Bilisterna kör snabbt förbi den lilla bruksorten Ortala, som ligger vid Ortalavikens strand i Roslagen. Det är en bruksmiljö som går tillbaka till 1500-talet och som John Mattson, grundare av byggbolaget JM, kallade för den vackraste platsen på jorden.

Text och foto: Jens Flyckt

Ortala bruk är inte större än att det tar några sekunder att passera det med bil. Järnbruket grundades 1586, men Ortsnamnet nämns betydligt tidigare.

I skriftliga handlingar från början av 1400-talet stavades Ortala Ortalom och senare Urtala.

Det äldsta kända, skriftliga belägget för Ortala kommer från en runsten vid Ortalalund, i närheten av bruket.

I runstenstexten berättas om tre bröder som bodde på Ulfdalum, som Ortala stavades på 1000-talet. Ulf står antingen för ett mansnamn eller för varg. Kanske var det i forna tider så mycket varg i Ortala att bygden fick namn därefter.

Hur gammal bruksmiljön i Ortala verkligen är går inte att säga. Några arkeologiska undersökningar har inte gjorts. Men sannolikt har Ortalaån utnyttjats som energikälla i mindre omfattning redan under medeltiden.

Redan på 1560-talet utnyttjade Ortalaåns forsade vatten, som faller tjugo meter på sin väg från sjön Bornan ner till Ortalaviken, som energikälla för att driva en kvarn. Den vattenkvarn som finns bevarad i Ortala är sannolikt byggd på kvarngrunden från 1500-talet.

På 1600-talet, då de tre bruksdammarna anlades, räknades Ortala till ett av Upplands viktigaste järnbruk. Där framställdes järn som bland annat användes till vapentillverkning.

En av de första bruksverksamheterna som bedrevs på platsen var så kallat rännverkssmide, en tysk metod där smidbart järn framställdes direkt ur malmen utan att först ha processats i masugn.

Vid tiden runt år 1700 introducerades vallonsmide i Ortala. Bruket hade bland annat en stångjärnshammare, plåtvalsverk och tre smedjor En av smedjorna är riven och två är ombyggda till sågverk.

Platsen har även en gammal men kort historia som gruvort. På 1600-talet bröts svavelkis, som kan innehålla metaller som koppar, zink och guld, i närliggande Ortala lund.

Från Ortalas järnbruksera är bland annat kolhuset från 1789 och huvudbyggnaden från 1878 bevarade. Många av de äldre byggnaderna brändes ner i samband med rysshärjningarna år 1719. Härjningarna inträffade i samband med det Stora nordiska kriget, då den ryska flottan utsatte den svenska civilbefolkningen längs svenska kusten för omfattande terroraktioner, då bland annat städerna Norrtälje och Södertälje brändes.

Som många andra drabbade bruk byggdes Ortala upp efter ryssarnas ödeläggelse.

Stångjärnshammaren i Ortala tystnade slutligen år 1878 då järnbruket lades ner. Men bruksorten Ortala levde kvar lite över hundra år som sågverk, en verksamhet som troligen startades parallellt med järnbruket på 1600-talet.

De faluröda byggnader, bland annat spånlada, som idag präglar bruksmiljön intill vägen är till stor del från den sista sågverkseran, som inleddes 1951 då byggmästaren John Mattson förvärvade bruket.

Sågen lades ner slutligen ner på 1980-talet.

Enligt länsstyrelsen finns sågen, med dess tillhörande maskiner och inredning kvar i orört skick bakom mörklagda fönster, från den där dagen 1983 då de sista sågverksarbetarna gick hem och dörrarna låstes.

Idag är Ortala en stor skogsfastighet som ägs och drivs av John Mattsons döttrar.

Hammarslagen har för länge sedan tystnat. Men ännu dånar vattnet i Ortalaån, som det gjort i över fyrahundra år, på sin forsande väg från bruksdammarna och ner mot viken.