Längs den svenska kusten finns tusentals skeppsvrak och andra spår som vittnar om en lång sjöfartstradition. Många av lämningarna har en historia som för länge sedan gått förlorad bland kobbar och skär. Ett exempel är Rörvik i Roslagen där århundranden av sjöfart satt sina spår – både till sjös och på land.

Text och foto: Jens Flyckt

I Rörvik, en liten vik längs Roslagskusten, ligger resterna av ett 37 meter långt och 8 meter brett träfartyg. Enligt Riksantikvarieämbetet, som refererar till uppgifter från ortsbefolkningen, är det vraket efter den tremastade barken Norden. Det sägs att hon låg i Rörviksfjärden, antingen för att riggas av till pråm eller skrotas. Men en storm gjorde att hon förliste.

Det är inte det enda vraket i området. Ytterligare fyra skeppsvrak är registrerade i närheten. Ett av dem upptäcktes nyligen med hjälp av Eniros karttjänst, enligt Riksantikvarieämbetet.

Det finns även andra spår från sjöfart i viken. Intill stranden står en stocktimrad och vindpinad liten bod med tjärade knutbrädor. Boden verkar sedan länge haft en funktion som mötesplats av något slag – kanske som väntrum.

Bitvis är det väderbitna virket fullt med över hundra år gamla ristningar – initialer, förkortningar, geometriska mönster, teckenstavar, namn och årtal som sannolikt är gjorda av sjömän som gick i land här för länge sedan.

1924 ristades initialerna HJ. i timret. Men redan år 1901 var ”AWA där.

Denna typ av tecken förekommer även som ristningar på berghällar på vissa öar i Stockholms skärgård, där sjömän i århundraden sökt lä när sjön gått hög. Dessa ristningar är ett fenomen som relativt nyligen uppmärksammats av forskningen. Den äldsta kända ristningen, i Furusund, är daterad till 1463.

Kunskapen om denna bildvärld är begränsad. I många fall är det sjömän som haft tråkigt eller velat lämnat spår från sin närvaro på platser de landstigit. Men där finns även svårtolkade tecken, siffer- och bokstavskombinationer som tros ha haft en djupare, magisk betydelse.

Den knuttimrade boden är gammal. Heta sommardagar, höststormar och snödrev har satt sina spår. Den är lappad och lagad lite varstans. Genom vissa partier mellan timmervarven lyser solen igenom och in i dunklet.

Mot sjösidan finns bodens enda fönsteröppning med utsikt över viken där vraket efter Norden ligger. Och i vattnet intill den moderna bryggan skymtar spår från stenkistor och andra äldre bryggkonstruktioner.

Spåren i bodens stockvägg visar att öppningen en gång i tiden varit större och haft en annan funktion.

Den äldsta daterbara ristningen är från 1901 och den yngsta från 1976. På innerväggarna finns målat klotter, taggar, hälsningar och kärleksförklaringar från1970-talet fram till nutid. Flera av de sentida alstren uttrycker en samhörighet eller tacksamhet till boden, till exempel ”Vårt hus”.

Den vackraste ristningen, som kan vara betydligt äldre än övriga ristningar, föreställer ett enmastat segelfartyg, kanske en slup eller jakt av östersjömodell. Denna typ av mindre fraktfartyg var en vanlig syn i svenska farvatten på 1700- och 1800-talet.

Oavsett vad det är för skepp och hur gammal ristningen är så är det gjord med säker hand och med känsla för detaljrikedom. Vilken last hon går med eller vilken hamn som är destinationen är okänt.
Hon har ett smäckert skrov och någon form av akterdäck. Med vind i fock och gaffelsegel, bryter hon genom en dyning, som slår över träets faluröda årsringar,