Runstenspelaren från Märsta

En av Sveriges mer säregna runstenar kommer från byn Arenberga i Märsta. Runstenen, som består av en ristad sandstenspelare, är lika unik som gåtfull.

Text och foto: Jens Flyckt

”Det är mycket beklagligt att av denna i sin art enastående runsten endast ett fragment har blivit bevarat” står det i Upplands runinskrifter från 1940-talet.

Runstenspelaren (U-436) från Arenberga by i Märsta. Stenen, som är daterad till vikingatid, förvaras på Historiska museet.

Runstenen är känd sedan rannsakningarna på 1600-talet, där det framgår att den då nyfunna runstenen fanns vid en av gårdarna i Arenberga by. Platsen där byn låg, en halvmil väster om Arlanda flygplats i tätorten Märsta, är sedan länge bebyggd med villor.

Runpelaren förvaras på Historiska museet.

Detta är ingen runsten i vanlig bemärkelse, utan är foten av en sandstenspelare med elliptisk genomskärning.

Den är 0,8 meter hög och 0,5 meter bred.

Träsnitt från 1600-talet föreställande runstenspelaren från Arenberga by.

I och med att uppskattningsvis tre fjärdedelar av den ristade pelaren saknas, finns bara fragment av runtexten kvar. Den lyder:

”Frörik lät… och efter…”

Stenens exakta fyndplats är inte känd. Trots efterforskningar har resterande delar inte återfunnits.

”Inskriften har tydligen varit en vanlig minnesinskrift, men den har varit anbragt på en sten av mindre vanligt material och ännu mer ovanlig form. Man frågar sig, vad detta kan ha varit för föremål: en kolonn eller möjligen ett hugget stenkors?” står det i Upplands runinskrifter.

Kronvalls skans skulle stoppa ryssen

Med kanoner, jord och stockar skulle Gotlands västkust försvaras mot ryska anfall. Det här är berättelsen om Kronvalls skans – en försvarsanläggning med lång militär tradition.

Text och foto: Jens Flyckt

Vid den sagolikt vackra Ekstakusten, på västra Gotland, där endast Stora och Lilla Karlsöarna bryter horisonten, finns en gammal försvarsanläggning, en skans, från 1700-talet

De enda synliga spåren ovan mark på platsen, där de stormpinade tallarna tycks stå i givakt mot vinden, är en 130 meter lång och 5 meter bred vall där nio mynningsladdade svartkrutskanoner en gång stod redo att bekämpa fienden med.

Skansudd, som platsen heter vid Ekstakusten på Gotlands västkust, har en 300-årig tradition som försvarsanläggning. Här anlades Kronvalls skans i juni år 1713

Skansar är (enkelt beskrivet) historiska försvarsanläggningar för kanonbatterier där trupper tillfälligt var förlagda. Vissa var konstruerade som sluta stjärn- eller korsformiga anläggningar, andra som öppna och bågformiga skjutvallar.

Den sistnämnda typen, dit Kronvalls skans räknas, anlades längs kusterna – i grupper eller i ensamliggande positioner vid inlop, farleder och andra strategiskt viktiga platser.

Skansudd och Ekstakusten var strategiskt viktiga områden. Längs kuststräckan har strider tidigare skett.

Enligt sägnen var det vid ett närliggande fiskeläge, som den danska kungen Valdemar Atterdag landsteg med sin här den 22 juli år 1361. Atterdags invasion av Gotland ledde bland annat till slaget vid Visby, där närmare 1 800 gutar stupade,

Enligt sägnen var det här, i närheten av Skansudd vid Ekstakusten på Gotland, som den danska kungen Valdemar Atterdag landsteg med sina truppen den 22 juli år 1361. Uppgifterna kommer från en författare på 1600-talet. Men några konkreta bevis för sägnen finns inte.

Gotland var danskt fram till freden i Brömsebro år 1645 då ön blev svensk. Men 1676 återtog ärkefienden Danmark Gotland.

Utanför Klintehamn, norr om Ekstakusten, ankrade den 28 april 1645 den danska flottan, som bland annat bestod av elva linjeskepp och som hade en styrka på cirka 1 500 man ombord.

Vid Klintehamn fanns en skans som hade anlagts under dansk tid, men som svenska trupper i hemlighet hade befäst med lättare artilleri. Svenskarna öppnade eld med sina kanoner mot danskarna, vilka besvarade elden. Dagen därefter landsteg 500 danska soldater under eldunderstöd från skeppen.

Men det gick illa. Danskarna avancerade inåt land. Ett antal strider och händelser ledde till att Gotland åter blev danskt fram till 1679.

Stora Nordiska kriget bröt ut i februari år 1700 och i takt med ryska krigsframgångar på Östersjön ökade åter hotet mot Gotland. Vid flera tillfällen inträffade ryska angrepp mot ön. Ett av angreppen skedde den 3 augusti 1715 då 350 man ur den ryska flottan, som var allierad med Danmark, gick iland Herrviken i Östergarn och plundrade.

Ritning över Kronvalls skans, med nio kanoner, från 1713. Platsen hade en militär funktion fram till år 2004.

Kronvalls skans anlades i juni 1713 av Hablinge och Hemse kompanier, som en del i försvaret mot ryska angrepp. Vid samma tid anlades ytterligare ett tjugotal skansar längs den gotländska kusten.

Skansarna ingick i ett system med strandvakter och vårdkasar, som i kombination med ringning i kyrkklockorna, varnade gutarna när fientliga skepp närmade sig.

Kronvalls skans är speciell i och med att platsen har en lång kontinuitet i försvaret av Gotland. På 1800-talet användes den av Gotlands nationalbeväring – som var en tidig variant av Hemvärnet. En intressant detalj är att piken, ett medeltida stångvapen som användes mot kavalleri, ingick i nationalbeväringens utrustning fram till 1867, då de ersattes med gevär.

Under första världskriget låg det en signalstation vid Skansudd.

Kulsprutevärn från 1900-talet vid Ekstakusten, några hundra meter söder om Skansudd och Kronvalls skans. Fotot är taget genom vindrutan.

I samband med andra världskrigets utbrott återanvändes många kustnära skansar som militära ställningar.

Norr och söder om Kronvalls skans finns flera skyttevärn av betong från 1900-talet, där kulsprutor en gång var riktade genom skottgluggarna mot havet.

Från 1970-talet och fram till 2004 användes Skansudden av Hemvärnet.

Nya runstensfynd utanför Bålsta

Två runstensfragment påträffades i början av juni i Övergran kyrka, mellan Bålsta och Enköping i Uppland. Fynden gjordes i sakristias vind i samband med renoveringsarbeten.

Text och foto: Jens Flyckt

Det handlar om två tidigare okända runstensfragment. De är 30-40 centimeter långa och inmurade i sakristians vindsvägg. De tycks komma från en och samma, sönderslagna runsten.

Det ena fragmentet består av en avhuggen slinga med sex runtecken.

Det ena nyfunna runstensfragmentet består av en kort, avhuggen runslinga. Texten verkar bestå av sex runtecken och ett skiljemärke.

Fragmenten har ännu inte undersökts av Riksantikvarieämbetets experter. Möjligen lyder det ena fragmentets text:

…n : hasti…

De fem sista runorna skulle kunna tolkas som personnamnet Håsten. Men detta är inte bekräftat.

Det andra fragmentet är svårare att tyda där det är inmurat. Dels är det delvis täckt av kalkbruk. På grund av ett enormt fågelbo som är över en meter högt är fragmentet svåråtkomligt och svårfotograferat.

Det andra runstensfragmentet, som verkar bestå av en böjd runslinga, är svårtolkat.

Seden att resa runstenar dog ut i början av 1100-talet. Vissa runstenar föll omkull och i glömska. Andra återanvändes, både som hela stenar och sönderslagna fragment, som byggnadsmaterial i kyrkor, husgrunder och broar.

Så sent som i oktober 1964 återfanns en hel runsten, som var försvunnen sedan länge, i Övergrans kyrka. Den runstenen, som hade gått av på mitten, hade fraktats dit och medvetet använts som tröskelsten när vapenhusets dörröppning byggdes om år 1718.

Den runsten som i oktober 1964 påträffades under tröskeln i Övergran kyrka.

Fragmenten har med stor sannolikhet suttit inmurade i sakristians vägg sedan 1200-talet. Att de inte har påträffats fören nu beror delvis på att vinden saknar ingång. För att hantverkarna ska kunna komma in i den trånga vinden har ett hål sågats upp i spåntaket.

Övergrans kyrka i Uppland uppfördes på 1100-talet. I början av juni 2021 påträffades två runstensfragment i sakristians vindsvägg.

Stora delar av den aktuella stenväggen är täckt med två enorma fågelbon. Kanske finns det där bakom allt bråte som kajorna släpat in genom åren, ytterligare runstensfragment.

Sverigereportage återkommer till Övergrans sakristia och de upptäckta runstensfragmenten.

Medeltidsborgen Telge hus

Den brändes ner år 1436 – fogdeborgen Telge hus strax norr om Södertälje. Sedan 1500-talet är den en ruin – men en gång i tiden var platsen ett strategiskt maktcentrum.

Text och foto: Jens Flyckt

Borgruinen Telge hus ligger lika vackert som strategiskt beläget på Slottsholmen – en vattenomfluten plats i Linasundet vid inloppet till Mälaren, där medeltiden lämnat tydliga spår i den svarta jorden.

Telge hus låg strategiskt vid Linasundet, vid Mälarens inlopp.

Telge hus, som även har kallats Ragnhilds holme, anlades troligen på 1300-talet och brändes redan år 1436 i samband med ett uppror (Engelbreksfejden) mot unionskungen Erik av Pommern. Men fynd av förkolnade stockar under ruinens västra mur visar att det funnits träbyggnader på platsen innan borgen byggdes.

”Platsen kan ha varit befäst redan under vikingatiden eller tidigare” skriver Södertälje kommun i vårdplanen för Telge hus.

Från Telge hus, som första gången nämns inskrift på på 1400-talet då en riddare vid namn Jönis Rut skötte administrationen, drev kungens fogde in skatter från omkringliggande härader. Några historiska källor som anger Kungsholmen som plats för Telge hus är inte kända. Men sannolikt är det resterna av Telge hus som ligger där.

Omrörda och blottlagda kulturlager, med bland annat järnföremål och medeltida tegel, i sydslänten på den höjd som dominerar Kungsholmen, på vilken ruinen efter Telge hus ligger. Notera den bearbetade benbiten under tegelbitarna.

Upproret mellan åren 1434 och 1436, då dalkarlar bland annat brände Köpingshus och intog Västerås, leddes av frälsemannen Engelbrekt Engelbrektsson. Orsaken var (enkelt beskrivet) från början ett stort missnöje bland folket i Bergslagen, mot en fogde i Västerås. Folket vände sig till Erik av Pommern, med krav på att kungen skulle vidta åtgärder mot fogden. När ingenting hände övergick protesterna i våldsaktioner, vilka eskalerade till inbördeskrig och ledde till det så kallade Engelbreksupproret.

Bakgrunden till bränningen av Telge hus var att Engelbrekt hade lovat den tyska Hansan, men även andra viktiga handelsstäder, tullfrihet och fri tillgång till handeln i Mälaren. Detta uppskattade dock inte danskarna. Enligt traditionen ska fogden på Telge hus varit emot Engelbrekts löfte till tyskarna och istället beslagtagit ett tyskt handelsskepp. Det lär ha varit orsaken till att Engelbrekts närmaste män lät driva bort fogden Bengt Stensson och bränna ner Telge hus.

År 1445 försökte Engelbrekt öppna upp en kanal mellan Saltsjön och Mälaren, genom den plats där Södertälje idag ligger. Detta för att främja handeln och för att fullfölja löftet till Hansan om att slippa segla in i Mälaren via det danskkontrollerade Stockholm. Det skulle dröja flera hundra år innan Södertälje kanal blev verklighet.

Den ruin som ligger på Slottsholmen är resterna från den borg som återuppbyggdes år 1448, efter att den tidigare 1300-talsborgen hade bränts ner. I bildens övre, vänstra kant syns resterna av tornet.

Telge hus byggdes upp av den då nyinsatta kungen Karl Knutsson Bonde, ett par år efter branden. Men i takt med att 1400-talet led mot sitt slut så förlorade borgen allt mer av sin betydelse. Uppgifter från 1500-talets första hälft antyder att Telge hus då var en ruin.

Teglet till vänster i bild är en del i den valvrekonstruktion som gjordes år 2016, med syfte att ge besökare en inblick i hur Telge hus slagna tegelvalv kan ha sett ut. I bakgrunden syns den medeltida skalväggen med inslag av medeltida tegel.

Flera arkeologiska undersökningar har gjorts vid Telge hus, vilka inte enbart har gett ett rikt fyndmaterial som armborstpilar, knivar och delar av ringbrynjor, utan även kunskap om den medeltida borgens planlösning.

Man vet att borgen hade ett rektangulärt torn, två rum och en hall med slaget tegeltak. Dagens ruin är resterna av källarvåningen, i gråsten, från den borg som återuppbyggdes år 1448. Man tror att borgens övre våningar bestod av murat tegel.

Plan över Telge hus ruin av arkeologen Bengt Söderberg, som undersökte platsen år 1937.

2016 restaurerades ruinen. Då murades en mindre del tegelvalv upp, för att illustrera hur de medeltida valven kan ha sett ut.

Slottsholmen är på grund av landhöjningen idag betydligt större än på medeltiden. Det har genom åren funnits olika uppfattningar om hur platsen såg ut på medeltiden. Idag är uppfattningen att Slottsholmen var en vattenomfluten ö.

Terrängen runt ruinen är präglad av terrasseringar och andra spår av medeltida verksamheter. I söder syns rester av den jordvall som på medeltiden var en del i borgens försvarsanläggning.

Delar av den jordvall som på medeltiden troligen omgav Telge hus. Vallen tros ha haft en träpallisad.

Arkeologerna har även hittat rester av en tegelugn och ett hovslageri på platsen.

Cirka 50 meter norr om ruinen finns ett upphöjt område med stenmaterial. Platsen låg sannolikt under vatten på 1400-talet, men kan enligt Riksantikvarieämbetet ändå ha med Telge hus att göra. Vad anläggningens haft för funktion är inte känt.

Upphöjningen med stensättning på Slottsholmen norra del.

Åren 1999 – 2002 undersökte arkeologistudenter från Södertörns högskola bottnen runt Slottsholmen. Då upptäcktes bland annat en pålspärr, rester av en hamnanläggning och en tio meter lång, klinkbyggd träbåt från 1400-talet. Det är den äldsta klinkbyggda båt som påträffats i Mälaren.

Även ett rikt, medeltida kulturlager hittades på bottnen.

Några meter ut från stranden nedanför Telge hus har arkeologerna bland annat hittat rester efter en hamnanläggning och en klinkbyggd båt från 1400-talet.

Förstörelsen av Telge hus upphörde inte på medeltiden. Ruinen har i modern tid vandaliserats vid ett flertal tillfällen. Så sent som 2016 skrev Länstidningen om att besökare bröt loss sten ur ruinens väggar. Av stenarna byggde besökare grillplatser inne i ruinen.

Hela Slottsholmen, med ruinen, terrasserngar, kulturlager, de intilliggande bottnarna, båtlämningen, hamnanläggning etcetera, är en lagskyddad fornlämning.

En järnvägsresa genom 110 år

Utvalt

1856 säga vara det år då svensk järnvägshistoria började. Även om järnvägens grundprincip är den samma idag som för 165 år sedan, så har mycket hänt. Det gäller inte minst vagnarnas inredning.

Text och foto: Jens Flyckt

Det skiljer cirka 110 årsmodeller mellan järnvägsvagnarna på bilderna.

Den översta bilden är en tunnelbanevagn av senaste model, fotograferad våren 2021, i Stockholm. Inredningen påminner om en scen i regissören Stanly Kubrick ikoniska sciensfiktionfilm A Space Odyssén.

Detta är det senaste. Många sittplatser har rationaliserats bort till förmån för mer plats i den överfulla tunnelbanan. Det ryms fler resenärer i varje vagn om folk står upp – tätt packade.

Den nedre bilden är en järnvägsvagn från 1910-tal, som ägs och används i museijärnvägen Lennakattens regi. I denna värld av förnissat trä, med inslag av grönt tyg, mässing och ljudet från ett pustande ånglok, är tvärt om bekvämligheten satt i fokus. Det här är numera en sällsynt avlägsen miljö där tid har en annan innebörd.

Sätena må vara av trä, men de är formgivna för högsta komfort och mycket bekväma. Här lyser elektronik som USB-uttag med sin frånvaro. Här här det resan och det uppländska landskapet, som med sina sjöar, granskogar och åkrar sakta passerar utanför fönstren, som står för underhållningen.

En gång i tiden var detta det senaste som svensk järnväg kunde erbjuda. Och säkert fanns det även då personer som i text och bild som förfärades över utveckling och nytänkande.