Många ödehus tycks ha övergivits hastigt – från den ena dagen till den andra. Kvar står kaffekoppar och tallrikar från den sista frukosten på köksbordet. Målningsarbeten, fönsterrenoveringar och takomläggningar har bara stannat av och verktygen fallit till marken – som om någon plötsligt ledsnat.
Text och foto: Jens Flyckt
Inget hus/fastighet i Sverige är egentligen öde. Alla har de en ägare – någonstans. I detta fall är ägaren ett statligt företag, som tidigare var ett statligt verk. Det knuttimrade stugan är sannolikt en drängstuga eller undantag till den intilliggande ödegården.
Under många årtionden hyrde det statliga verket ut stugor i trakten. Hyrorna var närmast symboliska, men med krav att hyresgästerna gjorde en del underhållsarbeten.
Vissa stugor och hus underhölls, andra fick förfalla. Med åren blev det eftersatta underhållsarbetena så stora att stugorna inte längre var beboliga och de lämnades åt sina öden.
Denna stuga, med sin minst sagt oproportionerliga veranda med två märkliga dörrar, är ett exempel. Åldern på björken, som växer intill väggen, indikerar hur länge stugan har stått öde.
I relativ modern tid tog någon upp ett fönster i timmerväggen. Knutarna är delvis målade med plastfärg, som binder fukten och får träet att ruttna. För varje höst letar sig lagerna med fuktiga löv sig upp för väggarna.
Någon började tillslut att laga det läckande tegeltaket – enbart för att inse att det var för sent. Kvar blev travar med takpannor i gräset.
Sverigereportage 