Kartan över Lund är stämplad i Berlin år 1940. Den är försedd med tysk text och stämplat hakkors. Byggnaderna på kartan hade tyskarna numrerat och översatta till tyska. Men de gjorde ett misstag som hade fått stora konsekvenser om Hitlers anfallsplaner mot Sverige blivit verklighet.
Text och foto: Jens Flyckt
Skåne. Vilket syfte kartan hade och om den ingick i Hitlers anfallsplaner mot Sverige, operation Polarräv, är oklart. Men tyskarna hade i detalj klarlagt Lunds byggnader och infrastruktur. Liknande kartor fanns sannolikt över andra svenska städer.
April 1940 är denna stadskarta över Lund daterad. Tyskarna gjorde det enkelt för sig. De tog en svensk karta, numrerade viktiga byggnader och översatte sedan namnen till tyska. Men tyskarna hade inte riktigt koll på vad de gjord, vilket ledde till att samtliga numrerade byggnader fick fel beskrivning.
Tyskarna hade gjort sig enkelt för sig. De utgick från en vanlig, svensk karta från 1933. Viktiga byggnader markerades och siffror och namn, till exempel Epidemisjukhuset, Ribbingska sjukhemmet och Stadshuset, översattes till tyska.
De översatta namnen är tryckta på kartans vänstra hörn.
Kyrkor och kyrkogårdar är vitmarkerade på kartan och inte upptagna i listan. Övriga objekt är gulbruna.
Noggrann men ändå helt felaktigt översatt. Nazitysklands kartlagda byggnader i Lund. Översättaren råkade dock hoppa över nummer i början av listan. Det resulterade i att samtliga byggnader fick felaktiga namn i den tyska översättningen.
Det är en detaljerad karta över Lunds stadsplan som tyskarna tog fram. Men skenet av noggrannhet bedrar. Faktum är att tyskarna begick ett stort misstag när de överste de numrerade byggnaderna. I praktiken innebr denna miss att ingen av de byggnader som tyskarna räknar upp, stämmer överens med verkligheten.
Det är oklart om tyskarna insåg sitt misstag och senare rättade felen på kartan.
Hitler gjorde aldrig verklighet av sina invasionsplaner mot Sverige. Men att det fanns långt gångna planer är sedan tidigare känt.
Bland annat skulle tyska trupper inledningsvis tränga in i Sverige från samtliga väderstreck, från bland annat Finland och Norge. Med bombflyg, falkskärmstruppper och motoriserat infanteri, skulle Sverige tas i en kniptångsmanöver. Städer som Göteborg, Södertälje, Visby, Stockholm och Karlstad skulle bombas. Samtidigt skulle viktiga järnvägsknutar förstöras för att förhindra svenska trupptransporter.
Ett avgörande sista slag med den svenska armén väntades stå någonstans mellan Västerås och Uppsala. Därefter skulle tyskarna ta Stockholm.
Vilket syfte Nazitysklands kartläggning av Lund hade är oklart. Men att den ingick i någon form av anfallsplats är troligt.
Vissa forskare menar att Hitler inte hade någon anledning att anfalla, så länge Sverige fortsatte levererade järnmalm, grafit, kullager och kullager som var viktiga för Nazitysklands vapenindustri. Andra forskare menar att Sverige var nära att anfallas 1943.
Men hur nära det var att operation Polarräv sattes i verket är det ingen som med säkerhet vet.
Under 1000 år har kyrkogårdar omgärdats med olika metoder och material. Dagens pedantskötta kyrkogårdar med låga murar har lite gemensamt med sina medeltida föregångare, då murarna skulle skydda mot bökande tambokskap och fientliga trupper. En numera nästan försvunnen typ av kyrkogårdsmur är kyrkbalken – en knuttimrad träkonstruktion som nämns i flera medeltida källor.
Text: Jens Flyckt Bild: Jens Flyckt och Sigtuna Museum
Ingen vet med säkerhet när kristendomen kom till Sverige eller när den första omgärdade kyrkogården anlades. I den uppländska staden Sigtuna, som anlades som en kristen stad i slutet av 900-talet, hände något som kan ses som ett förstadie till medeltidens kyrkogårdar. I slutet av 900-talet och början av 1000-talet började Sigtunaborna begrava sina döda i gravgårdar – tidigkristna gravar som låg i utkanten av den vikingatida bebyggelsen.
År 2014 undersökte arkeologer från Sigtuna museum en gravgård. Foto: Sigtuna Museum
Gravgården är en övergångsfas, från det hedniska gravskicket hemma på ättens backe, till den kristna kyrkogården.
Vad som skiljer gravgårdar från tidiga kyrkogårdar eller andra kristna gravplatser, är bland annat att gravarna ligger glest, att begravningarna gjorts i träkistor samt att de döda fått med sig föremål i gravarna. De döda är i regel begravda i öst-västlig riktning, i enlighet med den kristna traditionen. Föremålen, eller gravgåvorna, är ett arv från de hedniska gravskicken, där den döda ofta fick med sig föremål som han eller hon kunde behöva efter döden. Det förekommer även andra inslag som anses vara hedniska arv.
Det finns inga fynd som tyder på att Sigtunas gravgårdar hade murar, diken eller annan inhägnader. År 2014 revs en bensinstation i närheten av Sigtuna stads huvudgata, Stora gata. Där hittade arkeologerna en gravgård med 15 gravar, som eventuellt indikerar en rumslig indelning. Det handlar dock inte om murar, träkonstruktioner, diken eller andra spår efter en fysisk rumsindelning eller omgärdning.
Anders Söderberg, arkeolog vid Sigtuna Museum and Art, berättar att det fanns en tendens som kan uppfattas som en könsindelning inom gravgården – det vill säga att männen begravdes på den södra sidan och kvinnorna på den norra, som blev vanlig under högmedeltiden. Men om så verkligen var fallet är inte klarlagt.
En så tidig könsindelning är en spännande tanke. Det är i så fall en indikation på hur den inre och yttre rumsindelning, som senare ledde till bogårdsmurar och enklare typer av inhägnader runt kyrkogårdarna uppfördes, först kan ha uppstått.
Vidbo kyrka i Uppland. Den här sortens låga kyrkogårdsmurar uppfattas ofta som medeltida, vilket de inte är. De är resultatet av de senaste århundradenas ombyggnationer, då nästan alla medeltida bogårdsmurar revs och ersattes med sina diskreta efterträdare. Vidbo hade kvar sin medeltida bogårdsmur och stiglucka fram till år 1797.
När vi idag betraktar våra medeltida kyrkor och tillhörande kyrkogårdar, är det lätt att tro att de lavtäcka murarna är lämningar från medeltiden. Men så är det i regel inte. Ytterst få synliga, medeltida bogårdsmurar har bevarats till våra dagar. Det vi ser är i regel betydligt enklare kyrkogårdsmurar, som ersatte de medeltida bogårdsmurarna på 1700/1800-talet. Vissa murar är ännu yngre.
Bogårdsmur är ett gammalt namn för den mur som omgav/omger kyrkogårdar. Nyare murar har Sverigereportage valt att kalla kyrkogårdsmurar, för tydlighetens skull.Det är i regel inte enbart i namnet som skillnaden ligger. Bogårdsmuren var ofta påkostade och höga anläggningar, jämfört med de senare kyrkogårdsmurarna.
Genom att studera historiska kartor kan man få en inblick i hur omfattande förändring som skett. Många medeltida kyrkor, till exempel Vidbo kyrka i Uppland, är avbildade med takbeklädd bogårdsmurar och stigluckor.
Stiglucka kallades även för stegport och var överbyggda in- och utgångar till de medeltida och historiska kyrkogårdarna. För medeltidens människor markerade stigluckorna även gränsen mellan den andliga och värdsliga världen.
Vidbo kyrkas äldsta kända byggnadsfas är från 1200-talet och enligt forskarna hade Vidbo kyrka en bogårdsmur från första början. Bogårdsmuren och stigluckan revs 1797.
Bogårdsmuren var resurskrävande byggprojekt. Dessutom krävdes ett underhåll som säkerligen var betungande utgifter för fattiga församlingar.
I Vidbo kyrkas fall finns det spår av den medeltida bogårdsmuren i den östra kyrkogårdsmuren. Den nuvarande kyrkogårdsmuren är några hundra år gammal.
Den medeltida stiglucka som syns på kartan, är sedan länge ersatt med en enkel järngrind.
Historiska kartor ger ofta en inblick i hur de försvunna, medeltida bogårdsmurarna såg ut. Detta är storskifteskarta från 1768, där Vidbo kyrka är avbildad med en påtagligt kraftig bogårdsmur och stiglucka. Vidbo kyrkogård har varit omgärdad sedan medeltiden. Knappt tio år efter att kartan ritades rev bogårdsmuren och stigluckan.
Relativt lite är känt om hur de de äldsta kyrkogårdarna var omgärdade. De medeltida landskapslagarna ger en viss inblick. I bland annat Västgötalagen framgår att omgärdningarna skulle vara stabila och välgjorda, för att hindra kreatur att komma in på kyrkogårdar. Till de medeltida kyrkorna finns även ett omfattande arkeologiskt källmaterial. Det är dock inte överdrivet många bogårdsmurar som har undersökts.
Det är i skrivandets stund oklart hur gamla de äldsta daterade bogårdsmurarna är. I Uppsala har en bogårdsmur från 1200-talet påträffats.
Bogårdsmurarna kan vara uppförda i rund natursten, i flata kalkstenar eller annat stenmaterial. I ovanliga fall förekom även tegel. Valet av material är främst präglat av den lokala berggrundens beskaffenhet, lokala traditioner och lokala socioekonomiska aspekter.
På vissa kyrkogårdar kan man ana bogårdsmurens formspråk, trots att den varit borta i hundratals år. Lohärad kyrka i Uppland är från 1200-talet. Från 1700-talet finns skriftliga källor som nämner att kyrkogården både hade kyrkbalk, bogårdsmur och stiglucka. I och med att de medeltida murarna successivt byggdes om, bevarades de ursprungliga måtten på muren. Det gäller främst den östra muren som sommaren 2022 restaurerades.
Restaurering av kyrkogårdsmur vid Lohärad kyrka i Uppland. Enligt uppgifter från 1700-talet hade Lohärad en medeltida bogårdsmur – med partier av timmer. Troligen rör det sig om en timmerbalk, som i Brandstorp. Den medeltida muren ersattes sannolikt på 1800-talet av en ny kyrkogårdsmur, som tycks ha fått höjd som den medeltida föregångaren. År 2022 restaurerades den östra kyrkogårdsmuren.
En av landets finaste, bevarade bogårdsmurar finns vid Knutby kyrka (Uppland). Den höga, takbeklädda bogårdsmuren är sammanfogad med kalkbruk. Den har en medeltida stiglucka som tillsammans med muren ger en inblick i hur kyrkogårdarna var omgärdade på medeltiden.
Knutby kyrkas långhus uppfördes under 1200-talets senare del. Bogårdsmuren är bevarad mot öster, väster och mot norr. Sadeltaket är och var på medeltiden en förutsättning för att hindra regnvatten att rinna ner bland stenarna, som på vintern kunde orsaka ras när vattnet expanderade i kylan. De flesta medeltida bogårdsmurar tros ha haft den typen av sadeltak, vilket ofta är avbildade på historiska kartor.
Knutby kyrka med sin medeltida bogårdsmur samt en av de medeltida stigluckorna. Knutby är en av två kyrkor i Uppland som har sin bogårdsmur bevarad. Enligt uppgift är muren från 1400-talet.
Knutby kyrkas bogårdsmur vittnar med sin höjd om att bogårdsmurarna även kunde ha ett annat syfta – som försvarsanläggningar.
Sverigereportage har tidigare skrivit om Knutby kyrka: Slaget om Knutby.
Det var inte enbart stenmurar som omgärdade de medeltida kyrkogårdarna. Det finns exempel på hur inhägnaden först gjordes med gärdsgårdar och diken. Stockgärdsgårdar, eller kyrkbalkar, är en annan ålderdomlig typ av inhägning.
Kyrkbalkar är knuttimrade ”murkonstruktioner” av stockar. Tekniken är belagd till 1300-talet. En gång i tiden var kyrkogårdsbalkar vanliga, mem idag finns det enbart två kyrkor med bevarade balkar.
Kyrkbalken vid Brandstorp kyrka i Västergötland. Notera att balken är byggd på en kallmurad mur. Resultatet är en konstruktion som i höjd påminner om de medeltida bogårdsmurarna. Kyrkbalken i Brandstorp är en av två bevarade i Sverige.
Den ena kyrkbalken finns vid Brandstorps kyrka i Västergötland. Träkyrkan från slutet av 1600-talet är byggd i kortform, med ett torn i mitten. Den nuvarande kyrkan ersatte ett medeltida kapell.
Brandstorp kyrka och kyrkogård är ett unikt kulturarv. Brandstorps kyrkbalk är dock inte medeltida. Analyser visar att stockarna i den äldsta delen avverkades vintern år 1697/1698.
I verket Sveriges kyrkor från 1975 beskrivs Brandstorps kyrkbalk, även kallad stockbalk, på följande sätt:
”Kyrkogården hägnas av en timrad stockgärdesgård. Inhägnaden är av en ålderdomlig typ och endast ett fåtal exempel härpå finns bevarade i vårt land. Stockgärdesgården består av 51 sektioner, »balkar». En sådan balk är uppbyggd av på varandra lagda stockar, vid ändarna ihopknutade i rektangulära stöd. Stockän- darna är infodrade med bräder. Balkarna är av varierande längd, den längsta omkring tio meter ( = stock- längd av ett fullmoget träd), den kortaste omkring fyra meter. Höjden håller sig på omkring 1,4 meter. Balkarna är täckta av ett mot kyrkogården sluttande pulpettak, belagt med enkupigt tegel. Virket är struket med rödfärg. Hägnadens södra sträckning är av sent datum (1940-43), medan de övriga föreskriver sig från äldre tid.”
Brandstorps kyrkbalk är bitvis byggd på en stenmur. Detta är inte unikt för Brandstorp, utan var i äldre tider ett vanligt byggnadssätt. Resultatet är en imponerande konstruktion som i storlek liknar den medeltida bogårdsmuren vidd Knutby kyrka.
Kyrkbalken vid Brandstorp kyrka.
Murar som omgärdar kyrkogårdar är visserligen skyddade kulturlämningar, men skyddet var (är) under lång tid relativt svagt. Det innebär att dessa murar inte alltid har behandlats med den respekt de förtjänar. Ibland har även det medeltida arvet blivit lidande, till exempel vid schaktarbeten med grävmaskin. Åtskilliga har låtits förfalla till överväxta stenhuggare.
Nytt material som kraftigt avviker från den ursprungliga kyrkogårds/bogårdsmurens formspråk och detaljrikedom, har fördärvat åtskilliga murar. Ett sådant ingrepp kan bestå av att muren, som består av jämnstor natursten, ersätts med meterlånga, rektangulära stenblock som travas på hög till en mur.
Ibland finns även en kraftig kontrast mellan det ”nya” och gamla, som snarare förstärker förståelsen för det medeltida arvet. Ösmo kyrka i Södermanland är ett sådant exempel. Kyrkans äldsta delar är från 1100-talet. Arkeologerna tror att kyrkan haft kyrkogård sedan den äldsta kyrkan (romansk) uppfördes. Delar av den medeltida bogårdsmuren, som är två meter hög och en meter bred, är delvis bevarad i norr, väster och öster. Där bogårdsmuren möter den sentida kyrkogårdsmuren finns en höjdskillnad på närmare en halv meter.
Medeltida bogårdsmur (till vänster) och sentida kyrkogårdsmur (höger) vid Ösmo kyrka.
Kyrkornas omgärdande stenmurar har på många håll förlorat sin betydelse. Numera är det ofta staket som sätts upp om kyrkans områden ska skyddas.
På andra håll omgärdas kyrkogården idag av naturliga begränsningar. diken, hundraåriga lövträd och häckar. Ett sådant exempel är Rånäs kapell i Uppland. På platsen stod fram till 1700-talet en stenkyrka från 1200-talet. Kapellet byggdes 1908 och påminner i formen om en stavkyrka. Kyrkogården är omgärdad av diken, hundraåriga lövträd på rad och en låg häck.
Andra sentida kyrkogårdar har varken murar, staket eller häckar.
Rånäs kapell byggdes i slutet av 1800-talet. Men redan på 1200-talet låg där en stenkyrka, som revs på 1700-talet. Runt kapeller finns ingen mur. Det enda som markerar kyrkogården är planterade lövträd på rad, ett låg buskars och diken. Ungefär så här kan man tänka sig att de första kyrkogårdarna såg ut, förutom de kortklippta gräsmattorna och raka grusgångarna, som är en sentida tradition.
När de första trä- och stenkyrkorna uppfördes av stormän på 1000-talet, då man ännu inte hade börjat omgärda kyrkogårdarna med massiva bogårdsmurar, då såg det kanske ut som vid Rånäs kapell – där diken och växtlighet avgränsar den vigda marken mot det omkringliggande kulturlandskapet.
Om så är fallet kan man säga att cirkeln är sluten och vi är tillbaka där allting började.
I hörnet på släktfotografiet från 1870-talet sitter en genomskinlig pojke på knä. Det här är berättelsen om ett släktfotografotografi som under flera årtionden var ett samtalsämne vid släktmiddagar, men som fick en annan innebörd efter att pojken upptäcktes.
Text Jens Flyckt
Min barndoms jular firade jag med familj och släkt hos mormor. Ovanför gammelskåpet vid långväggen i matrummet hängde ett fotografi, taget på 1870-talet. Det föreställer min mormors pappas släckt i Algustboda i Småland. Fotografiet var varje år en återkommande samtalspunkt vid middagarna. Det finns nämligen inte ett enda fönster, som i höjd eller bredd, som stämmer överens med varandra. Trähuset har stående panel och torvtak. Dörren är lövad.
Släkten på min mormors sida, fotograferad på 1870-talet. Att inte ett samtliga fönster har olika mål, olika bredd och höjd. Detta fotografi var under många år ett återkommande diskussionsämne vid jularna hemma hos min mormor. I slutet av 1980-talet upptäckte undertecknad att det finns ytterligare en gestalt på fotografiet, som aldrig hade nämnts i tal, eller i texten bakom ramen. Personen, en liten pojke, tycks vara genomskinlig, och sitter i bakgrunden.
En jul- eller nyårsafton i slutet av 1980-talet, lade undertecknad plötsligt märket till en detalj, som ingen uppmärksammat tidigare. Längst ner till vänster i bilden finns ytterligare en person – en genomskinlig pojke som sitter på knä. Min mormor, som har skrivit ner namnet på samtliga fem, närvarande på bilden, hade inte sett pojken. Under alla år hade ingen sett eller nämnt honom.
Han ser ut att ha mössa och en klädsel som liknar en sjömanskostym. Bilden är dock för gammal och för dålig för att klädseln ska kunna studeras närmare. Han sitter där i bakgrunden, utanför gemenskapen.
Huvudpersonen på fotografiet är kvinnan, som sitter ner, längst till vänster. Vid fotograferingstillfället fyllde hon 40 år, men hon ser ut att vara över 60. Denna kvinna är min mormors, farmors mormor. Mannen är sannolikt i samma ålder.
Förstoring av den sjätte personen på släktfotot från 1870-talet, som inte är nämnd, ser ut att vara genomskinlig.
Vem denna pojke, den sjätte personen,.är har inte gått att få fram.
Det spelar det ingen roll att det med största sannolikhet är en dubbelexponering på glasplåten, eller annat fotografiskt fel som ligger bakom fenomenet. Det är minnet runt detta fotografi som är det viktigaste.
Vad gjorde en forntidsintresserad slottsherre på 1600/1800-talet om det inte fanns fornlämningar på den egna marken? Jo, han anlade egna fornlämningar. En 220 år gammal runsten och en förfalskad grotta vid Rosersberg slott i Uppland är lämningar från hertig Karl och den nationalromantik som drabbade adeln på 1700/1800-talet.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Rosersbergs är ett av de kungliga slotten – sagolikt vackert beläget intill Rosersbergsviken (Mälaren) mellan Uppsala och Stockholm. Bygget av slottets äldsta delar och den en gång säregen renässansparken med ditflyttade runstenar, påbörjades på 1630-talet. Byggherren var riksskattmästaren Gabriel Bengtsson Oxenstierna som även skapade namnet Rosersberg, efter sin mors släktnamn – Tre Rosor.
Arkeologiska fynd tyder att det redan på järnåldern låg en gård eller by på platsen där slottet senare byggdes.
Rosersberg slott – fotograferad från norr. Slottet ligger vackert beläget intill Rosersbergsviken, som mynnar ut i Mälaren, mellan Uppsala och Stockholm.
Parken väster om slottet kallas Djurgården. Där påbörjade hertig Karl, som senare kröntes till Karl XIII, anläggandet av en engelsk park. Några år innan, 1774, hade han ingått äktenskap med Hedvig Elisabet Charlotta av Holstein-Gottorp. Makarna bodde på Rosersbergs slott fram till år 1818 då de, med fyra månaders mellanrum, avled.
Djurgården avgränsas i öster av Mälaren.
Omvandlingen till Djurgården följde den syn på landskapet och naturen, som växte fram under slutet av 1700-talet. Den ”vilda” engelska parken präglades av en naturdyrkan, men var i själva verket noga regisserade för besökarnas upplevelser. Men den skulle uppfattas som vild. I denna dyrkan kom även det forntida arvet att spela en stor roll – eller rättare sagt vad man då ansåg var det forntida arvet.
Vid många slott och herresäten runt om i landet anlades vid den tiden offerkällor, antika tempel, gravhögar, ruiner, runstenar och andra ”fornlämningar”. Rosersberg slott var inget undantag.
Det var i detta skede, i början av 1800-talet, som Kettils grotta och flera andra forntida arrangemang tillkom i Rosersbergs engelska park.
Kettils grotta. Fotografi från början av 1900-talet och som visar hur Kettils grotta i Rosersberg slotts engelska trädgård. Väggarna var byggda av trä och klädda med bark. Notera personen som står i ingången.Kettils grotta 2022. Denna bild är tagen på ungefär samma plats som den svartvitabilden. Här syns tydligt att det inte är fråga om en grotta, utan om ett utskjutande flyttblock. Men fortfarande kallas platsen för Kettils grotta. Hertig Karls runristning finns på baksidan av det vänstra flyttblocket.
Grottan var byggd av trä med väggar av näver. Enligt en dåtida teckning hade grottan två små fönster, tre ingångar och var vänd ut mot fjärden. Den var byggd under ett stort flyttblock, som sticker ut från slänten. Där under finns ett naturligt utrymme, som utnyttjades vid grottbygget och som gav en autentisk känsla av en grotta.
Kettils grotta låg vackert belägen längst ut på en udde. Grottan stod kvar fram till slutet av 1990-talet, då den brann upp. Men namnet lever kvar.
Fortfarande är flyttblockets undersida bitvis svartbränd efter branden.
Teckning från 1852 av Kettils grottas interiör.
Många besökare tror att det utstickande blocket som idag präglar platsen, är grottan, men så är alltså inte fallet.
Hertig Karl föddes 1748 som bror till Gustav III. Redan som barn hade ständerna förklarat honom som storamiral. Efter Gustav III statskupp 1772 utnämndes Karl till hertig av Sörmland. Åren 1792-1796 satt han som regent i Gustav IV Adolfs förmyndarregering. 1809 kröntes han till svensk kung (Karl XIII) i Riddarholmskyrkan i Stockholm. 1814 valdes han till kung i Norge.
I samband med ryska kriget (1788-1790), som Gustav III startade, deltog Karl i flera sjöslag, bland annat vid Öland 1789 och Vidborgska viken 1790. I samband med Vidborgska gatloppet, då den inträngda, svenska skärgårdsflottan sköt sig ur den ryska flottans blockad, befann sig hertig Karl ombord på linjeskeppet Konung Gustaf III. I striderna med ryssen sårades han i ena armen. Han är även känd för sitt stora intresse för frimurarna.
I samband med bygget av grottan lät Hertig Karl förse ett intilliggande flyttblock med en spiralformad runinskrift. I runtexten framgår att grottan var tänkt att användas som ett sorts lusthus. Den ristade ytan är vänd ut mot fjärden.
Hertig Karls runsten. I bakgrunden syns det enorma flyttblocket, där Kettils grotta byggdes i början av 1800-talet. Hans stora intresse för frimurarna syns i runristningen utformning, där frimurarordens kors tar stor plats.
Det finns andra exempel på runristningar som i nationalromantisk yra, som uppfördes i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet runtom i Uppland. Denna typ av runstenar saknar i regel all språklig innebörd och all form av formmässig elegans.
Hertig Karls runristning är ett undantag. Den är bland annat förseddmed Frimurarnas kors och är utförd med säker hand, även om den inte går att jämföra med en runsten från 1000-taket.
Runtexten lyder:
”Till gemensamt betraktande av naturen och dess gudomliga upphovs skänker uppreste Karl, Sörmlands hertig och de nordiska frimurarbrödernas mästare, denna grotta till nöjsamt samkväm med sin hustru, den fagra Charlotta av Holstein, genom Axel Mörner, dess hovman, hövding för hundra knektar av dess krigsflock, år 1802.”
Stigen som leder förbi resterna av Kettils grotta och hertig Karls runsten, är byggd som en terrass – en så kallad terrassväg.
Sammantaget är det runristade flyttblocket, som en gång byggdes om till grotta och den anlagda stig som passerar udden, ett exempel på 1800-talets anlagda fornlämningar. Stigen är för övrigt byggd som en terrassväg, som genom sin konstruktion gör det möjligt för fotgängare gå på plan yta i terrängen som sluttar brant ner mot Sigtunafjärden vatten.
Att hertig Karl valde att låta rista en så pass påkostad runsten påverkades sannolikt av medeltidsstaden Sigtuna – som mot nordväst är synlig på avstånd från udden.
Namnet Kettil är inte påhittat av hertig Karl. Det är inspirerat från runsten U 421 som ristades vid slutet av 1000-talet. Stenen står några hundra meter öster om Kättilstorp grotta.
Runtexten lyder:
”Kättilvi lät resa denna sten efyer Kättil,sin fader, och Gyrid efter sin man”
Runsten U 421 är från 1000-talet. Den inspirerade hertig Karl när han i början av 1800-talet lät bygga en grotta av trä och näver – Kettils grotta. Den Kättilvi som nämns i runstenens text och namnet Kettil har inget
Hertig Karl lät inte enbart rista en runsten och anlägga grotta med vikingatema, som alltså bottnade i dåtidens nationalromantiska tanke om ett forntida ideal..
I Bebyggelsehistorisk tidskrift från 1999 framgår att han redan på 1780-talet lät anlägga Fyrisborg, en borgliknande skapelse i parken. Namnet syftar sannolikt på det mytomspunna vikingaslaget vid Fyrisvallarna, som enligt flera medeltida källor ska ha skett mellan kung Erik Segersäll och vikingahövdingen Styrbjörn Starke.
Traditionellt har Fyrisån vid Gamla Uppsala pekats ut som platsen för slaget. Men det är inte troligt, inte minst med tanke på att namnet Fyrisån är en efterkonstruktion som kom till på 1600-talet. Tidigare hette denna å som flyter genom Uppsala Salaån. Dessutom är det oklart om Styrbjörn Starke funnits i verkligheten.
Den så kallade Runbacken, som sannolikt anlades redan på 1630-talet. Längst upp till vänster i bilden syns den runsten som en gång i tiden ingick i den säregna renässansträdgården. Mittaxeln i renässansträdgården är numera en grusgång. Bakom gångens slut kan man ana taket på Rosersberg slott.
Hertig Karl var inte först med att arrangeras”fornlämningar” i Rosersberg slottspark.
Redan på 1630-talet lät Gabriel Bengtsson Oxenstierna anlägga forntida gravar och flytta runstenar till Rosersbergs slottspark. Där skapades Runbacken, som under 1600-talet låg i mittaxeln för den dåtida renässansparken.
I den nyblivna stormakten Sverige fick landets forntid en stor betydelse och det var sällan källkritiska syften som låg bakom det stigande intresset. Man ansåg att en stormakt måste ha en lång och storstilad historia av visa upp. År 1630 tillsatte Gustav II Adolf runologin Johannes Bureus, som Sveriges första riksantikvarie. Ungefär samtidigt stiftades den första lagen som skydd för landets fornlämningar. Många av de avbildningar som bland annat Bureus gjorde av runstenar som för länge sedan är borta, har idag ett stort vetenskapligt värde.
1677 gav Olof Rudbeck den äldre ut Altantica. Det var en enorm utsvävning i nationalpatriotisk anda, där författaren på fullt allvar menade att Gamla Uppsala var den försvunna Atlantis – den mytomspunna ö som beskrevs av den grekiska filosofen Platon. Han beskrev en högt utvecklad stormakt, med enväldig kung, men som ska ha översvämmats och försvunnit i havet, som gudarnas straff på de giriga Atlantisborna.
Runbacken i Rosersberg slottsträdgård är ett av de äldsta kända exemplen på en trädgårdsanläggning där fornlämningar medvetet har planerats i utformningen av trädgården. På 1640-talet beskrev fornforskaren Aschaneus Runbacken som ett gravfält med två runstenar.
Rester av Runbacken finns kvar än idag. Numera är den bevuxen med träd och högt gräs. Men mittaxeln från slottet är fortfarande markerad som en rak gång. En av de ditflyttade runstenarna står kvar.
Runbacken. Ett av de runstensfragment som på 1630-talet flyttades till Rosersberg slott för att ingå i den renässansträdgården, som sannolikt började anläggas redan på 1630-talet. Förutom två runstenar bestod Runbacken och anlagda treuddar och andra ”gravar” som är typiska för den förhistoriska period som vi idag kallar för järnåldern.
Av Gabriel Bengtsson Oxenstiernas renässanspark och hertig Karls senare engelska park, återstår idag endast fragment. Här och var kan man ana spår från de forntidsdyrkande slottsherrarar. Särskilt närvarande blir denna känsla under ljusa juninätter då näktergalens sång letar sig fram från täta strandsnår och upp mot det vita slottet – genom bokskogar, ekhagar och hasselsnår.
Sverigereportage 