Kolarnas bortglömda kojor

Kolarkojor har länge haft en undanskymd roll inom arkeologin. Dessa ödemarkens oansenliga små byggnader hade i hundratals år en stor betydelse för kolarnas ensamma och hårda arbete långt inne i skogen.

Text och foto: Jens Flyckt

Granskogen är tät. Mellan grenverken lyckas solstrålarna ändå nå den mossbeklädda marken. Där under grenarna skymtar en hög med stenar – rester från en kallmurad eldstad. Det är allt ovan mark som återstår av den kolarkoja som stod på platsen för 200-300 år sedan.

Rekonstruktion av kolarkoja vid Finsta i Roslagen. Även om denna koja är bygd med moderna kompromisser, som tjärpapp och plåttak, så ger den ändå en insikt i hur en kolarkoja såg ut. Kojan ingår i en lokal kulturstig som Föreningen för Finstas forntid och framtid sköter om.

Dessa enkla kojor har fått sitt namn efter att de byggdes och användes säsongsvis av kolarna, som vaktade de tända kolmilorna.

Det tog 2-5 veckor för veden i milan, genom torrdestillation, att omvandlas till träkol. Milan skulle bevakas dygnet runt. Om den började brinna förstördes det eftertraktade kolet och allt förberedande jobb var förgäves.

Kolarkojornas historia, i alla fall den mellan medeltiden och fram till 1700-talet, är som mycket av den svenska kolningen dåligt känd. Den bild vi idag har av kolarnas hårda och smutsiga arbete är på många sätt präglad av skönlitterära verk, främst Dan Anderssons diktning.

”Då får du glömma din ödemarksnöd –
somna ej, somna icke förr!
Då får du sova och drömma dig död
bakom kolkojans sotiga dörr.”

Ur dikten Visa vid kolvakten av Dan Andersson

Kolarkojans väggar och tak har för länge sedan multnat bort. Men stenarna från den kallmurade eldstaden ligger kvar. I detta fall kan man, trots att det gått närmare 200-300 år sedan kojan användes, fortfarande se strukturerna av den raserade eldstaden.

Träkol var en mycket viktig råvara för landets järnproduktion och många järnbruk hade koltorpare med leveransplikt. Under 1800-talets andra hälft stod kolningen för 15 procent av landets totala virkesförbrukning.

Lämningar från kolningsverksamheter har länge haft en låg antikvarisk status i Sverige. Konsekvensen av det låga intresset är att många skogstrakter, som är fulla med rester av kolbottnar och kolarkojor, helt saknar registrerade lämningar i fornlämningsregistret.

Blottlagd träkol, cirka 200 år gammalt, från en kolbotten som körts sönder av en skogsmaskin.

Ett sådant exempel är bilderna i detta reportage. De är tagna mindre än 300 meter från artikelförfattarens tomt. Redan på 1300-talet beskrevs denna trakt som en avlägsen utmark. Än idag är det en ödemark med stora skogar i väglöst land. Med undantag från någon torpgrund och några odlingsrösen, finns inga lämningar registrerade i fornlämningsregistret. Några kolningslämningar nämns det ingenting om.

Är man bara lite arkeologiskt bildad och besöker dessa skogsmarker, så inser man snabbt att skogen är full med lämningar från kolning. Mestadels kan lämningarna dateras från slutet av 1600-talet och till början av 1800-talet, efter närliggande järnbruks verksamhetsår. Där finns även lämningar som kan vara från medeltiden.

Kolbottnarna ligger relativt tätt i artikelförfattarens hemmamarker. Mellan de forna kolmilorna finns bevarade vägsträckningar som användes för transport av träkolet. I vissa svängar eller ojämna partier, där den hästdragna vagnen eller släden har kränkt till, ligger det under mossan kolbitar som ramlat av lasset.

Under senare år har den arkeologiska forskningen börjat intressera sig för kolarnas lämningar, som idag tas tas på betydligt större allvar än tidigare.

Typisk lämning från en kolarkoja cirka 300 meter från artikelförfattarens tomt. Till höger i bild syns ett stenröse, som är resterna av den kallmurade eldstaden. Väggarna är för länge sedan borta, men svaga upphöjningar i marken avslöjar kojans storlek. Gult streck: kojans kortsida. Rött streck: norra långsidan. Blått streck: södra långsidan. Observera att strecken är inte exakta.

År 2019 sammanställde Riksantikvarieämbetet rapporten Spår av kolning – Arkeologiskt kunskapsöverlag och forskningsunderlag. Där redovisas den kunskap och frågeställningar man har om kolningslämningar.

”Som kulturspår betraktad är kolbottnen en symbol för det hårda och ensamma arbetet i skogen förr i tiden. I ett större sammanhang speglar lämningstypen och dess talrikhet kolningens stora betydelse för den ekonomiska och industriella utvecklingen i Sverige från tidig medeltid och framåt. Ändå är kunskapen om kolningens historia liten” skriver Riksantikvarieämbetet i rapporten.”

Kolbotten är resterna av en kolmila som tömts på kolet. Kvar är en rund upphöjning eller vall, 5-25 meter i diameter. Det finns i regel alltid en bäck, kärrmark, sjö eller annat vattendrag i närheten. Använder man jordsond, eller lyfter på mossan, är jorden svart av sot och större kolbitar. Det finns även rektangulära kolbottnar.

Rekonstruerad kolarmiljö i Finsta.

Spåren från kolning hör alltså till de vanligaste lämningarna i skogslandskapen. Trots det kan resterna från dessa enkla, små kolarkojor vara svåra att upptäcka. Ibland gömmer sig enkla syllstensrader under mossan. Ganska ofta tycks kojorna byggts direkt på marken, vilket gjort att de multnat bort utan att lämna några spår- förutom spisrösen.

Det har funnits många typer av kolarkojor med många lokala variationer, både vad gäller val av byggnadsmaterial, konstruktioner och storlek. De enklaste kojorna bestod av hålor av grus och sten. I regel var kolarkojorna cirka 2,5 meter långa och 2 meter breda, enligt Riksantikvarieämbetet.

Av vissa eldstäder kan man, efter flera hundra år, fortfarande ana dess ursprungliga form. Det vanliga är dock att eldstäderna är en hög med sten – som kan misstas för odlingsrösen.

Kolkojornas eldstäder bestod av kallmurad natursten (inget murbruk) och stod i regel i kojans ena kortsida. I denna sentida kolarkoja är eldstad murad, men ger ändå en inblick i hur det såg ut.

Konsekvensen av att kolbottnar, kolarkojor och liknande lämningar inte alltid har registrerats, blir att de ofta skadas av skogsbruket. Kvar efter skogsmaskinernas framfart är sönderkörda kolbottnar, utspridda stenar från eldstäder och djupa hjulspår som är svarta av blottad träkol.

I och med att lämningar från kolning inte är registrerade, så förstörs de ofta av skogsbruket. På bilden har skogsmaskin kört sönder ytterområdet på en kolbotten, som är resten av en kolmila.

Spår från kolning finns i skogsmiljöer i helala landet. De äldsta, så kallade kolningsgropar, kan vara upp till 2 000 år gamla. De miljöer som kolarkojorna förknippas med är betydligt yngre, från 1700-1800-talet.

Den storskaliga kolningen, där kolbottnar, transportvägar, förvaringsplatser och kojor ligger tätt i större grupper, är främst knuten till trakter med masugnar och andra bruksmiljöer. På grund av skakningar, som förstörde kolbitarna, kunde kolet från milorna bara transporteras korta sträckor.

Med en jordsond, som är ett lika enkelt som viktigt redskap inom arkeologin, kan enkelt få en uppfattning om det finns lämningar efter kolning i marken. Längst ner i provet syns den sterila sanden/moränen och där över ett djupt kol- och sotlager.

Vill man leta efter kolningsanläggningar (som inte är registrerade) i skogsområden nära bruksmiljöer, så finns det några enkla tips:

1. Kontakta den lokala hembygdsföreningen och hör vad de vet.

2. Kolarkojornas spisrösen ligger alldeles i närheten av kolbottnarna.

3. Kolbottnarna anlades alltid i närheten av vattendrag – som bäckar.

4. Titta efter kol och sot under rotvältor eller där djur har grävt.

5. Gå in på fornsök.se och kontrollera om lämningen är registrerad.

6. Kontakta länsstyrelsen om ni hittar oregistrerade lämningar.

De kolarkojor som är registrerade är sannolikt bara en bråkdel av de lämningar som gömmer sig i de svensk skogarna. Här finns det mycket att upptäcka för den som är intresserad.

”Av skogens många kulturlämningar är kolbottnen, grundresterna efter milan, den talrikaste. Det är också den som därför blivit mest utsatt för skogsbrukets skador. I Fornminnesregistret finns 50 000 registrerade kolrelaterade lämningar och ytterligare 13 500 skogsbrukslämningar, där en majoritet innehåller kolningslämningar och kolarkojor” skriver Riksantikvarieämbetet.

Skogen – det dolda kulturlandskapet.

4 tankar på “Kolarnas bortglömda kojor

  1. Roligt att intresset för kolningen växer. Det har varit ett område känt genom litteraturen, som Erik Gustaf Geijers dikt Kolarpojken och Dan Anderssons dikter och berättelser från Bergslagsskogarna. Dock var det länge svårt att få till en systematisk registrering, då kolningen fortfarande var en näring ännu efter andra världskriget. De var inte från forna tider eller varaktigt övergivna. Den sista svenska träkolshyttan blåstes ned 1966. I äldre tid var transporterna av träkolet ett stort problem. Man önskade inte transportera det längre sträckor än ca 20 km. Med järnvägarna blev kolfångstområdena väsentligen mycket större. Dateringarna kan vara ett problem, då kolbottnarna i många fall har återanvänts. De äldsta dateringar, jag har fått till är medeltida i Härjedalens rika blästbruksområden. De har dateringar till 13- 1400-talen. Det har då rört sig om liggmilor (rektangulär form). Den äldsta datering av en resmila är från Jämtland 1200-tal, som jag känner till. Enkla kojor har funnits vid många olika verksamheter, som ligger ute i skogsmarkerna. Idag är den historiska kolningen övergiven sedan 1960-talet och man borde nog se detta skogsbruk, som en väsentlig del av Sveriges näringshistoria.

    Gilla

  2. Tack för din berättelse. Jag har varit med vid en kolning. Det sägs att det ända som kolaren tog med sig när han gick till nästa koling var dörren då den var svår att göra.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s