Vid Hörsne kyrka på Gotland finns flera medeltida gravhällar uppställda. En av hällarna är mycket ovanlig och har två ristade tecken – som tros symbolisera Jungfru Maria och Jesus uppståndelse i form av månens pånyttfödelse.

Text och foto: Jens Flyckt där inget annat anges.

Gotland. Hörsne kyrka är som övriga medeltida kyrkor på Gotland en nationell angelägenhet. Kyrkan är bland annat känd för sina medeltida proportioner, runristade dörrsmide, medeltida glasmålningar, sydportal med unika stenreliefer samt att allmogen i hundratals år offrade mynt i trägolvets springor. Strax intill kyrkogården har ett 30-tal romerska silvermynt påträffats. På kyrkogården finns fyra uppställda gravhällar, som knappt är omskrivna någonstans.

Ett undantag är möjligen de unika, gotländska rungravhällarna – bland annat i Lärbro kyrka. Långt efter att seden att resa runstenar hade dött ut i början av 1100-talet, levde bruket av runor kvar inom de gotländska kyrkornas väggar i flera hundra år. Istället för latinsk skrift ristades minnesorden med runor. Åtskilliga rungravhällar har förstörts eller försvunnit sedan 1900-talets början.

Gravhällar är ofta svårt slitna efter att generationer med församlingsmedlemmar gått på dem i långa tider.

Det är fyra gravhällar, tre av kalksten och en av sandsten, som står resta mot varandra under tak på Hörsne kyrkogård. Hällarna restaurerades i början av 2000-talet.

En av dem är med säkerhet från medeltiden och ytterligare två är troligen medeltida. En gång i tiden bör de ha haft sina platser i kyrkans golv. Men av olika anledningar hamnade de utanför kyrkan där de på 2000-talet restes intill varandra.

På den första hällen finns resterna ett textband med så kallad minuskelskrift längs kanten. Tack vare dokumentation från 1800-talet är hela texten, som nu nästan är bortnött, känd. Det är en minnesskrift över en präst som var verksam i Hörsne kyrka i slutet av 1400-talet.

”Här är begraven Herr Botulf präst, född i Follingbo, här fordom kyrkoherde. Han dog i Herrens år 1494 på apostlarna Petri och Pauli dag (29 juni), bed för honom.”

Botulfs gravhäll användes en bra bit in på 1900-talet som trampsten utanför tornets norra portal. Enligt verket Sveriges kyrkor låg den i takdroppet när kyrkan dokumenterades i början av 1900-talet.

Den andra hällen är mer svårbegriplig, Den är tillverkad av sandsten, vilket är ovanligt för att vara en gravhäll. Den kan vara medeltida. Där står Timan, efter Timangårdarna sydost om Hörsne kyrka, ristat mitt på hällen. Någon annan ristning är inte synlig på hällen. Enligt de få uppgifter som finns om hällen har det sannolikt funnits ytterligare ristningar, som nu är bortvittrade.

Såvida den kvarvarade ristningen var djupare huggen, än eventuellt försvunna ristningar, framstår det som märkligt att endast den mittersta ristningen är bevarad. Utifrån den mycket enkla utformningen kan man fråga sig om det verkligen är en gravhäll?

Den tredje gravhällen är från 1730-talet. Den är mer typisk för en gravhäll, även om formspråket har en folklig karaktär. Minnestexten berättar om kyrkovärden Tomas Norby och att gravhällen markerade hans släkts gravplats – som bör ha varit inne i kyrkan.

Den fjärde gravhällen, som sannolikt är medeltida, är även den ett frågetecken. Den mycket enkla ristningen består av ett grekiskt kors och en halvmåne. Enligt uppgift låg hällen tidigare nordost om kyrkan, utanför kyrkogårdsmuren.

Korset och halvmånen är de enda synliga ristningarna på hällen.

Halvmånen har en bred betydelse inom kristendomen. Den symboliserar bland annat tidens gång och Jesu återfödelse. Det är även en feminin symbol som förknippas Jungfru Maria. I ett medeltida altarskåp i Husby Långhundra, Uppland, står Jungfru Maria på en formation, som enligt experterna är en halvmåne.

Varken denna häll eller hällen med ”Timan” nämns i bokverket Sveriges kyrkor: konsthistoriskt inventarium . Däremot beskrivs Herr Botulf prästs gravhäll.

På Hörsne kyrkogård finns två kortfattade informationstavlor om gravhällarna. Där framgår att halvmånen är ett sällsynt motiv på gravhällar och att ett annat exempel – en gravhäll med halvmåne och sol, finns på Bara kyrkogård. Dock är det oklart om textförfattaren syftar på Bara kyrka i Småland, vilken helgades åt Jungfru Maria när den uppfördes på1100-talet, eller den närliggande Bara ödekyrka.

Den slarviga formuleringen är den enda information som går att hitta om den andra gravhällen med månskära. Det illustrerar med all tydlighet den låga status gravhällarna har. Oavsett vilken innebörd ristningarna på de medeltida gravhällarna vid Hörsne kyrka har, så är de unika lämningar som förtjänar bättre uppmärksamhet.

Den restes i slutet av 1000-talet. Men några hundra år senare slogs runstenen sönder i flera fragment. Sedan 1600-talet har fragmenten både försvunnit och kommit tillbaka – i ett kulturlandskap där medeltida gårdstomter, fossila åkersystem och gravfält vittnar om en bygd där gårdarna låg tätt redan under järnåldern.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. I utkanten av det gamla järnvägssamhället Rosersberg i Sigtuna kommun ligger gården Viggeby. Där står står en ovanligt stor runsten, U 428, som består av tre stycken grovt sammanfogade fragment. Redan på 1600-talet uppgavs den vara sönderslagen. Sedan dess har sökandet efter de försvunna fragmenten pågått.

Viggebystenen var långt ifrån den enda runstenen som höggs sönder. Det var ett öde som drabbade många runstenar. Efter att seden att resa runstenar i landskapet upphörde i början av 1100-talet, dröjde det inte länge innan de började återanvändas som byggnadsmaterial. Vissa runstenar murades hela in i kyrkväggar, eldstäder, broar och liknande byggnadskonstruktioner. Åtskilliga runstenar slogs sönder i mindre delar, så kallade runstensfragment, vilket gjorde dem lättare att hantera som byggnadsmaterial.

Viggebystenen, som idag alltså består av tre sammanfogade runstensfragment, är inte komplett. Ett stort stycke i stenen högra ovandel saknas.

Exakt var Viggebystenen en gång restes är oklart. Men troligen så stod den någonstans i området där fragmenten påträffades – vid Viggeby. Det finns finns lämningar från äldre vägsystem nordöst och öster om Viggeby – inte långt från E4:an.

Ristningens utseende och text är på många sätt typisk för 1000-talets runstenar. Det är en minnestext som berättar om två föräldrar som reste stenen till minne av sin son.

”Gunnar och Gullög lät resa stenen efter Vighjalm… sin son” 

Första skriftliga uppgifter om U 428 är från 1600-talet. Då noterades att den bestod av tre delar/fragment som låg på marken. Kort därefter noterar Martin Laurentii Aschaneus, som anses vara Sveriges första riksantikvarie, att den bestod av fyra delar.

År 1728 nämns åter tre fragment. Fram till 1900-talets början försvann och återfanns fragment från runstenen. Det senaste fyndet gjordes år 1908 av en student som var på besök vid Rosersbergs slott. Slottet är vackert beläget vid Mälarens strand, cirka en halvmil från Viggeby. Fragmentet påträffades i slottsparken.

Rosersberg slott är ett av de kungliga slotten.

Att fragmentet hittades i slottsparken var knappast en slump. Under 1600- och 1800-talet blev plötsligt intresset fornminnen stort. Det var inte ovanligt att ägare till slott och herresäten flyttade runstenar och andra ”fornfynd”, till sina herrgårdar och slott. Så skedde även vid Rosersberg slott, där bland annat en runstensbacke med ditflyttade runstenar uppfördes i slutet av 1600-talet som en central del av barockparken.
Fanns det inga lämpliga fornminnen eller runstenar att flytta, så anlade man nya fornminnen. Då såg man runstenar som artefakter och arkeologin präglades av skattletande.

År 1918 erbjöd sig Rosersbergs slottsförvaltning att bekosta en sammanfogning av fragmenten, som låg på marken vid Viggeby. Förvaltningen uttryckte även en önskan om att ställas upp Viggebystenen i slottsparken.

Sammanfogningen skedde med borr, stångjärn och bruk. Det var en ganska brutal metod, som dagens konservatorer inte skulle använda. Men å andra sidan håller det rostiga stångjärnet ihop delar av stenen än idag – mer än hundra år senare.

Kungliga Vitterhetsakademin motsatte sig flytten till Rosersberg slott. Istället ansåg man att runstenen skulle ställas upp i sitt ursprungliga område vid Viggeby. Och så blev det. Akademin valde med omsorg en plats, mellan den gamla landsvägen och utkanten av ett gravfält från järnåldern. Fram till några år sedan var detta huvudvägen till och från Rosersberg slott. Numera får man köra genom ett industriområde för att komma till slottet.

Skicket på U 428 är inte det bästa. Ytan är angripen av lav och fogarna är spruckna. Färgen i ristningen är delvis försvunnen. Ristningens nedre delar är påväg att täckas av jord.

Det kanske mest intressanta med denna runsten är dess sentida historia som ett antal fragment. Den grova sammanfogningen och medvetna placeringen vid Viggeby var början på en förändringens tid, då man slutade se runstenar som artefakter och deras kontext i kulturlandskapet blev allt viktigare..

Husqvarna Vapenfabriks klassiska salongsgevär är små, finkalibriga gevär, utan magasin och som laddas med en patron i taget – så kallade enskottsgevär. I takt med den tekniska utvecklingen i början av 1900-talet utvecklades salongsgevären till en folkbössor – vars oförtjänt dåliga ryckte lever kvar än idag.

Text och foto: Jens Flyckt

Husqvarnas Vapenfabriks tidigaste salongsgevär användes för inomhusskytte. ”Salong” syftar bland annat till en tradition med inomhusskytte som blev populär inom överklassen på kontinenten under 1800-talets första hälft och som även utövades inom finare kretsar i Sverige.

På 1800-talets ansågs det olämpligt att kvinnor ägnade sig åt målskytte. Men i fotogenlampornas upplysta salonger var kvinnor och skjutvapen en socialt accepterad kombination. Salongsskyttet ansågs även vara en lämplig sysselsättning för pojkar.

Husqvarna vapenfabrik, som från år 1620 hette Jönköpings Gevärsfaktori, fick namnet Husqvarna Gevärsfaktori år 1775 då bolaget privatiserades. År 1867 bildades Husqvarna Vapenfabriks Aktiebolag.

Husqvarna Vapenfabriks första serietillverkade salongsgevär kom på 1870-talet. Det var enskottsgevär med slätborrade pipor och som var avsedda för svagt laddade svartkrutspatroner – som 22 BB Cab, som uppfanns år 1854 och 22 kort, som kom år 1857.

Sverigereportage har tidigare skrivit om den svenska skytterörelsen uppgång och fall.

Effekten i de tidiga salongsgevären var relativt svag, men dock tillräckligt för inomhusskytte på 10-15 meter.

År 1887 tog den amerikanska vapentillverkaren The J Stevens Arms & Tool Company fram patronen 22 long rifle – som idag är världens mest spridda och sålda sportskytte- och jaktkaliber. I förhållande till sin storlek och vikt är det en kaliber/patron med förhållandevis hög effekt.

Det finns många myter kring kalibern 22 long rifle, bland annat att världens största grizzlybjörn ska ha fälts med ett enkelskottsgevär i den kalibern. Detta är inte helt korrekt. Visserligen fällde en kvinna med namn Bella Twin år 1953 den största grizzlybjörn som då hade skjutits i Nord Amerika. Vikten har i efterhand uppskattats till 453 kilo. Maxvikten för en grizzlybjörn ligger vanligtvis på 250 kilo.

Hon fällde den enorma, närgångna björnen med ett huvudskott på några meters avstånd. Dock var hennes kanadensiska enskottsgevär från 1930-talet kamrat för kalibern 22 long och inte 22 long rifle som ofta påstås.

22 long, som uppfanns år 1871, är en numera i det närmaste försvunnen föregångare till 22 long rifle.

Säkerhetsavståndet för dagens 22 long rifle, det vill säga det avstånd som en avfyrad kula i optimala förhållanden anses kunna skada inom, är 1 500 meter.

Vid jakt avfyras 22 long rifle i regel inte på längre avstånd än 50-100 meter.

1910 kom Husqvarnas första salongsgevär med så kallad cylindermekanism med löstagbart slutstycke. Därmed var salongsgevären inte längre avsedda för skytte inomhus, utan för sportskytte och jakt på betydligt längre avstånd.

Kännetecknade för de tidiga salongsgevären är den åttakantiga pipan.

Vid 1920-talet hade salongsgeväret gjort en klassresa – från överklassen till allmogen. Men framför allt hade det gått från att vara en ”leksak” och ”fruntimmersbössa”, till ett för den tiden lätt och effektivt skytte- och jaktvapen. Inom några årtionden hängde salongsgevär under köksklockorna i var och vartannat kök på landsbygden.

Husqvarna var dock inte den enda tillverkaren av den gevärstyp, som i Sverige kom att kallas för salongsgevär. Liknande modeller tillverkades bland annat i Tyskland och USA.

Salongsgevären måste ha setts som en revolution när de började göra sitt intåg i stugorna i början av 1900-talet. Till skillnad mot grovkalibriga jaktvapen som vanligt folk hade tillgång till och som halva socknen hörde vid avfyrning, var salongsgevären i det närmaste tysta. Dess snärtiga knall försvann lätt i täta skogar, särskilt om det blåste från rätt håll.

Salongsgevären kunde döljas under en rock, infall länsman dök upp, och var dessutom inte tunga åbäken på fem kilo som många andra jaktvapen. Rekylen var/är obefintlig och skytten kunde få plats med mängder av billig ammunition i fickan.

Salongsgevären kom i många fall att spela en livsavgörande roll för fattigt folk långt ut på glesbygden, där arbetstillfällena var få under krigsårens kalla vintrar. Det var ett perfekt vapen för jakt på ekorre och mård, vars pälsar inbringade goda inkomster vid försäljning. I fjällbygderna räddade salongsgevären många familjer från svält.

Dessa finkalibriga gevär, som byggdes för hand av yrkessstolta vapensmeder i Husqvarna, hade öppna riktmedel som var skottställda på upp till 200 meter. De var/är träffsäkra på längre avstånd än vad en vanlig skytt klarar av att träffa målet på.

Med tiden blev salongsgevären även tjuvjägarnas favoritvapen och ett samhällsproblem. Det var allt från smågrabbar som sköt småfåglar och grannens katter, till mer organiserad tjuvjakt. Det sköts mängder av speltjädrar (som är fredade) och annat småvilt. Kanske sköts det även mot en och annan älg. Inom kriminella kretsar i tätorterna blev salongsgevären uppskattade. Genom att såga av kolv och pipa fick man ett pistolliknande skjutvapen.

Från salongsgevär har det avfyrats skott mot grannar, men även mot poliser, tillsynsmän och andra myndighetspersoner. Åtskilliga bankanställda har stirrat in i salongsgevärsmynningar i samband med rån.

Under 1900-talets första hälft infördes stegvis vapenlicenser i Sverige. Innan dess kunde skjutvapen köpas fritt hos järnhandlar, lanthandlar och liknande butiker. Men när licenskraven kom fanns redan tusentals oregistrerade salongsgevär i garderober och på vindar runt om i landet.

Problematiken med salongsgevären blev till slut ohållbar.

För att lösa problemet begränsades försäljningen av ammunition i kaliber 22 long rifle. Det gick att få inköpstillstånd för enstaka patroner. Men det förutsatte att personen hade ett yrkesbehov, till exempel var fruktodlare som behövde ammunitionen för att bekämpa skadedjur.

Sedan togs inköpstillståndet för ammunition bort. Istället infördes ett viktkrav, vid ansökan om jaktlicens, på minst 2,5 kilo i originalutförande för att enkelskottsgevär i kaliber 22 long rifle. Därmed beviljade inte Polismyndigheten inte längre nya vapenlicenser för ändamålet jakt för salongsgevären.

I nutida annonser benämns ofta moderna småviltsstudsare i kaliber 22 long rifle, med magasin för flera patroner, för salongsgevär. Men det är felaktigt. Den juridiska benämningen av salongsgevär är ett enskottsgevär (utan magasin) i kaliber 22 long rifle och med en vikt som ligger under 2,5 kilo.

Ett av argumenten till förbudet av legala salongsgevär som jaktvapen, vilket bland kom från Svenska Jägareförbundet, var att salongsgevären ansågs vara ålderdomliga. Man hävdade även att precisionen var undermålig och att de därför inte hörde hemma inom svensk jakt.

Men argument om dålig träffsäkerhet bottnar snarare i personliga tyckanden och känsloargument, än fakta och faktisk erfarenhet om gevärstypen.

Att Husqvarna Vapenfabriks salongsgevär generellt skulle ha dålig precision stämmer inte. Flera av modellerna marknadsfördes och såldes som banskyttevapen. Det är snarare tvärt om, vilket de flesta som skjutit med dessa folkbössor kan intyga. Det var bland annat träffsäkerheten som gjorde Husqvarnas salongsgevär så populära.

Äldre skjutvapen är inte ovanliga inom svensk jakt. Det finns mängder av legala hagelgevär (enskotts) som är över hundra år gamla, ofta släktklenoder som vårdas och går i arv, och som fortfarande är i bruk inom den svenska jägarkåren. Det jagas även med legala kulvapen från slutet av 1800-talet. För dessa vapen gäller inga viktkrav.

Det finns inte heller något viktkrav för enskottsgevär i andra kalibrar.

Viktkravet på minst 2,5 kilo gäller alltså enbart för enskottsgevär i kaliber 22 long rifle. Och här blir det väldigt märkligt. Ett gevär i kaliber 22 long rifle, men som har magasin för flera patroner, omfattas inte av viktkravet och får därför användas i jakt.

Viktkravet gäller inte heller för små, halvautomatiska gevär i 22 long rifle, som väger under 2,5 kilo och kan laddas med stora (löstagbara) magasin med upp till 110 patroner – vilka kan avfyras i snabb följd.

Det har gått mer än ett halvt århundrade sedan salongsgevären spred skräck och fasa i skog och samhälle. Många av de händelser som gav salongsgevären dåligt ryckte är närmare hundra år gamla.

Men inom Polismyndighetens regionala rättsavdelningar, som hanterar vapenlicenser, finns en uttalad uppfattning om att de legala salongsgevären är särskilt farliga vapen.

Om man ställer en motfråga, varför de anser att salongsgevären är farligare än andra jaktgevär i samma kaliber, uteblir konkreta svar.

För några år sedan fick jag möjlighet att fråga en högt uppsatt tjänsteman vid en av Polismyndighetens regionala rättsenheter, varför svensk polis betraktar salongsgevär som särskilt farliga skjutvapen. Han blev tyst en stund och svarade sedan:

”För att de kan förses med ljuddämpare”

Till saken hör att i stort sett alla patronladdade skjutvapen kan förses med ljuddämpare. Ett legalt salongsgevär med ljuddämpare är inte mer farligt än ett modernt jaktgevär. När frågan ställdes var det licenskrav för ljuddämpare.

Viktigt att komma ihåg är att Polismyndigheten har ett brett politiskt stöd, i riksdag och regering, för sitt ställningstagande mot salongsgevär från bland annat Husqvarna Vapenfabrik, som alltså tillverkades under 1900-talets första hälft.

Så här står det om viktkravet i Rikspolisstyrelsens författningsförsamling:

”Med ett salongsgevär ska avses ett enskottsgevär i klass 4 med kaliber
.22 (5,6 mm) och med en vikt som i originalutförande understiger 2,5 kilo.”

För utsomstående, som inte är insatta i svensk vapenlagstiftning, kan det vara svårt att förstå det absurba i detta regelverk. Men viktkravet kan jämföras med om riksdagen och Tullverket plötsligt skulle få för sig att förbjuda Fords klassiska A-modell, som tillverkades mellan åren 1927 och 1932 och som numera är populära veteranbilar, med hänvisning att modellen användes av smugglare för hundra år sedan.

Då och då har det höjts politiska röster för att ta bort detta viktkrav och tillåta salongsgevären för jakt. År 1987 skrev några ledamöters från Vänsterpartiet Kommunisterna, nuvarande Vänsterpartiet, en riksdagsmotion med krav på att viktkravet skulle tas bort.

År 2002 refererade den moderata riksdagsledamoten Olle Lindström (M) i en motion till viktkravet för salongsgevär. Han menade att den sortens särregleringar är ytterst svårmotiverade och att den driver vapenlagstiftningen åt fel håll.

Konsekvensen av detta viktkrav/förbud är att mängder av salongsgevär skrotas av Polismyndigheten. I Sverige är därför dessa hundraåriga salongsgevär mer eller mindre ekonomiskt värdelösa – vilket är ett hot mot detta kulturarv. Men i USA och många andra västländer har de svenska salongsgevären hög status och är eftertrakrade samlingsobjekt med relativt höga prislappar.

Den som till exempel fått ärva ett salongsgevär och vill behålla det, har möjlighet att söka licens för något av följande syften:

Det första är för avlivning av vilt som fångas i levandefällor, till exempel grävling, brunråtta eller mink. Fällfångst räknas inte som jakt. För att beviljas avlivningslicens för fällfångst kräver Polismyndigheten bevis för att den som söker verkligen sysslar med fällfångst, vilket få jägare gör idag. Polisen kräver även bilder på fångat vilt, intyg om tillstånd från jakträttsinnehavare och andra bevis för att personen verkligen sysslar med fällfångst. Ett vapen med licens för fällfångst får inte användas vid jakt.

Det andra alternativet är samlingslicens, eller samlingsinriktning som är den juridiska termen. Kraven för den typen av licens är hårda. Polismyndigheten kräver att den som söker en samlingsinriktning har ett dokumenterat intresse med sakkunskaper utöver det vanliga. En annan hake är att skjutvapen med samlingslicens inte får användas. Skott får ej avlossas, brukar det stå på licenserna. Det finns visserligen en möjlighet att ansöka om ett tillfälligt skottlossningstillstånd, till exempel i samband med ett föredrag eller uppvisning. Polismyndigheten betraktar dock en sådan ansökan som oseriös.

Det tredje alternativet är att den som söker licens är aktiv i en skytteförening som bedriver så kallat korthållsskytte (50 meter), som är en gammal svensk skyttegren. Men inte ens då är det säkert att ansökan beviljas, då Polismyndigheten med stor sannolikhet kommer att hävda att salongsgevär inte är lämpliga för korthållsskytte.

1963 var sista året som Husqvarna Vapenfabrik serietillverkade salongsgevär. Den sista modellen heter 165 och har en rund och ganska framtung pipa. Den modellen väger exakt 2,5 kilo, enligt Husqvarna Fabriksmuseum. I och med att detta enskottsgevär i 22 long rifle klarar viktkravet, är det i juridisk mening inget salongsgevär och är därför tillåtet för jakt.

Men den kunskapen har i regel inte Polismyndigheten.

Den jägare som lyckas hitta en modell 165 och söker vapenlicens med ändamålet jakt, gör klokt i att anlita en advokat inför arbetet med överklagandet av Polismyndighetens sannolika avslag, till Förvaltningsrätten och högre instanser. Polismyndigheten kommer kräva ett viktintyg från en registrerad vapenhandlare för vapnet. Dock är det få handlare som vet vad ett viktintyg är och därför inte utfärdar sådana. Det duger alltså inte att gå till närmaste rättsenhet och be personalen väga salongsgeväret.

Den som ändå lyckas få tag i ett viktintyg kan med stor sannolikhet ändå räkna med avslag på sin licensansökan, med motivering att salongsgevär inte är godkända eller lämpliga för jakt. Inför överklagan och en juridisk process som kan ta åratal och kosta 10 000-tals kronor i advokatkostnader, backar de flesta jägare och accepterar det felaktiga avslaget på sin licensansökan.

1977 lade Husqvarna ner vapentillverkningen. Därmed gick en 300-åriga industri- och hantverkstradition i graven.

Idag är Husqvarnas salongsgevär ett hotat kulturarv, som i det tysta skrotas bort i snabb takt. I och med att det är fråga om licensbelagda skjutvapen, kommer frågan aldrig uppmärksammas av offentliga kulturpersonligheter eller debatteras på de stora dagstidningarnas kultursidor. Kulturarv som är knutna till jakt och skytte uppmärksammas sällan.

Husqvarnas klassiska salongsgevär vittnar inte enbart om det tidiga 1900-talets teknikutveckling och den svenska allmogejaktens själ – utan även om en hopplöst ålderdomlig vapenlagstiftning, samt om politiker och en polismyndighet som lever kvar i det förgångna.

Spåren från fornborgen är knappt synliga bland asfalt och betong.
På gränsen mellan Nacka och Stockholm reser sig Henriksdalsberget – där miljonprogrammet Henriksdalsringen byggdes i slutet av 1960-talet.
I över 60 år har platsen förbryllat arkeologerna.

Text och foto Jens Flyckt
Flygfoto: Jan Norman/Riksantikvarieämbetet

Södermanland. Henriksdalsbergets stora platå domineras numera av asfalt och betong. Men så har det inte alltid varit. För cirka 1 500 år sedan var platsen omgiven av vatten. Nu som då reser sig berget med en väldiga platå högt över landskapet – där en vallanläggning och en stor fornborg är registrerad.

Synen på fornborgarnas har under senare tid ändrats. Den traditionella uppfattningen utgick från att fornborgarna var befästningar. Men numera betraktas de som inneslutna rum, med olika funktioner i landskapet – till exempel kulturella.

Fornborg är ett samlingsbegrepp för en typ av fornlämning, i regel av anlagda stenvallar/murar i krönlägen, som ofta dateras till folkvandringstid, det vill säga 500-talet, men som även kan vara äldre och yngre. Det förekommer även fornborgar på flat mark.

Enligt fornlämningsregistret är i stort sett hela Henriksdalsberget registrerad som fornborg. På 1960-talet, innan bygget av de 700 lägenheterna påbörjades, undersökte arkeologen Björn Amrosiani platsen. Han hittade murar, men några daterbara fynd framkom inte vid undersökningen.

Ambrosiani konstaterade att lämningarna han undersökte var en fornborg med enkla murar. Han trodde inte det var en försvarsborg, utan en del i ett system av platser för utkik/observation längs farleden ut till Saltsjön. Samma vattenväg är idag en av Sveriges mest trafikerade farleder – in och ut från centrala Stockholm.

Teorin om Henriksdalsbergets roll som utskiks- och observationsplats har dock ifrågasatts.

Redan när Ambrosiani grävde var ”fornborgen” svårt skadad av gamla militära anläggningar från 1800/1900-talet. Även Henriksdals reningsverk, som byggdes i början av 1940-talet och som ligger insprängd under plattån, hade skadat lämningarna.

Åren 1964 till 1969 byggdes Henriksdalsringens höghus – i en kransbebyggelse. Det blev ett landmärke som syns på vida avstånd. Bostadshusen med tillhörande parkeringsplatser, trappor, vägar och betongmurar är byggt i en enorm, öppen rektangel och dominerar bergets plattå.

Det påstås ibland att arkitekterna som ritade Henriksdalsringen, Tore och Erik Ahlsén, inspirerades av fornborgen på platsen. I en artikel i Nacka Värmdö Posten från september 2022, berättar arkitekternas söner att så inte var fallet. Kransbebyggelsen handlar istället om att arkitekterna ville skapa en grön park mellan huskropparna.

Runt stora delar av Henriksberget, som med sina 57 meter är en av Stockholmsområdets högsta punkter, stupar berget lodrätt. Vid norrsluttningen övergår stupen vid en kort sträcka till brant och skogsbevuxen slänt. Det är i denna terräng som de registrerade murarna finns.

Den mest synliga delen av murarna, som registrerades så sent som 2008, utgörs av stenblock, vissa upp till en meter stora, som staplats på och intill varandra i en murliknande konstruktion.

2013 genomförde Stockholms Länsmuseum en arkeologisk undersökning av murarna. Anledningen var att Nacka kommun planerade att bygga bostäder i sluttningen.

Undersökningen pågick i två dagar. Det påträffades ytterligare murar på platsen. Även terrasseringar finns i området, men dessa visade sig vara uppbyggda av sopor från vår egen tid.

Så här står det i Fornlämningsregistret om murarna, som är är registrerade som vallanläggning:

”Dessa är möjligen rester av försvarskonstruktion i anslutning till ingång till fornborgen. I sluttningen V (väster reds.anm.) om öppning är möjligen en uppfart.”

Enligt grävrapporten från 2013 gav undersökningen inga resultat som kan stärka fornborgsteorin.

Inga daterbara fynd påträffades. Museet konstaterar att några murars placering överenstämmer relativt väl med de fägator/vägar som är markerade på kartor från 1700-talet.

Rapporten utesluter inte att det kan ha funnits vallanläggningar uppe på plattån, men ser inga samband med murarna inslänten med en eventuell fornborg.

”Då murresten är så kort är det svårt att tolka, dock stämmer murens läge med en stig som går upp mot bergets krön som syns på de historiska kartorna. Möjligen kan djur ha betat på avsatsen, eller odling ha skett, den är dock relativt liten. Muren är dock välbyggd och härrör sannolikt från 1700-talets bete” står det i rapporten.

På den punkten finns det flera frågeställningar som ingen tycks ha reflekterat över. Om det är en anlagd fägata eller väg så är den kraftigt överdimenssionerad för sitt syfte, med stora stenblock som vardera väger upp till en mindre personbils storlek.

Terrängen runt dessa murar är på grund av alla stenblock svår att ta sig fram till fots. Hur denna terräng skulle fungerat som väg på 1700-talet är obegripligt.

Även om stenblocken i Henriksdalsbergets norra mur sannolikt har hämtats på platsen, så har det krävts stora resurser för att bygga de korta murpartier som idag är synliga.

Forntida eller historiska vägkonstruktioner i sluttningar, som det finns exempel på från andra håll, är byggda med avancerad och resurskrävande teknik, för att vägkroppen ska stabiliseras och inte rasa ner.

Murarna vid Henriksdalsbergets norrsluttning ser inte ut som en väg. Dessutom faller hela vägresonemanget på det faktum att norrsluttningen avgränsas med lodräta bergstup på bägge sidor. Den enda möjliga anslutningen till norrsluttningens murar går via en slänt som sluttar närmare 45 grader eller mer och som idag är svår att ta sig ner till fots. Inte ens med dagens teknik skulle man bygga en väg rakt upp för en så brant och instabil mark, som teorin om väg förutsätter.

Enligt fornlämningsregistret finns det dessutom ytterligare ”murliknande” konstruktioner i terrängen runt bergets plattå. Men dessa redovisas inte närmare i registret på grund av att de är så svårt skadade och därför inte går att tolka. Ett annat exempel finns på den sydöstra sidan, där en gångväg leder ner till Svindersviken.

Ett annat exempel finns vid den södra sidan, som även den har en brant och trädbevuxen terräng. I slänten finns påtagligt många jämnstora stenblock inom en relativt begränsad yta. I närheten finns även mindre terrasser.

Men platsen är så fullständigt förändrad att det omöjligen går att avgöra om dessa jämnstora stenar har ingått i en vall/murkonstruktion, har tippats ner i slänten vid sentida byggen eller om de lämnades kvar av den senaste inlandsisen.

Strax intill pågår byggen med lyftkranar som sträcker sig mot skyn. Rör och slangar från byggarbetsområdet löper över de kvarvarande stenpartierna.

Vad som en gång i tiden anlades på Henriksdalsberget är idag är oklart. Men platsen är registrerad som fornborg och att man anser att det kan ha funnits någon form av vallanläggning på platsen.

Henriksdalsbergets fornborg, enligt Fornlämningsregistret, är sina med sina cirka 800×350 meter en stor anläggning på en mycket dominerande plats i landskapet.

Det finns cirka 1 000 kända fornborgar i Sverige, varav cirka 150 i Uppland.

På Gotland finns Torsburgen, som mäter cirka 1 300×1 200-750 meter.

Svenska fornborgar är i regel betydligt mindre.

Broborg, som delvis är förglasad, utanför Knivsta i Uppland är cirka 95×85 meter stor.

Fornborgen i Asarum i Blekinge som mäter cirka 180×70 meter.

Fornborgen i Östra Ryd i Östergötland är cirka 60×60 är meter stor.

Om lämningarna på Henriksdalsberget är en fornborg/vallanläggning så bör den betraktas som en av de största i Sverige.

Resonemanget kring fornborgar/vallanläggningar utgår nästan alltid från massiva anläggningar, med ofattbart stora mängder stenar och block, som släpats upp till vallar i monumentala krönlägen. Bygget av de fornborgar/vallanläggningar som vi idag känner till har alla inletts med att två stenblock lades intill varandra, på samma sätt som en resa på 1 000 mil alltid börjar med ett fotsteg.

Kan det vara så att de stensamlingarna i slänterna runt Henriksdalsbergets platå är fragmentariska spår från en tidig bebyggelsefas, i en fornborg eller liknande vallanläggning, som av någon anledning avbröts och övergavs i en avlägsen forntid?

Oavsett vad som hände på Henriksdalsberget för länge sedan och att platsen är nästintill totalförstörd av bebyggelse från 1900-talet, så borde den kvala in på listan över Mellansveriges märkligaste fornlämningar.