De vita hundlokorna med sina skira blomflor blev ödestugans sista gardiner, skrev Harry Martinsson i dikten Multnande stuga.
Det är många år sedan de raderna skrevs. Men ödehus som lämnats åt sitt öde är lika aktuellt nu som då.

Text och foto: Jens Flyckt

Bilden. Det finns juridiskt sett inga ödehus i Sverige. Alla fastigheter har en ägare – någonstans. Varför vissa fastigheter lämnas åt sitt öde och förfall är i många trakter en gåta. Eller så ligger det tragedier bakom ödeläggelsen som ingen vill tala om – trots att det är länge sedan ”det” hände och alla inblandade är borta.

I vissa fall har ägaren av någon anledning plötsligt rest sig upp från kökssoffan och gått därifrån, för att aldrig mer återkomma.
Det kan vara dödsbon där delägarna är oense och träter. Åren går och hellre än att enas så låter de naturen krypa på husknuten och påbörja nerbrytningen av läckt, förstukvistar och taktegel.

Andra hus har så att säga kommit i skymundan efter större markförvärv. Huset råkade bara ligga i vägen för affären. Och med ett befintligt värde, i förhållande till markens totala pris, blir de förpassade som undantag intill någon granplantering som för varje år kastar allt längre skuggor.

I vissa trakter, långt bortom de tätbebyggda samhällena, där folk dör i större utsträckning än folk föds och flyttar dit, blir ödehusen plågsamma påminnelser av ett samhälle som inte längre finns kvar.

I regel ligger de i trakter där samhällsutvecklingen för länge sedan tog en lång omväg runt. Men de återfinns även i utvecklingskommuner med hög inflyttning och tillväxt. Oavsett vilket så ligger alltid dessa ödehus långt bortom detaljplaner och gatubelysning – dit ingen längre kommer.