Knivstabon Peter Hallbergs veteranbil är inte lik någon annan – det är en Ford likbil från 1938, som byggdes i ett exemplar i den uppländska orten Östhammar. Numera har likkistan fått ge plats åt en säng för övernattning vid olika bilträffar.
Text och foto: Jens Flyckt
Det var den lokala begravningsentreprenören i Östhammar som 1938 beställde en ny likbil.
-Det är en udda bil i och med att den enbart är byggd i ett exemplar. När den levererades från Fordfabriken till Östhammar, så bestod den enbart av chassit, bakskärmar, framskärmar, vindruta och drivlina. Karossen byggdes av Östhammars bilcentral, säger Peter Hallberg och parkerar framför den byggnad i Östhammar där hans bil byggdes för 80 år sedan.
80 år efter att Peter Hallbergs Ford-likbil byggdes var den tillbaka utanför de tidigare verkstadslokalerna i Östhammar.
Idag är det trafikskola i de gamla verkstadslokalerna. Men byggnaden ser ungefär likadan ut nu som då.
Likbilen var i tjänst i närmare 50 år i det lilla samhället och omgivande trakter.
– Mellan 1938 och 1947 användes den som likbil i Östhammar. Efter en renovering 1947 gick den sporadiskt som reservbil hos begravningsentreprenören. Det skedde ända in på 1980-talet och därefter såldes den. Det intressanta är att den aldrig varit undanställd, utan att den har rullat sedan 1938, säger Peter Hallberg.
Det är länge sedan det kördes likkistor i Peter Hallbergs Ford-likbil.
Peter Hellberg köpte likbilen 1998. Egentligen var det ett byte mot en Sugga – en Volvomodell från 1940-talet.
Likbilen är i stort sett i originalskick och utrustad med tidstypiska tillbehör som sidosökare. Motorn utbytt men är av originaltyp – en V8:a med sidventiler. Växellådan är treväxlad manuell.
Den pålitliga sidventilsmotorn var vanlig i bilar fram till 1950-talet, då den ersattes av toppventilsmotorn. En nackdel med sidventilsmotorn är att den är mindre effektiv. (reds.anm.)
-Motorblocket är nytt. Det gjöts 1974, säger Peter Hallberg.
Trots att det är länge sedan Peter Hallbergs likbil var i tjänst i Östhammar, så kommer vissa Östhammarsbor fortfarande ihåg den.
Det är länge sedan några lik kördes i Peters likbil. De stora sidofönstren, som är typiska för likbilar, är sedan länge igenlagda. Där kistan tidigare stod har Peter inrett utrymmet med sängstomme och förvaringsutrymmen. Där har han och sambon sovit många gånger i samband med resor till olika bilträffar runt om i landet.
-Det längsta jag åkt var till norska Halden. Det var år 2000 och när jag kom dit snöade det.
För övrigt används likbilen som en reklamplats för Peters företag.
På denna adress i centrala Östhammar var Forden hemmahörande i 50 år. Idag bor en av sönerna till den man som beställde Forden på adressen.
Peters likbil stor uppmärksamhet. Intresset för gamla likbilar, ambulanser och liknande fordon har ökat under senare år.
-Numera är det populärt med gamla likbilar. Men när jag köpte forden så var den ett känsligt ämne. Det var många som tyckte det var äckligt och läskigt. Då vågade jag knappt säga vad bilen hade använts till för att folk var så känsliga och lättkränkta, säger Peter Hallberg.
Tillbaka i det lilla kustsamhället Östhammar efter 80 år.
Trots att det är länge sedan Peter Hallbergs likbil var i tjänst och rullade i Östhammar, minns folk den fortfarande. I samband med att bilderna till detta reportage togs kom en man fram. Det var en av sönerna till den man som beställde forden 1938.
På Västerlånggatan i Gamla stan i Stockholm dyker plötsligt en högrest, mörk gestalt upp i snömodden. Det är Batman från förorten Haninge.
Text och foto: Jens Flyckt.
Vid löningshelgen händer det att Batman tar tunnelbanan från Haninge in till Stockholm. Där brukar han gå fram och tillbaka en stund och visa upp sig inför häpna turister och shoppare. Så har han gjort i över fem års tid.
Batman i Gamla stan i Stockholm.
Bakom latexdräkten, ansiktsmasken, kängorna och manteln, gömmer sig Eskil. Eller, jag menar, gömmer sig gör han verkligen inte.I Alla han möter reagerar. Många vill ta bilder.
– Kolla, Batman, ropar ropar en person som håller på att röja snö på hustaken.
Inte helt oväntat är Eskil, som utan sin utstyrsel är en helt vanlig person med ett vanligt jobb, ett stor Batmanfan. Han samlar på allt som har med den fladdermusinspirerade superhjälten att göra. Och så samlar han på Star Wars.
Dräkten har han sytt själv och han gillar uppmärksamheten.
Var det självklart att du skulle bli Batman?
-Ett tag var jag Darth Wader. Men Batman känns bättre. Det är mer jag, säger Eskil-Bstman och försvinner bland Gamla stans dunkla gränder.
Många ödehus tycks ha övergivits hastigt – från den ena dagen till den andra. Kvar står kaffekoppar och tallrikar från den sista frukosten på köksbordet. Målningsarbeten, fönsterrenoveringar och takomläggningar har bara stannat av och verktygen fallit till marken – som om någon plötsligt ledsnat.
Text och foto: Jens Flyckt
Inget hus/fastighet i Sverige är egentligen öde. Alla har de en ägare – någonstans. I detta fall är ägaren ett statligt företag, som tidigare var ett statligt verk. Det knuttimrade stugan är sannolikt en drängstuga eller undantag till den intilliggande ödegården.
Under många årtionden hyrde det statliga verket ut stugor i trakten. Hyrorna var närmast symboliska, men med krav att hyresgästerna gjorde en del underhållsarbeten.
Vissa stugor och hus underhölls, andra fick förfalla. Med åren blev det eftersatta underhållsarbetena så stora att stugorna inte längre var beboliga och de lämnades åt sina öden.
Denna stuga, med sin minst sagt oproportionerliga veranda med två märkliga dörrar, är ett exempel. Åldern på björken, som växer intill väggen, indikerar hur länge stugan har stått öde. I relativ modern tid tog någon upp ett fönster i timmerväggen. Knutarna är delvis målade med plastfärg, som binder fukten och får träet att ruttna. För varje höst letar sig lagerna med fuktiga löv sig upp för väggarna.
Någon började tillslut att laga det läckande tegeltaket – enbart för att inse att det var för sent. Kvar blev travar med takpannor i gräset.
I november 1939 anföll Sovjetunionen Finland och det militärt svaga Sverige mobiliserade för att försvara landets gränser. Idag är beredskapstidens år mer eller mindre bortglömda – i alla fall hos yngre generationer. Det här är berättelsen om min morfar – en av många tusen svenskar som låg inkallade i en tid då landet omringades av andra världskriget.
Text: Jens Flyckt
Till Norrtullsgatan i Stockholm kom den femte december 1939 brevbäraren med inkallelseordern till min morfar, Yngve Flyckt. Som i de flesta familjer vände kriget upp och ner på tillvaron.
”Edeborg på vakt”. Min morfar, Yngve Flyckt, fotograferade under den tid han låg förlagd runt om i Sverige under Beredskapstiden. Denna bild visar luftvärnsställning i Filipstad i april 1940.
Jag träffade honom aldrig. Han dog långt innan jag föddes. Men genom de böcker och artiklar han skrev och radioprogram han gjorde, har jag en bild av Yngve. Det är en bild av en konstnärssjäl, skribent, fågelskådare, pianist och författare.
I ett ärvt fotoalbum finns svartvita bilder han tog under början av den tid han låg inkallad. Det är bilder som jag länge har funderat över. De passar liksom inte in i min bild av honom. Med dessa bilder, lokalisering av några av de platser han låg förlagd vid och handlingar från Riksarkivet, träder en helt annan bild av honom fram – så långt från Mozarts pianokonserter och blomsterängarna vid sommartorpet i Finala i Roslagen som man kan komma.
Där sitter han, min morfar Yngve Flyckt, med välputsade kängor, hängslen, anteckningsbok i handen och småler. Vilka de andra personerna på bilden är framgår inte.
Beredskapsåren har med tiden fått ett gulligt skimmer över sig och där Ulla Billquist låt ”Min soldat” från 1940, ständigt ekar i bakgrunden. Men beredskapstiden, som sträckte sig från 1939 och fram till 1945, var allt annat än gullig. Även om det officiellt neutrala Sverige förskonades från invasion, så skördade kriget många offer på svensk mark och på vatten. Hotet var ständigt närvarande och listan på krigshandlingar mot Sverige under beredskapstiden kan göras lång. Här är några exempel:
* I maj 1940 dödades en svensk soldat i samband med att ett tyskt flygplan öppnade eld mot järnvägsstationen i Vassijaures. * 3 oktober 1940 bombade ett brittiskt plan Malmö. * 1940 och 1944 bombade Sovjetiskt flyg bland annat Pajala kyrkby, Stockholm, Södertälje och Strängnäs. * Mellan 1943-44 slog flera tyska robotar (V1och V2) över södra Sverige. * I april 1944 anfölls ett luftvärnsbatteri i Sövde av tyskt attackflyg. En svensk soldat dödades. Planet sköts ner och de två tyska besättningsmännen omkom. * I april 1945 sköt tyskt jaktflyg ner ett svenskt jaktplan utanför Sölvesborg. Den svenska piloten omkom. * Mellan 1939 och 1944 sänkte tyska och sovjetiska ubåtar ett stort antal svenska handelsfartyg, med man och allt. Ett exempel är M/F Luleå, som gick med malm i lasten mot Tyskland, och som den 11 juli 1942 sänktes av den sovjetiska ubåten S-7 på svenskt vatten, innanför tremilagränsen, utanför Kungsgrund, vilket resulterade att 8 sjömän omkom. De svenska vedettbåtarna HMS Snapphanen och HMS Jägaren fällde 26 sjunkbomber mot den Sovjetiska ubåten, som undkom.
För dem som blev kvar hemma väntade tider av osäkerhet, mörkläggning i rädsla för fiendens bombflyg, censur, ransonering av i stort sett allt och uppoffringar som dagens generationer knappast kan föreställa sig. Det var brist på det mesta och på restauranger serverades grävling och kråka.
”Frivillige Karlsson” på post vid finska gränsen vintern 1939. Notera skoöverdragen som skydd mot kylan.
Yngve föddes 1908 i jämtländska Brunflo. Värnplikten gjorde han 1928 på bland annat I5 – Jämtlands fältjägarregemente. Från inkallelsen till den finska gränsen i december 1939, så låg han mer eller mindre inkallad fram till 1943. Under hela beredskapstiden tillhörde han I5.
Fotoalbumet är fyllt med bilder på ringmärkning av småfåglar, växter, häckningsplatser i Liljanskogen i Stockholm, stränder och sommartorpet vid Finala på Björkö i Roslagen. Men från och med december 1939 försvinner alla civila motiv i albumet.
”Postavlösning vid Aavajärvibron”. På andra sidan bron i bakgrunden ligger Finland där vinterkriget rasade.
Istället är där enbart bilder med militära vintermotiv från trakterna runt Haparanda, Sangi och finska gränsen – där han låg förlagd. Avvajärvibron – som förbinder Sverige med Finland, förekommer på flera bilder. Bilderna visar lustält, olika förläggningar, postavlösningar, patrullering på skidor och skjutövningar är andra motiv.
Varken min morfars upplevelser eller hans bilder är unika. I många svenska hem finns det liknande berättelser och bilder från beredskapstidens år.
”Hemma hos jaktplutonen”. Det är 81 år sedan, nästan ett helt århundrande, sedan min morfar tog denna bild på sina kamrater, någonstans i närheten av den lilla orten Sangi vintern 1939. Personerna på bilden är sedan länge borta. Alla hade de liknande upplevelser från den tid då Sverige hotades av invasion från nästan alla väderstreck. Så här såg beredskapstiden ut – med grovt iordninggjorda förläggningar, långt från dem där hemma. Notera jordgolvet.
De så kallade krigsvintrarna, mellan 1939 och 1942, var ovanligt kalla i hela landet. Medeltemperaturen låg långt under det normala, vilket ställde till med stora problem, både i fält och det civila livet. 1942 sattes köldrekord i Wilhelmina med minus 53 grader.
En märklig detalj är att personerna på bilderna nästan alltid ler, även om de står med snö upp till midjan utanför något tält i den iskalla, norrländska naturen med fienden bara någon kilometer bort. Å andra sidan är bilderna, som ofta togs med enkel lådkameror, i regel för suddiga för skönja ansiktsdragen.
”På Sangiälvens strand” vårvintern 1939.”Lustälten i Björstorp”. Björktorps ligger i Kalix, någon mil norr om Sangi.
Efter 106 dagar, den 20 mars 1940, var det dags för muck och Yngve fick resa hem till familjen i Stockholm.
Men hemmavistelsen blev inte långvarig. Den nionde april 1940 anföll Tyskland Danmark och Norge. Den 13 april skickades Yngve till västra Värmland och gränstrakterna mot Norge. Men denna gång blev det betydlig färre bilder.
Min morfar, Yngve Flyckt, till vänster med m39-uniform, mausergevär m96 och patrongördel. Trots det ständiga hotet om krig, hård vinter, löss och alla andra prövningar som ett liv i fält innebär, så ser har märkbart nöjd ut. Vem mannen till höger är inte känt. Troligen är bilden tagen i samband med en skjutövningar på Sangiälven vårvintern 1939.
Var har låg förlagd är oklart. I albumet finns en bild där man blåser revelj utanför musikskolan i Ingesund i Arvika. Det förekommer även någon notering om Filipstad. Där finns bland annat en bild på luftvärn – en dubbelmonterad, vätskekyld kulspruta model 36. En suddig bild visar norska internerade soldater på marsch mot en matsal.
Den sista bilden han tog under beredskapstiden är från april 1940. Den verkar vara tagen i Gråbo i Västra Götaland. Under den bilden har han skrivit: ’Gråbo-idyll” och visar Yngve med några andra personer framför ett hus.
Den 5 juni 1940 blev det för andra gången muck och hemgång för Yngve.
Filipstad, 18 april 1940. ”Norska internerade soldater marscherar till maten”.
Den 14 februari 1942 blev han inkallad för tredje gången och även denna gång bar det av till de värmländska gränstrakterna. Orsaken var sannolikt den så kallade februarikrisen – då man fruktade att Hitler skulle verkställa sina anfallsplaner mot Sverige – ”Operation polarräv”
Bakgrunden var att Sveriges regering hade tillåtit tyskarna att skicka krypterade meddelanden via det svenska telegrafnätet. Tyskarna använde avancerad maskiner, en G-skrivare, som krypterade varje meddelande. Det innebar att ingen utomstående kunde läsa meddelandena.
Vad tyskarna inte visste var att Sverige hade knäckt koden och konstruerat en egen maskin och fick en direkt inblick i Tyskarnas krigsplaner. Därför fick den svenska försvarsstaben i februari 1942 vetskap om att Hitler höll på att bygga upp en slagstyrka i Norge, som skulle invardera Sverige. Orsaken var bland annat rykten om att britterna tillsammans med Sverige planerade ett angrepp på tyskokuperade Norge.
Men tyskarna anföll aldrig Sverige och det är omtvistat hur nära Sverige egentligen var en tysk invasion.
”Gråboidyll”. Våren 1940. Yngve sitter längst ut till höger. Detta är den sista bilden från beredskapstiden i min morfars fotoalbum.
Den 8 juni 1943 blev han inkallad för fjärde gången – även denna gång till norska gränsen i Värmland. Men från den tiden finns inga bilder i albumet. Efter 27 dagar var det muck för sista gången. Den 15 mars 1946 skrev Försvarsmakten i Yngves stamkort, att han fullgjort sin tjänstgöring.
Med någon enstaka bild på en fågelholk och en måsunge, dröjde det fram till påsken 1948 innan det blev nya bilder i albumet. Då är bilderna från en musikresa han gjorde i ett sönderbombat Tyskland.
”Kjesarens Wilhelm Gedächtniskirche” i Berling 1948.
Yngve gav efter beredskapstiden ut flera böcker, bland annat om Mozarts pianokonserter och naturskildringarna Fågel och Om sommaren. Han anställdes som tidningens Expressens första musikkritiker där han var verksam fram till 1959 då han avled, 50 år gammal, efter en tids sjukdom.
Yngve Flyckt i mitten av 1950-talet.Böckerna Fågel och Om sommaren.
Under min barndoms somrar på Finala, Björkö, pratade min mormor ofta om eländiga, estländska flyktingar som kom i knappt sjövärdiga båtar över Ålands hav. Flyktingarna inkvarterades i torp och stugor i trakten. Det var berättelser om tyska sjöminor på drift och vars explosioner, när de nådde Väddökustens granithällar, krossade fönsterutor på ön. Där fanns även tyska marinens fartyg som låg ute vid gattet och patrullerade den svenska gränsen.
Dessa berättelser i kombination med en miljö där fyren på Simpnäsklubb hördes tjuta om nätterna och regnet slog de spröjsade fönsterna, skapade en grogrund för fantasier. Det var först en bit upp i skolåldern i mitten av 1970-talet som jag förstod att hotet från tyskarna inte var verkligt, utan att det var kriget för länge sedan hon pratade om.
Skymningen sänker sig över Vätterns mörka vatten denna augustikväll 2020. Det är dags för notdragning – en ålderdomlig och numera ovanlig fiskemetod.
Platsen är ett fiskeläge vid Vätterns västra strand, en så kallad notarätt, vid Brandstorp, cirka fyra mil norr om Jönköping. I fjärran skymtar ljus från Visingsö – som under medeltiden var en centralort för kungamakten. Det rasslar under skorna när man går på de rundslipade klapperstenarna i den branta strandkanten, där vågorna har slagit i tusentals år.
Brandstorpsbon Bertil Nilsson, som jobbar som skogsvaktare, berättar att det tidigare fanns tre-fyra notdragare i varje vik runt Vättern. Idag är de inte mer än totalt tre-fyra personer som håller treditionen i liv.
Det skymmer och noten körs med båt några hundra meter ut på Vätterns strand. Notdragning brukar locka många besökare. Denna kväll är ett tiotal personer närvarande.
-På den här platsen har det dragits not sedan 1800-talet. Första gången jag var här och drog not var med pappa. Då var jag fem år gammal, säger Bertil Nilsson.
Hur länge det dragits not i dessa vatten är oklart. Det äldsta kända belägget är kartor över Visingsö från 1700-talets början, där noträtter nämns. Ett av de äldsta kända beläggen för notdragning i Sverige är Hälsingelagen från 1320-talet.
Bertils son, Isak Nilsson, håller också på med notdragning och han är med denna kväll.
Enkelt beskrivet är en not ett strutformat nät, med flöten och flera hundra meter lång vajer. Men även pianotråd och klenare rep används. Noten körs ut några hundra meter med båt. Sedan vevas den sakta över bottnen, in mot land. Anordningen på land består av två enkla träställningar, så kallade notabockar, med varsin spole som vajern vevas upp på. Notabockarna är placerade en bit upp på stranden – på 150 meters meters avstånd från varandra.
Bertil Nilsson vid sin notabock. I fjärran skymtar Visingsö.
Notdragning ställer många krav på platsen. Bottnen måste vara relativt jämn, så att noten inte fastnar. Det får inte vara för djupt eller för strömt.
-Det gäller att jag och Isak vevar in noten i samma takt. Om någon av oss vevar för snabbt eller för långsamt så finns risk att notens öppning stängs, säger han medan gnisslet från vevandet letar sig ut över Vätterns mörknande vatten.
Noten närmar sig stranden.
Det är framför allt laxfisk, som sik och siklöja, som man drar not efter. Men denna sommar har inte lämpat sig så bra för notdragning. Det är varmt i vattnet och Bertil är skeptisk till om det blir någon laxfisk denna kväll.
-När det är så här varmt går laxfiskarna ut på djupare vatten. Vi drar noten på 10-15 meters djup, säger han.
Men när vattnet är svalare brukar notfisket gå bra. En gång fick de 300 kilo siklöja i en enda dragning. Men den storleken på fångsten är ovanlig.
Bertil Nilsson och hans son Isak drar noten de sista 120 metrarna för hand.
Efter cirka fyrtio minuters vevande har skymningen övergått till natt. Noten närmar sig den steniga stranden.
-De sista 120 metrarna dras noten för hand med ett grövre rep, säger Bertil.
Spänningen bland närvarande är påtaglig. Pannlampor och ficklampor lyser mot vattnet. Det är gers, någon enstaka mört och några fina mataborrar som sprattlar i strandkanten. Men ingen siklöja.
Resultatet av notdragning vid Brandstorp i augusti 2020 gav ingen siklöja, men däremot några fina mataborrar.
Men resultatet är inte det viktiga i denna gamla fiskemetod. Numera handlar inte notdragning om att fånga stora fångster, utan om att hålla en försvinnande fisketradition levande.
Kanske är skyltningen intill riksvägen, som skär genom denna glesbygd, en analog marknadsföring av någon form av försäljning i någon av stugorna. Eller så den någon form av nödrop. Vem som eventuellt är i nöd, eller har slut på ägg och toapapper, framgår dock inte.
Runt om i Sverige finns platser där Heliga Birgitta påstås ha gjort det ena efter det andra på 1300-talet. Nederäng utanför Arlanda och Finsta i Uppland är två exempel där helgonet, på besynnerliga grunder, har kommit att förknippas med tre stora flyttblock.
Text och foto: Jens Flyckt
Strax nordväst om Arlanda flygplats, vid gården Nederäng, finns ett stort flyttblock som inlandsisen lämnade kvar på platsen för tusentals år sedan. Blocket, som har trappliknande formationer, kallas ”Birgittas sten”. Enligt traditionen ska Heliga Birgitta, som i livet hette Birgitta Birgersdotter, ha klättrat upp via trappstegen och predikat från toppen.
Birgittas sten vid gården Nederäng, strax norr om Arlanda flygplats.
Några bevis för att helgonet ska ha klättrat runt på blocket eller ens befunnit sig på platsen, finns inte. Riksantikvarieämbetet besökte stenen år 1937. Då noterades målad text på blocket: ”Förtrösta på HERREN!” samt ” Befall din väg åt HERREN!
Idag syns ingen text på flyttblocket. Blocket är registrerat i fornlämningsregistret som en naturformation med tradition.
Flyttblocket är svårklättrat. Den trappliknande delen går inte att nå från marken utan stege. Även med stege innebär flyttblockets skarpa och kantiga former en svår uppgift för den som försöker ta sig till toppen. För att kunna stå och balansera på toppens trekantiga avsats, flera meter över marken, krävs både balans och dumhet.
Hur denna märkliga berättartradition har uppkommit kan man bara spekulera om. Men kanske har man någon gång dragit kopplingen mellan Birgittas far, den mycket mäktiga lagmannen Birger Persson som har en historisk koppling till Nederängs gård, och flyttblocket som påminner om en predikstol.
”Birgittas Sten” vid Nederängs gård. På detta flyttblock ska enligt en lokal tradition Heliga Birgitta stått och predikat.
Det finns Ytterligare två flyttblock några mil bort, som Heliga Birgitta, enligt traditionen ska ha hållit till vid. De ligger i den lilla orten Finsta i Roslagen. Även Finsta gård har en koppling till Birgittas far.
Flyttblocken i Finsta är en rörig historia som rymmer allt från missuppfattningar, historieförfalskningar, sägner, modern marknadsföring, cement och dynamit. För tydlighetens skull har undertecknad valt att skilja blocken i Finsta åt och kalla dem flyttblock 1och 2.
De bägge flyttblock i Finsta är sedan århundranden förknippade med en berättartradition om Heliga Birgitta och att hon som barn ska ha fått uppenbarelser i, på eller intill dessa flyttblock. Det är en tradition som än idag har många troende.
Heliga Birgitta som staty framför den så kallade bönegrottan i flyttblock nummer 1 i Finsta.
I broschyren ”Finsta Den Heliga Birgittas Födelseort”, som delas ut gratis vid Finsta, står följande:
”Framför huvudbyggnaden på Finsta gård ligger den heliga Birgittas bönegrotta”.
Vid Finsta finns informationsskyltar, som Stockholms läns museum och Norrtälje kommun satt upp, och som ger en något mer nyanserad bild av flyttblock 1.
”Grottan här intill har förändrats i olika omgångar. Man har sprängt för att få mer utrymme och jämnat till och grusat marken. Under en period fanns ett tak av cement för att göra platsen mer grottlik. Grottan utrustades på 1930-talet med ett altare som pryddes med ett krusefix och en Birgittastatyet” står det på informationstavlan.
I turistinformationen antyds att det från början funnits en grotta i flyttblock 1, vilket är en sanning med modifikation. Formuleringen ”grotta” nämns visserligen redan under 1800-talet, men syftar då på en smal och naturlig spricka blocket.
Ingången Birgittas bönegrotta nummer 1 i Finsta. Denna så kallade grotta skapades med dynamit 1934.
Generationer av skolbarn, turister och andra besökare har blivit matade med historier om bönegrottan och hur Heliga Birgitta brukade sitta därinne som barn. Men grottan är en sentida, knappt hundra år gammal konstruktion. I april 1934 lät markägaren skapa grottan, med hjälp av dynamit. I juni samma år skrev antikvarien Rune Norberg, efter att landsfiskalen rapporterat om skadegörelsen, följande efter sitt besök i Finsta:
”Ett utskjutande parti av väggen omedelbart till höger om ingången har bortsprängts och en stor spricka åt söder har igenfyllts av sprängsten. Över den bredaste delen av ”grottan” har lagts en fyrkantig betongplatta som tak, undertill ”prydd” med täta droppbildningar av fastsurrad, kalkslammad stenskärpta”
Rune Norberg skriver i sin rapport att den sprängda håligheten hade fått ett altare, ett rött draperi och smyckats med statyer, vaxljus, blomvaser och att markägaren tog entréavgift för besök i grottan.
”För besök i grottan upptages entréavgift, 25 öre, ”för underhåll och vård”. Omedelbart intill trädgårdsområdet finns en kiosk för kaffeservering etcetera och i närheten därav en bod för souvenirer” skriver Rune Norberg i sin rapport till Riksantikvarien.
En intressant detalj i Norbergs rapport är att han påträffade ben och keramik i de jordmassor som markägaren låtit schakta ur grottan efter sprängningen. Fynden ska enligt uppgift ha förts till Stockholm för vidare undersökning.
Med dynamit skapades Birgittas bönegrotta i april 1934. Idag marknadsförs gången som Birgittas bönegrotta. Notera sprickan i bildens bakgrund. Så såg antagligen den ursprungliga sprickan, som med tiden har beskrivits som den ursprungliga grottan, ut.
Den ursprungliga sprickan i block 1 är nämnd i flera historiska dokument. År 1868 beskrev en JW Westerling platsen som ”bönestället” och vidare att flyttblocket hade en spricka i öst-västlig riktning:
”…Åt öster, der den är bida bredare, o hvarifrån traditionen o all sannolikhet ingången till bönestället…” skriver Westerling.
PW Westerling nämner en del märkliga detaljer. Bland annat skriver han att sprickan var fylld med rester från ett nedbrunnet kapell. Han nämner även berättelser om att sprickan ska ha haft järndörrar och sägnen om en underjordisk gång mellan bönestället och Skederids kyrka, strax utanför Finsta. Han konstaterar sedan att det där med underjordisk gång var ”lite väl grovt för att jag skulle tro att det var sant.”
Finsta i verket Suecia atiqua med den gudomliga Birgittas böneställe i förgrunden (flyttblock 2).
I Erik Dahlberghs klassiska verk, Suecian antiqua, ett skrytverk som består av koppargravyer av gods, fornlämningar och städer i 1600-talets Sverige, finns Finsta och bönestället avbildat. Men det är inte flyttblock 1 som tycks ha avbildats, utan flyttblock 2 som ligger drygt 50 meter från den nuvarande ”bönegrottan”.
Flyttblock 2 är det block, eller snarare samling av stenblock, som fram till 1700-talets slut ansågs ha haft anknytning till Heliga Birgittas uppenbarelser. När skiftningen mellan flyttblocken gjordes är oklart. Men från 1800-talets mitt verkar flyttblock 2 ha övertagit rollen som Birgittas bönegrotta eller böneplats.
Det är inte en bönegrotta som är avbildad i Suecia antiqua, utan ett mindre stenblock som beskrivs som: ”Den gudomliga Birgittas böneställe”.
Även om Suecia antiquas dokumentära värde kan ifrågasättas, så finns en intressant detalj i kopparsticken av Finsta. Avbildningen visar inte en grotta, utan en stor flat sten strax öster om flyttblock 2 som beskrivs som: ”Den gudomliga Birgittas böneställe i Finstad”.
Lokala hembygdsforskare har visserligen påvisat ett trångt utrymme under ett par mindre block i marknivå vid flyttblock 2. Men några bevis för att det funnits en grotta finns inte.
I många av de historiska dokument som Heliga Birgittas närvaro i Finsta nämns, så beskrivs platsen för hennes uppenbarelser som borg, bönehus, böneplats, spricka, kapell, kloster och bönegrotta.
Heliga Birgittas bönegrotta nummer 2 i Finsta. Redan på 1600-talet kopplades Heliga Birgittas uppenbarelser som barn ihop med flyttblock 2.
I boktryckaren och tidningsmannens Lars Salvius ”Beskrifning öfver Sverige” från 1741, nämner han två små berg vid Finsta gård. Han nämner rester från ett kloster och spår från Heliga Birgittas bönehus. Vad detta är för kloster är okänt.
Det stycke i Lars Salvius bok ”Beskrifning öfver Sverig” från 1741, Finsta och Heliga Birgittas bönehus nämns.
Den nuvarande ”grottan” är registrerad som naturlämning med tradition i fornlämningsregistret. Block nummer 2 är, på grund av en minnesskrift, registrerad som minnesmärke. I övrigt finns tre historiska byggnadslämningar registrerade i närområdet. I övrigt finns inga andra lämningar registrerade runt flyttblocken i Finsta.
Exakt när och var Birgitta föddes är inte känt. Men det skedde runt år 1303 någonstans i Uppland. Finsta, som den plats där hon ska ha fått sina första uppenbarelser som barn, är en berättelse där källkritiken lyser med sin frånvaro. I kombination med vaga indicier, efterkonstruktioner och marknadsföring har sägnen om Heliga Birgittas bönegrotta blivit en nutida sanning.
Den lilla bruksorten Herräng i nordöstra Uppland har i snart femtio år haft en egen, liten tunnelbanestation. Men några tunnelbanetåg har aldrig varit i närheten av Herräng.
Text och foto: Jens Flyckt
Vid Herräng inleddes brytning av järnmalm redan på 1500-talet. 1961 lades gruvverksamheten, vars spår bland annat består av femton större järnmalmsgruvor, slutligen ner. Kvar av den långa traditionen av järnhanteringen finns idag Roslagens gjuteri.
I utkanten av Herräng gruvfält står denna ”tunnelbanestation”.
Mellan vägen som går genom samhället och gruvfältet, med sina varphögar och vattenfyllda gruvhål, står en låg betongkonstruktion. Därigenom gick en gång ett transportband för varpmassor. På betongen finns symboler för tunnelbana och namnet Herräng skrivet med målarfärg. Enligt uppgift från lokalbefolkningen ska det från början stått ”STAN” skrivet, som en uppmaning till vissa personer att åka hem.
Varp är bergarter som inte innehåller järnmalm och som separeras i anrikningsverk (reds.anm.)
Exakt när Herräng blev med T-banestation är oklart, men 1975 fanns utsmyckningen och redan dess har färgen fyllts i när det behövts.
-Det var farfar som målade den första gången, när jag var liten. Han hette Mauritz Wiklund, men dom flesta som kände honom kallade honom vid hans smeknamn – Moije, säger Anders Wiklund som bor i Herräng.
Varför gjorde han det?
-Tror det var en rolig grej. Varför ska inte Herräng ha en tunnelbana? säger Anders Wiklund.
Liken av personer som tagit sina liv fick inte begravas på kyrkogård, utan skulle föras till skogs och där brännas av bödeln. Självmord var en olaglig handling fram till 1864. Om tillstånd för begravning på kyrkogård ändå gavs, så skedde det med hårda restriktioner och absurda ritualer.
Text och foto: Jens Flyckt
Vid Håtuna kyrka i Uppland finns en trappa i murens norra del – intill den norra ingången. Denna typ av trappor finns i kyrkogårdsmurar lite var stans i landet. De brukar i folkmun kallas för ”självspillingatrappor”. Självspilling är ett gammalt namn en person som bragt sin själv om livet. Enligt lokala berättartraditioner förknippas ofta dessa trappor med transporter av självspillingar över kyrkogårdsmurarna.
Håtuna kyrka, Uppland. Trappor i kyrkogårdsmurar förknippas ofta med en berättartradition, om att de används för transport av självspillingar.
I Sverige var självmord en olagligt handling fram till 1864. Den som överlevde ett självmord kunde dömmas till fängelse. Samhällets dom över dessa olyckliga personer var inte nådig. Redan under medeltiden fanns lagar som hindrade självspillingar. att hamna i vigt jord. I Kristoffers landslag från 1442 framgår att självspillingar skulle föras till skogs och brännas på bål, en uppgift som utfördes av bödeln.
Beroende på vilket sinnestillstånd den döda hade tagit sitt liv i, kunde undantag göras så att begravning på kyrkogården kunde ske. Men kraven var många och hårda. Klockringning fick inte ske och prästen fick inte säga något. Självspillingen fick absolut inte föras in genom kyrkogårdens port – utan skulle dras eller asas över muren.
Men sällan finns några konkreta bevis för att dessa trappor verkligen har används för transport av självspillingar.
I Kulturhistorisk tidskrift från 1996 skriver historikern Rudolf Thunander (1921-2003) om en sådan trappa vid Svenarums kyrka i Småland, som enligt traditionen har använts för att lyfta självspillingar över kyrkogårdsmuren. Trappan är belägen intill porten i den södra kyrkogårdsmuren.
”Den enstämmiga uppfattningen på orten är att trappan används för att lyfta lik av självspillingar över muren på deras väg till graven” skriver Rudolf Thunander.
Rudolf Thunander menar att påståendena om självspillingatrappor framstår som sentida sägner, även om det inte kan uteslutas helt att de någon gång har använts till det ändamålet.
Han nämner flera exempel, bland annat Ambjörn i Västergötland, och skriver att trapporna i regel har tillkommit sent, att de är påkostade och att självmord var sällsynt på landsbygden i äldre tider. En genomgång av död- och begravningslängderna i Svenarum mellan 1751-1896, visar på sex noterade självmord i församlingen, enligt Rudolf Thunander. I grannförsamlingen Nydala var frekvensen självmord något högre, med fyra noterade fall mellan åren 1805-1861, enligt Rudolf Thunander.
Trappan i Håtuna kyrkogårdsmur består av fem, flata och avlånga stenblock som lagts in i muren.
Han ställer sig därför frågande till om församlingarna verkligen skulle ha kostat på dyra stentrappor för ett ändamål som det knappt fanns något behov av.
Istället anser han att dessa trappor hade en praktiskt betydelse i det vardagliga livet och att de byggdes som extra in- och utgångar till kyrkogårdarna. Han nämner bland annat att dagens kortklippta och välansade kyrkogårdar är en relativt ny företeelse. Fram till 1900-talet första årtionden användes ofta kyrkogårdar till bete och slåtter.
”Det är ytterst tveksamt om någon självspilling någonsin har lyfts in på kyrkogården i Svenarum via den trappa som pekas ut som ”självspillingatrappan”. Däremot är det säkert, att den använts av kyrkvaktmästaren , när han burit hem hö från kyrkogården och av folk som av brådska tagit en genväg” skriver Rudolf Thunander.
Natten den 2 januari inträffade ett väderfenomen över Uppland – en månhalo. Det finns flera typer av halofenomen. De flesta inträffar när solen lyser på iskristaller i atmosfären under dagtid.
Uppland 2 januari 2020. Månhalo uppstår när ljuset från månen träffar iskristaller i atmosfären.
Ibland kan även ljuset från månen vara tillräckligt för att en halo ska uppstå nattetid, enligt SMHI. Fenomenet syns sällan, men är ändå ganska vanligt. Vid tillfället då denna bild tog var klockan om 00.30. Det var vid fototillfället vindstilla och temperaturen låg på minus 0,5.
Men månhalos är egentligen inte ovanliga. Undersökningar som gjordes under sju år i mitten av 1800-talet, visade att 123 stycken månhalos hade bildats.
Halo är ett samlingsnamn på flera närbesläktade väderfenomen.Ibland kan så kallade bimånar uppstå, på samma sätt som bisolar uppstår runt solhalos.
Vädersol är ett annat närbesläktat halofenomen. I april år 1520 bildades en vädersol över Stockholm, vilket finns dokumenterad i Vädersolstavlan, som målades av den dåtida historikern Olaus Petri.
Detalj ur Vädertavlan från 1520 där vädersolar, ett halofenomen, är avbildade.
Sverigereportage 