Vägarnas bortglömda kulturarv

Längs landsvägarna står halvmeterhöga stenar med enkla ristningar resta. De är väghållningsstenar – lämningar från ett Sverige för länge sedan då bönder tvingades sköta underhållet av allmänna vägar – utan ersättning i pengar.

Text och foto: Jens Flyckt

År 1891 kom Sveriges första väglag. Den innebar att de allmänna vägarna delades upp i lotter, som fördelades på bönder. Väghållningsstenarna markerade var en markägares/bondes väghållningsskyldighet började och slutade.

Intill väg 77, mellan Rimbo och Uppsala, finns sträckor av den gamla vägen kvar. En gång i tiden var det tätt mellan väghållningsstenarna. Men idag är bara ett fåtal bevarade. Just denna sten, som troligen står på ursprunglig plats, saknar ett eget RAÄ- nummer i fornlämningsregistret. Istället delar den nummer med en närbelägen milsten, vilket vittnar om väghållningsstenarnas låga status.
Samma sten som på bilden ovan. Notera årtalet. Det märkliga E:et har en oklar funktion. Pilen pekar mot den vägriktning från stenen som bonden på Ekeby var ansvarig för.

Bruket att dela upp skötseln av allmänna vägar är gammalt, Redan under medeltiden hade bönder en skyldighet att röja och bygga vägar. Under vikingatiden var vägbygge en hedersam handling, vilket nämns i många runtexter. I och med gästgiveriförordningen som kom år 1734, lades även ett ansvar om vägskötsel på bönderna. Ersättningen var i form av in natura, det vill säga inte i pengar, utan i grus, ved eller andra förnödenheter som de själva producerade.

Vägunderhållet var en betungande arbetsuppgift som helt skedde med handredskap, som spett, spade och yxa. 1841 grundas föregångaren till Vägverket – Kungliga styrelsen för wäg och wattenbyggnader och därmed börjar staten sakta ta över ansvaret för vägunderhållet. Men det skulle dröja ända fram till 1920-talet innan böndernas skyldighet för allmänna vägar helt lades på staten.

Områdesvis kan väghållningsstenarna ha samma utseende och vara tillverkade av en och sammavstenhuggare. Denna sten står vid Ekebyholms slott, drygt en mil från ovan nämnda sten. Utseendet är det samma, med samma E och samma årtal, men gårdsnamnet och pilens riktning är annorlunda.

Ursprungligen var väghållningsstenarna, som även kallas grusstenar, rustningsstenar och brostenar, gjorda av trä. Dessa har för länge sedan ruttnat bort.
Någon standard för hur dessa stenar skulle se ut fanns inte. Variationen är därför stor beroende på var i landet de står.

I takt med att 1800-talet närmar sig 1900-talet, kan man se att stenar inom vissa områden får samma eller liknande utseende. Det beror sannolikt på att de tillverkas efter någon form av mall eller av samma stenhuggare. Den likheten blir mer sällsynt ju äldre väghållningsstenarna är.

När det gäller äldre väghållningsstenar, från 1700–talet, så uppvisar stenarna en mycket större, utseendemässig variation, vilket kan tyda på att det var väghållarna själva som stod för tillverkningen, Källmaterialet är dock för begränsat för att några konkreta slutsatser ska kunna dras.

Denna sten, som troligen är tidig, kanske 1700-tal, saknar närmare beskrivning i fornlämningsregistret. Den är registrerad som möjlig milsten. Men det finns mycket som talar mot den beskrivningen. Den står visserligen i något som liknar ett fundament, så kallat postament. Men en rest sten blir inte en milsten bara för att den står i ett fundament. Vad det handlar om är en väghållningssten med ovanligt utseende och storlek. Stenen står intill 77:an ett par mil väster om Norrtälje. Den är ett bra exempel på hur bristfällig kunskapen är om väghållningsstenarna.

Till skillnad mot milstenar, som är högresta, vackert bearbetade och i regel står på höga fundament, så är väghållningsstenarna betydligt enklare och diskreta.

Väghållningsstenarna brukar vara en halvmeter höga. De kan vara bearbetade och finputsade, men det hör till ovanligheten. De är vanligtvis naturstenar med enkla texter som redogör för ansvariga gårdars namn, personnamn eller vägnummer.

På Björkö-Arholma på Väddö i Roslagen står denna lutande väghållningssten. Denna typ representerar den enklaste formen av väghållningssten, där vägnummer huggits in utan någon bearbetning av den skrovliga ytan. En sådan sten kan vara svår att upptäcka, även om den står öppet.

Dessa vägknutna stenar har en märklig egenskap. Man kan gå en sträcka tusentals gånger, under årets alla årstider, utan att lägga märke till väghållningsstenen som står där i blåbärsriset i vägkanten. Men så en dag, efter många år, ser man den plötsligt.

Nyfynd. Denna sten, som är rest vid en ålderdomlig vägsträckning i närheten av Knutby i Uppland, är inte registrerad. Stenen är inte ristad, men har fragmentariska spå av svart färg. Det kan vara en okänd väghållningssten, eller en gränssten. Det kan även vara en så kallad rättesten, som hade en text som uppmanade resenärer att uppföra sig laglydigt.
Ett annat nyfynd utanför Norrtälje. Den tresidiga väghållningsstenen är upplagd på ett milstensfundament, som står intill en gammal vägsträckning. Sannolikt är det markägaren som hittat stenen och inte vetat vad han ska göra med den. Därför har den lagts upp den på milstensfundamentent. I Trafikverkets milstensinventering från 2017 finns det inte någon väghållningssten på fundamentet. Stenen har vägnummer inhuggna på två av sidorna. Det finns inga kända väghållningsstenar i området.

Väghållningsstenarna representerar en fornlämningstyp med låg status – inte minst vad gäller skydd och kunskap. För allmänheten är dessa vägknutna kulturlämningar i regel mer eller mindre okända.

Vid Lilla Kleven utanförTidaholm i Västergötland står denna väghållningssten.Texten innehåller tecken som inte finns på tangentbordet, men ungefär så här står det: ”ST*KEE
W”

Åldersmässigt kan väghållningsstenarna vara svåra att datera, såvida de inte har årtal inristade. I östra Uppland och i runt Norrtälje, som flertalet av stenarna i denna artikel är ifrån, ligger de tidsmässigt från 1800-talets sena hälft fram till början av 1900-talet. Men där finns minst en äldre sten från 1700-talet.

En äldre väghållningssten vid Finsta utanför Norrtälje. Detta område har en relativt hög koncentration av bevarade väghållningsstenar.

Många väghållningsstenar inte ens är klassade som fornlämningar, utan i bästa fall som övriga kulturhistoriska lämningar. Det beror på att en lämning måste vara från tiden före 1850 för att klassas som fornlämning, såvida inte länsstyrelsen gjort en annan bedömning. Många väghållningsstenar är betydligt yngre och dessutom bristfälligt dokumenterade.

Väghållningssten vid Norrlanda fornstuga på Gotland. Dessa stenar är betydligt mer påkostade, både vad gäller utseende och information, än vad som är brukligt på fastlandet. Metersystemet infördes i Sverige år 1878. Denna Sten bör därför kunna dateras till 1800-takets sista hälft eller 1900-talets första årtionde.

Vid Norrlanda fornstuga på Gotland finns en samling väghållningsstenar uppställda. Dessa skiljer sig markant jämför med dem på fastlandet. De gotländska väghålllningsstenarna är fint bearbetade och med information som redogör hur lång sträcka väghållaren ansvarar för.

Väghållningsstenarna som ingår i Norrlanda fornstugas samlingar. Troligen har stenarna ställts upp på gräsmattan på grund av att de stått i vägen för vägbreddningar, dikesgrävningar och andra vägarbeten.

De väghållningsstenar som är registrerade är bara en bråkdel av dem som en gång restes. En gång i tiden stod de tätt längs med vägarna. Vid mitten av 1900-talets första hälft hade inte längre väghållningstenarna någon funktion. I takt med att vägnätet har breddats och byggts om så har väghållningstenarna, plockats bort eller fastnat i snöplogar och slåtteragregat.

I bästa fall har väghållningsstenar flyttas längre in i skogen, när vägar har breddats. Så är fallet med denna sten som numera står 20-30 meter in i skogen vid Rånäs, nära länsgränsen mellan Stockholm och Uppsala. Texten är svårtolkad. Enligt fornlämningsregistret är ”Österängby” en by i närheten, det enda läsbara på stenen.


Många av väghållningsstenarna har återanvänts som trappsteg, ställts upp som prydnader i privata trädgårdar eller på annat sätt försvunnit. Åtskilliga av dem föll sannolikt bara omkull och hamnade i glömska i väntar på att återupptäckas.

Går man längs en gammal vägsträckning och hittar en avlång, drygt halvmeter lång sten i eller runt diket, så titta närmare på den. Chansen är stor att det är en bortglömd väghållningssten som väntar på att återupptäckt.

Tips. Ni som vill ta reda på om det finns några väghållningsstenar i era hemtrakter kan göra det på ett lika enkelt som spännande sätt. Gå in på Fornsök.se och zooma in kartan på er trakt och de vägar som är aktuella. Gå sedan på upptäcktsfärd online.
Även om det finns många registrerade fornlämningar i era trakter, som ofta täcker kartan, så är väghållningsstenarna lätta att hitta i och med att de ligger enskilt intill vägarna. Det gör även milstenar.
Väghållningsstenarna är i regel markerade med blå symboler. Milstenar är markerade med röda R.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s