Kategoriarkiv: Runstenar

Hargstenens ristade klockringare

Publicerad den av
Svara

Vid en gammal vägsträckning utanför Harg i Norduppland står en högrest runsten, vars unika bildristningar har fascinerat forskare i över 500 år.
I stenens bildristningar hänger bland annat en kyrkklocka i någon form av byggnad – som tolkats som en kyrka eller klockstapel från början av 1100-talet.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Exakt var runsten U 595 (Hargstenen) ursprungligen stod är oklart. Historiska källor uppger skogen några kilometer söder om Hargs bruk – det område den står i idag. En av flera beskrivningar på 1600-talet anger platsen som:

”Harg Sochn widh wägen”

Hargstenen i Norduppland. Den står intill en ålderdomlig vägsträckning. I bakgrunden skymtar väg 76 som närmast förbinder Hargs bruk och Hallstavik. I över 500 år har Hargstenens bildristningar fascinerat forskare.

Den ålderdomliga skogsväg som runstenen står intill beskrivs ofta som ”en avstickare från väg 76”, i reportage och andra publiceringar. Men det är en förenklad beskrivning.

Denna lilla skogsväg är resterna av en gammal vägsträckning som en gång förband Edebo med Hargs bruk, enligt Riksantikvarieämbetet. Längs samma skogsväg, drygt 100 meter norr om runstenen, står en milstolpe från 1700-talet. Ristningen på milstolpen (sten) är vänd mot den ålderdomliga vägsträckningen.

Mellan Harg och Hallstavik finns flera bevarade sträckor av denna gamla vägsträckning,

Det är alltså inte enbart fråga om en runsten, utan även en bevarad vägmiljö som med fysiska lämningar kan styrkas till 1700-taket. Men sannolikt är den medeltida eller ännu äldre. Även om man inte vet exakt var runstenen ursprungliga stod, så finns platsen med stor sannolikhet att finna i närheten av den nuvarande placeringen.

Martin Aschaneus avbildning av Hargstenen. Ur: Upplands runinskrifter.

Hargstenen dokumenterades första gången år 1594. Det var Sveriges första riksantikvarie, Johannes Bureus, som besökte den. Bureus ansåg att Hargstenen var så uppseendeväckande att den fick ingå i hans senare utgivna runkallender – kopparstick från 1599, där tio utvalda runstenar beskrevs.

Genom århundradena har åtskilliga forskare dokumenterat denna runsten. En annan känd besökare/forskare var Martin Aschaneus, som år 1630 utnämndes till riksantikvarie. För eftervärlden är han kanske mest känd för sin Sigtunabeskrivning från år 1612, som publicerades först 1922. Aschaneus var inte verksamt i Harg.

Hargstenen har dokumenterats med nutidens teknik och och finns som en 3D-model.

Hargstenen är ristad på två sidor. Sannolikt är runtexten och bildristningarna samtida. Bilderna är unika och skildrar bland annat klockringning under tidigt 1100-tal.

Det som gör Hargstenen unik är de kyrkliga avbildningar från tidigt 1100-tal. På grund av alger och lavar att ristningarna numera svåra att fotografera.

Runtexten är en traditionell minnestext och arvsdokument.

Runristningen lyder:

”Gudlev och Sigvid, Aldulvs arvingar, lät hugga stenen efter sin fader och (efter) Sigborg, hans moder.”

Enligt Upplands runinskrifter är troligen runristningen och bildristningarna samtida. Ristningen är inte något mästerverk. Den saknar konstnärlig finnes och runtexten innehåller även fel, som runologerna tolkat som felhuggningar.

Hargstenen är rektangulär, cirka 2,50 meter hög och ristad på två sidor – framsidan och den högra kortsidan. Längst upp på framsidan är ett stort kors avbildat. Under korset har ristaren avbildat något som länge tolkades som en av de äldsta, kända avbildningarna av en kyrka.

Klockringaren i Hargstenens ristning från 1100-talet.Notera den bikupeformade kyrkklockan.

Sentida forskare är dock tveksamma om det är en kyrka. Idag tror man snarare att det är en klockstapel. Nedanför den förmodade klockstapeln står en man. Från hans ena arm går en linje upp till en klockstapel, som hänger i konstruktionen. Det är en man ringer i klockan.

Hargstenens bildtristningar är enligt Bengt. G Söderberg (Vite Krists Klockor, Allhems förlag 1974) det äldsta kända belägget av en klockringning.

Att det fanns klockstaplar på 1100-talet är sedan tidigare belagt.
Vid den tidigmedeltida kyrkan S:t Andreas i Lund har arkeologer undersökt en stavverkskonstruktion, som daterats till år1065, som visade sig vara en klockstapel.

Läs mer om den tidigmedeltida klockstapeln i Lund här: ”Han begravdes i ett avsågat trätråg”.

På Hargstenens kortsida finns även två personer som via en stång, som vilar på deras axlar, tycks hålla ett ovalt föremål över en eld.

Längst ner på kortsidan står två personer och håller ett stort ovalt föremål över något som liknar en eld. Föremålet, kanske en kittel, är tungt. För att orka med tyngden hänger föremålet i en stång, som vilar på personernas axlar.

Det finns flera tolkningar till denna scen. En teori går ut på att det är ett rökelsekar de bär på, en annan att det illustrerar gjutning av en kyrkklocka.

En annan medeltida bildframställning med liknande motiv som på Hargstenen, är bonaden från Skog i Hälsingland. Bonaden är daterad till 1200-talet och ett unikt kulturarv. Längs den 1,75 meter långa bonaden trängs figurer, fåglar, byggnader och mönster.

Några av bonadens framträdande motiv är en kyrka, en klockstapel och två personer som via rep ringer i kyrkklockorna. Även om bilderna på Hargstenen och i Skogsbonaden är gjorda med helt olika tekniker, så är likheterna stora.

Bonaden från Skog är ett unikt kulturarv från 1200-talet. Bilden ovanför är ett utsnitt av bonaden, där ett gytter av märkliga figurer och symboler. Här ser vi en kyrka och en klockstapel till höger. Två personer ringer i klockorna. Foto: Nordiska Museet.

Klockorna i bonaden är samma typ av klocka som på Hargstenen. Typen kallas för bikupeklocka, ett namn som kommer från de bikupornas halm som användes från medeltiden och fram till 1800-talet.

Läs mer om Bonaden från Skog.

Beträffande det här med kyrkklockor från 1100-talet finns det ett lokalt, märkligt sammanträffande som inte är särskilt uppmärksammat.

Cirka 3,5 mil (fågelvägen) söder om Hargstenen, i en sankmark vid Söderby-Karl strax norr om Norrtälje, gjordes år 1916 ett märkligt fynd. I jorden låg en 100 kilo tung bikupeklocka som utifrån sin form anses den äldsta kända som inte är i drift. Den är daterad till 1100-talet.

Det hela är antagligen en slump. Men det är märkligt att det bara skiljer några mil från den äldsta kända bildframställningar av en bikupeklocka, och det äldsta kända arkeologiska fyndet av en bikupeklocka.

En viktig aspekt i tolkningen av Hargstenens bilder är den djupa innebörd klockorna hade för medeltidens människor. Kyrkklockan, vars klanger skyddade mot onda makter, var snarare väsen med själar, än materiella ting. Kyrkklockorna var helgedomar som man tillbad. När Hargstenen med sin klocka restes i början av 1100-talet, så borde det funnits en stor symbolik i handlingen.

Mitt på Hargstenens kortsidan finns en cirkel, i vilken en kvinnofigur är avbildad. Det finns även andra ristade detaljer som inte nämns i detta reportage.

En ristad kvinnobild inom en ring på Hargstenens kortsida.

Trots att Hargstenen hör till Upplands, kanske till och med Sveriges märkligaste runstenar tack vare sina unika kyrkliga motiv, är den relativt okänd hos allmänheten. Hade den rests vid någon kyrka i en centralort, då hade den haft en annan status.

Men nu står den i skogen, långt från turistorter som Gamla Uppsal, Sigtuna och Stockholm. Vid runstenen i Hargskogen stannar bara de mest hängivna.

Igelstastenen – runstenen i korridoren

Publicerad den av
1

I Fornhöjdens vårdcentral i Östertälje står Igelstastenen – en runsten som på många sätt är säregen. Den har bland annat ovanlig ornamentik, ett rundjur med huggtänder och kluven tunga. De få runor som är bevarade tolkas till ett mansnamn som inte är känt från någon annan runsten.

Text och foto: Jens Flyckt
Foto på runsten Sö 279: Klaus Fuisting/Public Domain

Södermanland. Fornhöjden är en stadsdel och ett av Östertäljes miljonprogram. I det lilla centrumet, där det bland annat finns en matbutik och en liten krog, ligger den lokala vårdcentralen. Innanför entrén står den märkliga runstenen uppställd.

Igelstastenen är ett runstensfragment av sandsten. Stenen hittades 1985 i samband med harvning av en åker vid Igelsta gård.

Det är inte en hel runsten, utan ett fragment av röd sandsten. Fragmentet påträffades i samband med harvning av en åker vid Igelsta gård, strax söder om Fornhöjden, 1985. Det låg i Igelsta gårds trädgård fram till år 2003. Då flyttades stenen till vårdcentralen.

Fyndplatsen ligger i ett kulturlandskap med många spår från brons- och järnålder. Där finns bland annat hällristningar, gravfält, liggmilor, vägbankar och boplatser.

Ristningen är daterad till 1000-talets första hälft. Trots att endast ett större fragment av runstenens mittparti återstår, är det tydligt att det ursprungligen måste ha varit en märklig runsten.

Stenens mest iögonfallande detaljen är rundjurets huvud – som med sitt ovala öga, uppspärrade gap, spetsiga huggtänder och långa reptiltunga, påminner om en blandning mellan drake och huggorm.

Igelstastenen är märklig på många sätt. Rundjurets, fyrkantiga huvud med huggtänder och kluven tunga är den mest iögonfallande detaljen.

Jämfört med många andra samtida runstenar, vars rundjur ofta har ett betydligt mer harmoniskt bildspråk, är Igelstastastenens rundjur utmärkande med sitt närmast fyrkantiga huvud andra utmärkande detaljer.

Förutom en kortare notis i tidskriften Fornvännen från1985, dröjde det 29 år innan Igelstastenen fick den uppmärksamhet som den förtjänar. Det skedde när runologen Magnus Källström skrev om den i Riksantikvarieämbetets K-blogg år 2014.

Läs Magnus Källströms blogginlägg om Igelstastenen här: Runormen på vårdcentralen.

Han skriver att rundjurets huvud vid första anblicken inte ser särskilt förtroendegivande ut, men att det finns en utseendemässigt släktskap till andra sörmländska runstenar. Han nämner bland annat en runsten vid Strängnäs domkyrka, Sö 279, som har en kluven tunga och vassa huggtänder.

Runsten Sö 279. Notera djurhuvudets likhet med Igelstastenen. Foto: Klaus Fuisting/Public Domain.

Längst upp på Igelstastenen syns den nedre armen på en kristet kors – som även det är märkligt. Om denna korsarm skriver Magnus Källström följande:

”Upptill på stenen finns resterna av ett mycket originellt kors, där ristaren för vissa detaljer har använt dubbla linjer så att dessa liknar ett rep med knutar. Tekniken påminner om den som förekommer i de mycket sällsynta knutrunorna.”

Knutrunor är en mycket sällsynt typnav runor som endast är kända från en runsten i Sverige, i Gästrikland.

Läs mer om knutrunor här: knutrunor.

Igelstastenens märkliga, undre korsarm.

Igelstastenen är ristade med stungna runor, som är en vidareutveckling av den 16-typiga runraden. Genom att förse vissa runor med punkter, till exempel u-runan som försågs med en punkt mitt i tecknet, kunde runtecknet representera fler tecken. Stungen u-runa blev y. Genom de stungna runorna utökades den 16-typiga runraden.

I och med att så mycket saknas av runtexten är kvarvarande runor svårtolkade. Men enligt Magnus Källström bör runorna kunna tolkas som följande:

”… efter Ögrim …”.

2016 publicerade Magnus Källström en analys av namnet på Igelstastenen i Tidskrift för nordisk personnamnsforskning: Ett oläst namn på Igelstastenen i Östertälje.

Enligt Magnus Källströms efterforskningar är namnet Ögrim inte känt från någon annan vikingatida eller tidigmedeltida runsten.

En del av Igelstastenens kvarvarande runrad. Notera att u-runan och i-runan har försetts med varsin punkt. Dessa runor är i och med punkterna stungna. Det är en vidareutveckling av den 16-typiga runraden som innebar att till exempel att u blev ett y med punkten.

Att Igelstastenen flyttades berodde dels på att den behövde skyddas mot väder och vind. Att det blev en vårdcentral var inte en slump. Inom allmogens folktro fanns det en uppfattning om att bland annat runstenar och andra stenblock med märkliga formationer, kunde bota värk och andra krämpor.

Denna folkliga uppfattning är sannolikt kopplad till den tradition som uppstod kring skålgropar/älvkvarnar på 1600/1700-talet och som Sverigereportage skrivit om tidigare.

Älvkvarnar och offerstenar – en allmogehistoria.

Tvillingtallar, trollträd och älvkvarnar.

Mellan Fellingbro och Örebro stor en runsten – Nastastenen. År 1672 besökte Johan Hadorph platsen. Han var riksantikvarie mellan åren 1679–1693 och anses vara den första person som genomförde en arkeologisk på Birka på Björkö i Mälaren.

På plats vid Nastastenen, som då låg ner, konstaterade Johan Hadorph att allmogen hade offrat nålar på runstenen. För att slippa värken lär även ortsborna bitit i runstenen (läs sätta värken som i värktallar). Enligt Hadorphs beskrivning var runstenen slitet på den plats folk hade bitit i den.

På så finns en parallell mellan Igelstastenen och Fornhöjdens vårdcentral, även om modern läkarvård inte ska förknippas med allmogens folktro och offerriter på 1700-talet. Det var dessutom inte första gången i modern tidsomställningen en runsten placerades i en vårdinrättning.

Fornhöjden vårdcentral i Östertälje, några mil söder om Stockholm. Igelstastenen står sedan år 2003 uppställd innanför vårdcentralens entré.

På en skriftlig fråga till Magnus Källström, om det gjorts några efterforskningar vid Igelsta gård efter runstens resterande delar, svarar han:

”Att döma av artikeln i Fornvännen 1985 misstänkte man då att det kunde finnas fler fragment längre ned i jorden, men det är oklart om det gjordes några fler undersökningar. Det kan kanske finnas en idé att ta en ny titt i närheten av fyndplatsen.” skriver Magnus Källström.

Falsk forntid vid Rosersberg slott

Publicerad den av
2

Vad gjorde en forntidsintresserad slottsherre på 1600/1800-talet om det inte fanns fornlämningar på den egna marken? Jo, han anlade egna fornlämningar.
En 220 år gammal runsten och en förfalskad grotta vid Rosersberg slott i Uppland är lämningar från hertig Karl och den nationalromantik som drabbade adeln på 1700/1800-talet.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Rosersbergs är ett av de kungliga slotten – sagolikt vackert beläget intill Rosersbergsviken (Mälaren) mellan Uppsala och Stockholm. Bygget av slottets äldsta delar och den en gång säregen renässansparken med ditflyttade runstenar, påbörjades på 1630-talet. Byggherren var riksskattmästaren Gabriel Bengtsson Oxenstierna som även skapade namnet Rosersberg, efter sin mors släktnamn – Tre Rosor.

Arkeologiska fynd tyder att det redan på järnåldern låg en gård eller by på platsen där slottet senare byggdes.

Rosersberg slott – fotograferad från norr. Slottet ligger vackert beläget intill Rosersbergsviken, som mynnar ut i Mälaren, mellan Uppsala och Stockholm.

Parken väster om slottet kallas Djurgården. Där påbörjade hertig Karl, som senare kröntes till Karl XIII, anläggandet av en engelsk park. Några år innan, 1774, hade han ingått äktenskap med Hedvig Elisabet Charlotta av Holstein-Gottorp. Makarna bodde på Rosersbergs slott fram till år 1818 då de, med fyra månaders mellanrum, avled. 

Djurgården avgränsas i öster av Mälaren.

Omvandlingen till Djurgården följde den syn på landskapet och naturen, som växte fram under slutet av 1700-talet. Den ”vilda” engelska parken präglades av en naturdyrkan, men var i själva verket noga regisserade för besökarnas upplevelser. Men den skulle uppfattas som vild. I denna dyrkan kom även det forntida arvet att spela en stor roll – eller rättare sagt vad man då ansåg var det forntida arvet.

Vid många slott och herresäten runt om i landet anlades vid den tiden offerkällor, antika tempel, gravhögar, ruiner, runstenar och andra ”fornlämningar”. Rosersberg slott var inget undantag.

Det var i detta skede, i början av 1800-talet, som Kettils grotta och flera andra forntida arrangemang tillkom i Rosersbergs engelska park.

Kettils grotta. Fotografi från början av 1900-talet och som visar hur Kettils grotta i Rosersberg slotts engelska trädgård. Väggarna var byggda av trä och klädda med bark. Notera personen som står i ingången.
Kettils grotta 2022. Denna bild är tagen på ungefär samma plats som den svartvitabilden. Här syns tydligt att det inte är fråga om en grotta, utan om ett utskjutande flyttblock. Men fortfarande kallas platsen för Kettils grotta. Hertig Karls runristning finns på baksidan av det vänstra flyttblocket.

Grottan var byggd av trä med väggar av näver. Enligt en dåtida teckning hade grottan två små fönster, tre ingångar och var vänd ut mot fjärden. Den var byggd under ett stort flyttblock, som sticker ut från slänten. Där under finns ett naturligt utrymme, som utnyttjades vid grottbygget och som gav en autentisk känsla av en grotta.

Kettils grotta låg vackert belägen längst ut på en udde. Grottan stod kvar fram till slutet av 1990-talet, då den brann upp. Men namnet lever kvar.

Fortfarande är flyttblockets undersida bitvis svartbränd efter branden.

Teckning från 1852 av Kettils grottas interiör.


Många besökare tror att det utstickande blocket som idag präglar platsen, är grottan, men så är alltså inte fallet.

Hertig Karl föddes 1748 som bror till Gustav III. Redan som barn hade ständerna förklarat honom som storamiral. Efter Gustav III statskupp 1772 utnämndes Karl till hertig av Sörmland.
Åren 1792-1796 satt han som regent i Gustav IV Adolfs förmyndarregering. 1809 kröntes han till svensk kung (Karl XIII) i Riddarholmskyrkan i Stockholm. 1814 valdes han till kung i Norge.

I samband med ryska kriget (1788-1790), som Gustav III startade, deltog Karl i flera sjöslag, bland annat vid Öland 1789 och Vidborgska viken 1790. I samband med Vidborgska gatloppet, då den inträngda, svenska skärgårdsflottan sköt sig ur den ryska flottans blockad, befann sig hertig Karl ombord på linjeskeppet Konung Gustaf III. I striderna med ryssen sårades han i ena armen.
Han är även känd för sitt stora intresse för frimurarna.

I samband med bygget av grottan lät Hertig Karl förse ett intilliggande flyttblock med en spiralformad runinskrift. I runtexten framgår att grottan var tänkt att användas som ett sorts lusthus. Den ristade ytan är vänd ut mot fjärden.

Hertig Karls runsten. I bakgrunden syns det enorma flyttblocket, där Kettils grotta byggdes i början av 1800-talet. Hans stora intresse för frimurarna syns i runristningen utformning, där frimurarordens kors tar stor plats.

Det finns andra exempel på runristningar som i nationalromantisk yra, som uppfördes i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet runtom i Uppland. Denna typ av runstenar saknar i regel all språklig innebörd och all form av formmässig elegans.

Hertig Karls runristning är ett undantag. Den är bland annat förseddmed Frimurarnas kors och är utförd med säker hand, även om den inte går att jämföra med en runsten från 1000-taket.

Runtexten lyder:

”Till gemensamt betraktande av naturen och dess gudomliga upphovs skänker uppreste Karl, Sörmlands hertig och de nordiska frimurarbrödernas mästare, denna grotta till nöjsamt samkväm med sin hustru, den fagra Charlotta av Holstein, genom Axel Mörner, dess hovman, hövding för hundra knektar av dess krigsflock, år 1802.”

Stigen som leder förbi resterna av Kettils grotta och hertig Karls runsten, är byggd som en terrass – en så kallad terrassväg.

Sammantaget är det runristade flyttblocket, som en gång byggdes om till grotta och den anlagda stig som passerar udden, ett exempel på 1800-talets anlagda fornlämningar. Stigen är för övrigt byggd som en terrassväg, som genom sin konstruktion gör det möjligt för fotgängare gå på plan yta i terrängen som sluttar brant ner mot Sigtunafjärden vatten.

Att hertig Karl valde att låta rista en så pass påkostad runsten påverkades sannolikt av medeltidsstaden Sigtuna – som mot nordväst är synlig på avstånd från udden.

Namnet Kettil är inte påhittat av hertig Karl. Det är inspirerat från runsten U 421 som ristades vid slutet av 1000-talet. Stenen står några hundra meter öster om Kättilstorp grotta.

Runtexten lyder:

”Kättilvi lät resa denna sten efyer Kättil,sin fader, och Gyrid efter sin man”

Runsten U 421 är från 1000-talet. Den inspirerade hertig Karl när han i början av 1800-talet lät bygga en grotta av trä och näver – Kettils grotta. Den Kättilvi som nämns i runstenens text och namnet Kettil har inget

Hertig Karl lät inte enbart rista en runsten och anlägga grotta med vikingatema, som alltså bottnade i dåtidens nationalromantiska tanke om ett forntida ideal..

I Bebyggelsehistorisk tidskrift från 1999 framgår att han redan på 1780-talet lät anlägga Fyrisborg, en borgliknande skapelse i parken.
Namnet syftar sannolikt på det mytomspunna vikingaslaget vid Fyrisvallarna, som enligt flera medeltida källor ska ha skett mellan kung Erik Segersäll och vikingahövdingen Styrbjörn Starke. 

Traditionellt har Fyrisån vid Gamla Uppsala pekats ut som platsen för slaget. Men det är inte troligt, inte minst med tanke på att namnet Fyrisån är en efterkonstruktion som kom till på 1600-talet. Tidigare hette denna å som flyter genom Uppsala Salaån. Dessutom är det oklart om Styrbjörn Starke funnits i verkligheten.

Den så kallade Runbacken, som sannolikt anlades redan på 1630-talet. Längst upp till vänster i bilden syns den runsten som en gång i tiden ingick i den säregna renässansträdgården. Mittaxeln i renässansträdgården är numera en grusgång. Bakom gångens slut kan man ana taket på Rosersberg slott.

Hertig Karl var inte först med att arrangeras”fornlämningar” i Rosersberg slottspark.

Redan på 1630-talet lät Gabriel Bengtsson Oxenstierna anlägga forntida gravar och flytta runstenar till Rosersbergs slottspark. Där skapades Runbacken, som under 1600-talet låg i mittaxeln för den dåtida renässansparken.

I den nyblivna stormakten Sverige fick landets forntid en stor betydelse och det var sällan källkritiska syften som låg bakom det stigande intresset. Man ansåg att en stormakt måste ha en lång och storstilad historia av visa upp.
År 1630 tillsatte Gustav II Adolf runologin Johannes Bureus, som Sveriges första riksantikvarie. Ungefär samtidigt stiftades den första lagen som skydd för landets fornlämningar. Många av de avbildningar som bland annat Bureus gjorde av runstenar som för länge sedan är borta, har idag ett stort vetenskapligt värde.

1677 gav Olof Rudbeck den äldre ut Altantica. Det var en enorm utsvävning i nationalpatriotisk anda, där författaren på fullt allvar menade att Gamla Uppsala var den försvunna Atlantis – den mytomspunna ö som beskrevs av den grekiska filosofen Platon. Han beskrev en högt utvecklad stormakt, med enväldig kung, men som ska ha översvämmats och försvunnit i havet, som gudarnas straff på de giriga Atlantisborna.

Runbacken i Rosersberg slottsträdgård är ett av de äldsta kända exemplen på en trädgårdsanläggning där fornlämningar medvetet har planerats i utformningen av trädgården.
På 1640-talet beskrev fornforskaren Aschaneus Runbacken som ett gravfält med två runstenar.

Rester av Runbacken finns kvar än idag. Numera är den bevuxen med träd och högt gräs. Men mittaxeln från slottet är fortfarande markerad som en rak gång. En av de ditflyttade runstenarna står kvar.

Runbacken. Ett av de runstensfragment som på 1630-talet flyttades till Rosersberg slott för att ingå i den renässansträdgården, som sannolikt började anläggas redan på 1630-talet. Förutom två runstenar bestod Runbacken och anlagda treuddar och andra ”gravar” som är typiska för den förhistoriska period som vi idag kallar för järnåldern.

Av Gabriel Bengtsson Oxenstiernas renässanspark och hertig Karls senare engelska park, återstår idag endast fragment. Här och var kan man ana spår från de forntidsdyrkande slottsherrarar. Särskilt närvarande blir denna känsla under ljusa juninätter då näktergalens sång letar sig fram från täta strandsnår och upp mot det vita slottet – genom bokskogar, ekhagar och hasselsnår.

Hela slottsparken är tillgänglig för allmänheten.

Skeppshövdingen Vigmunds runsten

Publicerad den av
Svara

På vikingatiden reste Vigmund, som ansåg att han var den skickligaste av alla män, en runsten till minne av sig själv – medan han var i livet. Cirka 900 år senare tappades hans runsten från en båt i hamnen i franska Le Havre. Slutligen hamnade denna beresta runsten i Universitetsparken i Uppsala.

Text och foto: Jens Flyckt
Svartvit bild: Public Domain

Uppland. Den så kallade Örbystenen restes i slutet av 1000-talet i byn Örby, cirka 1,5 mil nordost om Uppsa. Stenen är ristad på två sidor och är rest av skeppshövdingen Vigmund och hans hustru Åfrid, till minne av Vigmund. Enligt uppgifter från 1594 stod runstenen vid ett gravfält i Örby.

Sedan 1940-talet står Örbystenen, som gjort en otrolig resa, i Universitetsparken i Uppsala.


Den sortens runinskrifter, där någon rest runstenen till minne av sig själv medan vederbörande var i livet, förekommer men är inte särskilt vanliga.

Inskriften på Örbystenen lyder:

”Vigmund lät hugga stenen till minne av sig själv, den skickligaste av män. Gud hjälpe skeppshövdingen Vigmunds själ. Vigmund och Åfrid högg minnesmärket medan han levde.”

Närmare uppgifter om denna denna Vigmund är inte kända. Av runtexten att döma var ödmjukhet inte hans starka sida.

Enligt Örbystenens ristning höggs den av skeppshövdingen Vigmund och hans hustru Åfrid. Men på grund av Örbystenens höga kvalitet är forskarna tveksamma om det verkligen är makarna som gjort den. Mycket tyder på att den är utförd av Fot eller annan framstående runristare.

Så gick tiden. Seden att resa runstenar dog ut och Vigmund försvann in i den historiska dimman. I närmare 600 år fick Örbystenen stå kvar i sin hembygd.

1628 flyttades Örbystenen, i den nationalromantiska anda som drabbade den nya stormakten Sverige i början av 1600-talet, till en trädgård på Övre Slottsgatan i Uppsala. På adressen bodde historikern och universitetsläraren Olof Verelius. Motiveringen till flytten var att Olof Verelius, som beslutade om flytten, behövde undervisningsmaterial till sina studenter

Åtskilliga runstenar flyttades till gods och herresäten på 1600-talet. Enkelt beskrivet berodde detta på att den dåtida forskningen betraktade runstenar som artefakter. Man var alltså inte intresserad av runstenarnas kontext i landskapen, som är viktig i dagens forskning.

År 1726 flyttades den till domprosten och universitetsrektorn Olof Celsius den äldres trädgård i Uppsala. Det var inte den enda runsten som hamnade Celsius trädgård.

I samband med Världsutställningen i Paris 1867 fick Örbystenen tillsammans med bland annat två andra uppländska runstenar och en kopia av Ornässtugan, representera Sverige. Allt skeppades och byggdes/ställdes upp på utställningsområdet.

Världsutställningen i Frankrike 1867 där Sverige bland annat representerades av Örbystenen och Ornässtugan.

När de uppländska runstenarna skulle skeppas tillbaka till Sverige och Uppsala, tappades Örbystenen i vattnet i Le Havre. I och med att runstenen var försäkrad fick den ligga kvar på bottnen.

På 1890-talet muddrades hamnen i Le Havre. Plötsligt fick arbetarna upp ett märkligt stenblock med huggna tecken. Efter att expertis tillkallats stod det klart att det var Örbystenen som återvänt från djupet.

Återigen lastades Örbystenen på en båt och denna gång gick det bättre. Den anlände till Uppsala och ställdes upp utanför Uppsala universitets Museum för fornsaker, som låg vid Linneträdgården i Uppsala. Där stod Örbystenen fram till 1949, då den flyttades till sin nuvarande plats i Universitetsparken

Örbystenen i början av 1900-talet vid Uppsala universitets Museum för nordiska fornsaker.

Vigmund kunde knappast ana vilken märkliga resa hans runsten skulle inleda efter 600 år. Och egentligen är den inte hemma ännu. Den står visserligen i Uppland, men inte i den uppländska byn Örby där den en gång restes.

Krogstasteten – ett uppländskt mysterium

Publicerad den av
4


En dunkel urnordiska runtext och en ristad figur som med sammanbiten blick höjer sina händer mot betraktaren. Sedan 1600-talet har den 1 600 år gamla Krogstastenen förbryllat forskare och vanliga besökare.

Text och foto: Jens Flyckt
Foto porträttbild: privat

Det blåser en iskall nordanvind över det småskaliga jordbrukslandskapet i nordöstra Uppland, någon kilometer från Tuna kyrka. Det finns ingen skylt som informerar om att en av Sveriges märkligaste runstenar, som stått där sedan 500-talet, finns en bit in i den tallbevuxna hagmarken intill grusvägen.

Upplands äldsta runsten. Krogstastenen som är ristad med runor ur den 24-typiga, så kallade urnordiska, runraden. I fornlämningsregistret heter denna runsten RAÄ: Tuna 216.

Magnus Källström är runforskare och arkeolog. Han säger att Krogstastenen är en av relativt få kända runstenar i Sverige som är ristad med den urnordiska, 24-typiga runraden.

-I Uppland finns det bara två ytterligare sådana runstenar som är ristade med äldre runor. Det är Möjbrostenen i Hagby och ett fragment som hittats vid Tomteboda i Solna, säger Magnus Källström.

Runolog Magnus Källström.

Merparten av de runstenar som finns i landskapen är ristade med den yngre runraden, från tidsperioden 900-talets slut och början av 1100-talet – det vill säga brytningstiden mellan vikingatid och medeltid. Dessa runstenar är i regel relativt lätta att tolka och förstå.

Men de äldsta runstenarnas språkliga innebörd är betydligt mer komplicerade.

I Sverige började den 24-typiga, urnordiska runraden användas något århundrande efter Kristi födelse. Det äldsta föremålet med denna runrad är en gotländsk spjutspets från 200-talet.
Den äldsta kända runstenen är den gotländska Kylverstenen – från 400-talet.

På 600/700-talet genomgick runraden en förändring. 24 runor blev 16 runor. Sveriges mest kända runsten, Rökstenen från 800-talet, innehåller både äldre och yngre runor.
De flesta runstenar är från slutet av 900-talet och början av 1100-talet – brytningstiden mellan vikingatid och medeltid. Det var då som seden att resa runstenar tog fart. I Sverige finns cirka 4 000 runstenar, både hela stenar och fragment, varav mer än 1 300 stycken finns i Uppland.

Krogstastenen har två korta, vertikala runrader på vardera sida. Runraden på baksidan är numera knappt synlig på grund av lavar. Många forskare har försökt tolka dess runor genom åren. Teorierna/tolkningarna är flera. Men den låter sig inte tolkas så lätt. Dessutom har några runor försvunnit genom vittring av bergarten.

År 1594 nämndes Krogstastenen för första gången. Därefter har den dokumenterats åtskilliga gånger genom århundradena.
Att Krogstastenen finns kvar idag är en slump. Från 1850-talet finns uppgifter om att lokalbefolkningen planerade att återanvända ” stenen med gubben” som byggnadsmaterial. Stenen låg då ner. Av olika skäl blev det inte så.

På Krogstastenens baksida finns en vertikal runrad. Runorna är idag knappt synliga på grund av lavar och att färgen har försvunnit.

Magnus Källström säger att runorna på framsidan, där det sannolikt finns en t-runa med oväntad form, kan tolkas som stainaR – som betyder sten på urnordiska. Om så är fallet kan man kunna förvänta sig ett personnamn på den andra sidan. Men istället tycks det där stå sïainaR.

-Inte ens ordet ”sten” är säkert. Ingen har lyckats få någon vettig mening i dessa runor. De är mycket svårtolkade, säger han.

Varför är Krogstastenens runor så svåra att läsa, jämfört med en runsten med yngre runor från 1000-talet?

-Språket under urnordisk tid skilde sig mycket från det som talades på vikingatiden och vi har väldigt få språkkällor från denna tid. På Krogstastenen är inskriften på framsidan skadad i slutet. En eller ett par runor saknas alltså samtidigt som de bevarade runorna ger en outtalbar runföljd, vilket inte gör det hela enklare, säger han.

Överdelen på Krogstastenens figur. Det finns åtskilliga teorier om dess innebörd. Bloggen Kulturbilder har uppmärksammat att liknande figurer, som höjer sina händer, finns på hällristningar från bronsåldern. Figurens midja, som markeras med ett uppehåll mellan över- och underkropp, har av vissa tolkats som att figuren varit dödad. En av de vanligaste uppfattningarna är att figuren varnar besökaren från att förstöra något – kanske en grav. Många personer som för första gången ser Krogstastenen, tror att dess ”gubbe” är ett dåligt skämt; att en alkoholpåverkad amatör gjort den och så vidare. Men vad som aldrig eller sällan uppmärksammas är figurens formmässiga värden. Det som uppfattas som amatörmässigt framstår snarare som ett verk av en person med en utvecklad formkänsla och som skapat en avancerad bild, i förhållande till de begränsade möjligheter som tekniken att hugga i sten har. Att rista/hugga i sten är inte som att teckna med blyerts. Den som någon gång själv har försökt hugga/rista runor, inser att figuren inte är ett havsverk – utan ett verk av en person som garanterat hade tecknat eller ristat tidigare. Pröva gärna själva att hugga en liknande figur i sten men slägga och huggmejsel. Glöm inte att använda skyddsglasögon.

Minst lika mystisk är den figur som finns avbildad på Krogstastenens framsida. Han, den eller vad det nu är, håller upp armarna – som ett tecken. Figuren är tvådelad i höjd med midjan och har ett konformat huvud med sammanbitet ansiktsuttryck. Fingrarnas placering skiljer sig mellan händerna.

Även när det gäller Krogstastenens figur finns det flera teorier. Oavsett vad man tycker och tror så har figuren en märklig förmåga att beröra betraktaren.

Vad tror du runristaren ville säga med den märkliga figuren på stenen?

-Det är nästan lika svår fråga som med stenens runor. Vissa har i den velat se någon form av adorant, eftersom han har händerna uppåtsträckta. Möjligen skulle man också kunna tänka på någon form av ontavvärjande figur. Att det skulle vara ett porträtt av den som stenen är tillägnad verkar väl mindre troligt. Bilden är i så fall inte särskilt smickrande, säger Magnus Källström.

Med adorant menas dyrkande eller tillbedjande person.

Den17x19 meter stora terrassanläggningen. En enorm arbetsinsats ligger bakom bygget av denna anläggning. Platsen är den högsta i terrängen – vilket knappast är en slump. Oavsett om terrassen anlades som grund för platåhus, annan byggnad eller för en särskild verksamhet, så valdes en plats som var väl synlig från omgivningen. På bilden syns delar av den kantkedja med stenar som markerar den nästan runda terrassen. Allt material som ligger innanför och över kantkedjan har förts dit av människohänder.
Terrassanläggningen från en annan vinkel. Den gula pilen pekar på den synliga delen av kantkedjan. Den blå pilen pekar på den tre meter långa vägen upp på terrassanläggningen. Den gröna pilen pekar på terrassens plana ovandel.

Krogstastenen står i nordöstra delen av ett 100×85 meter stort forntida grav- och boplatsområde – som troligen är samtida med runstenen. Där finns bland annat 25 runda stensättningar och en stensträng.

En extra intressant lämning finns i områdets södra del. Det är en nästan rund terrassanläggning – 17 till 19 meter stor, nästan en meter hög och har en synlig kantkjedja i form av stenar. Från söder kan man se en tre meter lång väg/ramp som leder upp på terrassen.

Platsen är inte undersökt. Den sortens terrassanläggningar i järnåldersmiljöer förknippas ofta med en sällsynt typ av byggnader – platåhus. Dessa hus har påträffats i högstatusmiljöer som bland annat Hovgården på Adelsö, Signhildsberg i Upplands Bro, Granby i Vallentuna och i Julita i Sörmland.

Platåhus är i regel avlånga. I detta fall är terrassanläggningen nästan rund – beläget på områdets högsta höjd.

De gula strecken markerar vägens ungefärliga läge upp på den nästan runda terrassanläggningen, som den röda pilen pekar på. Krogstastenen står ungefär vid den tall som syns i bakgrunden till höger om pilen.

Grav- och boplatsområdet runt Krogstastenen är spännande och fullt med spår från de människor som ligger begravda där. En väl trampad stig vittnar om att platsen har många besökare – med runstenen som mål.

Runstenens placering har även den diskuterats länge. Vid Krogstastenen finns fyra stenar lagda i en fyrkant – som möjligen markerar en grav. Frågan är om runstenen restes exakt där den står nu för 1 600 år sedan?

-Miljön runt stenen är säkert den ursprungliga. Den omtalas ju redan på 1600-talet, men stenen har senare legat omkullfallen och om man på 1800-talet satt upp den exakt där den tidigare hade varit rest vet vi inte, säger Magnus Källström.

Krogstastenen i sitt omgivande gravfält. Eventuellt markerar runstenen en grav.

Vikingatida väg genom villatomter

Publicerad den av
1

Medeltidsstaden Sigtuna anlades i slutet av 900-talet. Staden hade under vikingatid och tidig medeltid flera in- och utfarter. Den norra utfarten markeras idag av två runstenar intill gatan Runstigen.

Text och foto: Jens Flyckt

I nordvästra delen av Sigtunas stadskärna ligger den asfalterade lokalgatan Runstigen. Den följer bitvis den sträckning som den vikingatida vägsträckningen tros ha haft i slutet av 900-talet och början av 1000-talet.

Runsten U 393 står på sin ursprungliga plats och markerar vad som troligen var Sigtuna stads norra utfart på 1000-talet. Den asfalterade vägen till vänster i bilden är Runstigen. Grusvägen leder upp till berget Klockbacken. Möjligen följer grusvägen den vikingatida färdvägen, i alla fall några tiotals meter före och efter runstenen.

Exakt hur den vikingatida/tidigmedeltida vägsträckningen såg ut vet man inte. Några arkeologiska undersökningar har inte gjorts på platsen. Det är runstenarna som indikerar att där fanns någon form av väg eller stig genom området.

I den vetenskapliga tidskriften Fornvännen från 1945 skriver arkeologen och Sigtunaforskaren Erik Floderus (1902-1955) följande om runstenarna vid Runstigen:

”Sigtunas utfartsled mot norr, mot den centrala Upplands­ bygden under 1000-talet”

Runstenar restes eller ristades för att folk skulle se dem. Ungefär som med dagens reklamskyltar valdes platser där runstenarna fick mesta möjliga exponering – vid till exempel gränser och färdvägar.
Den aktuella färdvägen började sannolikt vid Prästgatan och fortsatte sedan norrut i terrängen. Prästgatan anlades under tidig medeltid.

En mycket förenklad ”karta” över Runstigen, de två runristningarna och den vikingatida färdvägen. Ristningsytan på U 392 vetter mot väster och U 391 mot öster. Det gula strecket är en teoretisk tolkning av vägsträckningen, sträckningen som utgår från runristningarnas placering. Hur och var anslutningen till Prästgatan såg ut är okänt. Även färdvägens fortsättning norr om U 393 är höljt i dunkel.

Runstigens ena runsten, U 393, står med stor sannolikhet på ursprunglig plats, strax nedanför Klockbackens västra sluttning, cirka 85 meter norr om Prästgatan. Den låg ner på platsen fram till 1934, då den restes.
Runslingan är daterad till 1020-1080 eKr och är en av de äldst avbildade runstenarna i staden. Den finns dokumenterades redan år 1599.

Runstenen står i korsningen mellan Runstigen och den grusväg som leder upp på berget Klockbacken. Detta berg är framför allt känt för den dansbana som en gång låg där.

Runorna berättar om Ofeg som reste stenen till minne över sina två systrar. Runstenar som rest av en bror över systrar är mycket ovanliga. Kvinnonamnet Ridvi är endast känt från tre andra runinskrifter från Gotland.

”Ofeg lät resa denna sten efter sina systrar, Tora och Ridvi.”

Denna runsten utmärker sig även i sin utformning. Runtexten som berättar om Ofegs systrar finns på stenens östra kortsida – som vätter Klockbacken och den vikingatida vägens förmodade sträckning.
På den sida av stenen, som är vänd mot söder, längs Runstigen och mot Prästgatan, finns en runslinga med kors som saknar runor. Ytan ytan är uppenbart grov.

Runristning på U 393 som berättar om en bror som reste runstenen till minne av sina två systrar.
Den sida av U 393 som har en runslinga och kors, men utan runor. Notera den grova ytan.

Den andra runristningen, U 392, finns på ett flyttblock som idag ligger på gränsen till en privat tomt intill Runstigen – knappt 40 meter norr om Prästgatan. Den runristningen är daterad till 980-1015 eKr. Den är alltså äldre än den andra runristningen. När U 392 ristades bör Sigtuna som stad inte varit mer än något årtionde gammal.

Flyttblockets runslinga, som vätter mot väster och den vikingatida vägsträckningen, är skadad genom vittring och därför har delar av texten gått förlorad. Redan på 1600-talet var runristningen skadad på detta

Runsten U 392. Redan på 1600-talet avbildades ristningen med den omfattande skadan.

Den fragmentariska runtexten berättar om Sven och nämner ett antal mansnamn.

”Sven lät rista dessa runor… hette den andra, Assur den tredje, Germund den fjärde… hette deras moder.”

Sven var troligen far till de namn som räknas upp. Tyvärr är även moderns namn borta.

Runsten U 392 intill Runstigen i Sigtuna stad. Exakt var den vikingatida färdvägen låg och hur bred den var är inte känt. Men sannolikt följde den det svarta staketets längdriktning.

Runstenarna U 392 och U 393 är bara två av Sigtuna stads 30-tal kända runstenar och runstensfragment. Dessutom tillkommer flera hundra runristade föremål från vikingatid och tidig medeltid, som djurben och vardagsföremål, som arkeologerna har hittat i Sigtunas bitvis metertjocka stadslager under det senaste hundra åren.

Ett av få runristade träföremål som hittats i Sigtunas stadslager. Runtexten har inte gått att tolka. Den decimeterlånga träpinnen kan ha använts som märkpinne för gods som kom med skepp till Sigtuna på 1000-talet. Pinnen, som förvaras i Sigtuna Museum & Arts museums magasin, ger en inblick i den vardagliga användningen av runor under vikingatiden och tidig medeltid.

Sigtunas stadslager (som sträcker sig över en 1100×250-650 meter stor yta) är bitvis svart av kol, sot, bebyggelselämningar och andra arkeologiska fynd. U 393 och U 392 ligger inom stadslagrens nordvästra begränsning.

På en villatomt intill Klockbackens södra kant, drygt 40 meter söder om U 392, finns ytterligare en runristning – U 391. Den ristningen, vars ålder språkliga innebörd är omdiskuterad, är ristad av Frisernas gillebröder till minne av Albod, Slides bolagsman.

Lokalgatan Runslingan mot söder. Längst bort ses Prästgatan, som har en östvästlig riktning. Bakom det gula garaget till vänster i bilden finns runristning U 392.

På en annan villatomt i närheten av U 391 och U 392 finns uppgifter om en runsten som påträffades vid schaktningsarbeten under modern tid. Antikvariska myndigheter kontaktades dock aldrig och runstenen grävdes ner på den plats den hittades – där den lär ligga kvar.

Det är inte osannolikt att Sigtunas norra utfart en gång i tiden kantades av ytterligare runstenar, som försvunnit då de återanvänds som byggnadsmaterial i stadens många stenkyrkor.


Färdväg är ett diffust begrepp.

Forntida landvägar kan vara uppenbart anlagda och kraftiga konstruktioner. Men allt för ofta är dessa transportsträckor på land inte anlagda, utan följer stränder, bergsryggar, åsar och liknande naturformationer. I sällsynta fall, där marken består av mjuka jordarter och sluttningen är den rätta, kan så kallade hålvägar bildas. Men i regel finns inga synliga spår av dessa tidiga vägar – som snarare var stigar. Så är även fallet med den vikingatida/medeltida färdvägen vid Runstigen.

Ett annat exempel är Sigtuna stads äldsta in och utfart från öster. – som är samtida med den norra. Denna färdväg markeras med tre runristningar – U 410, U 411 och U 412 på vardera sida av Garnsviken. En står vid Rosendal och två vid och i närheten av Norrthils strand.
Vid Norrthil-sidan finns fundamentet efter en brygga som är samtida med de två intilliggande runstenarna.

Norrthil är idag hårt exploaterat med villor. Den vikingatida/tidig medeltida bryggan och runstenarna ligger numera mitt i ett villaområde.
Innan byggstarten genomförde Sigtuna museum arkeologiska undersökningar i området. Trots att färdvägen, från färjelägret och förbi två runstenar utgörs av mjuk åkermark, hittades inga spår av vägen.

Egentligen borde dessa diffusa vägar eller stigar heta färdsträckor och inte vägar. Men för att inte krångla till det får de heta fördvägar.

Älvkvarnar och offerstenar – en allmogehistoria

Publicerad den av
4


I forna tider offrade allmogen avbildningar av människor, fett och föremål i älvkvarnar för att blidka naturväsen och bota sjukdomar. Detta pågick i hundratals år och ända fram till mitten av 1900-talet. Än idag lever minnet av dessa offerstenar kvar.

Text: Jens Flyckt
Foto: Jens Flyckt, Mona-Lisa Djerf/Nordiska museet,
Johan Schuiskt/Skansen, Upplandsmuseet,
Västergötlands museum

Skålgroparna, eller älvkvarnar som är dess folkliga namn, är ett vanligt motiv i hällristningarna. De förekommer från fåtal och upp till flera hundra exemplar på stenblock och hällar i närheten av åkermark. I regel dateras skålgroparna till bronsåldern, men de förekommer även i sten- och järnåldersmiljöer. Teorierna om varför forntidens människor lade ner så mycket resurser på att skapa dessa skålformade formationer i berg och stenar är flera. Men ingen vet med säkerhet vilken innebörd skålgroparna hade från början.

Kymlingestenen, ett fem ton tungt stenblock som bronsålderns människor gjorde 170 skålgropar i. Under de senaste hundra åren har stenblocket flyttats runt i Stockholmstrakten. Varför bronsålderns människor, för cirka 3 000 år sedan, gjorde skålgropar i berg och stenblock vet man inte. Som många andra stenblock med skålgropar/älvkvarnar kallas Kymlingestenen för offersten.

I århundraden användes dessa stenblock med skålgropar/älvkvarnar som offerstenar av allmogen. Offren bestod dels att man smorde dem med fett. Man lade även föremål som nålar, knappar och pengar i de skålformade älvkvarnarna. Det är även belagt att man offrade människofigurer, som tillverkades från en sjuk persons hår, naglar och kläder – för att älvorna skulle hjälpa den sjuke. Bland de mer extrema offren finns uppgifter om rituella samlag på ytor med skålgropar som var fyllda med utsäde – för en god skörd.

Idag sker knappast några offer i offerstenarnas älvkvarnar. Men dessa offerstenar är långt ifrån bortglömda, snarare tvärt om. De nämns ofta på kartor, i hembygdsföreningarnas publiceringar och i media. Men framför allt så lever dessa offerstenar kvar som en muntlig berättartradition.

Numera har offerstenarna till och med letat sig in i kommunernas marknadsföring. Ett exempel är den så kallade Kymlingestenen – som är översållad med ovanligt stora skålgropar.

Den fem ton tunga Kymlingestenen flyttades år 1899 från gården Kymlinges ägor, som numera är en del av stadsdelen Sundbyberg i Stockholm, till Skansen. Efter 99 år flyttades stenen från Skansen till Rissne centrum. Efter ytterligare tio år flyttades den till sin nuvarande plats vid Igelbäckens naturreservat – som ligger i samma område där Kymlingestenen ursprungligen stod.

Numera är detta stenblock och dess 3 000 år gamla skålgropar något av ett signum för Sundbyberg. Politiker i Sundbyberg använder gärna Kymlingestenen som exempel på områdets långa historia.
Så här står det på den drygt tio år gamla informationstavlan som är rest intill Kymlingestenen:

”På stenens flata översida finns ett sjuttiotal
älvkvarnar, små skålformade urgröpningar.
I dem offrade forntidens jordbrukare för att
få en god skörd. I kultens centrum stod
frukbarhetsgudinnan, modergudinnan.
Älvkvarnarnas var hennes tecken”

Texten är häpnadsväckande i och med att påståendena som görs saknar vetenskaplig grund. Påståendena om modergudinan från bronsåldern och att älvkvarnarna var hennes tecken, är snarare en blandning av dunkel folktro, berättartradition, hypoteser, missuppfattningar och modern marknadsföring – med syfte att göra en intressant fornlämning ännu mer intressant.

Kymlingestenens informationstavla där det hävdas att skålgropar var modergudinans tecken på bronsåldern.

Älvkvarn är ett ålderdomligt ord som syftar på det nordiska naturväsendet älvan/alven. Enligt folktron kunde älvan/alven som sågs dansa i vita dimslöjor på öppna fält under sommarkvällar- eller mornar, både orsaka och bota sjukdomar hos människorna. Genom offer i älvkvarnar trodde man att den sjuke kunde botas.
Än idag säger man att älvorna dansar när dimma bildas på fält under skymning och gryning.

En ledtråd till förklaring av älvkvarnarnas historiska betydelse nämner folklivsforskaren Nils Edvard Hammarstedt (1861-1932). I sin bok ” Svensk forntro och folksed i bild och ord” från 1920, ger han en förklaring till begreppet älvkvarnar. Han skriver att seden att offra i älvkvarnarna var stark hos allmogen i vissa Mellansvenska landskap:

”Älvkvarnar kallar allmogen i några av Sveriges mellersta landskap (Uppland, Södermanland, Västmanland, Närke) dels små i stenblock, stenhällar eller bärg fordom av människor utholkade eller ock av naturen bildade (även i detta fall dock oftast av människohand senare bearbetade) gropformiga fördjupningar, i vilka offer, framförallt av osaltat fett men även av mässings-knappnålar och mindre mynt bragts eller bringas åt älvorna, dels ock de lösa stenar i sin helhet, i vilka dylika håligheter förekomma.”

Särskilt intressant är stycket:

”…av människor urholkade eller och av naturen bildade (även i detta fall dock oftast av människohand senare bearbetade) gropformade fördjupningar…”

Jag återkommer till detta längre fram i texten.

Offersten med skålgropar i Västergötland. Foto: Västergötlands museum.

Går man igenom äldre fotografier, handlingar och avbildningar av älvkvarnar, är begreppet ”offersten” nästan alltid knutet till stenblock och stenar. Men enligt Nils Edvard Hammarstedt kunde även berghällar med skålgropar ha den funktionen.

Idag har synen på dessa så kallade offerstenar på vissa håll spårat ur. Det finns bland annat personer med ett närmast besatt intresse för sina hembygder, som på fullt allvar menar att det skedde rituella människooffer på dessa stenblock under bronsåldern, vilket det inte finns några som helst bevis för. Enligt denna uppfattning var älvkvarnarnas syfte att samla upp blod från den offrade personen. Hedniska dopaltare, energicentra och kommunikationsinstrument för utomjordingar är några andra mer eller mindre förvirrade uppfattningar om offerstenar.

En av Upplands märkligaste offerstenar är en runsten (U 875) i Focksta inte långt från Uppsala. Runristningen är från 1000-talet. Runslingan löper ner och upp över några skålgropar. När runristaren valde att göra en runsten av stenblocket, så fanns där redan skålgroparna – som är cirka 2 000 år äldre än runristningen.

Runsten och offerstenen i Focksta, Uppland. Foto: Upplandsmuseet.

Långt senare efter att skålgropstenen blev en runsten, blev den en offersten. Från år 1727 finns uppgifter om att skålgroparna/älvkvarnarna på runstenen i Foksta, som då låg ner, var insmorda med fett.

Kopplingen mellan skålgropar, älvkvarnar och offerstenar har en dokumenterad historia som ofta nämns i handlingar och skrifter på 1700- 1800-talet. Särskilt under 1800-talet verkar denna kult vara som mest intensiv. Men det kan bero på ett ökat vetenskapliga intresset för älvkvarnar vid den tiden.

Det nutida begreppet ”offersten” är problematisk. Skålgroparnas ursprungliga syfte är höljt i dunkel. Det faktum att många stenblock med skålgropar användes som offerstenar för några hundra år sedan, innebär inte nödvändigtvis att de ursprungligen hade den funktionen på bronsåldern – för 3 000 år sedan. Ändå finns det idag en övervägande uppfattning om att denna offertradition är från bronsåldern, vilket Kymlingestenens informationstavla vittnar om.

Skålgropar kan förekomma ensamma på hällar, stenblock eller stenar. Ofta finns människofigurer, fotsulor, skepp och andra typiska motiv från bronsåldern intill skålgroparna. Bilden visar skålgropar i Slagstaristningen (innan de målades i på nytt år 2020) i Botkyrka.

Språkligt är begreppet smörjning inte unik för älvkvarnar inom folkmedicinen. Smörjning var även knuten till träd. Då handlade det om att dra sjuka barn genom träd, som genom missbildning bildat håligheter. Inom allmogen ansåg man att träd med egendomliga formationer hade magiska egenskaper, vilket är dokumenterat från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal.

Sverigereportage har tidigare skrivit om smörjning, jorddragning och annan ålderdomlig folkmedicin.

https://sverigereportage.com/category/markligheter/

Smörjningen var omgärdad av regler. Det skulle till exempel ske i gryning eller skymning, helst på torsdagar. Det gällde både älvkvarnar och smörjträd. Utövningen av denna folkmedicin är dokumenterad fram till 1950-talet.

Det finns som sagt flera parraleller mellan smörjning av träd och älvkvarnar.

En annan sten som tillför ytterligare aspekter till begreppet älvkvarn kommer från Övergran i Uppland. Stenen har djupa skåror som bildats när bergarten utsatts för en geologisk process som kallas kemisk vittring. Några skålgropar finns alltså inte på stenen.
I Nordiska museets dokumentation nämns hemmansägare och organisten E. Öhlen som år 1883 berättade om den aktuella stenen:

”Älfkvarnsten från Öfver Grans socken, Håbo härad, Uppland. Från Nibbelbacka. Låg vid en brunn, ej långt från landsvägen. Ännu för omkr. tjugu år sedan (år 1863 reds. anm) använd att däri offra knappnålar, bankovittnar, knappar o.s.v. Rännorna funnos ofta smorda med talg och ister.”

Älvkvarnsstenen från Övergran i Uppland. Foto: Mona-Lisa Djerf/Nordiska museet.

Att en sten som saknar skålgropar ändå benämns som älvkvarnssten indikerar, som Nils Edvard Hammarstedt nämner, att det inte nödvändigtvis behövde vara skålformade fördjupningar som skapats av människohänder, för att stenarna skulle betraktas som älvkvarnstenar. Det räckte med naturliga formationer och fördjupningar i stenen för att förbindelse med älvorna skulle vara möjlig.

Ett annat exempel på en älvkvarnssten utan skålgropar kommer från Enåkers socken i Uppland.

Älvkvarnsten från Enåkers socken i Uppland. Foto: Johan Schuiskt/Skansen

Enligt Skansens uppgifter, som citerar Nils Edvard Hemmarstedt, beskrevs stenblocket i Enåker som ”denna elfkvarn” Det framgår inte om formuleringen syftar på stenblocket som helhet eller på den cirkelformade fördjupningen i blockets ovandel.

”Denna elfkvarn, hvilken nu 1891 befanns öfverlastad med hö och öfverbygd med ett foderskjul, smordes sist af mjölnaren Anders Andersson, född 1810, död 1877, och hans hustru Anna Jonsdotter född 1811, död 1888, hvilken till sins sista år anlitade honom. Vid stenens bortförande anträffades invid honom en ettöresslant. Stenen låg i en backe.”

Den cirkelformade formationen på blocket är med största sannolikhet resultatet av en geologisk process. Det är i sin tur ytterligare exempel på att älvkvarnar ursprungligen inte var skålgropar, utan naturliga formationer.

Det finns även andra stenar/block med avvikande utseende som saknar älvkvarnar/skålgropar, men som ändå har en dokumenterad historia som offerstenar/älvkvarnstenar.

Nils Edvard Hammarstedt skriver:

”Liksom även av andra skäl kommer man på grund av älvkvarnarna till den slutsatsen, att med älvor, alfer, ursprungligen avsetts de dödas väsen, och att älvkulten är en till naturkult urartad ankult, ungefär på samma sätt som deras offerstenar från grifthällar med konstgjorda urgröpningar småningom ersatts av stenar med naturdanade fördjupningar.”

Han menar att allmogen först smorde skålgropar med fett som offer, men att de sedan övergick till att bruka stenar och block med märkliga formationer, som älvkvarnar.

Av föremål och dokument från 1700- och 1800-talet framgår att älvkvarnar var naturliga formationer i stenblock och stenar.


Eller kan det varit så att allmogen först använde stenar och andra naturföremål med naturliga fördjupningar att smörja i, för att sedan övergå till att offra i skålgropar? Eller användes älvkvarnar av skålgropar och naturliga formationer som älvkvarnar parallellt med varandra?

Den kanske viktigaste frågan som inte besvaras, är när allmogen började smörja älvkvarnar. Den frågan går säkert att hitta svar på om man gräver i arkiven.

Nils Edvard Hammarstedt frågar sig om seden att smörja älvkvarnar kan vara en kvarleva från bronsåldern. Han är inte ensam om den frågeställningen.
Men att en sed från bronsåldern skulle överlevt i närmare 3 000 år utan att uppmärksammas fören under historisk tid är inte realistiskt.

Varför skålgroparna skapades på bronsåldern är som sagt ett mysterium. Men i och med att skålgropar även förekommer på vertikala stenytor, så kan vi åtminstone slå fast ett faktum: att syftet med skålgroparna inte borde varit att lägga lösa föremål eller hälla vätskor i dem.


Länkar till ovanstående museibilder:
https://digitaltmuseum.se/021027808257/alvkvarn
https://digitaltmuseum.se/011023386747/alvkvarnsten
https://digitaltmuseum.se/021017201921/hovs-sn-offersten-vid-hof-skattegarden-redaktor-gustaf-ewald

Draken i runstenen – en vikingatida gåta

Publicerad den av
Svara

Vid Harg i Odensala strax väster om Arlanda flygplats finns en runsten med en fantasifull bildristning – en ryttare till häst som rider under en flygande varelses klor. Kanske är det Oden, en drake, en påfågel eller en illustration av falkenerarjakt.

Text och foto och inget annat anges: Jens Flyckt

Runstenen är daterad till 1050-1080. Runtexten, som inte har någon språklig anknytning till bilden, berättar om Igul och Björn som lät resa stenen till minne över sin far, Torsten.

Runsten 448 vid Harg, Odensala. Ristningens fantasifulla bildframställning har i över hundra år diskuterats och debatterats.

Hargstenen är inte signerad, men anses ändå vara ett verk av den framstående runristaren Fot. Ristningen är präglad av teknisk skicklighet, formkänsla och andra detaljer vilka är typiska för Fot, som var verksam i Uppland på 1050-talet.

Teorierna om vad scenen mitt i runristningen föreställer är flera och har varit föremål för forskning och debatt sedan slutet av 1800-talet.

En av teorierna går ut på den illustrerar falkenerarjakt. I Sverige tros denna jaktform ha utövats av högre ståndspersoner redan under folkvandringstid, det vill säga drygt 500 år innan denna runsten ristades.

I Västmannalagen, som är en av våra medeltida landskapslagar från 1300-talet, nämns jakt med hök. I likhet med bågjakten dog falkenerarjakten ut i Sverige i slutet av 1800-talet när moderna och effektivare jaktvapen introducerades.

Att ristningen föreställer en scen ur den norska Didricksagan, är en annan teori som lades fram på 1890-talet. Sagan, som har tyskt ursprung, berättar om kung Hertnid. Under en jakt blev kungen angripen av en drake, som tog honom i sina klor och flög honom till en djup dal.

Runsten 448 i Harg, Odensala. – med sin kända bildframställning i ristningens mitt. Bilden är tagen år 1911 av runkännaren Erik Brate.

I 2014 års Situne Dei, som är Sigtuna museum and arts årsskrift för Sigtunaforskning och historisk arkeologi, framför arkeologiprofessorn Anne-Sofie Gräslund teorin om att ristningen föreställer en påfågel.

”Att påfågeln var känd i Skandinavien redan vid 900-talets början visar den norska skeppsgraven i Gokstad vid Oslofjorden. Dendrokronologiska analyser av timret som använts för att bygga det stora skeppet har givit dateringar till 900–905. Utan- för gravkammaren, i aktern på skeppet påträffades bland annat skelettet och delar av fjäderdräkten till en påfågel (Sjøvold 1985:53; Solberg 2000:283). Sannolikt speglar detta vikingarnas internationella kontakter, inte minst de östliga” skriver Anne-Sofie Gräslund.

Ytterligare en teori gör gällande att ryttaren föreställer Oden på sin häst Sleipner och att den flygande varelsen är någon av korparna Hugin och Mumin. Förutom bilden finns det även en språklig innebörd som skulle kunna peka på Odenteorin.

Ortsnamnen Harg betyder, enligt ortnamnsforskaren Karin Calissendorff, stenhög.

”I Odensala (Othinsharg 1286) ligger kyrkan och prästgården granne med gården Harg, som alltså har ett nära samband med ”Othinsharg”. Detta kan ha varit ett enkelt stenaltare till Oden” skriver Karin Calissendorff i sin bok Ortnamn i Uppland.

Han dog i sina dopkläder

Publicerad den av
2

Vid Tensta kyrka i Norduppland står en runsten som vittnar om brytningstiden mellan hedendom och kristendom. Det är en på flera sätt egendomlig runsten.

Text och foto: Jens Flyckt

Runstenen, som har nummer 1036, står vid Tensta kyrkas södra mur. Runstenen är rest av Helga över sin son Andvätt, som på dödsbädden konverterade från hedendomen till kristendomen.

Om Andvätt som döptes på sin dödsbädd handlar en av runstenarna vid Tensta kyrka om.

”Sigfast och Brand och Vikättle. Helga lät uppresa stenen efter Andvätt, sin son, som blev död i dopkläder. Kristi hjälpe Andvätts själ”.

Runtexten inleds med tre mansnamn som saknar språklig innebörd. Av meningsbyggnaden framgår det att dessa tre personer, som troligen var Andvätts bröder, inte var delaktiga i att resa runstenen.

Varför de förmodade bröderna inte var med är oklart. Kanske trodde de fortfarande på de gamla gudarna och inte fick eller ville vara delaktiga i resningen av runstenen, som skildrar Andvätts kristna dop på dödsbädden och som många andra runstenar från 1000-talet texten avslutas med en kristen bön.

Ett fåtal uppländska runstenar berättar om personer som låtit döpa sig i livets sista skeden.

Från Täby till Jerusalem

Publicerad den av
1

Om Östen från Broby bro som blev kvar i fjärran land på 1000-talet och hans änka Estrid – en kvinna med hög social och ekonomisk makt. Det handlar Brobystenarna i Täby om.

Text och foto: Jens Flyckt

En av Brobystenarna (U-136) som änkan Estrid lät resa till minne av sin döde make, Östen, som dog i Grekland på 1000-talet i samband med en pilgrimsresa till Jerusalem.

Täby strax norr om Stockholm är ett av Sveriges runstenstätaste områden. En av områdets uppseendeväckande runstenar är U-136, som är rest av änkan Estrid.

”Estrid lät resa dessa stenar efter Östen, sin man, som drog till Jerusalem och dog borta i Grekland”.

Östens resa från Täby till Jerusalem betraktas som Upplands äldsta belagda pilgrimsresa.
Av texten framgår att Estrid inte enbart reste en runsten, utan två stycken. Den andra runstenen är dock försvunnen.

Kulturlandskapet runt Broby bro och Frestavägen. I bakgrunden syns ytterligare en runsten och två runstensfragment.

Estrid var den kände Jarlabankes farmor. Jarlabanke, som nämns i flera runstenar, var en storman, som i en annan berömd runtext uppger att han ensam ägde hela Täby. Runt år 1050 lät den då cirka tjugo år gamla Jarlabanke anlägga en 150 meter lång vägbank med fyra runstenar, över en sankmark vid Täby kyrkby.

Estrid runsten stod tidigare på sin ursprungliga plats vid Frestavägen, där den skadades efter att ha blivit påkörd av en långtradare. År 1990 flyttades den till sin nuvarande plats i en hage för att skydda den mot biltrafiken.Till den nya platsen flyttades ytterligare två runstenar – U-137 och U-135. Samtliga tre runstenar är resta av samma familj.

Runstenarna i Broby bro som är resta av samma familj på 1000-talet. Den runsten som Estrid lät resa till minne över sin döde make Östen står längst till vänster. Runstenen till höger är rest av Estrid och Östens tre söner till minne av sin far. Den mittersta stenen är resta av Estrid och Östen efter sin döde son.

Genom runstenarnas texter vet vi idag att Estrid, som föddes runt år 1020 och blev närmare 60 år gammal, och Östen fick fyra söner. Hon var en kristen kvinnan med hög status och makt – och vars minne det fortfarande talas om – tusen år efter hennes död.