Om Östen från Broby bro som blev kvar i fjärran land på 1000-talet och hans änka Estrid – en kvinna med hög social och ekonomisk makt. Det handlar Brobystenarna i Täby om.
Text och foto: Jens Flyckt
En av Brobystenarna (U-136) som änkan Estrid lät resa till minne av sin döde make, Östen, som dog i Grekland på 1000-talet i samband med en pilgrimsresa till Jerusalem.
Täby strax norr om Stockholm är ett av Sveriges runstenstätaste områden. En av områdets uppseendeväckande runstenar är U-136, som är rest av änkan Estrid.
”Estrid lät resa dessa stenar efter Östen, sin man, som drog till Jerusalem och dog borta i Grekland”.
Östens resa från Täby till Jerusalem betraktas som Upplands äldsta belagda pilgrimsresa. Av texten framgår att Estrid inte enbart reste en runsten, utan två stycken. Den andra runstenen är dock försvunnen.
Kulturlandskapet runt Broby bro och Frestavägen. I bakgrunden syns ytterligare en runsten och två runstensfragment.
Estrid var den kände Jarlabankes farmor. Jarlabanke, som nämns i flera runstenar, var en storman, som i en annan berömd runtext uppger att han ensam ägde hela Täby. Runt år 1050 lät den då cirka tjugo år gamla Jarlabanke anlägga en 150 meter lång vägbank med fyra runstenar, över en sankmark vid Täby kyrkby.
Estrid runsten stod tidigare på sin ursprungliga plats vid Frestavägen, där den skadades efter att ha blivit påkörd av en långtradare. År 1990 flyttades den till sin nuvarande plats i en hage för att skydda den mot biltrafiken.Till den nya platsen flyttades ytterligare två runstenar – U-137 och U-135. Samtliga tre runstenar är resta av samma familj.
Runstenarna i Broby bro som är resta av samma familj på 1000-talet. Den runsten som Estrid lät resa till minne över sin döde make Östen står längst till vänster. Runstenen till höger är rest av Estrid och Östens tre söner till minne av sin far. Den mittersta stenen är resta av Estrid och Östen efter sin döde son.
Genom runstenarnas texter vet vi idag att Estrid, som föddes runt år 1020 och blev närmare 60 år gammal, och Östen fick fyra söner. Hon var en kristen kvinnan med hög status och makt – och vars minne det fortfarande talas om – tusen år efter hennes död.
Vid landsvägen i närheten av Upplands Bro kyrka står en säregen runsten. Stenen är rest av en kvinna vid namn Ginnlög till minne av sin man, Assur – som skyddade sin hembygd mot härjande vikingar.
Reportage. Runstenen, som kallas för Assurstenen, i Upplands Bro har många säregna och märkliga detaljer. Det gäller inte minst runtextens innebörd. I århundraden har det forskats, diskuterats och spekulerats om den på många sätt häpnadsväckande texten.
Översatt till nutidssvenska står det så här på runstenen:
”Ginnlög, Holmgers dotter, syster till Sygröd, och till Göt, hon lät göra denna bro och resa denna sten efter Assur, sin man, son till Håkon Jarl. Han var landvärnare mot vikingar med Geter. Gud hjälpe nu hans ande och själ.”
Runstenen i Bro som berättar om Assur som försvarade sin hemtrakt mot härjande vikingar.
Assurstenen restes någon gång på 1000-talet. Stenens ursprungliga placeringen är inte känd. På 1400-talet, då seden att resa runstenar för långe sedan var över, återanvändes Assurstenen som byggmaterial och murades in i Bro kyrkas vapenhus. Där i vapenhuset satt den inmurad fram till år 1868. Då flyttades den till sin nuvarande plats.
I runtexten nämns att Assur var landvärnare mot vikingar, vilket gör den unik bland svenska runstenar. Inte från någon annan runsten är en liknande formulering känd.
Meningen har tolkats som att Assur var vikingaväktare, en person som sov utomhus vid stränderna för att hindra vikingar att komma i land och härja. Även om det på 1000-talet inte fanns någon militär organisation som idag, så kan man ana likheter med dagens hemvärn.
Att låta resa en runsten, som ofta runmästare anlitades för, var en handling som inte vem som helst hade möjlighet och råd att göra. I Assurstenen nämns även att hustrun även lät göra en bro.
På vikingatiden var bro inte samma sak som idag, utan en vägbank över sanka områden. Att bygga en bro, eller vägbank, var en hedersvärd handling i det vikingatida samhället. Därför nämns de ofta i runstenarnas texter.
Den vikingatida vägen var tekniskt avancerade konstruktioner för sin tid. Arkeologiska undersökningar har visat att man lade ner stor möda och energi på att göra vägbankarna stabila på de instabila, våta underlagen. Detta löste man bland annat med bärlager. Grundprincipen för dessa forntida vägbankar är den samma som för moderna vägar.
På många platser i landskapet är dessa vägbankar fortfarande i drift – mer tusen år efter att de byggdes. Ett sådant exempel är gården Lejden utanför Arlanda flygplats, där en runsten markerar och nämner en sådan vägbank. Den vägbanken, som är 70 meter lång, används än idag av bonden på gården för transport av betesdjur och jordbruksredskap.
Runsten NF 1977 vid gården Lejden. Runorna berättar om en 70 meter lång vägbanken som syns i bildens bakgrund.
Någon närmare information om vem Assur var, hur han dog och vilken social status han hade är inte känt. Men har var knappast en vanlig vaktpost. Att Grinnlög hade makt och resurser till att både bygga bro och resa runsten till sin mans minne, vittnar om en familj från de övre samhällsklasserna i det vikingatida Bro.
Assurstenen i den uppländska orten Bro innehåller formuleringar och spår som vissa forskare anser leder till den norska och danska kungamakten i slutet av 900-talet. Assurstenen beskriver även en hotbild som var så påtaglig att det dåtida samhället tvingades ha försvarsstyrkor längs stränderna – för att värja sig mot vikingar.
En annan omdiskuterad fråga är vem den Håkon Jarl, det vill säga Assurs far, som nämns i runtexten var. Man känner till en handfull personer med det namnet som som tidsmässigt stämmer med Assurstenen. En person som flera forskare pekat ut som Assurs far är Håkon Sigurdsson Ladejarl, som var den danske kungen Harald Blåtands regent i Norge från år 970 och femton år framåt. När Håkon Sigurdsson störtades från tronen år 995 flydde hans söner till Sverige.
Sverigereportage 