonstruktionen som ersatte det tidigare stålbandet som skadade Kvilleken. Den nuvarande vajerkonstruktionen, vars syfte är att eken fläks, skadar inte trädet.
Han berättar att delar av ekens krona besprutades 2013 och 2014 med ett särskilt ekologiskt algextrakt för att skapa förutsättningar för bättre lövtillväxt, som i sin tur ska generera mer kolhydrater till finrötterna
-Finrötterna främjades genom att man lade ut ett lager lövvedsflis på marken, så kallad mulchning. Detta lager skulle vid nedbrytning sakta avge näring till finrötterna som behövde bli fler för att trädet skulle kunna ta upp mer vatten och näring till kronan. Ingen bearbetning skedde således i marken. Ingen besprutning har heller skett mot ekvecklarlarv eller mjöldagg, förklarade Jerry Svensson.
Är det helt omöjligt att Kvilleken återhämtar sig?
-Ja. Vi har konstaterat att vidtagna åtgärdar för att förbättra hälsan på trädet misslyckats. Att få tillbaka ett kronverk på nytt i stora delar av kronan som innan problemen upptäcktes 2012, är inte möjligt då grenarna dött ut och barken ramlat av. Däremot kämpar vi för att den delen som ännu lever skall försätta göra så genom bevattning vid behov. Inga andra metoder som vi känner till har bedömts aktuella att kunna använda sig av, säger han.
Men ännu lever Kvilleken, en levande fornlämning, även om den bara har en grön gren kvar. Om den ska gäcka döden även nästa vår, år 2021, återstår att se. För Jerry Svensson, som redan som barn besökte eken och har jobbat med den länge, är det en sorglig upplevelse
– Varje vår går jag och letar efter knoppar på den. Kvilleken slår ut senarer än andra ekar i området, säger Jerry Svensson.
Den vår som inga gröna löv längre slår ut börjar en ny epok för Kvilleken. Den kommer stå kvar länge som ett monument, omgiven av sina hagmarker. Dess döda ved kommer sakta brytas ner och vara skafferi och barnkammare för insekter, svampar, lavar, fåglar, däggdjur etc i hundratals år framöver. Och i näringen från den en gång så väldiga Kvilleken, kommer kommer om hundratals år nya ekplantor att gro och sträcka sina gröna grenar mot skyn.
Sverigereportage 