Brohuset i Vaholm – ett säreget byggnadsminne.

Brohuset i Vaholm i Västra Götaland är en lika säregen som unik byggnadsverk med kopplingar till amerikanskt brobyggande under 1800-talet. Det exakta byggåret är inte känt, men bron finns med på en karta från 1877.

Text och foto: Jens Flyckt

Brohuset över ån Tidan i Vaholm i Skövde kommun är ett säreget inslag i traktens rika kulturlandskapet. Brohusets har som funktion och att skydda den underliggande hängverksbron mot väder och vind. Bron har två spann och en totallängd på 34 meter. Brokonstruktionen är byggd med huvudreglar i rundtimmer. Landfästena och mittstödet består av kallmurad sten.

Brohuset i Vaholm är på många sätt unikt för Sverige.

Enligt Tekniska museet är egentligen varken brohuset eller hängverksbron särskilt märkvärdiga. Det är istället kombinationen av hängverksbro och brohus som gör konstruktionen unik.

”…ett märkligt stycke kommunikationshistoria som inte representerar svensk brobyggnadstradition utan snarare en anomali, troligen inspirerad amerikanskt brobyggande…” skriver Tekniska museet i ett utlåtande från 2009.

Det är oklart när brohuset i Vaholm byggdes. Men mycket tyder på att det uppfördes i mitten av 1800-talet.

Varför denna märkliga, täckta brokonstruktion uppfördes i Vaholm har länge diskuterats. Någon liknande bro är inte känd i Sverige. Enligt Länsstyrelsen i Västra Götalands län så är liknande broar kända från flera länder, bland annat Österrike, Tyskland, Norge och Amerika. Det konstruktionssätt som bron i Vaholm är byggd med anses vara snarlik med brohus som uppfördes i Amerika under 1800-talets färsta hälft.

Brohusets exakta ålder är inte känd, men anses vara byggt någon gång mellan 1830 och 1870.

Vaholmsbron anses vara inspirerad av amerikanska byggnadstraditioner från 1800-talets första hälft.

I början av 1980-talet var brohuset så rötskadat att det stängdes av för biltrafik. Redan 1989 beviljade Riksantikvarieämbetet bidrag för renovering av brohuset, men skadorna visade sig vara för omfattande och någon renovering blev det inte då.

År 1991 beslutade Vägverket att gå in med ett större ekonomiskt bidrag. Ett samarbete mellan brons privata ägare, Västergötlands museum och Länsstyrelsen möjliggjorde en renovering och bevarande av detta märkliga byggnadsverk.

Brohuset är fristående och uppfört i enkel stolpverkskonstruktion som skydd för hängverksbron.

Vid renoveringsarbetet monterades hela bron ner och byggdes sedan upp igen med nytillverkade delar. Få delar från den ursprungliga konstruktionen kunde räddas och återanvändas.

Brohuset i Vaholm återinvigdes i maj 1992 och har sedan dess varit öppen för biltrafik.

På utflykt i en Cadillac till brohuset i Vaholm.

I juni 2010 beslutade Länsstyrelsen att byggnadsminnesförklara Vaholmsbron.

”Länsstyrelsen bedömer att Vaholms bro är synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska värde” skriver länsstyrelsen i sitt beslut.

Assur från Bro – en hemvärnsman från forntiden?

Text och foto:Jens Flyckt

Vid landsvägen i närheten av Upplands Bro kyrka står en säregen runsten. Stenen är rest av en kvinna vid namn Ginnlög till minne av sin man, Assur – som skyddade sin hembygd mot härjande vikingar.

Reportage. Runstenen, som kallas för Assurstenen, i Upplands Bro har många säregna och märkliga detaljer. Det gäller inte minst runtextens innebörd. I århundraden har det forskats, diskuterats och spekulerats om den på många sätt häpnadsväckande texten.

Översatt till nutidssvenska står det så här på runstenen:

”Ginnlög, Holmgers dotter, syster till Sygröd, och till Göt, hon lät
göra denna bro och resa denna sten efter Assur, sin man, son till Håkon Jarl.
Han var landvärnare mot vikingar med Geter. Gud hjälpe nu hans
ande och själ.”

Runstenen i Bro som berättar om Assur som försvarade sin hemtrakt mot härjande vikingar.


Assurstenen restes någon gång på 1000-talet. Stenens ursprungliga placeringen är inte känd. På 1400-talet, då seden att resa runstenar för långe sedan var över, återanvändes Assurstenen som byggmaterial och murades in i Bro kyrkas vapenhus. Där i vapenhuset satt den inmurad fram till år 1868. Då flyttades den till sin nuvarande plats.

I runtexten nämns att Assur var landvärnare mot vikingar, vilket gör den unik bland svenska runstenar. Inte från någon annan runsten är en liknande formulering känd.

Meningen har tolkats som att Assur var vikingaväktare, en person som sov utomhus vid stränderna för att hindra vikingar att komma i land och härja. Även om det på 1000-talet inte fanns någon militär organisation som idag, så kan man ana likheter med dagens hemvärn.

Att låta resa en runsten, som ofta runmästare anlitades för, var en handling som inte vem som helst hade möjlighet och råd att göra. I Assurstenen nämns även att hustrun även lät göra en bro.

På vikingatiden var bro inte samma sak som idag, utan en vägbank över sanka områden. Att bygga en bro, eller vägbank, var en hedersvärd handling i det vikingatida samhället. Därför nämns de ofta i runstenarnas texter.

Den vikingatida vägen var tekniskt avancerade konstruktioner för sin tid. Arkeologiska undersökningar har visat att man lade ner stor möda och energi på att göra vägbankarna stabila på de instabila, våta underlagen. Detta löste man bland annat med bärlager. Grundprincipen för dessa forntida vägbankar är den samma som för moderna vägar.

På många platser i landskapet är dessa vägbankar fortfarande i drift – mer tusen år efter att de byggdes. Ett sådant exempel är gården Lejden utanför Arlanda flygplats, där en runsten markerar och nämner en sådan vägbank. Den vägbanken, som är 70 meter lång, används än idag av bonden på gården för transport av betesdjur och jordbruksredskap.

Runsten NF 1977 vid gården Lejden. Runorna berättar om en 70 meter lång vägbanken som syns i bildens bakgrund.

Någon närmare information om vem Assur var, hur han dog och vilken social status han hade är inte känt. Men har var knappast en vanlig vaktpost. Att Grinnlög hade makt och resurser till att både bygga bro och resa runsten till sin mans minne, vittnar om en familj från de övre samhällsklasserna i det vikingatida Bro.

Assurstenen i den uppländska orten Bro innehåller formuleringar och spår som vissa forskare anser leder till den norska och danska kungamakten i slutet av 900-talet. Assurstenen beskriver även en hotbild som var så påtaglig att det dåtida samhället tvingades ha försvarsstyrkor längs stränderna – för att värja sig mot vikingar.

En annan omdiskuterad fråga är vem den Håkon Jarl, det vill säga Assurs far, som nämns i runtexten var. Man känner till en handfull personer med det namnet som som tidsmässigt stämmer med Assurstenen.
En person som flera forskare pekat ut som Assurs far är Håkon Sigurdsson Ladejarl, som var den danske kungen Harald Blåtands regent i Norge från år 970 och femton år framåt. När Håkon Sigurdsson störtades från tronen år 995 flydde hans söner till Sverige.