Månadsarkiv: maj 2020

De ristade sina namn i klipporna

Publicerad den av
3

Vid skärgårdsstaden Öregrund har sommargäster, kungligheter och andra besökare ristat sina namn på havsklipporna i över hundra år. Det är en ganska okänd kulturskatt som sakta försvinner i vågor och glömska.

Text och foto: Jens Flyckt

En sommardag år 1890 ristade eller högg signaturen LN sina initialer i berghällen vid havet. Det var sannolikt redan då bitvis ganska trångt mellan namnen på lämpligaste hällarna. Man kan därför anta att LN fick vandra fram och tillbaka en stund innan den rätta platsen hittades. Samma person lät samtidig föreviga en liten växt, som sedan dess slingrar sig fram över den hårda graniten.

Anders Lindström är ordförande för Öregrund hembygdsförening. Han säger att det inte finns någon samlad dokumentation över ristningarna.

-Många av ristningarna är från tiden runt andra världskriget och sannolikt gjorda av svenska soldater. Hur många ristningar det finns i Öregrund vet jag inte. Jag har ofta gått där nere på hällarna och tittat. Jag skulle tro att det är åtminstone hundra stycken, säger Anders Lindström.

Vissa av ristningarna är dock registrerade i det nationella fornlämningsregistret. Där nämns bland annat ett grupp med ett 10-tal ristningar vid ett område som heter Västerhamnen. Men informationen är begränsad. Det framgår även att den kortfattade information som finns inte är kvalitetssäkrad.

De ristningar som finns kvar kan tidsmässigt delas in i tre kategorier, enligt Sverigereportage egna bedömningar på platsen: Sekelskiftet 1800/1900,1920/1940-tal och 1960-tal. På en skadad ristning, där den första siffran bitvis är borta, kan det stå 1820, vilket i så fall är det äldsta ristade årtalet. Det finns även enstaka ristningar som förefaller vara nygjorda – vilket vittnar om att traditionen lever vidare.

Öregrund blev från slutet av 1800-talet en populär kurort. Mycket av Öregrunds träbebyggelse härör från den tiden. Nya kommunikationsmöjligheter gjorde att stortiden som kurort upphörde på 1930-talet.

Man kan därför anta att många av ristningarna är gjorda av välbärgade stadsbor som vid sekelskiftet 1800/1900 besökte Öregrund för att stärka hälsan och vila ut. Men det finns även lokala namn på hällarna.

-Vissa av efternamnen på hällarna känner jag igen. Det är gamla Öregrundsbor, så det var inte enbart besökare och soldater som ristade, säger Anders Lindström.

På flera öar i Stockholms skärgård finns ristningar som är gjorda av fiskare och besättningsmän. Den typen av ristningar, som inregel har en djupare innebörd, består ofta av labyrinter, kompassrosor, sköldar, fartygsnamn och mystiska symboler. Några av Öregrunds ristningar har den karaktären och skulle därför kunna härröra från sjömän eller fiskare. Men merparten av ristningarna är personnamn och årtal som är mer eller mindre konstnärligt utförda.

Skicket på Öregrunds ristningar varierar. Ristningarna som ligger mer skyddade från höst- och vinterstormarna är i regel bättre bevarade. Andra ristningar är så slitna att de knappt är synliga. Många ristningar har försvunnit. Andra ristningar är svårt skadade efter att folk har grillat på eller intill dem. Fästen från gamla militära installationer har också orsakat skador på ristningar.

En del av ristningarna är imålade. Någon organiserad skötsel av ristningarna sker dock inte, enligt uppgift.

Egentligen är det inte fråga om ristningar, utan om namn, årtal och symboler som är huggna i berget med huggmejsel och hammare, eller liknande verktyg. Den tekniska kvalitén, på vilket de är utförda, varierar kraftigt.

De flesta initialerna och namn på hällarna är numera höljda i ett historiskt töcken. Men det finns några undantag.

-Prins Bertil har ristat sitt namn på ett ställe. Det var 1950. Det var inte han själv som ristade. Han skrev sitt namn på hällen och sedan gjorde någon annan jobbet, säger Anders Lindström.

De flesta personer som ristade sina namn på hällarna är för länge sedan borta – och glömda. Hur till exempel Hildurs och Lars liv blev, efter att de den 22 augusti 1908 bestämde sig för att föreviga sig själva på en berghäll med utsikt över havet, får vi aldrig veta. Men ännu dröjer sig deras namn kvar i Öregrund – där havet möter land.

Farkosten i Slagsta marina

Publicerad den av
3

I Slagsta marina utanför Stockholm ligger en säregen båt i strandkanten. Det är en katamaran som inte liknar någonting annat och som det tagit Hallundabon Villy Lauraeus trettio år att bygga.

Text och foto: Jens Flyckt

Arton meter lång, fyrtio ton tung, sexton rum och med ett futuristiskt utseende som mer påminner om en rymdfärja än en segelbåt. Villys Lauraeus katamaranbygge väcker uppmärksamhet.

Villy Lauraeus katamaran är ett annorlunda inslag i Slagsta marina.

-Jag påbörjade bygget för trettio år sedan. Det var tjugo år för sent, säger Villy Lauraeus där han sitter i en sliten skinnsoffa i katamaranens stora akterrum, med utsikt över Vårbyfjärdens vatten. Det enda som stör utsikten är en rostfri vedkamin.

Katamaranbyggaren Villy Lauraeus.

Villy Lauraeus har varit intresserad av båtar sedan barndomen. Under större delen av sitt sjuttioettåriga liv har han sysslat med båtbyggeri – både modeller och fullskaliga båtar.

På grund av frånvarande föräldrar växte han upp hos sin farfar i centrala Åbo. Farfar var överarbetsledare på ett finskt fartygsvarv. I skolan blev det problem och ett år blev Villy underkänd i engelska och matematik.

Hur blev du intresserad av katamaraner?

– Pappa och jag byggde en gång en segelbåtsmodel. Som barn läste jag om prins Philip i England som hade en katamaran. Första båten jag byggde var en trimaran, en segelbåt med tre skrov. Den byggde jag i farfars lägenhet i centrala Åbo. När vi lyfte ut båten på gatan så stannade alla spårvagnar för att folk var så nyfikna, berättar han.

Seglade du med trimaranen?

-Ja, den gick bra rakt fram men gick inte att kryssa med, det vill säga att vända med. Men det spelade inte så stor roll. Den båten blev kvar ute i skärgården, säger han.

Han flyttade till Sverige 1976. Han utbildade sig till civilingenjör på Kungliga tekniska högskolan i Stockholm och 1980 påbörjade han bygget av sin andra båt – en katamaran. Han berättar att den båten var tolv meter lång och gjorde 25 knop.

-Masten byggde jag i vardagsrummet i min lägenhet i Fittja. Men det gillade inte hyresvärden. Jag hade ett tält mellan skroven. Med den båten seglade jag och min fru till Holland, säger han.

Vad hände med den katamaranen?

-Det sista jag hörde var att den stod någonstans i Finland och användes som bastu, säger han.

Styrbords sida.

Seglatsen till Holland är inte den enda långsegling han har gjort. Förutom sina äventyr på Östersjön så har han även seglat till Las Palmas och till Frisiska öarna.

Sitt nuvarande katamaranbygge påbörjade han 1989 – samma år som hans pappa dog och han ärvde 15 000 kronor.

-För pengarna köpte jag en bod och i den började jag bygga katamaranens väggar. Det var ingen som fattade vad jag höll på med, säger han och skrattar.

Under intervjun återkommer Villy flera gånger till matematikens betydelse. Han förklarar att ett problem med två paralella skrov är att de stag som förbinder skroven utsätts för mycket hög belastning i sjögången och att fästpunkterna är de svaga punkterna.

-Med ettor och nollor kan man uttrycka allt. Matematiken ljuger inte. Med ett par enkla formler så kan man räkna ut och bygga en konstruktion som tål rörelserna, säger han och börjar räkna på ett papper.

Akterrummet i Villy Lauraeus katamaranbygge.

Utseendet på Villys katamaran är alltså inte en slump utan resultatet av beräkningar. En detalj som han i efterhand är mindre nöjd med är den plana ytan mellan skroven i fören. Han menar att det blir stor påfrestning på de ytan vid hög sjögång och att den borde haft en annan form.

-Men om man bara ska segla i skärgården spelar det ingen roll i och med att sjön inte går så hög där, säger han.

Babords sida.
Katamaranens för.

Totalt har katamaranbygget kostat Villy 600 000 kronor genom åren. Varje år lägger han ner cirka 25 000 kronor på sin båt och då är inte arbetstiden inräknad. Han berättar att bara plywooden kostade 80 000 kronor. Köket betalade han 4000 kronor för. Mycket av materialet har han köpt billigt.

-Köksspisen gav jag 200 kronor för, förklarar han.

Rummen i katamaranen ligger på rad längs väggarna och i mitten ligger det öppna köket. Även om det återstår en del jobb med inredningen så kan man se en planlösning med stora utrymmen och där ljuset flödar in genom de många men små fönsterna.

Dieselmotor som väntar på montering.

Insidan är isolerade med 100 millimeter frigolit – totalt 50 kubikmeter har det gått åt, berättar han.

Runt om och under katamaranen ligger virke, rostfria rör, plaströr, elkabel och annat material som kan vara bra att ha när man bygger båt. Han vill inte kalla sitt projekt för budgetbygge, men säger samtidigt han tar vara på sådant som andra kastar och som kan komma till nytta.

Ännu återstår lite jobb med inredningen i de sexton rummen.

-De här rören fick jag igår. De används i båtkapell, förklarar han och pekar på en hög med blänkande rör i mörkret under de väldiga skroven.

Hur reagerar folk på din katamaran?

-De flesta blir glada, nyfikna och ställer massa frågor som du gör. Men det finns även personer som inte uppskattar den, säger han.

Utsikten över Vårbyfjärden från akterrummet.

När Sverigereportage besöker Villy så pågår sjösättningen för fullt runt om på Slagsta marina. Det sjuder av liv och rörelse – både på land och till sjös.

Den kanske vanligaste frågan Villy får är när katamaranen ska bli klar.  

Hans skapelse har dock aldrig varit i vattnet och på frågan när det kan tänkas bli sjösättning ler han där han sitter i skinnsoffan. Och med blicken fäst någonstans ute på fjärden svarar han lite kryptiskt:

-Det vet man aldrig.

Bronsskatten i trädgårdslandet

Publicerad den av
2

Plötsligt låg det märkliga föremål av brons i spadtaget från trädgårdslandet. Det som hade kommit fram ur jorden var en bronsskatt – säkert värd en större förmögenhet när den för 2600 år sedan lades ner i vattnet en forntida sjö.

Text och foto: Jens Flyckt

Reportage. På bronsåldern var platsen där trädgårdslandet idag ligger, strandkanten på en relativt stor sjö.

Århundranden och årtusenden kom och gick efter att bronsföremålen lades i vattnet. Landhöjningen och sentida dikningsföretag torrlade med tiden större delen av sjöbottnen och gjorde marken odlingsbar. Så, i mitten på 1980-talet, kom bronsföremålen åter i dagen.

Bronsåldern är en tidsperiod som i Skandinavien sträcker sig från 1800 till 500 före Kristus (f.Kr.) Namnet har perioden fått efter som det var då som man på våra breddgrader gick från att använda stenverktyg, till att importera och tillverka vapen, verktyg och smycken av brons.

Den aktuella fyndplatsen är på många sätt en typisk, uppländsk bronsåldersbygd där krönrösen, skålgropar, skärvstenshögar och andra lämningar är belägna på höjdnivåerna runt det forntida vattendraget.

Bronsföremålen i trädgårdslandet är ett så kallat depåfynd, det vill säga en samling föremål som medvetet lagts ner i vattnet.

Depåfyndet från trädgårdslandet består av 21 bronsföremål. Det mest praktfulla föremålet är en stor så kallad Wendelring med omkastad vridning.

Fyndet består av 21 bronsföremål. Där finns bland annat tre holkyxor. Holkyxan, en arbetsyxa som kom att utvecklades och användas under bronsåldern, är ett relativt vanligt bronsåldersfynd. Yxmodellen, som kan delas in i flera typer, har dels tillverkats lokalt men även importerats.

Dessutom finns två hela halsringar – varav en så kallad Wendelring med sin typiska, omkastade vridning. Även toppen av en större bronsnål, bestående av tre runda skivor med upphöjda koniska kretsar, ingår i fyndet.

Depåfyndet är daterat till 600-500 f.Kr. – det vill säga vid bronsålderns slutskede, på gränsen till övergången till den efterföljande tidsperioden – förromersk järnålder.

Länsstyrelsen informerades om fyndet och en mindre arkeologisk undersökning gjordes på platsen. Men några ytterligare fynd gjordes dock inte. Inte heller senare har några fynd gjorts på platsen.

Wendelringar är halsringar från bronsåldern som tolkats som kvinnosymboler.

Det har tidigare gjorts flera våtmarksfynd i närområdet. På 1960-talet hittades två stockbåtar. Båtarna rapporterades. Men antikvariska myndigheter var ointresserade av fynden. Stockbåtarna blev därför aldrig dokumenterade innan väder och vind förstörde dem. År 1881 påträffades ett tveeggat svärd med inläggningar av guld, silver och niello. Svärdet, som är daterat till vikingatid, skänktes till Historiska museet år 1911.

Niello är en mycket gammal metod som används för dekoration av silverföremål. Tekniken användes i bland annat i Orienten långt före Kristi födelse och kom den att blomstra i Skandinavien under vikingatiden. Tekniken går ut på att graverade linjer och bearbetade ytor fylls ut med färgad massa, bestående av en blandning av bland annat bly, koppar och svavel (reds.anmärkning.)

Kanske ligger förklaringen i detta depåfynd i wendelringen. Inom den arkeologiska forskningen finns en uppfattning om att dessa halsringar var kvinnosymboler. Det har i sin tur lett till teorier om att wendelringar i depåfynd kan vara offer till kvinnliga gudar eller väsen.

Men som mycket annat som har med bronsåldern att göra så är det ingen som med säkerhet vet hur dessa människor resonerade eller hur deras idévärld såg ut – och ännu mindre varför de lade ner dyrbara bronsföremål i vattendrag.

Dit ingen längre kommer

Publicerad den av
Svara

De vita hundlokorna med sina skira blomflor blev ödestugans sista gardiner, skrev Harry Martinsson i dikten Multnande stuga.
Det är många år sedan de raderna skrevs. Men ödehus som lämnats åt sitt öde är lika aktuellt nu som då.

Text och foto: Jens Flyckt

Bilden. Det finns juridiskt sett inga ödehus i Sverige. Alla fastigheter har en ägare – någonstans. Varför vissa fastigheter lämnas åt sitt öde och förfall är i många trakter en gåta. Eller så ligger det tragedier bakom ödeläggelsen som ingen vill tala om – trots att det är länge sedan ”det” hände och alla inblandade är borta.

I vissa fall har ägaren av någon anledning plötsligt rest sig upp från kökssoffan och gått därifrån, för att aldrig mer återkomma.
Det kan vara dödsbon där delägarna är oense och träter. Åren går och hellre än att enas så låter de naturen krypa på husknuten och påbörja nerbrytningen av läckt, förstukvistar och taktegel.

Andra hus har så att säga kommit i skymundan efter större markförvärv. Huset råkade bara ligga i vägen för affären. Och med ett befintligt värde, i förhållande till markens totala pris, blir de förpassade som undantag intill någon granplantering som för varje år kastar allt längre skuggor.

I vissa trakter, långt bortom de tätbebyggda samhällena, där folk dör i större utsträckning än folk föds och flyttar dit, blir ödehusen plågsamma påminnelser av ett samhälle som inte längre finns kvar.

I regel ligger de i trakter där samhällsutvecklingen för länge sedan tog en lång omväg runt. Men de återfinns även i utvecklingskommuner med hög inflyttning och tillväxt. Oavsett vilket så ligger alltid dessa ödehus långt bortom detaljplaner och gatubelysning – dit ingen längre kommer.

Klassisk Volvo 164 i 80-talsstuk

Publicerad den av
Svara

Knivstabon Micke Lindberg letade efter en Volvo 164 att göra i ordning. Exemplaret han hittade visade sig vara något helt annat än väntat. Fyra år senare rullar åter hans 164:a på vägarna.

Text och foto: Jens Flyckt

Som nittonåring ägde Micke Lindberg en 164 från 1973 – i typiskt 80-talssstuk. För några år sedan föddes tanken fatt återskapa sin tonårstids 164:a. Chromefälgarna från sin tidigare 164 har han sparat på logen i alla år.

-Tanken var att bygga om den lätt som man gjorde på 1980-talet, säger Micke Lindberg.

Micke Lindberg i sin fina Volvo 164. Notera hornen på bakre kofångaren. och det kromade slutröret – som är Volvo original.

I Gävletrakten hittade han ett lämpligt objekt, Bilen såldes ursprungligen i Värmland 1969.

-Jag köpte den för fyra år sedan. Då var det en jäkla massa tvåor på den. Men det var inga allvarliga fel. Det fattades bland annat hjulmuttrar. Vänster framskärm hade plåtskador, säger han.

Ganska snabbt visade sig att bilen inte var i det förväntade skicket. Några rosthål gick inte att hitta.

– När jag hade rivit ut inredningen så hittade jag ingen rost. Det fanns inte en enda liten rostfläck i golvet. Det finns ett par äldre, små rostlagningar i bakre hjulhusen och infästningarna till huvgångjärnen har någon bytt tidigare. Men annars har den inte rostlagats. Reservhjulsbaljorna, trösklarna och skärmkanterna är original. Skicket beror dels på att den inte har rullat så mycket. Men framför allt så är underredet indränkt i underredsmassa, säger Micke Lindberg.

Skinninredningen var väldigt torr. Men efter behandling håller nu skinnet på att återfå sin mjukhet. Notera fickan på dörrsidan.

Bilen tycks ha haft en skyddad tillvaro genom åren och inte rullat särskilt mycket. Senaste godkända besiktningen var för sjutton år sedan.

Vänster framskärm för fyra år sedan. Foto: Micke Lindberg
Genomgång av 164:an. Foto: Micke Lindberg.

-Den har ägts av tre dödsbon. En av de tidigare ägarna var 101 år gammal. Den har gått 22 000 mil och haft arton ägare, säger han.

Från början var tanken att han skulle lacka om den upp till dörrlisterna. Men det blev svårt att få till en bra övergång mellan den nya lacken med den gamla.

Nylackerade och med chromefälgar från den tid dådet begav sig – på 1980-talet.

-Så när jag hade rivit ut inredning, plockat ner den och plockat ihop allting, då bestämde jag mig för en hellack. Då var det bara att plocka ner allting igen, säger han.

Inredningen är orörd och välbevarad. Skinnsätena är hela. Ratten är från en 72:a, men det är ett medvetet val från Micke Lindbergs sida då han tycker att den årsmodellens ratt är snyggare.

En del av 164:an som var i dåligt skick var elen där långt ifrån allt fungerade. Micke jobbar som elektriker. Men han har inte mycket övers för bilel.

-Det har hänt mycket med elen i 164.an på 50 år. Det är många som varit och petat och skarvat i elsystemet. Jag hatar bilel, det är i regel helt ologiskt. Jag tog bort alla extrakablar och konstiga kopplingar och skarvar. Då funkade plötsligt allt, säger han.

Ska du inte montera skyport (skämt) som man gjorde på 1980-talet?

-Nej, du. Jag tänker inte kapa sönder taket. Så gjorde jag på min 140. Men då var det inget konstigt. Det var så man gjorde på 1980-talet.

Skyport är en taklucka av glas som var populärt att eftermontera på 1980-talet (Reds.anm.).

Knivstabon Micke Lindberg.

Micke Lindberg påpekar att hans 164 inte är någon utställningsbil och att den kommer att användas.

-Den är i relativt orört bruksskick. Jag har bland annat fått frågan varför jag inte lyfter ur motorn och målar upp den. Men jag ser i dagsläget ingen anledning till att göra det. Motorrummet har en fin patina, säger han.

Volvos legendariska B30-motor (raksexa) i all sin prakt. Som med mycket annat i Micke Lindbergs 164:a är drivlinan orörd. Allmän service och justering av de dubbla Strombergförgasarna är allt som gjorts mekaniskt i motorrummet.
I Micke Lindbergs 164:a finns en hel del roliga tillbehör – vissa Volvo original och andra eftermarknadstillverkade.
Reservhjulsbaljorna är original från 1970.
Dekaltrimningen är Micke Lindbergs verk.

Bland tillbehören han lyckats få tag på finns bland annat original nackstöd till baksätet. Det kromade slutröret på avgassystemet är Volvo original. Jalusi till bakrutan, vilket varje Volvoägare med stil hade på 80-talet, ficka han tag på via en kompis i Knivsta.

Bakluckan håller samma fina och orörda skick som bilen i övrigt. Gummimattan, som det vanligtvis bara finns fragment kvar av, är hel och mjuk. Notera hockeyhjälmen.

Nu sitter det en halvmodern stereo i 164:an. Men med tiden ska Micke montera en tidsenlig Pioneer komponentstereo. På 1980-talet var detta något av det häftigaste i +ljudväg man kunde ha i bilen.

Volvo 164 tillverkades mellan åren 1968 och 1975. Det är i grunden en lyxigare och mer påkostad variant av 140-serien. 164:an skiljer sig bland annat mot 140 med en längre hjulbas, annan front och den sexcylindriga B30-motorn.

-Jag har det mesta. Det är bara radiodelen som saknas. Det är extra roligt att dörrsidorna i 164:an inte är sönderkapade i 164:an. Det är ju annars standard. och dörrsidorna ska förbli hela, säger han.

Som omväxling väntar nu utställningar och träffar med 164:an. Vanligtvis åker han och hustrun Benita Chevrolet som finbil.

Efter fyra år i Micke Lindbergs garage rullar åter 164:an på vägarna.

-Volvo 164 är annorlunda i och med att många svenskar har minnen med den bilmodellen. Det finns en igenkänningsfaktor i 164:an som gör att även personer som inte alls är intresserade av veteranbilar, kommer fram och pratar, säger Micke Lindberg.

Kungen sa ja till skjutning i Solna

Publicerad den av
Svara

Intill en tegelvägg vid Karolinska Universitetssjukhuset i Solna står ett märkligt stenblock – som är urgröpt i mitten efter träffar från tusentals gevärskulor. Stenblocket är numera ett minnesmärke över den skjutbana som Svenska Jägareförbundet lät anlägga på platsen år 1832 och som låg där i hundra år.

Text och foto Jens Flyckt, om inget annat anges.

År 1830 frågade en kommitté inom det nystartade Jägareförbundet, som senare bytte namn till Svenska Jägareförbundet, kung Karl XIV Johan V om de fick anlägga en ”jägarebana” vid Solna skog – ett skogsområde strax utanför Norrtull i Stockholm, som tillhörde Karlbergs kungsgård. I april samma år svarade Kungen ja, under förutsättning att banan byggdes och drevs i Jägareförbundets regi.

”…som blott till det uppgivna ändamålet må av förbundet begagnas ” skrev kungen i sitt brev till Jägareförbundet den 2 april 1831.

Samma vy från målområdet vid Solna skogs skjutbana – men med 189 års mellanrum. Ovan stentryck från 1832 och nedan fotografi från våren 2020.

Tidigt på våren 1831 påbörjades arbetet med att staka ut den 300 alnar långa skjutbanan, vilket motsvarar cirka 177 meter. Den 26 oktober samma år höll förbundet sin första målskjutning på banan. Senare uppfördes även en skjutpaviljong, som ritades av hovarkitekten Per Axel Nyström.

Skjutbanan vid Solna skog var på många sätt ett nytänkande och en av Sveriges tidigaste, allmänna, civila skjutbanor. Kanske var Solna skog rent utav den första skjutbanan i sitt slag i Sverige.

Att skjutbanan vid Solna skog anlades berodde inte enbart på att det fanns lokala jägare som ville ha en plats att öva på. Det var även ett uttryck för tidens anda och en tidig indikation på skyttets framväxt som folkrörelse, vilket Svenska Jägareförbundet hade och än idag har en stor del i.

Den så kallade kulfångstenen från Solna skogs skjutbana. 1832 var denna konstruktion, det vill säga ett stenblock som kulfång, en viktig del i skjutbanans säkerhet. Idag är ett stenblock som kulfång på en skjutbana en fullständigt orimlig tanke på grund av risken för rikoschetter.

På 1830-talet var skjutbanor som den vid Solna skog ovanliga. En annan mycket tidig skjutbanan var Wisby skyttegille, som anlades 1835.

Det var först på 1860-talet och med framväxten av den svenska skarpskytterörelsen, som var en halvmilitär organisation i fosterländsk anda som bland annat vapentränade skolelever, som allmänna skjutbanor blev vanligare.

Men det skulle dröja till slutet av 1800-talet och bildandet av den Frivilliga skytterörelsen (1893–2009) som det civila skyttet blev en riktigt stor folkrörelse. Vid den tiden och fram till 1900-talets mitt anlades det minst en skjutbana i varje socken runt om i landet. Många av de skjutbanor som anlades vid sekelskiftet 1800/1900 finns fortfarande kvar. Ett exempel är den Närtuna Gottröra skytteförening som grundades 1901 och som i högsta grad fortfarande är aktiv.

Skjutbanan i Solna skog var i drift under en mycket händelserik och avgörande period i den svenska skyttehistorien. Det handlar inte enbart om skyttets utveckling till ett folkrörelse, utan även den vapentekniska utvecklingen som i högsta grad påverkades av den industriella revolutionen. Under de hundra år som det bedrevs skytteverksamhet vid Solna skog så gick man från ålderdomliga, mynningsladdade svartkrutsvapen med flintlås, till moderna gevär med cylindermekanism och gastäta enhetspatroner med röksvagt krut – det vill säga moderna patroner.

Så här kunde ett exklusivt tävlingsgevär, eller targetrifle, se ut i mitten av 1800-talet. Detta var ett importerat vapen som långt ifrån alla hade råd med. Vanligt folk sköt då med betydligt enklare svartkrutsgevär.



Gevär m96, som fått sitt namn efter att modellen antogs av svenska försvaret år 1896, är ett klassiskt tävlingsvapen som har används i över hundra år vid ban-och fältskytte och som fortfarande är i bruk på landets skjutbanor. Denna gevärsmodell var en vanlig syn på Solna skogs skjutbana från sekelskiftet 1800/1900 och fram till 1932 då banan lades ner.

Anders Lindkvist är jakthistorisk skribent och driver bloggen Kurage -Hantverk och reenactment.

-Vid 1832 så befann sig vapenutvecklingen i en spännande tid. Flintlåsvapnen började sjunga sin svanesång för att välkomna slaglåset in i den vapentekniska historien. Förmodligen sköt de flesta tävlande skyttar år 1832 med filintlåsvapen, säger Anders Lindkvist.

Anders Lindkvist. Foto: Lars Arvidsson

Han säger att de som hade råd antagligen kostade på sig målskjutningsstudsare, men att de flesta skyttar förmodligen sköt med sina vanliga jaktbössor.

-De som grundade Jägareförbundet var huvudsakligen välbeställda herrar med fina jaktvapen, säger Anders Lindkvist.  

Vid denna tid var kvinnor en ovanlig syn vid jakt- och skyttesammanhang. Kvinnor och skjutvapen betraktades av den manliga samtiden som en opassande kombination. Det skulle dröja till 1800-talets slut innan det synsättet började luckras upp.

Enligt handlingar och samtida beskrivningar så utvecklades skjutbanan vid Solna skog ganska snabbt till en imponerande anläggning med bland annat en skottmur för pistolskytte samt en ”inrättning” för flankskjutning. Redan vid 1840 inledde Jägareförbundet kulskytte mot löpande björnfigur vid Solna skog.

Solna skogs målområde anlades i ett stenbrott som delvis finns kvar.
Där Karolinska universitetssjukhuset idag ligger, tegelbyggnaderna i bildens bakgrund, anlades år 1832 en skjutbana. Då beskrevs området, som hette Solna skog, som en stillsam och naturskön plats.

Onsdagen den 6 juni 1832 invigdes skjutbanan i Solna skog med den första allmänna tävlingsskjutningen. Då fanns en skottavla av trä och en säkerhetsmur – med kulfångsten. Ett 70-tal personer hade anmält sig till premiärtävlingen. Efter tävling och prisutdelning följde middag i skjutpaviljongen. Där åt, sjöng och skålade man för jakten och för Jägareförbundets högsta beskyddare, kronprins Oscar.

En av sångerna som sjöngs vid premiärskjutningen var denna:

”Upp! Bröder och slutom vår manliga krets..
Vårt jägarförbund uti nord!
Att jaga det onda vi äro tillfreds.
Varhelst vi det träffa på jord.
Men allt ädelt och gott
I sin vingande flykt
Är för jägarens skott
Evigt fridlyst och tryggt.
Låt nu jakthornen skalla.
Då bägaren går.
Den bäst skjuta förstår
Var konung vi kalla  
         i skogen.”

Det var tänkt att kronprinsen skulle ha närvarat vid invigningen. Men han fick förhinder. Han lovade att närvara vid nästa tävling vid Solna skog den 11 juni samma år. 

Hundra år senare, 1932, var det slutskjutet vid Solna skog och skjutbanan lades ner. På platsen skulle istället Karolinska sjukhuset byggas. Så sent som 1979 revs den skyddsvägg, eller skottmur som det hette år 1832, och som kulfångstenen satt monterad i.

Solna skogs omtalade skjutpaviljong bör ha legat på denna bergshöjd, med skjutriktning mot målområdet som låg cirka 100 meter bakom tegelhuset i bakgrunden.

Till 150-årsminnet av skjutbanans grundande, det vill säga 1982, sattes en liten metallskylt upp på platsen där målområdet för Solna skogs skjutbana en gång låg och där kulfångstenen från 1832 står kvar än idag.

Tack till: Lars Arvidsson för lån av bilden.
Mickes svartkrutsvapen (mickessvartkrutsvapen.se) för lån av vapen till fotografering.

Tre gevärstyper som kan representera vapenutvecklingen vid Solna skogs skjutbana. Överst i bilden ett flintlåsgevär, som konverterats till slaglås. I mitten targetgevär med slaglåsmekanism från 1840-talet. Längst ner gevär m96 från 1916.

.