Text och foto: Jens Flyckt

Under de kalla årstiderna kan man i skogsmarker, diken etc se strängformade iskristaller som skjuter upp ur jorden. Fenomenet heter pipkrake.

Pipkrake, eller strängis som det även kallas, bildas i lätta jordarter med hög kapilärverkan. Förutsättningarna för att detta ska kunna ske är att markens ytskikt har minusgrader och jorden längre ner har plusgrader. Det förutsätter även att det finns vatten som kan transporteras i de ytliga jordlagerna.

En typisk miljö där pipkrake kan uppstå är diken intill en skogsväg, där solen värmer upp den frusna marken. Fenomenet kan i sin tur orsaka så kallad uppfrysning, vilket innebär att stenar, markkablar, pålar, trädplantor och andra föremål skjuts upp ur marken. Särskilt i vägbanor kan pipkraken orsaka stora skador.
Det lustiga namnet lär fenomenet fått av botanisten Henrik Hesselman år 1907. Pipkrake är en sammansättning av två ord: pipa och krake. Krake är ett flera hundra år gammalt svenskt ord som syftar på en plan yta med ett tunt, ojämnt istäcke. Det ska inte blandas ihop med ”Kraken” som i den skandinaviska sjömanstraditionen är ett sjömonster – en enorm åtta- eller tioarmad bläckfisk och som angriper skepp till havs.