Korta sommarliv i vägrenen

Så här års är naturen en stor barnkammare med tusentals djurungar som på egen hand börjar upptäcka världen. Men det är på många sätt en farlig värld de ger sig ut i.


Text och foto: Jens Flyckt

Krönika. Räven är ett av världens mest spridda rovdjur. Det är en opportunist som spritt sig över stora delar världen, från svenska skogar, Europa, Nordafrika och till Sudan. Men lika listig som den vuxna räven är, lika dumdristiga är de oerfarna valparna som i juni/juli börjar lämna grytet för att själva upptäcka världen.

I mars – april föder rävtiken sina valpar i grytet – som kan vara beläget under stenblock, husgrunder eller i sandiga backar. Vid juni/juli börjar börjar rävvalparna att ge sig ut på egen hand.

Den vuxna räven har många utvecklade sinnen – vilka gett den ryckte om sig att vara listig. Men det har inte valparna som ännu inte har lärt sig vad som är farligt. Det är en kunskap som kräver erfarenhet.

Vissa valpar går en säker död till mötes efter att folk börjar mata dem, vilket gör dem halvtama. Tama rävar utvecklar ofta ett närgående beteende som vuxna, som inte uppfattas vårt samhälle. Resultatet blir i regel att de skjuts.

Andra rävvalpar dödas av lösspringande hundar. Men en stor antal dödas i trafiken.

Människans bilvägar verkar ha en särskild dragningskraft hos de nyfikna rävvalpar. Ofta kan de i den tidiga, dimhöljda sommarmorgonen ses sitta mitt på eller intill vägen. Stannar man en halvmeter från dem, vevar ner rutan och ryter för att skrämma bort dem, då händer ingenting. De sitter kvar, tittar förvånat upp och lägger sina huvuden på sned

Men det är ett beteende som rävvalparna betalar ett högt pris för. Många av dem blir överkörda. Många dör omedelbart. Andra skadas och går en långsam död till mötes. Till skillnad mot till exempel rådjur, vildsvin och björn har bilisten ingen skyldighet att anmäla en påkörd räv till polisen. Räven har i juridisk mening låg status som vilt – ett öde den över delar med bland annat grävlingen och haren.

Och väldigt få är sannolikt de bilister som ens stannar när de kört över en räv, elller kontaktar polisen som i sin tur kan skicka ut eftersöksjägare.

Överallt, på vallar, i gläntor och på vägar springer rävvalparna runt. Och många av dem blir inte mer än korta sommarliv.

Svamp med sprängkraft

Vägchampinjonen har en märklig förmåga att dyka upp på alla möjliga och omöjliga platser. Namnet skvallrar om att den ofta växer vid vägar – där den kan orsaka stora skador.

Text och foto: Jens Flyckt

Likt en kapsel med en mystisk organism, som länge väntat nere i marken, bryter sig vägchampinjonen plötsligt upp genom vägrenen. Än så länge håller den sig inom vägrenen. Men det är bara en tidsfråga innan mycelet, som är svampens rötter, letar sig in under asfalten – och sakta spränger sönder den svarta beläggningen.

Plötsligt bryter sig vägchampinjonerna upp genom vägrenen.

Att svampar letar sig upp genom hårdgjorda ytor sker ofta. Men vägchampinjonen är något av svampvärldens värsting när det gäller att förstöra vägar, parkeringar och rabatter.

Som matsvamp är vägchampinjonen inte att rekommendera. Dels innehåller den cancerframkallande ämnen. Men framför allt är svampen olämplig att äta i och med att den ofta växer på platser med tungmetaller och andra föroreningar.

Kättingen och granen

De har kamperat ihop länge – granen och kättingen. Så lång tid har gått att ingen längre minns vem som var här först. Hit kommer numera få, med undantag från någon enstaka jägare.

Text och foto: Jens Flyckt

För de flesta nutidsmänniskor är detta en främmande och skrämmande värld – långt bortom smarta mobiltelefoner, snabbmat och toalettpapper.

Kättingen är grov, men ändå bitvis illa medtagen efter alla dessa år under årstidens växlingar. Bitvis är det som om något tagit stora tuggor ur länkarna av rostbrunt järn.

Hade det inte varit för granen, som sakta men säkert lyft upp den med sina rötter från mossan, så hade fukt och rost för länge sedan förgjort kättingen.

Den omkringliggande granskogen är bitvis grov. Här, i ett enormt plockepinn av fallna och knappt stående barrträd, ropar spillkråkan. Här jagar mården ekorre om nätterna och väl upptrampade viltstigar vittnar om att ett stort antal vildsvin rör sig här efter att de daglevande djuren bidat skymning.

Men skogen är inte så gammal som man kan tro. Den är knappt hundra år. I början av 1900-talet var detta bottnen på en ganska stor och grund sjö. Då var sjön fortfarande farbar med roddbåt.

På bronsåldern, för 4000 år sedan, var sjön en del i ett större sjösystem som då var en viktig transportled. Men sjön hade även en annan, djupare betydelse för de människor som då bodde på höjderna runt sjön.

Runt sekelskiftet 1800/1900 inleddes flera dikesföretag för att sänka sjöns vattennivå och på så sätt frigöra värdefull odlingsmark. Så när vattnet var borta kunde gräs, buskar, träd och annan vegetation inleda ett hitintills obesegrat segertåg över den blottade bottnen av svartmyllan, eller kärrtorv som det även kallas för. Den mörka färgen kommer från multnat organiskt material som genom årtusendena fallit ner på bottnen.

En gran kan bli 9500 år gammal. Så gammal är åtminstone den unika granen på Fulufjället i Dalarna. I mer normala fall blir granen sällan äldre än 200 år. I fuktiga miljöer, som gamla sjöbottnar med svartmylla där marken alltid är blöt, blir de sällan över 100 år innan röta, insekter och hackspettar blir deras fall.

Granar kommer falla, förmultna och försvinna. I veden från fallna jättar kommer nya granar att gro, växa upp och sträcka sig mot skyn som sina förfäder gjorde. Och under mossan vilar en ständig påminnelse om att allt som lämnas eller glöms kvar i denna värld, oavsett om det är offrade föremål från bronsåldern eller kättingar som glömts kvar i timmerskogen, tids nog alltid blir en del av torvens tidlösa mylla.

Bäverland

Först utrotad på 1800-talet genom hänsynslös jakt. Men nu är bävern tillbaka. Uppemot 100 000 exemplar beräknas den svenska populationen till. I Uppland finns numera bävern i varje vattendrag – från sjöar som Mälaren till större diken.

Älgparad


Bilden. På många håll i Mälardalen är älgen numera sällsynt. Det är ovanligt att man ser enskilda älgar. Att få se tio älgar komma vandrandes på rad hör därför till det ännu mer ovanliga.

Älgarna kom ut från en ekbacke, följde en å och försvann sedan in i en björksumpskog.

Den mystiska pipkraken

Text och foto: Jens Flyckt

Under de kalla årstiderna kan man i skogsmarker, diken etc se strängformade iskristaller som skjuter upp ur jorden. Fenomenet heter pipkrake.

Pipkrake, eller strängis som det även kallas, bildas i lätta jordarter med hög kapilärverkan. Förutsättningarna för att detta ska kunna ske är att markens ytskikt har minusgrader och jorden längre ner har plusgrader. Det förutsätter även att det finns vatten som kan transporteras i de ytliga jordlagerna.

Pipkrake.

En typisk miljö där pipkrake kan uppstå är diken intill en skogsväg, där solen värmer upp den frusna marken. Fenomenet kan i sin tur orsaka så kallad uppfrysning, vilket innebär att stenar, markkablar, pålar, trädplantor och andra föremål skjuts upp ur marken. Särskilt i vägbanor kan pipkraken orsaka stora skador.
Det lustiga namnet lär fenomenet fått av botanisten Henrik Hesselman år 1907. Pipkrake är en sammansättning av två ord: pipa och krake. Krake är ett flera hundra år gammalt svenskt ord som syftar på en plan yta med ett tunt, ojämnt istäcke. Det ska inte blandas ihop med ”Kraken” som i den skandinaviska sjömanstraditionen är ett sjömonster – en enorm åtta- eller tioarmad bläckfisk och som angriper skepp till havs.

Smältande iskalla juveler

Text och foto: Jens Flyckt

”Inget underverk är större än det minsta” sade Blomsterkungen Carl von Linné när han på ålderns höst betraktade den natur som han hade ägnat hela sitt liv till att beskriva och systematisera.

Och så är det. Överallt finns dessa små underverk, bara man tar sig tid att stanna upp och titta riktigt nära. Som i en bäckravin där morgonens vårsol tinar vattnet som frös under natten.  

Fotat i bäckravid vid Lilla Ulvfjärden, Bålsta.