Tvillingtallar, trollträd och älvkvarnar

Sedan hedendomens dagar har magiska träd spelat en stor roll i svensk folktro och folkmedicin. Tvillingtallar, vars stammar är sammanvuxna med en gren, ansågs kunna bota olika åkommor. På många håll står dessa levande fornminnen kvar och kanske finns det en anknytning till seden att offra i älvkvarnar.

Text och foto om inget annat anges: Jens Flyckt

Träd som på något sätt utmärkte sig genom håligheter, växtplats eller ålder betraktades i det gamla bondesamhället som magiska och med helande krafter. Dit hörde smörjtallar, trolltallar, spöktallar, spiktallar och sättallar.

En tvillingtall som har bevarats av hembygdsföreningen Erikskulle i Roslags-Bro i Uppland.

I det gamla bondesamhälle existerade inte sjukvård som idag. Istället, fick folk vända sig folk till naturen och ”kloka” gummor och gubbar med sina besvär och sjukdomar.

Ett sådant exempel är smörjtallen vid Sörbo, Stora Tuna i Dalarna. Den fridlystes år 1917 med anledning av den folkliga tradition som är knuten till trädet. Denna tall, som idag är naturminne, har en stor hålighet vid basen. Där igenom ska barn som var sena att börja gå ha dragits som bot. Så sent som 1916 ska ska Stora Tuna-tallen ha använts på detta sätt.

I boken ”Forna dagars Sverige” från 1941, skriver kulturhistorikern Gustaf Näfström om Smörjtallen i Sörbo:

”Denna form av pånyttfödelse står nära den så kallade jorddragningen, vid vilken ”de underjordiska” övertagit trädets roll av jordemoder. Man gräver en liten tunnel i en jordkulle eller dikeskant, och genom denna tunnel dras barnet nio gånger motsols och med huvudet före.”

Jorddragning, som även kallas smörjning, är närbesläktad med traditionen att sätta värk i tallar. Dragningen ansågs bland annat kunna bota engelska sjukan och epilepsi. Genom att dra barnet genom en hålighet i jorden eller ett träd under en viss tid på dygnet, trodde man att barnet kom ut på andra sidan som nyfödd och fri från sjukdom. Jorddragningar är belagda fram till början av 1900-talet.

Värktallarna ansågs, som namnet antyder, kunna bota olika typer av värk. Principen bakom ”behandlingen” varierarade och kunde ha lokala variationer. Den gick i grunden ut på att man tog en sticka från trädet, eller en spik, och borrade hål i barken. Sedan petade man på det som värkte, till exempel tanden, och satte sedan fast stickan eller spiken i trädet. Eller så kunde hål i barken smörjas med var eller blod från den sjuke. På så sätt trodde man att det onda kunde överföras (sättas) från människa till tallen.

Tvillingtall år 1919. Fotograf: Jon Svensson/Länsmuseet Gävleborg

Runt om i bygderna står det fortfarande tallar, där minnet av dess magiska egenskaper har levt kvar till våra dagar.

I Fornlämningsregistret klassas dessa tallar ibland som naturföremål med tradition. Och det finns förhållandevis många kvar. Att dessa tallar har undgått avverkning beror sannolikt på en uppfattning, om att den som fäller dessa tallar ska drabbas av all värk som satts i trädet genom århundraden.

Tallar växer i regel på avstånd från varandra. Men i mycket sällsynta fall kan tallar, som stått tätt intill varandra i hundratals år, växa samman med en gren.

På vissa håll går dessa förmaningar ännu längre och varnar för olika väsen som tagit tallarna i besittning. Ett exempel är trolltallen i Junsele, i vilken en trollkarl med brustet hjärta tog sin flykt in i och sedan dess är trädets beskyddare. Den som fäller tallen ska själv drabbas av sågen, enligt sägnen.

En sökning på ”trolltall” i Ortnamnsregistret gav tjugoen träffar.

När dessa magiska tallar ändå faller, antingen av ålder eller för att de står i vägen för exploateringar, är det inte ovanligt att stammarna bevaras som minnesmärken. Så är fallet med hembygdsmuseet Erikskulle, som Sverigereportage tidigare skrivit om, där stammen från en tvillingtall har tagits till vara och monterats på handelsbodens vägg.

Tvillingtallar vid Erikskulle.

I närheten av Siglavjs på Gotland finns, enligt Fornlämningsregistret, en värktall med upptagna hål i barken. Hålen är, enligt registret,1-4 centimeter stora.

På andra håll har man även funnit spår av spikar som satts i barken dessa på dessa tallar.

Hålen som nämns i fornlämningsregistret är lika intressanta som förbisedda spår, av denna urgamla träddyrkan. Hålen, som i vissa tallar är relativt nyupptagna, vittnar om att delar av seden att sätta värk i tallar, lever kvar idag.

Någon forskning på området finns inte och källmaterialet är så fragmentariskt att det egentligen inte går att dra några konkreta slutsatser. I och med att tallens bark växer och förändras så är det inte fråga om allt för gamla hål.

På vissa platser hålls seden att borra hål i barken på gamla tallar levande. Detta är sannolikt en kvarleva från traditionen med värktallar, där allmogen borrade hål som sedan smordes med var eller blod från den sjuke. Bilden är tagen vid det vägskäl i Roslagen, där artikelförfattaren som barn hörde talas om borrhål i tallar. Hålet är som bredast 4 centimeter i diameter.

I undertecknads barndoms somrar stod det en stor tall vid ett vägskäl, där bussen och glassbilen stannade, en bit från sommarstugan. I tallen fanns runda hål med olika storlek, som enligt lokala berättelser hade borrats med grenar. Utan att veta varför gjorde vi ungar likadant.

Man tog en pinne, höll den trubbiga änden mot barken, tryckte och snurrade pinnen fram och tillbaka mellan handflatorna. Ganska snabbt uppstod hål av friktionen i den tjocka barken. Borrändan på pinnen slets ner och blev spetsig i takt med att den letade sig in i barken. Denna process ger mycket typiska, koniska håligheter. Längst in bildas ofta en liten hålighet som ser ut som spikhål – efter pinnens smala spets.

Dessa borrhål har utseendemässigt stora likheter med skålgropar – den vanligaste typen av hällristningar från bronsåldern. Skålgropar, som även kallas älvkvarnar, förekommer i sällsynta fall även på vertikala bergsytor.

Skålgrop eller älvkvarn på vertikalt bergsrygg vid Vidbo strax norr om Arlanda flygplats. Lokalen, som även rymmer skålgropar på horisontella ytor, är inte registrerad. Notera likheten med det borrade hålet i barken, högre upp i reportaget.

Inom allmogen i Uppland och närliggande landskap, fanns under historisk tid en tradition om att offra till älvorna i älvkvarnar. Dessa offer, som är belagda ända in på 1900-talet, kunde bestå av att man lade mynt eller nålar i älvkvarnarna – eller smorde in dem med fett. Det finns även belägg för offer av dockor, gjorda av tyg från en sjuk persons kläder, i älvkvarnar – för att personen skulle tillfriskna. Om detta berättas det i boken ”Svensk forntro och folksed i ord och bild” från 1929.

För en tid sedan stannade undertecknad vid min barndoms tall i samband med ett tjänsteärende. Till min förvåning fanns det relativt nyborrade hål i barken på den gamla tallen – som är minst 300 år gammal.

Uppenbart lever den tradition, som undertecknad hörde talas om för 40 år sedan, kvar. Men att dessa borrningar sannolikt är kopplad till en hednisk naturdyrkan, är det nog få utövare som känner till idag.

Här ligger Fan själv begravd

Det gamla stationssamhället Rö i Stockholms län är historiskt inte känt för särskilt mycket. En lokal fornlämning som redan på 1600-talet nämns av kyrkoherden Nicolaus Andreae Kiällman, är en jordhög där Fan sägs ligga begravd.

Text och foto: Jens Flyckt

Efter att tågen slutade gå på 1980-talet har inte mycket hänt i Rö. Det är en jordbruksbygd som idag är känd för rallystjärnan Björn Waldegård som bodde där fram till sin död 2014 och en cementfabrik. Och så var det det här med jordhögen i närheten av Rös medeltida kyrka, där Fan sägs ligga begravd.

I träddungen på åkerholmen i bakgrunden finns rester av en hög där Fan ska vara begravd, enligt en sägen. Bonden vill inte ha spannmålen nertrampad och därför får ni nöja er med en bild på avstånd.

Vid den smala väg som leder upp till kyrkan har Rö hembygdsförening satt upp en liten skylt med utförlig information om en hög. Föreningen har grävt djupt i arkiven och citerar ur Rös första kyrkobok från 1685, där den dåvarande kyrkoherden Kiällman skriver att folk tror att Fan ligger begravd i högen.

En stoor Jordhög finnes i Härsby gärde, lijte ifrån Kyrkian, hwilken alla bönder ännu så wäija, att ingen törs hugga der af någon buske. Sädan twenne Bönder hava begynt plöija på samma hög, åk bliwit straxt der effter, med särdeles siukdom bekajade, sade dhe wij Troo att Fanen ligger der begravin.

Bakgrunden till denna sensationella uppgift finns bevarad är att man i den nyfödda stormakten Sverige såg monumentala fornminnen som en nationell angelägenhet. Man sökte därför bevis för vad man ansåg var landets storslagen och anrika historia.

Under 1600-talets andra hälft gick därför påbud ut till landets präster, om att dokumentera och skriva ner bygdernas storslagna fornlämningar. Så skedde även i Rö.

Kiällman lyckades inte få ihop några direkta storslagenheter. Förutom Fans grav nämner han kyrkan samt en offerlund där en märklig eld sades brinna nattetid under vissa årstider.

Offerlund, överwäxt med Aspeträd…”

1981 gick det sista persontåget från Rö.

Hur Kiällmans uppgifter mottogs av Antikvitetskollegium, som var ett statligt ämbetsverk som sysslade med fornlämningar, är inte känt. Men med tanke på att det bara var tio år efter de stora häxprocesserna, då hundratals män och kvinnor anklagades för satanspakt, torterades och avrättades, så borde uppgifterna om eld på en hednisk offerlund och Fans grav intill Rö kyrka, ha väckt en viss uppmärksamhet.

Även i dagens fornlämningsregistrer finns en notering om att denna jordhög är ”Hin ondes grav”.

Ett skydd mot de underjordiska

I gamla hus i norra Sverige kan man ibland se huggna kors på kortsidorna under taknockarna. I dag är det få som vet vad dessa kors betyder. Men i det gamla bondesamhället var så kallade vitterkors lika viktiga som dagens hemförsäkringar.

Text och foto: Jens Flyckt

I svensk folktro fanns många mystiska varelser som både kunde bringa lycka och olycka. Ett exempel är vitrorna, en sorts osynliga människor som enligt norrländsk folktro levde i jorden intill människornas gårdar.

Så kallat vitterhets i en uppländsk, timrad ladugård.

Institutet för språk och folkminnen har mängder av uppteckningar om ”de underjordiska” i sina samlingar.  Beskrivningarna av dessa underjordiska väsen har ganska stora geografiska skillnader. Namnen varierar. Vittra, som är besläktat med det fornnordiska namn för väsen, förekommer framför allt i Norrland. I andra delar av landet kallas samma väsen underbyggare, vättar, de osynliga, backpysslingar och jordfolk.

De underjordiska beskrivs ofta som vanliga människor. Ibland är de småväxta. Dessa varelser hade mystiska krafter och de kunde förvandla sig till grodor. Under kvinnornas kjolar kunde det ibland sticka fram en kosvans.

Så länge de underjordiska blev vänligt bemötta så har de inga problem med att leva i fredlig samexistens med människorna. Men att reta upp dem kunde få allvarliga konsekvenser.

Folktron om vittror är knuten till norra Sverige.

Vittrorna kunde bo i marken intill ett hus, under en stor sten eller under ett stort träd. Deras bostäder var lik dem själva i regel osynliga. Om man nattetid såg ett ljus från någon kulle eller vid en stor sten, så berodde det på att de underjordiska hade öppnat dörren.

Vittrornas boningar kunde ligga under stora träd, stenblock, kullar eller andra naturformationer.

Även om man i det gamla bondesamhället visade stor hänsyn till vittror och andra väsen, så kunde det vara svårt att veta var de bodde. Om till exempel en ladugård hade byggts ovanpå de underjordiskas bostad eller på deras stigar, så kunde det leda till problem som att korna slutade mjölka eller att ägaren blev allvarligt sjuk. Den enda lösningen var då att flytta på byggnaden.

`Vittrorna använde samma stigar och vägar som människorna. För att inte hindra vittrorna, var det viktigt att gå på sidan av stigen eller vägen.

Det finns flera sägner om som berättar om hur en bonde söks upp av en mystisk figur som leder honom till sitt hem under ladugården. Där visar han bonden hur kornas avföring rinner ner i hans säng eller på matbordet. Han ber därför bonden att flytta på ladugården.

Det berättas om att vittrorna, eller vättar som de hette i södra delarna av Sverige, kunde förvandla sig till paddor. För att inte stöta sig med vittrorna tilltalades ofta paddorna.

I likhet med trollen kunde de underjordiska stjäla människor. Berättelser om bortbytingar eller jordtagningar handlar om att de underjordiska byter ut spädbarn eller unga flickor mot sina egna. Att döpa barnet eller göra ett korstecken över barnet, ansågs skydda mot de underjordiskas försök att stjäla barnet. Även järn och vissa växter skyddade.

 ”En mor hade nio barn. Det minsta blev ”vättataget”. Man hittade det under sängen längst in vid väggen. Vättarna hade tagit det men ej skadat det” berättar Kerstin Karlsten, född 1856, i skånska Kvärlöv.

Det finns även berättelser om hur de underjordiska sökte hjälp hos människorna. Ett vanlig berättelse är en kvinna som håller på med sina dagliga sysslor på gården. Plötsligt får hon besök av en främmande man som springer in i ladugården. Mannen ber kvinnan om hjälp, tar hennes hand och leder henne igenom en dörr hon aldrig sett tidigare. Hon leds sedan in ett rum i ett vackert hus där en kvinna håller på att föda. Hon hjälper den främmande kvinnan så gott hon kan och lindar sedan in det nyfödda barnet i ett av sina klädesplagg.

1920-1921 flyttades denna uppländska ladugård efter att det konstaterats att den låg över vittrornas boställe.

När kvinnan kommer ut igen vänder hon sig om, men då är dörren borta. Nästa morgon ligger det en hög med dyrbara silverskedar på köksbordet – som tack för hjälpen från de underjordiska.

Det fanns flera sätt att skydda sig mot vittror. Att hugga upp en ljusglugg i form av ett kors, så kallat vitterkors, i väggen var ett sätt. Vitterkorsen är framför allt knutna till den norrländska fäbodkulturen. Men seden förekommer även sällsynt söder över.

Ett exempel finns i en by i utkanten av Sigtuna i Uppland. I början av 1920-talet hade familjen, vars släktingar ännu äger gården, problem med kalvningar som gick fel och kor som slutade mjölka. En klok gubbe kallades till platsen. Han konstaterade att ladugården var tvungen att flyttas efter som den var byggd ovanför vittrornas boningar.

Någon gång mellan åren 1920–1921 flyttades ladugården. För säkerhets skull lät man även hugga in ett vitterkors i väggen. Sedan dess har man på gården inte haft några problem med vittrorna.

År 2011 undertecknade Sverige Unescos konvention om tryggandet av immateriellt kulturarv. Dit räknas bland annat musik och hantverk som överförts mellan generationer. Till de immateriella kulturarvet räknas även berättelser och folktro om till exempel vittror.

Mer att läsa på Institutet för språk och folkminnens hemsida:

https://www.isof.se/om-oss/for-dig-i-skolan/arkivvaskan/de-underjordiska-i-folktron.html