Månadsarkiv: juni 2020

Spåren från den hemliga armén

Publicerad den av
Svara

Vid en liten sjö någonstans i Sverige står en tjock, söndersprängd stålplåt lutad mot en sten. Plåten är ett av många spår från den militära verksamhet som i största hemlighet utbildade 15 000 norska soldater på svensk mark, bakom regeringens rygg och i strid mot den svenska neutraliteten.

Text och foto: Jens Flyckt

Den lilla sjön är idag en öde plats utan vägförbindelse. Några sommarstugor längs stränderna utgör den enda bebyggelsen. Förutom bävrar som ibland syns simma, händer inte mycket på sjön.

De så kallade polistrupperna, som var den officiella versionen, är ett ganska okänt kapitel i Sveriges agerande under andra världskriget.

Tjocka stålplåtar som utsatts för sprängverkan ligger fortfarande kvar längs sjöns stränder,m där de norska soldaterna tränades i största hemlighet mellan 1943 och 1945. Färgen är målad under senare tid.

Det var kriminologen Revolver-Harry, eller Harry Söderman som han hette, som efter kontakt med den norska exilregeringen i London 1942, startade upp en polisutbildning för norrmän – som kom att utbilda tusentals norska soldater på svensk mark och med svenskt materiell. Verksamheten startades 1943 bakom ryggen på den svenska regeringen.

I journalisten Anders Johanssons bok, Den glömda armén, framgår att det fanns ett tjugotal norska polislagen runt om i Sverige. Det fanns vid den tiden ett stort antal frustrerade, norska män som hade flytt till Sverige efter Tysklands anfall mot Norge 9 april 1940.

Under andra världskriget var den här platsen träningsläger för 2500 norska soldater. Spåren från den hemliga verksamheten är fortfarande synliga bland mossa och rötter.

Den norska läkaren Carl Semb hjälpte till att kalla norrmännen till ”hälsoläger”, som i själva verket var en militär mönstring.

Harry Söderman ordnade även fram en stor mängd svenska vapen, som k-pistar och mausergevär. Polistrupperna hade även tillgång till lättare arteleri.

Närmare 15 000 norska soldater utbildades i hemlighet i Sverige mellan åren 1943 och 1945. Tanken var att trupperna skulle sättas in efter kriget och ersätta den norska poliskåren som infiltrerats av nazisterna. 1300 av soldaterna deltog i befrielsen av Finnmark vintern 1945. Men det fanns även läger som utbildade sabotörer som sattes in mot tyskarna under kriget, enligt Anders Johansson.

Det är länge sedan som de norska soldaterna lämnade sina logement vid den lilla sjön.  Övningsfälten har skogen tagit tillbaka. Betongplintar under mossan vittnar om var baracker och andra byggnader en gång stod.

Runt och i den lilla sjön finns fortfarande militärmilitärt material kvar från de fältpoliser, telegrafister och specialförband som utbildades där – totalt 2500 man.

Vid magnetfiske i sjön fastnar ofta granatsplitter i olika storlekar på magneten.

Det berättas om att stora mängder material sänktes i sjön efter krigsslutet. Hur det är med den saken är oklart. Men i strandkanterna ligger fortfarande skarp ammunition kvar och på bottnen i den lilla sjön finns stora mängder granatsplitter.

Sjön ligger idag avlägset och var på 1940-talet en lämplig plats för utbildning av norska soldater. Numera är det mest bävrarna, som har flera hyddor i sjön,som rör sig där.

Och så finns där tjocka, rostiga stålplåtar som användes i utbildningen och som har fläkts upp efter riktad sprängverkan. En av plåtarna har en sommarstugeägare släpat upp på tomten och målat. Och där står den nu som ett anonymt monument över en verksamhet som till stora delar än i dag är okänd.

Skeppsvrak och skeppsristningar

Publicerad den av
Svara

Längs den svenska kusten finns tusentals skeppsvrak och andra spår som vittnar om en lång sjöfartstradition. Många av lämningarna har en historia som för länge sedan gått förlorad bland kobbar och skär. Ett exempel är Rörvik i Roslagen där århundranden av sjöfart satt sina spår – både till sjös och på land.

Text och foto: Jens Flyckt

I Rörvik, en liten vik längs Roslagskusten, ligger resterna av ett 37 meter långt och 8 meter brett träfartyg. Enligt Riksantikvarieämbetet, som refererar till uppgifter från ortsbefolkningen, är det vraket efter den tremastade barken Norden. Det sägs att hon låg i Rörviksfjärden, antingen för att riggas av till pråm eller skrotas. Men en storm gjorde att hon förliste.

Vraket efter den tremastade barken Norden.

Det är inte det enda vraket i området. Ytterligare fyra skeppsvrak är registrerade i närheten. Ett av dem upptäcktes nyligen med hjälp av Eniros karttjänst, enligt Riksantikvarieämbetet.

Det finns även andra spår från sjöfart i viken. Intill stranden står en stocktimrad och vindpinad liten bod med tjärade knutbrädor. Boden verkar sedan länge haft en funktion som mötesplats av något slag – kanske som väntrum.

Bitvis är det väderbitna virket fullt med över hundra år gamla ristningar – initialer, förkortningar, geometriska mönster, teckenstavar, namn och årtal som sannolikt är gjorda av sjömän som gick i land här för länge sedan.

I vattnet nedanför boden skymtar stenkistor och andra konstruktioner från äldre bryggor.

1924 ristades initialerna HJ. i timret. Men redan år 1901 var ”AWA där.

Denna typ av tecken förekommer även som ristningar på berghällar på vissa öar i Stockholms skärgård, där sjömän i århundraden sökt lä när sjön gått hög. Dessa ristningar är ett fenomen som relativt nyligen uppmärksammats av forskningen. Den äldsta kända ristningen, i Furusund, är daterad till 1463.

Kunskapen om denna bildvärld är begränsad. I många fall är det sjömän som haft tråkigt eller velat lämnat spår från sin närvaro på platser de landstigit. Men där finns även svårtolkade tecken, siffer- och bokstavskombinationer som tros ha haft en djupare, magisk betydelse.

Den knuttimrade boden är gammal. Heta sommardagar, höststormar och snödrev har satt sina spår. Den är lappad och lagad lite varstans. Genom vissa partier mellan timmervarven lyser solen igenom och in i dunklet.

I den knuttimrade boden har skärgårdsfolk uppehållit sig, kanske i väntan på att bli upphämtade, sedan länge. Bodens väggar är fulla med ristningar, målningar och klotter.Den äldsta, daterbara ristningen är 119 år gammal. Men där finns åtminstone en ristning som kan vara 200-300 år gammal.

Mot sjösidan finns bodens enda fönsteröppning med utsikt över viken där vraket efter Norden ligger. Och i vattnet intill den moderna bryggan skymtar spår från stenkistor och andra äldre bryggkonstruktioner.

Spåren i bodens stockvägg visar att öppningen en gång i tiden varit större och haft en annan funktion.

Notera den igenlagda öppningen under fönstret.

Den äldsta daterbara ristningen är från 1901 och den yngsta från 1976. På innerväggarna finns målat klotter, taggar, hälsningar och kärleksförklaringar från1970-talet fram till nutid. Flera av de sentida alstren uttrycker en samhörighet eller tacksamhet till boden, till exempel ”Vårt hus”.

I över hundra år har den knuttimrade boden använts som anslagstavla, vänt- eller mötesplats. Och traditionen lever vidare.

Den vackraste ristningen, som kan vara betydligt äldre än övriga ristningar, föreställer ett enmastat segelfartyg, kanske en slup eller jakt av östersjömodell. Denna typ av mindre fraktfartyg var en vanlig syn i svenska farvatten på 1700- och 1800-talet.

En slup eller jakt med okänd last och med okänd hamn som destination.

Oavsett vad det är för skepp och hur gammal ristningen är så är det gjord med säker hand och med känsla för detaljrikedom. Vilken last hon går med eller vilken hamn som är destinationen är okänt.
Hon har ett smäckert skrov och någon form av akterdäck. Med vind i fock och gaffelsegel, bryter hon genom en dyning, som slår över träets faluröda årsringar,


Ödegården

Publicerad den av
1

Idag är alla spår från gården borta. Tegar och vallar som det tog generationer av småbrukare hundratals år att bryta och rensa från sten, skuggas nu av granar.  Det här är ett reportage om en gård som inte existerar annat än i bilder som togs av en slump för tjugo år sedan.

Text och foto: Jens Flyckt

Det var en tillfällighet att jag stannade just på den parkeringsfickan för att sträcka på benen.

Där inne i ett igenväxande odlingslandskap låg en ödegård. Ett falurött boningshus med sönderslagna rutor, drängstuga med inrasat tak, vagnslider och en liten ladugård. Och uppe på skogen låg smedjan.

Då hade jag ingen aning om gårdens historia eller vem som hade bott där. Jag tog några bilder och samlade ihop dokument som låg utspridda i det höstblöta höggräset i trädgården.

Idag, mer är tjugo år senare, vet jag mer om vems hem som låg i spillror den där höstdagen.

Han hette Knut och han hade enligt bouppteckningen tagit över gården från sina föräldrar i början av 1960-talet. Han var i ungdomen en duktig mauserskytt och jakten var ett intresse som följde honom hela livet.

Nog jobbade han hårt och gjorde allt han kunde. Men i takt med att 1900-talet fortskred och det blev allt mer omöjligt att överleva på småskaligt jordbruk, så verkar det gått sämre och sämre för honom och gården.

Avräkningar och kvitton, som jag fick med mig den där höstdagen, visar att gårdens lilla produktion blev mindre och mindre. I mitten av 1970-talet kördes mjölkkorna till slakt.

En tid senare försvann fåren. Och utan betande mular började ganska snart sly att återta de ängar och hagar som hävdats i nästan tvåhundra år.

Han tycks ha levt i det förgångna – och ensam. I ladugården låg djurens sista hö fortfarande kvar – trots att det då var närmare trettio år sedan de försvann. Den där dagen då slaktbilen åkte därifrån verkar Knut bara ha stängt dörren till ladugården för att sedan aldrig mer gå in dit igen.

Hans sista tid på gården var nog inte så trevlig. Spåren i boningshuset, som när jag besökte platsen hade plundrats och slagits sönder, vittnade om misär. Bakugnen ovanför vedspisen var fylld med äggskal som hade rasat ut på golvet och runt om i det sönderslagna köket, låg det mängder av hushållssopor.

Mycket tyder dock på att han bodde på ett äldreboende under sin sista tid i livet.

Bland de papper som låg utspridda fanns ett dokument som vittnade om kontakt med släktingar eller vänner under senare tid. Det var ett vykort daterat i februari 1996:

”Vi kommer och hälsar på dig när det tinar upp. Var rädd om dig”

Rekord för Sverigereportage

Publicerad den av
Svara


När jag startade Sverigereportage för några månader sedan så var det lite av en test av upplägget, vilket det fortfarande är.


Mottagandet från er läsare har varit över all förväntan. Ett exempel Sverigereportages facebooksida som nu har 350 följare.


Det senaste reportaget, om ”Sheriffen från Säffle” är ett rekord. I skrivandets stund har artikeln nästan 10 000 besökare (9791) och 36 792 profiler har nåtts på Facebook.

Exempel på länder där Sverigereportage läsare befinner sig.


Den geografiska utbredning av er som klickat in på artikeln har är intressant. Statistiken visar att ni befinner er i världens alla hörn, från Norge, Åland och Ukraina. Till USA, Nya Zeeland, Turkiet och Singapore. Totalt handlar det om nitton länder.


Ett stort tack till er alla, oavsett var i världen ni befinner er, för att ni följer Sverigereportage.com

Jens Flyckt

Sheriffen från Säffle

Publicerad den av
Svara

Det här är berättelsen om Säffle-sheriffen – en Chevrolet från 1963 vars utseende knappast lämnar någon oberörd. Det handlar även om ett lika utskällt och unikt kulturfenomen – den svenska pilsnerhäcken.

Text och foto: Jens Flyckt

Pilsnerhäck, eller pilsnerbil, är en subkultur inom svensk bilhobby som började dyka upp i slutet av 1980-talet och som idag har många anhängare – och kritiker.

Pilsnerhäck är enkelt beskrivet en större amerikansk veteranbil, ofta med inhoppat tak, som är täckt med dekaler med mer eller mindre förolämpande innebörd och som har en ljudanläggning utöver det vanliga.

Säffle-sheriffen, en Chevrolet Bel Air från 1963, är en av landets mest kända pilsnerhäckar. Bilderna, utom den mittersta, i detta reportage är tagna i juli 2009 i Västerås där motorträffen Power Big Meet arrangerades . Inte långt från flygfältet i Västerås hade polisen stoppat Säffle-sheriffen för en flygande besiktning.

Säffle-sheriffen och liknande pilsnerhäckar drar ofta till sig polisens intresse. Power Big Meet i Västerås 2006.

Bilen ägdes 2009 av Tony ”Fridde” Fridlund från Säffle. Han berättar att det inte var första eller sista gången som polisen gjorde flygande besiktning på Säffle-sheriffen och att han idag, drygt elva år senare, har lite svårt att minnas hur det gick.

-Det gick bra. Men jag är osäker på året, om det var 2012. Vi fick i alla fall inte körförbud. Poliserna var lite bitska till en början, men sedan tinade de upp och flera av dem kunde inte hålla sig från att fota Sheriffen. Jag har hört att det sitter en bild på Sheriffen på en vägg i en polisstation någonstans i Sverige, säger Tony ”Fridde” Fridlund.

Tony ”Fridde” Fridlund. Foto: privat

Det mesta som har med veteranbilar att göra handlar vanligtvis om att göra fordonen så fina och blänkande som möjligt. Med pilsnerhäckar är det tvärt om. Där handlar det om att göra bilen så rå och uppseendeväckande som det bara är möjligt.

För att förstå polisens intresse för Säffle-sheriffen måste man även ha klart för sig hur den såg ut. Den hade en mattsvart och rostig kaross utan en enda rak plåt. Bilen var så låg att bakre kofångare stundtals skrapade i asfalten. Takräcket var fullt med ölbackar, solstolar och väskor.

Hette bilen Sheriffen när du köpte den år 2006?

-Nej, det var jag som skapade den och namnet, säger Tony ”Fridde” Fridlund.

Även om många bilentusiaster fnyser åt pilsnerhäckar som Säffle-sheriffen så väcker detta unika, motorburna kulturfenomen allt mer intresse och uppmärksamhet, inte minst i internationell motorpress.   

Den svenska bilhobbyn är som sagt delad när det gäller dessa bilar som ofta uppfattas som rullande vrak. Många traditionella veteranbilsentusiaster tycker det är en skam för bilhobbyn. De anser att inhoppade tak och söndersupna bilinredningar inte är representativt för svensk bilhobby.

Ett vanligt argument mot pilsnerhäckar är att det ofta är bilar med ett högt kulturellt och ekonomiskt värde som förstörs. Dock finns det även många exempel på pilsnerhäckar som räddats från någon skogsbacke och där ägarna lagt ner hundratals arbetstimmar och bytt åtskilliga kvadratmeter med plåt för att få ut dem på vägarna igen.

Förespråkarna anser att pilsnerhäckarna är ett uttryck för individualism på hög nivå och att det råa och risiga utseendet sällan är en slump, utan resultatet av en process som både kräver tekniskt kunnande och känsla för form.

Vad många kritiker inte inser är att många av dessa bilar, som för den ovane kan se ut som rullande skrothögar som något tuggat på, i själva verket är fordon som ägarna lägger ner mycket arbete på i garage runt om i landet. För att klara av hundratals mil varje år på sommarvägarna och polisens vakande blickar, så krävs det en del jobb. Inte sällan brukar till exempel den ursprungliga v8-motorn bytas ut till en mindre, modern dieselmotor för driftsäkerheten och ekonomins skull.

Hur kommer det sig att Säffle-sheriffen är så kultförklarad och känd som den är?

-Ja, du… Den har synts så pass mycket på utställningar och bilträffar och den har ett namn. Det är väl därför den har blivit så pass känd, skulle jag tro, säger Tony ”Fridde” Fridlund.

Tony ägde bilen i tretton år och sålde den i september 2016. Sedan dess har bilen haft ytterligare fem ägare.

Enligt Transportstyrelsen är Säffle-sheriffen, som numera är hemmahörande i Karlstad, påställd och i trafik.  

Svamp med sprängkraft

Publicerad den av
Svara

Vägchampinjonen har en märklig förmåga att dyka upp på alla möjliga och omöjliga platser. Namnet skvallrar om att den ofta växer vid vägar – där den kan orsaka stora skador.

Text och foto: Jens Flyckt

Likt en kapsel med en mystisk organism, som länge väntat nere i marken, bryter sig vägchampinjonen plötsligt upp genom vägrenen. Än så länge håller den sig inom vägrenen. Men det är bara en tidsfråga innan mycelet, som är svampens rötter, letar sig in under asfalten – och sakta spränger sönder den svarta beläggningen.

Plötsligt bryter sig vägchampinjonerna upp genom vägrenen.

Att svampar letar sig upp genom hårdgjorda ytor sker ofta. Men vägchampinjonen är något av svampvärldens värsting när det gäller att förstöra vägar, parkeringar och rabatter.

Som matsvamp är vägchampinjonen inte att rekommendera. Dels innehåller den cancerframkallande ämnen. Men framför allt är svampen olämplig att äta i och med att den ofta växer på platser med tungmetaller och andra föroreningar.