Kategoriarkiv: Järnbruk

Kolarnas bortglömda kojor

Publicerad den av
4

Kolarkojor har länge haft en undanskymd roll inom arkeologin. Dessa ödemarkens oansenliga små byggnader hade i hundratals år en stor betydelse för kolarnas ensamma och hårda arbete långt inne i skogen.

Text och foto: Jens Flyckt

Granskogen är tät. Mellan grenverken lyckas solstrålarna ändå nå den mossbeklädda marken. Där under grenarna skymtar en hög med stenar – rester från en kallmurad eldstad. Det är allt ovan mark som återstår av den kolarkoja som stod på platsen för 200-300 år sedan.

Rekonstruktion av kolarkoja vid Finsta i Roslagen. Även om denna koja är bygd med moderna kompromisser, som tjärpapp och plåttak, så ger den ändå en insikt i hur en kolarkoja såg ut. Kojan ingår i en lokal kulturstig som Föreningen för Finstas forntid och framtid sköter om.

Dessa enkla kojor har fått sitt namn efter att de byggdes och användes säsongsvis av kolarna, som vaktade de tända kolmilorna.

Det tog 2-5 veckor för veden i milan, genom torrdestillation, att omvandlas till träkol. Milan skulle bevakas dygnet runt. Om den började brinna förstördes det eftertraktade kolet och allt förberedande jobb var förgäves.

Kolarkojornas historia, i alla fall den mellan medeltiden och fram till 1700-talet, är som mycket av den svenska kolningen dåligt känd. Den bild vi idag har av kolarnas hårda och smutsiga arbete är på många sätt präglad av skönlitterära verk, främst Dan Anderssons diktning.

”Då får du glömma din ödemarksnöd –
somna ej, somna icke förr!
Då får du sova och drömma dig död
bakom kolkojans sotiga dörr.”

Ur dikten Visa vid kolvakten av Dan Andersson

Kolarkojans väggar och tak har för länge sedan multnat bort. Men stenarna från den kallmurade eldstaden ligger kvar. I detta fall kan man, trots att det gått närmare 200-300 år sedan kojan användes, fortfarande se strukturerna av den raserade eldstaden.

Träkol var en mycket viktig råvara för landets järnproduktion och många järnbruk hade koltorpare med leveransplikt. Under 1800-talets andra hälft stod kolningen för 15 procent av landets totala virkesförbrukning.

Lämningar från kolningsverksamheter har länge haft en låg antikvarisk status i Sverige. Konsekvensen av det låga intresset är att många skogstrakter, som är fulla med rester av kolbottnar och kolarkojor, helt saknar registrerade lämningar i fornlämningsregistret.

Blottlagd träkol, cirka 200 år gammalt, från en kolbotten som körts sönder av en skogsmaskin.

Ett sådant exempel är bilderna i detta reportage. De är tagna mindre än 300 meter från artikelförfattarens tomt. Redan på 1300-talet beskrevs denna trakt som en avlägsen utmark. Än idag är det en ödemark med stora skogar i väglöst land. Med undantag från någon torpgrund och några odlingsrösen, finns inga lämningar registrerade i fornlämningsregistret. Några kolningslämningar nämns det ingenting om.

Är man bara lite arkeologiskt bildad och besöker dessa skogsmarker, så inser man snabbt att skogen är full med lämningar från kolning. Mestadels kan lämningarna dateras från slutet av 1600-talet och till början av 1800-talet, efter närliggande järnbruks verksamhetsår. Där finns även lämningar som kan vara från medeltiden.

Kolbottnarna ligger relativt tätt i artikelförfattarens hemmamarker. Mellan de forna kolmilorna finns bevarade vägsträckningar som användes för transport av träkolet. I vissa svängar eller ojämna partier, där den hästdragna vagnen eller släden har kränkt till, ligger det under mossan kolbitar som ramlat av lasset.

Under senare år har den arkeologiska forskningen börjat intressera sig för kolarnas lämningar, som idag tas tas på betydligt större allvar än tidigare.

Typisk lämning från en kolarkoja cirka 300 meter från artikelförfattarens tomt. Till höger i bild syns ett stenröse, som är resterna av den kallmurade eldstaden. Väggarna är för länge sedan borta, men svaga upphöjningar i marken avslöjar kojans storlek. Gult streck: kojans kortsida. Rött streck: norra långsidan. Blått streck: södra långsidan. Observera att strecken är inte exakta.

År 2019 sammanställde Riksantikvarieämbetet rapporten Spår av kolning – Arkeologiskt kunskapsöverlag och forskningsunderlag. Där redovisas den kunskap och frågeställningar man har om kolningslämningar.

”Som kulturspår betraktad är kolbottnen en symbol för det hårda och ensamma arbetet i skogen förr i tiden. I ett större sammanhang speglar lämningstypen och dess talrikhet kolningens stora betydelse för den ekonomiska och industriella utvecklingen i Sverige från tidig medeltid och framåt. Ändå är kunskapen om kolningens historia liten” skriver Riksantikvarieämbetet i rapporten.”

Kolbotten är resterna av en kolmila som tömts på kolet. Kvar är en rund upphöjning eller vall, 5-25 meter i diameter. Det finns i regel alltid en bäck, kärrmark, sjö eller annat vattendrag i närheten. Använder man jordsond, eller lyfter på mossan, är jorden svart av sot och större kolbitar. Det finns även rektangulära kolbottnar.

Rekonstruerad kolarmiljö i Finsta.

Spåren från kolning hör alltså till de vanligaste lämningarna i skogslandskapen. Trots det kan resterna från dessa enkla, små kolarkojor vara svåra att upptäcka. Ibland gömmer sig enkla syllstensrader under mossan. Ganska ofta tycks kojorna byggts direkt på marken, vilket gjort att de multnat bort utan att lämna några spår- förutom spisrösen.

Det har funnits många typer av kolarkojor med många lokala variationer, både vad gäller val av byggnadsmaterial, konstruktioner och storlek. De enklaste kojorna bestod av hålor av grus och sten. I regel var kolarkojorna cirka 2,5 meter långa och 2 meter breda, enligt Riksantikvarieämbetet.

Av vissa eldstäder kan man, efter flera hundra år, fortfarande ana dess ursprungliga form. Det vanliga är dock att eldstäderna är en hög med sten – som kan misstas för odlingsrösen.

Kolkojornas eldstäder bestod av kallmurad natursten (inget murbruk) och stod i regel i kojans ena kortsida. I denna sentida kolarkoja är eldstad murad, men ger ändå en inblick i hur det såg ut.

Konsekvensen av att kolbottnar, kolarkojor och liknande lämningar inte alltid har registrerats, blir att de ofta skadas av skogsbruket. Kvar efter skogsmaskinernas framfart är sönderkörda kolbottnar, utspridda stenar från eldstäder och djupa hjulspår som är svarta av blottad träkol.

I och med att lämningar från kolning inte är registrerade, så förstörs de ofta av skogsbruket. På bilden har skogsmaskin kört sönder ytterområdet på en kolbotten, som är resten av en kolmila.

Spår från kolning finns i skogsmiljöer i helala landet. De äldsta, så kallade kolningsgropar, kan vara upp till 2 000 år gamla. De miljöer som kolarkojorna förknippas med är betydligt yngre, från 1700-1800-talet.

Den storskaliga kolningen, där kolbottnar, transportvägar, förvaringsplatser och kojor ligger tätt i större grupper, är främst knuten till trakter med masugnar och andra bruksmiljöer. På grund av skakningar, som förstörde kolbitarna, kunde kolet från milorna bara transporteras korta sträckor.

Med en jordsond, som är ett lika enkelt som viktigt redskap inom arkeologin, kan enkelt få en uppfattning om det finns lämningar efter kolning i marken. Längst ner i provet syns den sterila sanden/moränen och där över ett djupt kol- och sotlager.

Vill man leta efter kolningsanläggningar (som inte är registrerade) i skogsområden nära bruksmiljöer, så finns det några enkla tips:

1. Kontakta den lokala hembygdsföreningen och hör vad de vet.

2. Kolarkojornas spisrösen ligger alldeles i närheten av kolbottnarna.

3. Kolbottnarna anlades alltid i närheten av vattendrag – som bäckar.

4. Titta efter kol och sot under rotvältor eller där djur har grävt.

5. Gå in på fornsök.se och kontrollera om lämningen är registrerad.

6. Kontakta länsstyrelsen om ni hittar oregistrerade lämningar.

De kolarkojor som är registrerade är sannolikt bara en bråkdel av de lämningar som gömmer sig i de svensk skogarna. Här finns det mycket att upptäcka för den som är intresserad.

”Av skogens många kulturlämningar är kolbottnen, grundresterna efter milan, den talrikaste. Det är också den som därför blivit mest utsatt för skogsbrukets skador. I Fornminnesregistret finns 50 000 registrerade kolrelaterade lämningar och ytterligare 13 500 skogsbrukslämningar, där en majoritet innehåller kolningslämningar och kolarkojor” skriver Riksantikvarieämbetet.

Skogen – det dolda kulturlandskapet.

Ännu dånar vattnet vid Ortala bruk

Publicerad den av
Svara

Bilisterna kör snabbt förbi den lilla bruksorten Ortala, som ligger vid Ortalavikens strand i Roslagen. Det är en bruksmiljö som går tillbaka till 1500-talet och som John Mattson, grundare av byggbolaget JM, kallade för den vackraste platsen på jorden.

Text och foto: Jens Flyckt

År 1586 grundades Ortala järnbruk. Förutsättningen för bruket var Orlalaåns strömmande vatten.

Ortala bruk är inte större än att det tar några sekunder att passera det med bil. Järnbruket grundades 1586, men Ortsnamnet nämns betydligt tidigare.

I skriftliga handlingar från början av 1400-talet stavades Ortala Ortalom och senare Urtala.

Det äldsta kända, skriftliga belägget för Ortala kommer från en runsten vid Ortalalund, i närheten av bruket.

I runstenstexten berättas om tre bröder som bodde på Ulfdalum, som Ortala stavades på 1000-talet. Ulf står antingen för ett mansnamn eller för varg. Kanske var det i forna tider så mycket varg i Ortala att bygden fick namn därefter.

Hur gammal bruksmiljön i Ortala verkligen är går inte att säga. Några arkeologiska undersökningar har inte gjorts. Men sannolikt har Ortalaån utnyttjats som energikälla i mindre omfattning redan under medeltiden.

Kulturlager med kol, bränd lera, kalk och slagg vid stranden nedanför Ortala bruk.

Redan på 1560-talet utnyttjade Ortalaåns forsade vatten, som faller tjugo meter på sin väg från sjön Bornan ner till Ortalaviken, som energikälla för att driva en kvarn. Den vattenkvarn som finns bevarad i Ortala är sannolikt byggd på kvarngrunden från 1500-talet.

På 1600-talet, då de tre bruksdammarna anlades, räknades Ortala till ett av Upplands viktigaste järnbruk. Där framställdes järn som bland annat användes till vapentillverkning.

En av Ortalas bruksdammar från 1600-talet. Där uppstår spegelreflexer under soliga dagar.

En av de första bruksverksamheterna som bedrevs på platsen var så kallat rännverkssmide, en tysk metod där smidbart järn framställdes direkt ur malmen utan att först ha processats i masugn.

Vid tiden runt år 1700 introducerades vallonsmide i Ortala. Bruket hade bland annat en stångjärnshammare, plåtvalsverk och tre smedjor En av smedjorna är riven och två är ombyggda till sågverk.

Gaveln på Ortala bruks kolhus.

Platsen har även en gammal men kort historia som gruvort. På 1600-talet bröts svavelkis, som kan innehålla metaller som koppar, zink och guld, i närliggande Ortala lund.

Från Ortalas järnbruksera är bland annat kolhuset från 1789 och huvudbyggnaden från 1878 bevarade. Många av de äldre byggnaderna brändes ner i samband med rysshärjningarna år 1719. Härjningarna inträffade i samband med det Stora nordiska kriget, då den ryska flottan utsatte den svenska civilbefolkningen längs svenska kusten för omfattande terroraktioner, då bland annat städerna Norrtälje och Södertälje brändes.

Som många andra drabbade bruk byggdes Ortala upp efter ryssarnas ödeläggelse.

Sedan 1789 har detta ankarjärn hållit ihop stenrampen upp till kolhusets övervåning. Notera det andra ankarjärnet som med åren nästan har täckts med jord.

Stångjärnshammaren i Ortala tystnade slutligen år 1878 då järnbruket lades ner. Men bruksorten Ortala levde kvar lite över hundra år som sågverk, en verksamhet som troligen startades parallellt med järnbruket på 1600-talet.

Kanske föreställer statyn vid Ortala bruk mästersmeden själv, med slägga och huggmejsel i sina händer, lutandes mot sitt städ? Dock har ingen svensk smed burit den sortens kläder i sitt arbete.

De faluröda byggnader, bland annat spånlada, som idag präglar bruksmiljön intill vägen är till stor del från den sista sågverkseran, som inleddes 1951 då byggmästaren John Mattson förvärvade bruket.

Sågen lades ner slutligen ner på 1980-talet.

Ortala bruks spånlada. I bakgrunden skymtar Väddö.

Enligt länsstyrelsen finns sågen, med dess tillhörande maskiner och inredning kvar i orört skick bakom mörklagda fönster, från den där dagen 1983 då de sista sågverksarbetarna gick hem och dörrarna låstes.

Idag är Ortala en stor skogsfastighet som ägs och drivs av John Mattsons döttrar.

1983 lades den sista verksamheten vid Ortala bruk ner.

Hammarslagen har för länge sedan tystnat. Men ännu dånar vattnet i Ortalaån, som det gjort i över fyrahundra år, på sin forsande väg från bruksdammarna och ner mot viken.