Den var på sin tid en stor teknisk bedrift – tack vare en engelsk kylmaskin och svensk ingenjöranda. Idag är det få cyklister och fotgängare som reflekterar över bygget av Brunkebergstunneln i Stockholm, som invigdes i juni 1886.
Text och foto: Jens Flyckt
Idag är den aktuella tunneln, som förbinder Tunnelgatan med David Bagares gata, en viktig del i centrala Stockholms infrastruktur. Trafiken med cyklister och fotgängare är stundtals intensiv.
Den 231 meter långa Brunkebergstunneln som stod klar år 1886. Den används av cyklister ochbfotgängare.
När tunnelbygget genom åsen påbörjades år 1884 så var ingen lätt uppgift – varken tekniskt eller ekonomiskt. Sprickor i berget och porös sand resulterade i sättningar, vilka i sin tur hotade bebyggelse på åsen.
Ingenjören Knut Lindmark, som ett par år tidigare hade konstruerat den ångdrivna Katarinahissen i Stockholm, löste problemet genom att använda en engelsk kylmaskin, som varje natt frös ner några centimeter av åsen. Genom att nattetid skapa en konstgjord tjäle, kunde den 231 meter långa tunneln byggas utan att varken tunnelns tak eller hus på åsen rasade.
Tunnelbygget tog två år att genomföra. Arbetet påbörjades från två olika håll år 1884 och den 22 mars 1886 skedde genombrottet, då de två arbetslagen möttes under åsen.
De problem som präglade projektet gjorde att tunneln fick öknamnet ”Lindmarks undergång” av samtiden. Men tunnelbygget blev till slut en framgång – vilken Stockholmarna än idag har stor nytta av.
Efter en konkurs några år senare valde Knut Lindmark; då 53 år gammal, att ta sitt liv.
Viking Lines m/s Rosella kryssar fram på Ålands hav. För maskinchefen Johan Donning och övrig personal i maskinrummet, som kontrollerar och övervakar motorerna på 24 000 hästkrafter, är det ett vanligt arbetspass.
Text och foto: Jens Flyckt
Efter att ha passerat en trappa och några diskreta dörrar kommer vi in till Rosellas innersta och kanske viktigaste utrymme – kontrollrummet. Maskinchefen Johan Donning berättar att huvudmotorerna, fyra stycken V12-motorer, kontrolleras och övervakas från det lilla rummet, som domineras med paneler med mätare, monitorer, reglage, varningslampor etcetera.
Maskinchefen Johan Donning mellan två av m/s Rosellas fyra V12-motorer. Den största delen av motorerna syns inte utan ryms i utrymmet under gåutrymmet.
-De fyra V12:orna är kopplade via två reduktionsväxlar till två propelleraxlar. Propellrarna har vardera fyra vinkelbara blad. Propellerdiametern är 3,35 meter och vikten ligger på 9700 kilo, förklarar Johan Donning.
Han har jobbat på sjön i tjugo år. Tjänsten som maskinchef på Rosella har han haft i ett och ett halvt år. Personalen består av två arbetslag på totalt sexton personer.
-Det ena laget övervakar och det andra utför service och reparationer. Arbetet här nere går i cykler och enligt listor. När man är klar börjar arbetet om igen, säger han och visar ett A4-papper med en avbockad lista.
M/s Rosellas kontrollrum. Här jobbar sexton personer, uppdelade på två arbetslag.Mätarna med vit bakgrund anger hur många procent de fyra huvudmotorerna går för.
Så ringer telefonen, med en hög signal som knappast går att missa, och Johan svarar.
-Det var bryggan. De undrade om det går bra att höja motoreffekten ytterligare. Och det är inga problem, säger han.
M/s Rosella har en servicefart på cirka 20 knop. Resan mellan Kapellskär och Mariehamn tar närmare två timmar och trettio minuter. I fjärran försvinner Ålands silhuett.
Hur stor del av motorkapaciteten utnyttjar ni för tillfället?
-Nu kör vi på 70 procent på de två vänstra motorerna och 90 procent på den ena högra motorn. Man vill gärna ligga på lagom hög belastning. Då går motorerna som effektivast och bränsleåtgången är så låg som möjligt, säger han.
Johan Donning visar runt i kontrollrummet och förklarar övergripande vad de hundratals knappar, mätare, reglagen, lampor och skärmarna är till för.
-Där borta har vi till exempel varniningslamporna, säger han och pekar på en stor panel med röda lampor.
De röda lamporna är en del av varningssystemet, som bland annat varnar om motorernas oljetryck skulle börja sjunka.
M/s Rosella byggdes 1980 på det finska varvet Wärtsiläs i Åbo. Hon är 136 meter lång, 24 meter bred, 40 meter hög och har ett djupgång på 5,5 meter. Hon har kapacitet för 1 530 passagerare och 340 personbilar.
-Hon är ett ganska gammalt fartyg. Men hon har byggs om, morderniserats och effektiviserats i flera omgångar, säger han.
Johan Donning, ålänning och maskinchef på m/s Rosella.
Så är det dags att gå in i maskinrummet. På grund av den höga ljudvolymen är hörselskydd ett krav. Där inne måste man nästan skrika för att kommunicera med varandra.
Och där, nedanför en liten avsatts, ligger de väldiga V12-motorerna på rad. Varje motor har total cylindervolym på 700 liter, eller cirka 58 liter per cylinder. Det kan jämföras med en motor i en vanlig personbil som ligger på cirka två liter.
-Kolvarna mäter 40 centimeter i diameter. Där borta står en reservkolv, säger han och pekar mot ett hörn. Kolven är nästan lika stor som papperskorgen intill.
Soptunna till vänster och reservkolv till höger.
Hur kommer det sig att du valde yrket som maskinchef?
-I och med att jag har ett intresse för teknik och motorer så blev valet ganska lätt. Jag bor på Åland. Där är det vanligt att man jobbar inom sjöfarten, säger Johan Donning.
Det dånar, viner och vibrerar i maskinrummet. Men det är knappast någonting som gästerna, som är fullt upptagna med att umgås och roa sig ett par däck upp, ens märker av.
M/S Rosella. Foto: Viking Line
Övrig fakta M/S Rosella
Huvudmotorer (V12) Wärtsilä Pielstick PC 2,2 på 6000 hästkrafter. Varvtal max 520 rpm. Fyra stycken hjälpmaskiner på vardera 1250 hästkrafter för elproduktion (rakåttor) Wärtsilä Vasa 824 TS. Två bogpropellrar på 800 hästkrafter. Två hydrauliska roder.Nöddieselagregatv Scaniamotor DS 14 (V8) på 338 hästkrafter. Dricksvattentankar 240 kubikmeter. Dygnsförbrukningen av dricksvatten ligger 30-50 kubikmeter, beroende på antalet passagerare. Allt avloppsvatten pumpas i land till kommunala reningsverk.
I Häverö, knappt en mil från den uppländska orten Hallstavik, ligger Markdalskyrkan – som inte är en kyrka.
Text och foto: Jens Flyckt
För cirka 11 000 år sedan lämnade den senaste inlandsisen två stora flyttblock efter sig, i Markdal i Häverö. Platsen ligger idag i en hagmark intill landsvägen.
Markdalskyrkan består av två flyttblock, med en tunnel, som den senaste inlandsisen lämnade kvar, Med lite fantasi kan man föreställa sig att den del som tynger ner det mindre blocket, liknar ett djurhuvud med öga och mun.
Det större blocket, som är närmare två meter högt, hamnade på det mindre blocket. Där emellan bildades ett valvliknande utrymme – en tunnel. Så har de bägge flyttblocken legat sedan en mycket avlägsen forntid.
Denna besynnerliga och slumpmässiga naturformation har i folkmun fått namnet Markdalskyrkan.
Att stora flyttblock har namn är inte ovanligt. Namnen är i regel präglade av blockens utseende, av händelser som inträffat på platsen, sägner eller sagor.
Markdalskyrkan är, trots att den fysiskt sett inte har något med mänsklig verksamhet att göra, en registrerad fornlämning. Det är själva berättartraditionen, som bygger på att folk sedan länge jämfört stenblocken med en kyrka, som är själva fornlämningen.
Längs landsvägarna står halvmeterhöga stenar med enkla ristningar resta. De är väghållningsstenar – lämningar från ett Sverige för länge sedan då bönder tvingades sköta underhållet av allmänna vägar – utan ersättning i pengar.
Text och foto: Jens Flyckt
År 1891 kom Sveriges första väglag. Den innebar att de allmänna vägarna delades upp i lotter, som fördelades på bönder. Väghållningsstenarna markerade var en markägares/bondes väghållningsskyldighet började och slutade.
Intill väg 77, mellan Rimbo och Uppsala, finns sträckor av den gamla vägen kvar. En gång i tiden var det tätt mellan väghållningsstenarna. Men idag är bara ett fåtal bevarade. Just denna sten, som troligen står på ursprunglig plats, saknar ett eget RAÄ- nummer i fornlämningsregistret. Istället delar den nummer med en närbelägen milsten, vilket vittnar om väghållningsstenarnas låga status.Samma sten som på bilden ovan. Notera årtalet. Det märkliga E:et har en oklar funktion. Pilen pekar mot den vägriktning från stenen som bonden på Ekeby var ansvarig för.
Bruket att dela upp skötseln av allmänna vägar är gammalt, Redan under medeltiden hade bönder en skyldighet att röja och bygga vägar. Under vikingatiden var vägbygge en hedersam handling, vilket nämns i många runtexter. I och med gästgiveriförordningen som kom år 1734, lades även ett ansvar om vägskötsel på bönderna. Ersättningen var i form av in natura, det vill säga inte i pengar, utan i grus, ved eller andra förnödenheter som de själva producerade.
Vägunderhållet var en betungande arbetsuppgift som helt skedde med handredskap, som spett, spade och yxa. 1841 grundas föregångaren till Vägverket – Kungliga styrelsen för wäg och wattenbyggnader och därmed börjar staten sakta ta över ansvaret för vägunderhållet. Men det skulle dröja ända fram till 1920-talet innan böndernas skyldighet för allmänna vägar helt lades på staten.
Områdesvis kan väghållningsstenarna ha samma utseende och vara tillverkade av en och sammavstenhuggare. Denna sten står vid Ekebyholms slott, drygt en mil från ovan nämnda sten. Utseendet är det samma, med samma E och samma årtal, men gårdsnamnet och pilens riktning är annorlunda.
Ursprungligen var väghållningsstenarna, som även kallas grusstenar, rustningsstenar och brostenar, gjorda av trä. Dessa har för länge sedan ruttnat bort. Någon standard för hur dessa stenar skulle se ut fanns inte. Variationen är därför stor beroende på var i landet de står.
I takt med att 1800-talet närmar sig 1900-talet, kan man se att stenar inom vissa områden får samma eller liknande utseende. Det beror sannolikt på att de tillverkas efter någon form av mall eller av samma stenhuggare. Den likheten blir mer sällsynt ju äldre väghållningsstenarna är.
När det gäller äldre väghållningsstenar, från 1700–talet, så uppvisar stenarna en mycket större, utseendemässig variation, vilket kan tyda på att det var väghållarna själva som stod för tillverkningen, Källmaterialet är dock för begränsat för att några konkreta slutsatser ska kunna dras.
Denna sten, som troligen är tidig, kanske 1700-tal, saknar närmare beskrivning i fornlämningsregistret. Den är registrerad som möjlig milsten. Men det finns mycket som talar mot den beskrivningen. Den står visserligen i något som liknar ett fundament, så kallat postament. Men en rest sten blir inte en milsten bara för att den står i ett fundament. Vad det handlar om är en väghållningssten med ovanligt utseende och storlek. Stenen står intill 77:an ett par mil väster om Norrtälje. Den är ett bra exempel på hur bristfällig kunskapen är om väghållningsstenarna.
Till skillnad mot milstenar, som är högresta, vackert bearbetade och i regel står på höga fundament, så är väghållningsstenarna betydligt enklare och diskreta.
Väghållningsstenarna brukar vara en halvmeter höga. De kan vara bearbetade och finputsade, men det hör till ovanligheten. De är vanligtvis naturstenar med enkla texter som redogör för ansvariga gårdars namn, personnamn eller vägnummer.
På Björkö-Arholma på Väddö i Roslagen står denna lutande väghållningssten. Denna typ representerar den enklaste formen av väghållningssten, där vägnummer huggits in utan någon bearbetning av den skrovliga ytan. En sådan sten kan vara svår att upptäcka, även om den står öppet.
Dessa vägknutna stenar har en märklig egenskap. Man kan gå en sträcka tusentals gånger, under årets alla årstider, utan att lägga märke till väghållningsstenen som står där i blåbärsriset i vägkanten. Men så en dag, efter många år, ser man den plötsligt.
Nyfynd. Denna sten, som är rest vid en ålderdomlig vägsträckning i närheten av Knutby i Uppland, är inte registrerad. Stenen är inte ristad, men har fragmentariska spå av svart färg. Det kan vara en okänd väghållningssten, eller en gränssten. Det kan även vara en så kallad rättesten, som hade en text som uppmanade resenärer att uppföra sig laglydigt. Ett annat nyfynd utanför Norrtälje. Den tresidiga väghållningsstenen är upplagd på ett milstensfundament, som står intill en gammal vägsträckning. Sannolikt är det markägaren som hittat stenen och inte vetat vad han ska göra med den. Därför har den lagts upp den på milstensfundamentent. I Trafikverkets milstensinventering från 2017 finns det inte någon väghållningssten på fundamentet. Stenen har vägnummer inhuggna på två av sidorna. Det finns inga kända väghållningsstenar i området.
Väghållningsstenarna representerar en fornlämningstyp med låg status – inte minst vad gäller skydd och kunskap. För allmänheten är dessa vägknutna kulturlämningar i regel mer eller mindre okända.
Vid Lilla Kleven utanförTidaholm i Västergötland står denna väghållningssten.Texten innehåller tecken som inte finns på tangentbordet, men ungefär så här står det: ”ST*KEE W”
Åldersmässigt kan väghållningsstenarna vara svåra att datera, såvida de inte har årtal inristade. I östra Uppland och i runt Norrtälje, som flertalet av stenarna i denna artikel är ifrån, ligger de tidsmässigt från 1800-talets sena hälft fram till början av 1900-talet. Men där finns minst en äldre sten från 1700-talet.
En äldre väghållningssten vid Finsta utanför Norrtälje. Detta område har en relativt hög koncentration av bevarade väghållningsstenar.
Många väghållningsstenar inte ens är klassade som fornlämningar, utan i bästa fall som övriga kulturhistoriska lämningar. Det beror på att en lämning måste vara från tiden före 1850 för att klassas som fornlämning, såvida inte länsstyrelsen gjort en annan bedömning. Många väghållningsstenar är betydligt yngre och dessutom bristfälligt dokumenterade.
Väghållningssten vid Norrlanda fornstuga på Gotland. Dessa stenar är betydligt mer påkostade, både vad gäller utseende och information, än vad som är brukligt på fastlandet. Metersystemet infördes i Sverige år 1878. Denna Sten bör därför kunna dateras till 1800-takets sista hälft eller 1900-talets första årtionde.
Vid Norrlanda fornstuga på Gotland finns en samling väghållningsstenar uppställda. Dessa skiljer sig markant jämför med dem på fastlandet. De gotländska väghålllningsstenarna är fint bearbetade och med information som redogör hur lång sträcka väghållaren ansvarar för.
Väghållningsstenarna som ingår i Norrlanda fornstugas samlingar. Troligen har stenarna ställts upp på gräsmattan på grund av att de stått i vägen för vägbreddningar, dikesgrävningar och andra vägarbeten.
De väghållningsstenar som är registrerade är bara en bråkdel av dem som en gång restes. En gång i tiden stod de tätt längs med vägarna. Vid mitten av 1900-talets första hälft hade inte längre väghållningstenarna någon funktion. I takt med att vägnätet har breddats och byggts om så har väghållningstenarna, plockats bort eller fastnat i snöplogar och slåtteragregat.
I bästa fall har väghållningsstenar flyttas längre in i skogen, när vägar har breddats. Så är fallet med denna sten som numera står 20-30 meter in i skogen vid Rånäs, nära länsgränsen mellan Stockholm och Uppsala. Texten är svårtolkad. Enligt fornlämningsregistret är ”Österängby” en by i närheten, det enda läsbara på stenen.
Många av väghållningsstenarna har återanvänts som trappsteg, ställts upp som prydnader i privata trädgårdar eller på annat sätt försvunnit. Åtskilliga av dem föll sannolikt bara omkull och hamnade i glömska i väntar på att återupptäckas.
Går man längs en gammal vägsträckning och hittar en avlång, drygt halvmeter lång sten i eller runt diket, så titta närmare på den. Chansen är stor att det är en bortglömd väghållningssten som väntar på att återupptäckt.
Tips. Ni som vill ta reda på om det finns några väghållningsstenar i era hemtrakter kan göra det på ett lika enkelt som spännande sätt. Gå in på Fornsök.se och zooma in kartan på er trakt och de vägar som är aktuella. Gå sedan på upptäcktsfärd online. Även om det finns många registrerade fornlämningar i era trakter, som ofta täcker kartan, så är väghållningsstenarna lätta att hitta i och med att de ligger enskilt intill vägarna. Det gör även milstenar. Väghållningsstenarna är i regel markerade med blå symboler. Milstenar är markerade med röda R.
I nordisk mytologi går en bro mellan jorden till Asgård – asagudarnas borg i världens mitt. Där finns flera stora hallar, bland annat Valhall, där Oden tar emot stupade krigare.
Bron beskrivs som trefärgad och flammande.
Enligt historikern Åke Hultkrantz identifieras Bifrost med regnbågen, alternativt med Vintergatan.
Asagudarna rider över Bifrost när de ska till domplatsen som ligger under världsträdet Ygdrasill, längs vars stam ekorren Ratatosk klättrar.
På en skogshöjd intill E4:ans norrgående sida vid rastplatsen Sillekrog i Södermanland, står Sveriges första motorvägskapell – en liten och anspråkslös träbyggnad som för tankarna till en medeltida stavkyrka.
Text och foto: Jens Flyckt
Kapellet invigdes efter solförmörkelsen den 11 augusti 1999. Och där, i skuggan av motorvägens dån, har det stått sedan dess som en plats för stillhet och eftertanke.
Kapellet är uppfört enligt en gammal nordisk byggnadstradition och i harmoni med den intilliggande naturen.
Kapellet, som ägs av Nyköpings kommun, byggdes under ledning av konstnären Anita Grede. Byggnadsmaterialet är flera hundra år gamla stockar och virke från en arbetarbostad, som revs med hjälp av flyktingar från bland annat Bosnien och Irak. Arbetarbostaden köptes för en krona
”Inom varje människa finns ett rum som kan växa till en hel värld, där ny energi föds. Det där inre rummet måste vi ha respekt för, annars kan vi bli farliga både för oss själva och andra, inte bara på motorvägen..” har Anita Grede skrivit om motorvägkapellett.
Förbi kapellet går även vandringsleden Sörmlandsleden.
Längst upp på taknocken finns ett solkors, en gammal symbol för livet som användes långt innan kristendomens födelse.
Tjärat spåntak. Stockvarv, knutbrädor och vindskivor är målat i falu rödfärg. Hängrännorna är av trä och de enkla trappstegen ser ut att komma från en kvarnsten.
De faluröda väggarna av liggande stockar täcks av ett tjärat spåntak. Hängrännorna är av trä. Som trappa upp till den enkla dörren har man återanvänt vad ser ut att vara en kvarnsten. Inne i kapellet är luften sval, även under varma sommardagar. Och det är tyst, trots E4:ans närhet. Mitt på stengolvet finns ett grovt tillhugget stenaltare över vilket solstrålarna vandrar efter att de passerat genom de spröjsade fönstren.
Kapellets skyddsväsen är poeten Harry Martinsson.
På andra sidan av den närbelägna sjön Sillen bodde författaren poeten och nobelpristagaren Harry Martinsson. Den enda skrivna rad som finns i kapellet, förutom i en gästbok, är några rader ur en av Martinssons dikter:
”Det räcker med att vänta på sin fjäril och sedan resa bort med blicken”
Harry Martinsson är för övrigt skyddsväsen för kapellet, som är öppe dygnet runt för alla vandrare, vägfarare och andra som söker stillhet – om än för en kort stund.
Lilla Karlsö utanför Gotlands västkust träder fram ur morgondimman. Ön blev naturreservat 1958. Den ägs och förvaltas av Svenska Naturskyddsföreningen.
Lilla Karlsö är en magisk plats – även på avstånd. När man står där på den gotländska, karga stranden är det omöjligt att inte fästa blicken på ön. Den är en magnet som tvingar blickarna till sig – trots att den ligger tre kilometer ut till havs. Det är omöjligt att inte titta dit ut. Bilden fastnar i minnet. Dröjer sig kvar, länge och blir hängande i minnenas galleri.
För 400 miljoner år sedan var Lilla Karlsö botten på ett tropiskt hav där det kryllade av liv. Denna botten blev med tiden den kalksten som Gotlands berggrund är uppbyggd av.
Idag är Lilla Karlsö naturreservat och en av Sveriges viktigaste fågelöar.
Även ur mänskligt perspektiv är Lilla Karlsö en urgammal plats. Runt ön finns rösen, skeppssättningar och gravar som går tillbaka till bronsålder – det vill säga årtusendena före Kristi födelse.
Men redan under äldre stenålder bodde det folk i området. Alldeles i närheten, på Gotlands västra strand, igger Ajvideboplatsen. Där bosatte sig jägare och samlare för 7000 år sedan.
Då som nu stod man säkert bland vindpinade tallar på stranden, kände doften av havsblöt kalksten och lukten från ruttnande tång, lyssnade på vågorna och fastnade med blicken på Lilla Karlsö, vars platta silhuett tycks flyta på havet – likt en hägring mellan nutid och forntid.
Vid 1100-talskyrkan Litslena i Enköping finns finns två säregna fornlämningar. Den ena är en plats med anknytning till bygdens soldater. Där står även rader av resta stenar med märkliga ristningar.
Text och foto: Jens Flyckt
Strax utanför kyrkogårdens västra stiglucka, det vill säga ingång, ligger ett mindre stenblock intill muren. På denna sten ska enligt traditionen hemkommande soldater ha ställt sig för att berätta för församlingen om vad de varit med om på slagfälten.
Stenen vid Litslena kyrka där enligt traditionen soldater ska ha talat till församlingen. I bakgrunden syns ena väggen på den medeltida stigluckan.
Stenen är registrerad som en plats med tradition i fornlämningsregistret. Någon närmare förklaring eller hur gammal denna tradition är ges inte.
Intill denna sten finns en annan registrerad fornlämning som sannolikt är samtida. Den består av en rad med resta, halvmeterlånga stenar med islagna järnringar, där hästar en gång stod uppbundna i väntan på att gudstjänsterna skulle ta slut.
Några av de resta stenarna med järnringar vid Litslena kyrka.
Denna typ av ringar, som använts för att binda hästar, förekommer här och var i äldre kyrkogårdsmurar och byggnader. Tidsmässigt är de svårtolkade, men är i regel från 1600-1800-tal. I medeltida kyrkogårdsmurar kan ringarna teoretiskt sett vara ännu äldre.
Det ovanliga med ringarna vid Litslena kyrka är att de är fästa i ett tjugotal resta stenar. Vanligtvis är de fästa direkt i väggar eller kyrkogårdsmurar.
En annan intressant detalj är att de resta stenarna är fulla med ristningar, vilka förmodligen innehåller årtal, släktnamn och gårdsnamn. Tyvärr är stenarna svårt angripna av lavar, att det numera är omöjligt att läsa texterna. Enbart enskilda tecken kan urskiljas med släpljus eller efter att bilderna behandlas.
Efter att bilden behandlats framträder siffror eller bokstäver bakom lavtäcket.Med släpljus framträder texterna på stenarna, vid Litslena kyrka. Notera strecket som sannolikt är någon form av inramning av texten.
Dessa järnringar representerar vanligtvis en typ av lämning med väldigt låg status – inte minst kunskapsmässigt. Att ringarna vid Litslena kyrka är registrerade som fornlämningar beror på att de sitter i resta och ristade stenar, vilket är mycket ovanligt.
I vissa av stenarna återstår bara tomma hål efter järnringarna.
Merparten av de ringar som finns kvar i kyrkogårdsmurar runt om i landet är inte registrerade. I de sällsynta fall de är registrerade så är det som övrig kulturhistorisk lämning, vilket innebär ett lägre juridiskt skydd jämfört med en fornlämning. I regel finns ingen information om dessa rostiga ringar, varken i kyrkobeskrivningarna eller i hembygdsföreningarnas skrifter. I bästa fall förekommer de i muntliga berättartraditioner.
Många av dem har därför förstörts och försvunnit. När kyrkogårdsmurar renoveras så är det sällan dessa ringar återställs. Faktum är att träffar man på dessa ringar i en kyrkogårdsmur, så kan man vara säker på att muren inte har renoverats under de senaste hundra åren.
Fotnot: Varken soldatsten eller hästring är vedertagna namn, utan något som Sverigereportage har hittat på för att illustrera denna text. I fornlämningsregistret kallas de enbart för sten och järnringar.
Den är aggressiv, har kraftiga käkar och livnär sig på mördarsniglar. Det här är trädgårdarnas dolda försvarare – leopardsnigeln.
Text och foto: Jens Flyckt
Den fläckiga leopardsnigeln, som även kallas för pantersnigel, misstas ibland för mördarsnigel och dödas. Men om man som trädgårdsägare vill bli av med mördarsniglarna, då ska man hålla sig väl med dess fläckiga släkting. Leopardsnigeln äter nämligen mördarsniglar.
En leopardsnigeln på jakt i en uppländsk trädgård.
Det råder dock en viss oenighet om huruvida leopardsnigeln enbart äter mördarsnigelns ägg, eller om den även angriper vuxna sniglar.
I likhet med den spanska skogssnigeln, även kallad mördarsnigel, hör inte heller leopardsnigeln hemma i den svenska faunan. Bägge arterna har kommit hit med jord och plantor från Europa.
Med till skillnad mot mördarsnigeln så gör inte leopardsnigeln någon skada i våra trädgårdar – snarare tvärt om.
Sverigereportage 