Skeppsvrak och skeppsristningar

Längs den svenska kusten finns tusentals skeppsvrak och andra spår som vittnar om en lång sjöfartstradition. Många av lämningarna har en historia som för länge sedan gått förlorad bland kobbar och skär. Ett exempel är Rörvik i Roslagen där århundranden av sjöfart satt sina spår – både till sjös och på land.

Text och foto: Jens Flyckt

I Rörvik, en liten vik längs Roslagskusten, ligger resterna av ett 37 meter långt och 8 meter brett träfartyg. Enligt Riksantikvarieämbetet, som refererar till uppgifter från ortsbefolkningen, är det vraket efter den tremastade barken Norden. Det sägs att hon låg i Rörviksfjärden, antingen för att riggas av till pråm eller skrotas. Men en storm gjorde att hon förliste.

Vraket efter den tremastade barken Norden.

Det är inte det enda vraket i området. Ytterligare fyra skeppsvrak är registrerade i närheten. Ett av dem upptäcktes nyligen med hjälp av Eniros karttjänst, enligt Riksantikvarieämbetet.

Det finns även andra spår från sjöfart i viken. Intill stranden står en stocktimrad och vindpinad liten bod med tjärade knutbrädor. Boden verkar sedan länge haft en funktion som mötesplats av något slag – kanske som väntrum.

Bitvis är det väderbitna virket fullt med över hundra år gamla ristningar – initialer, förkortningar, geometriska mönster, teckenstavar, namn och årtal som sannolikt är gjorda av sjömän som gick i land här för länge sedan.

I vattnet nedanför boden skymtar stenkistor och andra konstruktioner från äldre bryggor.

1924 ristades initialerna HJ. i timret. Men redan år 1901 var ”AWA där.

Denna typ av tecken förekommer även som ristningar på berghällar på vissa öar i Stockholms skärgård, där sjömän i århundraden sökt lä när sjön gått hög. Dessa ristningar är ett fenomen som relativt nyligen uppmärksammats av forskningen. Den äldsta kända ristningen, i Furusund, är daterad till 1463.

Kunskapen om denna bildvärld är begränsad. I många fall är det sjömän som haft tråkigt eller velat lämnat spår från sin närvaro på platser de landstigit. Men där finns även svårtolkade tecken, siffer- och bokstavskombinationer som tros ha haft en djupare, magisk betydelse.

Den knuttimrade boden är gammal. Heta sommardagar, höststormar och snödrev har satt sina spår. Den är lappad och lagad lite varstans. Genom vissa partier mellan timmervarven lyser solen igenom och in i dunklet.

I den knuttimrade boden har skärgårdsfolk uppehållit sig, kanske i väntan på att bli upphämtade, sedan länge. Bodens väggar är fulla med ristningar, målningar och klotter.Den äldsta, daterbara ristningen är 119 år gammal. Men där finns åtminstone en ristning som kan vara 200-300 år gammal.

Mot sjösidan finns bodens enda fönsteröppning med utsikt över viken där vraket efter Norden ligger. Och i vattnet intill den moderna bryggan skymtar spår från stenkistor och andra äldre bryggkonstruktioner.

Spåren i bodens stockvägg visar att öppningen en gång i tiden varit större och haft en annan funktion.

Notera den igenlagda öppningen under fönstret.

Den äldsta daterbara ristningen är från 1901 och den yngsta från 1976. På innerväggarna finns målat klotter, taggar, hälsningar och kärleksförklaringar från1970-talet fram till nutid. Flera av de sentida alstren uttrycker en samhörighet eller tacksamhet till boden, till exempel ”Vårt hus”.

I över hundra år har den knuttimrade boden använts som anslagstavla, vänt- eller mötesplats. Och traditionen lever vidare.

Den vackraste ristningen, som kan vara betydligt äldre än övriga ristningar, föreställer ett enmastat segelfartyg, kanske en slup eller jakt av östersjömodell. Denna typ av mindre fraktfartyg var en vanlig syn i svenska farvatten på 1700- och 1800-talet.

En slup eller jakt med okänd last och med okänd hamn som destination.

Oavsett vad det är för skepp och hur gammal ristningen är så är det gjord med säker hand och med känsla för detaljrikedom. Vilken last hon går med eller vilken hamn som är destinationen är okänt.
Hon har ett smäckert skrov och någon form av akterdäck. Med vind i fock och gaffelsegel, bryter hon genom en dyning, som slår över träets faluröda årsringar,


De ristade sina namn i klipporna

Vid skärgårdsstaden Öregrund har sommargäster, kungligheter och andra besökare ristat sina namn på havsklipporna i över hundra år. Det är en ganska okänd kulturskatt som sakta försvinner i vågor och glömska.

Text och foto: Jens Flyckt

En sommardag år 1890 ristade eller högg signaturen LN sina initialer i berghällen vid havet. Det var sannolikt redan då bitvis ganska trångt mellan namnen på lämpligaste hällarna. Man kan därför anta att LN fick vandra fram och tillbaka en stund innan den rätta platsen hittades. Samma person lät samtidig föreviga en liten växt, som sedan dess slingrar sig fram över den hårda graniten.

Anders Lindström är ordförande för Öregrund hembygdsförening. Han säger att det inte finns någon samlad dokumentation över ristningarna.

-Många av ristningarna är från tiden runt andra världskriget och sannolikt gjorda av svenska soldater. Hur många ristningar det finns i Öregrund vet jag inte. Jag har ofta gått där nere på hällarna och tittat. Jag skulle tro att det är åtminstone hundra stycken, säger Anders Lindström.

Vissa av ristningarna är dock registrerade i det nationella fornlämningsregistret. Där nämns bland annat ett grupp med ett 10-tal ristningar vid ett område som heter Västerhamnen. Men informationen är begränsad. Det framgår även att den kortfattade information som finns inte är kvalitetssäkrad.

De ristningar som finns kvar kan tidsmässigt delas in i tre kategorier, enligt Sverigereportage egna bedömningar på platsen: Sekelskiftet 1800/1900,1920/1940-tal och 1960-tal. På en skadad ristning, där den första siffran bitvis är borta, kan det stå 1820, vilket i så fall är det äldsta ristade årtalet. Det finns även enstaka ristningar som förefaller vara nygjorda – vilket vittnar om att traditionen lever vidare.

Öregrund blev från slutet av 1800-talet en populär kurort. Mycket av Öregrunds träbebyggelse härör från den tiden. Nya kommunikationsmöjligheter gjorde att stortiden som kurort upphörde på 1930-talet.

Man kan därför anta att många av ristningarna är gjorda av välbärgade stadsbor som vid sekelskiftet 1800/1900 besökte Öregrund för att stärka hälsan och vila ut. Men det finns även lokala namn på hällarna.

-Vissa av efternamnen på hällarna känner jag igen. Det är gamla Öregrundsbor, så det var inte enbart besökare och soldater som ristade, säger Anders Lindström.

På flera öar i Stockholms skärgård finns ristningar som är gjorda av fiskare och besättningsmän. Den typen av ristningar, som inregel har en djupare innebörd, består ofta av labyrinter, kompassrosor, sköldar, fartygsnamn och mystiska symboler. Några av Öregrunds ristningar har den karaktären och skulle därför kunna härröra från sjömän eller fiskare. Men merparten av ristningarna är personnamn och årtal som är mer eller mindre konstnärligt utförda.

Skicket på Öregrunds ristningar varierar. Ristningarna som ligger mer skyddade från höst- och vinterstormarna är i regel bättre bevarade. Andra ristningar är så slitna att de knappt är synliga. Många ristningar har försvunnit. Andra ristningar är svårt skadade efter att folk har grillat på eller intill dem. Fästen från gamla militära installationer har också orsakat skador på ristningar.

En del av ristningarna är imålade. Någon organiserad skötsel av ristningarna sker dock inte, enligt uppgift.

Egentligen är det inte fråga om ristningar, utan om namn, årtal och symboler som är huggna i berget med huggmejsel och hammare, eller liknande verktyg. Den tekniska kvalitén, på vilket de är utförda, varierar kraftigt.

De flesta initialerna och namn på hällarna är numera höljda i ett historiskt töcken. Men det finns några undantag.

-Prins Bertil har ristat sitt namn på ett ställe. Det var 1950. Det var inte han själv som ristade. Han skrev sitt namn på hällen och sedan gjorde någon annan jobbet, säger Anders Lindström.

De flesta personer som ristade sina namn på hällarna är för länge sedan borta – och glömda. Hur till exempel Hildurs och Lars liv blev, efter att de den 22 augusti 1908 bestämde sig för att föreviga sig själva på en berghäll med utsikt över havet, får vi aldrig veta. Men ännu dröjer sig deras namn kvar i Öregrund – där havet möter land.