Norrtälje luftvärnsmuseum – till minne av Lv 3


Norrtälje var fram till år 2000 en garnisonsstad. l och på luftvärnsförbandet Lv 3 tidigare logement, forndonshallar övningsområde bedrivs numera civila verksamheter. Ett litet museum, Norrtälje luftvärnsmuseet, vårdar minnet av luftvärnets historia i staden.

Text och foto: Jens Flyckt

Vore det inte för en stor stor luftvärnsrobot från kalla krigets dagar som står uppställd vid parkeringen, så är det lite som vittnar om att det gråa lilla huset är ett museum. Verksamheten drivs av en ideell kamratförening. Ordföranden heter Stig Schyldt, som var regementschef för Lv 3 – Roslagens luftvärnsregemente. Han tog även beslutet att bilda museet.

Lv 3 kamratförenings ordförande – Stig Schyldt. Tillsammans med föreningens övriga eldsjälar vårdar de minnet av svenskt luftvärn och Lv 3.

-Jag beslutade att det skulle bli ett museum, som det hade diskuterats i flera år. Sedan bytte jag jobb. Själva genomförandet av museet skedde under annan ledning, säger Stig Schytt och öppnar museets fordon- och pjäshall.

Norrtälje luftvärnsmuseum är ett teknik- och arbetslivsmuseum. Numera har vänföreningen cirka 300 medlemmar. Flera av medlemmarna är tidigare officerare från Lv 3.

Museet visar bland annat artilleriets utveckling, från tidigt 1900-tal till år 2000, Roslagens artilleriregementes (Lv 3) verksamhet i Stockholm och Norrtälje med mera.

Överallt i hallen står pjäser, fordon annan materiell med anknytning till artilleriets historia. Några exempel är en 150 centimeters strålkastare m/37, som under andra världskriget användes för att artilleriet skulle hitta sina mål nattetid.

Längst in i maskinhallen står luftvärnsrobotvagn modell 701B, som är bestyckad med robot 70. Mer om robot 70 längre fram i reportaget.

Luftvärnsrobotvagnen 701 B

Luftvärnsrobotvagnen utvecklades i mitten av 1980-talet av Hägglund och Söner och bygger på chassit av en äldre kanonvagn. Vagnen väger 9700 kilo och har en topphastighet på 45 kilometer i timmen. Den användes inom mellan åren 1984-2000 inom svenska armén.

Totalt tillverkades 45 exemplar av luftvärnsrobotvagn model 701.

Hallen är full med pjäser, vapen, fordon och militära föremål som alla i sig är värda ett reportage. Där finns bland annat en stor målning som visar hur garnisionsområdet såg ut och vilka byggnader som ingick i verksamheten.

Stig Schyldt berättar att barnen tycker att en 40 millimeters Boforskanon som står inne i ett hörn är roligast, i och med att de kan höja och sänka pipan.

Intill en vägg står två dubbelmonterade kulsprutor m/36 på luftvärnslavett. Modellen är mest känd som understödsvapen till infanteriet, men modifierades även för att kunna bekämpa flyg. Men det är inte enbart vapen som är utställda. På en vägg hänger kronans skidor.

Dubbelmonterade kulsprutor m/36 på luftvärnslavett.

Genom åren verkade flera förband och skolor i Norrtälje garnision. Några exempel är:

Stockholms luftvärnsregemente 1952 – 1957.
Roslagens luftvärnsregemente 1957 – 1994.
Roslagens luftvärnskår (Lv 3) 1994 – 2 000.
Arméns luftvärnscentrum 1991 – 1997.
Luftvärnets stridskola 1979 – 2001.
Luftvärnets officerskola 1994 – 1998.

Den 1 juli år 2000 halades garnisionsflaggan i Norrtälje för sista gången.
Därmed var en militär tradition och närvaro, som inleddes med att Stockholms luftvärnsregemente flyttade till Norrtälje år 1953, över.

Norrtälje Luftvärnsmuseum öppnade 1995.

Ett av rummen, 1940-tal, i Norrtälje luftvärns museums samlingar.


Museets huvudbyggnad består av övervåning och källarvåning. Temat i utställningarna berör inte enbart luftvärnet. Rummen i övervåningen är uppdelade i tidsperioder som börjar på 1940-talet. Personligt skydd, sjukvårdsutrustning, optik, bajonetter och uniformer är något av innehållet.

Där beskrivs bland annat luftvärnets tillkomst – som innebar att man från början vinklade artilleriets kanoner upp i luften, med stöd av en högstubbe eller liknande.

Så här såg de första försöken med ett svenskt luftvärn ut. Man tog vad man hade, en artillerikanon som lutades upp i luften och hoppades på arr fientligt flyg skulle flyga in i kanonens skjutriktning.

Där efter följer en tidsaxel med rum, från 1950-talet och fram till 1990-talet. Förutom föremål visas ett stort antal fotografier, dokument, utbildningsplancher, kartor och liknande. Även om fokus ligger på luftvärnets historia, så har samlingarna en bred inriktning. Åtskilliga föremål är hämtade från andra truppslag.

Där ryms allt från robot 70 till halmöverdrag till känga m/39. Halmöverdraget användes vid riktigt kallt väder och som skyddade soldater på pass, att förfrysa fötterna under krigsårens kalla vintrar.

Även kontorsmiljöer från1970- och 80-talet ingår i utställningen.

Det finns en stor igenkänningsfaktor i Norrtälje luftvärnsmuseums samlingar. Många av de tusentals personer som gjorde sin värnplikt i Norrtälje återkommer. Det är en av anledningarna till museets höga besökssiffror.

Pilmål bogserades av flyg, på säkert avstånd från flygplanet, över skjutfältet på Väddö.

Även civilister som aldrig haft med svenskt luftvärn att göra känner igen sig i delar av utställningen, i alla fall i ett föremål och om man bodde på Väddö under 1970- och 80-talet. Då var det vanligt att lågt flygande flygplan vände över stugor och båthus. Efter sig bogserade flyget röda, avlånga ”cigarrer”.

Cigarren, som på militärspråk heter pilmål PM7B, användes som övningsmål för luftvärnet. Det typen av övningar genomfördes regelbundet på från Väddö skjutfält.

Lite av den ammunition som är utställd på Norrtälje luftvärnsmuseum.


Utställningarna på ovanvåningen är präglad av tekniska system – allt från kommunikation och tidiga mobiltelefoner och datorer, till spaningsradar och målsökning.

En vägg i utställningens rum täcks av panelen från en eldgivningsradar – Cig 790, som var en del av luftvärnsdystem m/48. I systemet ingick bland annat den Boforstillverkade luftvärnspjäsen lvakan m/48, som är utställd på museets källarvåning och som reportaget återkommer till.

Panelen till cig 790 som var i drift cirka 30 år.

Flera radiostationer är utställda – bland annat modell 200. Den utvecklades i mitten av 1950-talet. Det är en kortvågsradio som även var avsedd för telegrafi.

Radiostation 200 var ”bärbar”. Dock krävdes det ett antal mannar för att. transportera samtliga enheter.

Antenenhet: 1,2 kilo.
Generator: 12,5 kilo.
Nätdel: 20 kilo.
Mottagare: 7 kilo.
Låda med tillbehör: 10 kilo.
Omvandlare: 14 kilo.
Låda med nätdel 20 kilo.
Sändare: 4,9 kilo.

Radiostation 200 moderniserades i mitten av 1960-talet.

Radiostation 200 i bildens förgrund. Där bakom raden av militära och civila radioapparater och telefoner.

Även tidiga mobiltelefoner, som Motorola Micro Tac som kom ut på marknaden 1989, är utställda.. De första versionerna vara analoga. Micro Tac betraktades i slutet av 1980-talet som den minsta mobiltelefonen på marknaden. Typiskt för Motorola Micro Tac är luckan av svart plast som fälldes upp för att komma åt knappsatsen.

På samma hylla står en telefonväxel som en gång i tiden satt i en stridsledningskärra tillhörande spaningsradar PS 23 från 1940-talet. Modellen var den första spaningsradarn inom svenskt luftvärn och byggde på ett engelskt system. Efter att PS 23 utrangerades användes denna växel i många år vid Lv 3:s skjutfält på Väddö.


Telefonväxel som ursprungligen satt i en stridsledningskärra, tillhörande det svenska försvarets första stridsledningsradar från 1940-talet. Där efter användes växeln under många år som en del av säkerhetsanordningarna på Väddö skjutfält.

I museets källarvåning är samlingarna mer inriktad på pjäser, minor och liknandeutrustning.

Där finns bland annat 20 millimeter lvakan m/40, en pjäs som användes som luftvärn- och pansarvärnspjäs.

Även en Ivakan m/36, en 40 millimeters automatkanon tillverkad av Bofors, är utställd. Modellen var en försäljningssuccé som tillverkades på licens i flera länder, bland annat USA, Holland och Österrike. Även Sovjetunionen föll för modellen, men brydde sig inte om att söka tillverkningslicens utan stal idén och tillverkade en kopia.

40 millimeters automatkanon – Ivakan m/36.


Ett av museets nyaste föremål är robot 70 – ett luftvärnsrobotsystem som utvecklades av Bofors och togs i bruk inom det svenska försvaret 1977. Luftvärnsrobotvagnen i början av reportaget är utrustad med detta system.

Sista gången värnpliktiga vid Lv 3 sköt skarpt med robot 70 var vid en stor slutövning den 7 mar år 2000. Platsen var Ravlunda skjutfält i Skåne.

Så här beskrivs de sista skotten i utställningen:

Robotskytten hette Andreas Flodman från 2.pluton/2 kompaniet. 5 stycken robot 70 sköts mot ett bogserat flygmål. Andreas Flodman kommer från Täby.”

Läs mer om robotsystem 70 här.

Systemet är fortfarande i bruk inom svenska försvaret, men har uppdaterats flera gånger. Det används främst för att bekämpa fientliga flygplan och helikoptrar, enligt Försvarsmakten.

Källarvåningen i Norrtälje luftvärnsmuseums huvudbyggnad. I förgrunden robot 70.

Numera bedrivs civila verksamheter det forna kasernområdet och övningsområdet exploateras i snabb takt. Museets närmsta granne är handelsområdet Norrtäljeporten med 33 butiker och resturanger. Där stridsskolan tidigare höll till bedriver bland annat Komvux verksamhet. I kassernvakten håller Securitas till. I den tidigare officersmässen är det förskola. I logementen är det hyresbostäder.

Men minnet av Lv 3 lever kvar. Runt om i området finns skyltar, minnesstenar och inte minst luftvärnsmuseet som vittnar om platsens militära historia.

Sedan många år bedrivs civila verksamheter på det forna garnisionsområdet. Logementen är numera privatbostäder. En emaljskylt vittnar om vilka som höll till i byggnaden tidigare.

Vad som inte heller är glömt är försvarsbeslutet år 2000, som var den största omorganiseringen av Försvarsmakten sedan 1920-talet, som innebar att Sverige gick från att ha ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar.

En konsekvens av detta blev att den dåvarande regeringen, trots protester och motargument, avvecklade bland annat Lv 3. Regeringen ansåg då att omvärlden var så säker att endast fyra artilleribataljoner behövdes.


Hargstenens ristade klockringare

Vid en gammal vägsträckning utanför Harg i Norduppland står en högrest runsten, vars unika bildristningar har fascinerat forskare i över 500 år.
I stenens bildristningar hänger bland annat en kyrkklocka i någon form av byggnad – som tolkats som en kyrka eller klockstapel från början av 1100-talet.


Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Exakt var runsten U 595 (Hargstenen) ursprungligen stod är oklart. Historiska källor uppger skogen några kilometer söder om Hargs bruk – det område den står i idag. En av flera beskrivningar på 1600-talet anger platsen som:

Harg Sochn widh wägen”

Hargstenen i Norduppland. Den står intill en ålderdomlig vägsträckning. I bakgrunden skymtar väg 76 som närmast förbinder Hargs bruk och Hallstavik. I över 500 år har Hargstenens bildristningar fascinerat forskare.

Den ålderdomliga skogsväg som runstenen står intill beskrivs ofta som ”en avstickare från väg 76”, i reportage och andra publiceringar. Men det är en förenklad beskrivning.

Denna lilla skogsväg är resterna av en gammal vägsträckning som en gång förband Edebo med Hargs bruk, enligt Riksantikvarieämbetet. Längs samma skogsväg, drygt 100 meter norr om runstenen, står en milstolpe från 1700-talet. Ristningen på milstolpen (sten) är vänd mot den ålderdomliga vägsträckningen.

Mellan Harg och Hallstavik finns flera bevarade sträckor av denna gamla vägsträckning,

Det är alltså inte enbart fråga om en runsten, utan även en bevarad vägmiljö som med fysiska lämningar kan styrkas till 1700-taket. Men sannolikt är den medeltida eller ännu äldre. Även om man inte vet exakt var runstenen ursprungliga stod, så finns platsen med stor sannolikhet att finna i närheten av den nuvarande placeringen.

Martin Aschaneus avbildning av Hargstenen. Ur: Upplands runinskrifter.

Hargstenen dokumenterades första gången år 1594. Det var Sveriges första riksantikvarie, Johannes Bureus, som besökte den. Bureus ansåg att Hargstenen var så uppseendeväckande att den fick ingå i hans senare utgivna runkallender – kopparstick från 1599, där tio utvalda runstenar beskrevs.

Genom århundradena har åtskilliga forskare dokumenterat denna runsten. En annan känd besökare/forskare var Martin Aschaneus, som år 1630 utnämndes till riksantikvarie. För eftervärlden är han kanske mest känd för sin Sigtunabeskrivning från år 1612, som publicerades först 1922. Aschaneus var inte verksamt i Harg.

Hargstenen har dokumenterats med nutidens teknik och och finns som en 3D-model.

Hargstenen är ristad på två sidor. Sannolikt är runtexten och bildristningarna samtida. Bilderna är unika och skildrar bland annat klockringning under tidigt 1100-tal.

Det som gör Hargstenen unik är de kyrkliga avbildningar från tidigt 1100-tal. På grund av alger och lavar att ristningarna numera svåra att fotografera.

Runtexten är en traditionell minnestext och arvsdokument.

Runristningen lyder:

”Gudlev och Sigvid, Aldulvs arvingar, lät hugga stenen efter sin fader och (efter) Sigborg, hans moder.”

Enligt Upplands runinskrifter är troligen runristningen och bildristningarna samtida. Ristningen är inte något mästerverk. Den saknar konstnärlig finnes och runtexten innehåller även fel, som runologerna tolkat som felhuggningar.

Hargstenen är rektangulär, cirka 2,50 meter hög och ristad på två sidor – framsidan och den högra kortsidan. Längst upp på framsidan är ett stort kors avbildat. Under korset har ristaren avbildat något som länge tolkades som en av de äldsta, kända avbildningarna av en kyrka.

Klockringaren i Hargstenens ristning från 1100-talet.Notera den bikupeformade kyrkklockan.

Sentida forskare är dock tveksamma om det är en kyrka. Idag tror man snarare att det är en klockstapel. Nedanför den förmodade klockstapeln står en man. Från hans ena arm går en linje upp till en klockstapel, som hänger i konstruktionen. Det är en man ringer i klockan.

Hargstenens bildtristningar är enligt Bengt. G Söderberg (Vite Krists Klockor, Allhems förlag 1974) det äldsta kända belägget av en klockringning.

Att det fanns klockstaplar på 1100-talet är sedan tidigare belagt.
Vid den tidigmedeltida kyrkan S:t Andreas i Lund har arkeologer undersökt en stavverkskonstruktion, som daterats till år1065, som visade sig vara en klockstapel.

Läs mer om den tidigmedeltida klockstapeln i Lund här: ”Han begravdes i ett avsågat trätråg”.

På Hargstenens kortsida finns även två personer som via en stång, som vilar på deras axlar, tycks hålla ett ovalt föremål över en eld.

Längst ner på kortsidan står två personer och håller ett stort ovalt föremål över något som liknar en eld. Föremålet, kanske en kittel, är tungt. För att orka med tyngden hänger föremålet i en stång, som vilar på personernas axlar.

Det finns flera tolkningar till denna scen. En teori går ut på att det är ett rökelsekar de bär på, en annan att det illustrerar gjutning av en kyrkklocka.

En annan medeltida bildframställning med liknande motiv som på Hargstenen, är bonaden från Skog i Hälsingland. Bonaden är daterad till 1200-talet och ett unikt kulturarv. Längs den 1,75 meter långa bonaden trängs figurer, fåglar, byggnader och mönster.

Några av bonadens framträdande motiv är en kyrka, en klockstapel och två personer som via rep ringer i kyrkklockorna. Även om bilderna på Hargstenen och i Skogsbonaden är gjorda med helt olika tekniker, så är likheterna stora.

Bonaden från Skog är ett unikt kulturarv från 1200-talet. Bilden ovanför är ett utsnitt av bonaden, där ett gytter av märkliga figurer och symboler. Här ser vi en kyrka och en klockstapel till höger. Två personer ringer i klockorna. Foto: Nordiska Museet.

Klockorna i bonaden är samma typ av klocka som på Hargstenen. Typen kallas för bikupeklocka, ett namn som kommer från de bikupornas halm som användes från medeltiden och fram till 1800-talet.

Läs mer om Bonaden från Skog.

Beträffande det här med kyrkklockor från 1100-talet finns det ett lokalt, märkligt sammanträffande som inte är särskilt uppmärksammat.

Cirka 3,5 mil (fågelvägen) söder om Hargstenen, i en sankmark vid Söderby-Karl strax norr om Norrtälje, gjordes år 1916 ett märkligt fynd. I jorden låg en 100 kilo tung bikupeklocka som utifrån sin form anses den äldsta kända som inte är i drift. Den är daterad till 1100-talet.

Det hela är antagligen en slump. Men det är märkligt att det bara skiljer några mil från den äldsta kända bildframställningar av en bikupeklocka, och det äldsta kända arkeologiska fyndet av en bikupeklocka.

En viktig aspekt i tolkningen av Hargstenens bilder är den djupa innebörd klockorna hade för medeltidens människor. Kyrkklockan, vars klanger skyddade mot onda makter, var snarare väsen med själar, än materiella ting. Kyrkklockorna var helgedomar som man tillbad. När Hargstenen med sin klocka restes i början av 1100-talet, så borde det funnits en stor symbolik i handlingen.

Mitt på Hargstenens kortsidan finns en cirkel, i vilken en kvinnofigur är avbildad. Det finns även andra ristade detaljer som inte nämns i detta reportage.

En ristad kvinnobild inom en ring på Hargstenens kortsida.

Trots att Hargstenen hör till Upplands, kanske till och med Sveriges märkligaste runstenar tack vare sina unika kyrkliga motiv, är den relativt okänd hos allmänheten. Hade den rests vid någon kyrka i en centralort, då hade den haft en annan status.

Men nu står den i skogen, långt från turistorter som Gamla Uppsal, Sigtuna och Stockholm. Vid runstenen i Hargskogen stannar bara de mest hängivna.

Igelstastenen – runstenen i korridoren

I Fornhöjdens vårdcentral i Östertälje står Igelstastenen – en runsten som på många sätt är säregen. Den har bland annat ovanlig ornamentik, ett rundjur med huggtänder och kluven tunga. De få runor som är bevarade tolkas till ett mansnamn som inte är känt från någon annan runsten.

Text och foto: Jens Flyckt
Foto på runsten Sö 279: Klaus Fuisting/Public Domain

Södermanland. Fornhöjden är en stadsdel och ett av Östertäljes miljonprogram. I det lilla centrumet, där det bland annat finns en matbutik och en liten krog, ligger den lokala vårdcentralen. Innanför entrén står den märkliga runstenen uppställd.

Igelstastenen är ett runstensfragment av sandsten. Stenen hittades 1985 i samband med harvning av en åker vid Igelsta gård.

Det är inte en hel runsten, utan ett fragment av röd sandsten. Fragmentet påträffades i samband med harvning av en åker vid Igelsta gård, strax söder om Fornhöjden, 1985. Det låg i Igelsta gårds trädgård fram till år 2003. Då flyttades stenen till vårdcentralen.

Fyndplatsen ligger i ett kulturlandskap med många spår från brons- och järnålder. Där finns bland annat hällristningar, gravfält, liggmilor, vägbankar och boplatser.

Ristningen är daterad till 1000-talets första hälft. Trots att endast ett större fragment av runstenens mittparti återstår, är det tydligt att det ursprungligen måste ha varit en märklig runsten.

Stenens mest iögonfallande detaljen är rundjurets huvud – som med sitt ovala öga, uppspärrade gap, spetsiga huggtänder och långa reptiltunga, påminner om en blandning mellan drake och huggorm.

Igelstastenen är märklig på många sätt. Rundjurets, fyrkantiga huvud med huggtänder och kluven tunga är den mest iögonfallande detaljen.

Jämfört med många andra samtida runstenar, vars rundjur ofta har ett betydligt mer harmoniskt bildspråk, är Igelstastastenens rundjur utmärkande med sitt närmast fyrkantiga huvud andra utmärkande detaljer.

Förutom en kortare notis i tidskriften Fornvännen från1985, dröjde det 29 år innan Igelstastenen fick den uppmärksamhet som den förtjänar. Det skedde när runologen Magnus Källström skrev om den i Riksantikvarieämbetets K-blogg år 2014.

Läs Magnus Källströms blogginlägg om Igelstastenen här: Runormen på vårdcentralen.

Han skriver att rundjurets huvud vid första anblicken inte ser särskilt förtroendegivande ut, men att det finns en utseendemässigt släktskap till andra sörmländska runstenar. Han nämner bland annat en runsten vid Strängnäs domkyrka, Sö 279, som har en kluven tunga och vassa huggtänder.

Runsten Sö 279. Notera djurhuvudets likhet med Igelstastenen. Foto: Klaus Fuisting/Public Domain.

Längst upp på Igelstastenen syns den nedre armen på en kristet kors – som även det är märkligt. Om denna korsarm skriver Magnus Källström följande:

”Upptill på stenen finns resterna av ett mycket originellt kors, där ristaren för vissa detaljer har använt dubbla linjer så att dessa liknar ett rep med knutar. Tekniken påminner om den som förekommer i de mycket sällsynta knutrunorna.”

Knutrunor är en mycket sällsynt typnav runor som endast är kända från en runsten i Sverige, i Gästrikland.

Läs mer om knutrunor här: knutrunor.

Igelstastenens märkliga, undre korsarm.

Igelstastenen är ristade med stungna runor, som är en vidareutveckling av den 16-typiga runraden. Genom att förse vissa runor med punkter, till exempel u-runan som försågs med en punkt mitt i tecknet, kunde runtecknet representera fler tecken. Stungen u-runa blev y. Genom de stungna runorna utökades den 16-typiga runraden.

I och med att så mycket saknas av runtexten är kvarvarande runor svårtolkade. Men enligt Magnus Källström bör runorna kunna tolkas som följande:

”… efter Ögrim …”.

2016 publicerade Magnus Källström en analys av namnet på Igelstastenen i Tidskrift för nordisk personnamnsforskning: Ett oläst namn på Igelstastenen i Östertälje.

Enligt Magnus Källströms efterforskningar är namnet Ögrim inte känt från någon annan vikingatida eller tidigmedeltida runsten.

En del av Igelstastenens kvarvarande runrad. Notera att u-runan och i-runan har försetts med varsin punkt. Dessa runor är i och med punkterna stungna. Det är en vidareutveckling av den 16-typiga runraden som innebar att till exempel att u blev ett y med punkten.

Att Igelstastenen flyttades berodde dels på att den behövde skyddas mot väder och vind. Att det blev en vårdcentral var inte en slump. Inom allmogens folktro fanns det en uppfattning om att bland annat runstenar och andra stenblock med märkliga formationer, kunde bota värk och andra krämpor.

Denna folkliga uppfattning är sannolikt kopplad till den tradition som uppstod kring skålgropar/älvkvarnar på 1600/1700-talet och som Sverigereportage skrivit om tidigare.

Älvkvarnar och offerstenar – en allmogehistoria.

Tvillingtallar, trollträd och älvkvarnar.

Mellan Fellingbro och Örebro stor en runsten – Nastastenen. År 1672 besökte Johan Hadorph platsen. Han var riksantikvarie mellan åren 1679–1693 och anses vara den första person som genomförde en arkeologisk på Birka på Björkö i Mälaren.

På plats vid Nastastenen, som då låg ner, konstaterade Johan Hadorph att allmogen hade offrat nålar på runstenen. För att slippa värken lär även ortsborna bitit i runstenen (läs sätta värken som i värktallar). Enligt Hadorphs beskrivning var runstenen slitet på den plats folk hade bitit i den.

På så finns en parallell mellan Igelstastenen och Fornhöjdens vårdcentral, även om modern läkarvård inte ska förknippas med allmogens folktro och offerriter på 1700-talet. Det var dessutom inte första gången i modern tidsomställningen en runsten placerades i en vårdinrättning.

Fornhöjden vårdcentral i Östertälje, några mil söder om Stockholm. Igelstastenen står sedan år 2003 uppställd innanför vårdcentralens entré.

På en skriftlig fråga till Magnus Källström, om det gjorts några efterforskningar vid Igelsta gård efter runstens resterande delar, svarar han:

”Att döma av artikeln i Fornvännen 1985 misstänkte man då att det kunde finnas fler fragment längre ned i jorden, men det är oklart om det gjordes några fler undersökningar. Det kan kanske finnas en idé att ta en ny titt i närheten av fyndplatsen.” skriver Magnus Källström.