Kategoriarkiv: Märkligheter

Krogstasteten – ett uppländskt mysterium

Publicerad den av
4


En dunkel urnordiska runtext och en ristad figur som med sammanbiten blick höjer sina händer mot betraktaren. Sedan 1600-talet har den 1 600 år gamla Krogstastenen förbryllat forskare och vanliga besökare.

Text och foto: Jens Flyckt
Foto porträttbild: privat

Det blåser en iskall nordanvind över det småskaliga jordbrukslandskapet i nordöstra Uppland, någon kilometer från Tuna kyrka. Det finns ingen skylt som informerar om att en av Sveriges märkligaste runstenar, som stått där sedan 500-talet, finns en bit in i den tallbevuxna hagmarken intill grusvägen.

Upplands äldsta runsten. Krogstastenen som är ristad med runor ur den 24-typiga, så kallade urnordiska, runraden. I fornlämningsregistret heter denna runsten RAÄ: Tuna 216.

Magnus Källström är runforskare och arkeolog. Han säger att Krogstastenen är en av relativt få kända runstenar i Sverige som är ristad med den urnordiska, 24-typiga runraden.

-I Uppland finns det bara två ytterligare sådana runstenar som är ristade med äldre runor. Det är Möjbrostenen i Hagby och ett fragment som hittats vid Tomteboda i Solna, säger Magnus Källström.

Runolog Magnus Källström.

Merparten av de runstenar som finns i landskapen är ristade med den yngre runraden, från tidsperioden 900-talets slut och början av 1100-talet – det vill säga brytningstiden mellan vikingatid och medeltid. Dessa runstenar är i regel relativt lätta att tolka och förstå.

Men de äldsta runstenarnas språkliga innebörd är betydligt mer komplicerade.

I Sverige började den 24-typiga, urnordiska runraden användas något århundrande efter Kristi födelse. Det äldsta föremålet med denna runrad är en gotländsk spjutspets från 200-talet.
Den äldsta kända runstenen är den gotländska Kylverstenen – från 400-talet.

På 600/700-talet genomgick runraden en förändring. 24 runor blev 16 runor. Sveriges mest kända runsten, Rökstenen från 800-talet, innehåller både äldre och yngre runor.
De flesta runstenar är från slutet av 900-talet och början av 1100-talet – brytningstiden mellan vikingatid och medeltid. Det var då som seden att resa runstenar tog fart. I Sverige finns cirka 4 000 runstenar, både hela stenar och fragment, varav mer än 1 300 stycken finns i Uppland.

Krogstastenen har två korta, vertikala runrader på vardera sida. Runraden på baksidan är numera knappt synlig på grund av lavar. Många forskare har försökt tolka dess runor genom åren. Teorierna/tolkningarna är flera. Men den låter sig inte tolkas så lätt. Dessutom har några runor försvunnit genom vittring av bergarten.

År 1594 nämndes Krogstastenen för första gången. Därefter har den dokumenterats åtskilliga gånger genom århundradena.
Att Krogstastenen finns kvar idag är en slump. Från 1850-talet finns uppgifter om att lokalbefolkningen planerade att återanvända ” stenen med gubben” som byggnadsmaterial. Stenen låg då ner. Av olika skäl blev det inte så.

På Krogstastenens baksida finns en vertikal runrad. Runorna är idag knappt synliga på grund av lavar och att färgen har försvunnit.

Magnus Källström säger att runorna på framsidan, där det sannolikt finns en t-runa med oväntad form, kan tolkas som stainaR – som betyder sten på urnordiska. Om så är fallet kan man kunna förvänta sig ett personnamn på den andra sidan. Men istället tycks det där stå sïainaR.

-Inte ens ordet ”sten” är säkert. Ingen har lyckats få någon vettig mening i dessa runor. De är mycket svårtolkade, säger han.

Varför är Krogstastenens runor så svåra att läsa, jämfört med en runsten med yngre runor från 1000-talet?

-Språket under urnordisk tid skilde sig mycket från det som talades på vikingatiden och vi har väldigt få språkkällor från denna tid. På Krogstastenen är inskriften på framsidan skadad i slutet. En eller ett par runor saknas alltså samtidigt som de bevarade runorna ger en outtalbar runföljd, vilket inte gör det hela enklare, säger han.

Överdelen på Krogstastenens figur. Det finns åtskilliga teorier om dess innebörd. Bloggen Kulturbilder har uppmärksammat att liknande figurer, som höjer sina händer, finns på hällristningar från bronsåldern. Figurens midja, som markeras med ett uppehåll mellan över- och underkropp, har av vissa tolkats som att figuren varit dödad. En av de vanligaste uppfattningarna är att figuren varnar besökaren från att förstöra något – kanske en grav. Många personer som för första gången ser Krogstastenen, tror att dess ”gubbe” är ett dåligt skämt; att en alkoholpåverkad amatör gjort den och så vidare. Men vad som aldrig eller sällan uppmärksammas är figurens formmässiga värden. Det som uppfattas som amatörmässigt framstår snarare som ett verk av en person med en utvecklad formkänsla och som skapat en avancerad bild, i förhållande till de begränsade möjligheter som tekniken att hugga i sten har. Att rista/hugga i sten är inte som att teckna med blyerts. Den som någon gång själv har försökt hugga/rista runor, inser att figuren inte är ett havsverk – utan ett verk av en person som garanterat hade tecknat eller ristat tidigare. Pröva gärna själva att hugga en liknande figur i sten men slägga och huggmejsel. Glöm inte att använda skyddsglasögon.

Minst lika mystisk är den figur som finns avbildad på Krogstastenens framsida. Han, den eller vad det nu är, håller upp armarna – som ett tecken. Figuren är tvådelad i höjd med midjan och har ett konformat huvud med sammanbitet ansiktsuttryck. Fingrarnas placering skiljer sig mellan händerna.

Även när det gäller Krogstastenens figur finns det flera teorier. Oavsett vad man tycker och tror så har figuren en märklig förmåga att beröra betraktaren.

Vad tror du runristaren ville säga med den märkliga figuren på stenen?

-Det är nästan lika svår fråga som med stenens runor. Vissa har i den velat se någon form av adorant, eftersom han har händerna uppåtsträckta. Möjligen skulle man också kunna tänka på någon form av ontavvärjande figur. Att det skulle vara ett porträtt av den som stenen är tillägnad verkar väl mindre troligt. Bilden är i så fall inte särskilt smickrande, säger Magnus Källström.

Med adorant menas dyrkande eller tillbedjande person.

Den17x19 meter stora terrassanläggningen. En enorm arbetsinsats ligger bakom bygget av denna anläggning. Platsen är den högsta i terrängen – vilket knappast är en slump. Oavsett om terrassen anlades som grund för platåhus, annan byggnad eller för en särskild verksamhet, så valdes en plats som var väl synlig från omgivningen. På bilden syns delar av den kantkedja med stenar som markerar den nästan runda terrassen. Allt material som ligger innanför och över kantkedjan har förts dit av människohänder.
Terrassanläggningen från en annan vinkel. Den gula pilen pekar på den synliga delen av kantkedjan. Den blå pilen pekar på den tre meter långa vägen upp på terrassanläggningen. Den gröna pilen pekar på terrassens plana ovandel.

Krogstastenen står i nordöstra delen av ett 100×85 meter stort forntida grav- och boplatsområde – som troligen är samtida med runstenen. Där finns bland annat 25 runda stensättningar och en stensträng.

En extra intressant lämning finns i områdets södra del. Det är en nästan rund terrassanläggning – 17 till 19 meter stor, nästan en meter hög och har en synlig kantkjedja i form av stenar. Från söder kan man se en tre meter lång väg/ramp som leder upp på terrassen.

Platsen är inte undersökt. Den sortens terrassanläggningar i järnåldersmiljöer förknippas ofta med en sällsynt typ av byggnader – platåhus. Dessa hus har påträffats i högstatusmiljöer som bland annat Hovgården på Adelsö, Signhildsberg i Upplands Bro, Granby i Vallentuna och i Julita i Sörmland.

Platåhus är i regel avlånga. I detta fall är terrassanläggningen nästan rund – beläget på områdets högsta höjd.

De gula strecken markerar vägens ungefärliga läge upp på den nästan runda terrassanläggningen, som den röda pilen pekar på. Krogstastenen står ungefär vid den tall som syns i bakgrunden till höger om pilen.

Grav- och boplatsområdet runt Krogstastenen är spännande och fullt med spår från de människor som ligger begravda där. En väl trampad stig vittnar om att platsen har många besökare – med runstenen som mål.

Runstenens placering har även den diskuterats länge. Vid Krogstastenen finns fyra stenar lagda i en fyrkant – som möjligen markerar en grav. Frågan är om runstenen restes exakt där den står nu för 1 600 år sedan?

-Miljön runt stenen är säkert den ursprungliga. Den omtalas ju redan på 1600-talet, men stenen har senare legat omkullfallen och om man på 1800-talet satt upp den exakt där den tidigare hade varit rest vet vi inte, säger Magnus Källström.

Krogstastenen i sitt omgivande gravfält. Eventuellt markerar runstenen en grav.

Tvillingtallar, trollträd och älvkvarnar

Publicerad den av
5

Sedan hedendomens dagar har magiska träd spelat en stor roll i svensk folktro och folkmedicin. Tvillingtallar, vars stammar är sammanvuxna med en gren, ansågs kunna bota olika åkommor. På många håll står dessa levande fornminnen kvar och kanske finns det en anknytning till seden att offra i älvkvarnar.

Text och foto om inget annat anges: Jens Flyckt

Träd som på något sätt utmärkte sig genom håligheter, växtplats eller ålder betraktades i det gamla bondesamhället som magiska och med helande krafter. Dit hörde smörjtallar, trolltallar, spöktallar, spiktallar och sättallar.

En tvillingtall som har bevarats av hembygdsföreningen Erikskulle i Roslags-Bro i Uppland.

I det gamla bondesamhälle existerade inte sjukvård som idag. Istället, fick folk vända sig folk till naturen och ”kloka” gummor och gubbar med sina besvär och sjukdomar.

Ett sådant exempel är smörjtallen vid Sörbo, Stora Tuna i Dalarna. Den fridlystes år 1917 med anledning av den folkliga tradition som är knuten till trädet. Denna tall, som idag är naturminne, har en stor hålighet vid basen. Där igenom ska barn som var sena att börja gå ha dragits som bot. Så sent som 1916 ska ska Stora Tuna-tallen ha använts på detta sätt.

I boken ”Forna dagars Sverige” från 1941, skriver kulturhistorikern Gustaf Näfström om Smörjtallen i Sörbo:

”Denna form av pånyttfödelse står nära den så kallade jorddragningen, vid vilken ”de underjordiska” övertagit trädets roll av jordemoder. Man gräver en liten tunnel i en jordkulle eller dikeskant, och genom denna tunnel dras barnet nio gånger motsols och med huvudet före.”

Jorddragning, som även kallas smörjning, är närbesläktad med traditionen att sätta värk i tallar. Dragningen ansågs bland annat kunna bota engelska sjukan och epilepsi. Genom att dra barnet genom en hålighet i jorden eller ett träd under en viss tid på dygnet, trodde man att barnet kom ut på andra sidan som nyfödd och fri från sjukdom. Jorddragningar är belagda fram till början av 1900-talet.

Värktallarna ansågs, som namnet antyder, kunna bota olika typer av värk. Principen bakom ”behandlingen” varierarade och kunde ha lokala variationer. Den gick i grunden ut på att man tog en sticka från trädet, eller en spik, och borrade hål i barken. Sedan petade man på det som värkte, till exempel tanden, och satte sedan fast stickan eller spiken i trädet. Eller så kunde hål i barken smörjas med var eller blod från den sjuke. På så sätt trodde man att det onda kunde överföras (sättas) från människa till tallen.

Tvillingtall år 1919. Fotograf: Jon Svensson/Länsmuseet Gävleborg

Runt om i bygderna står det fortfarande tallar, där minnet av dess magiska egenskaper har levt kvar till våra dagar.

I Fornlämningsregistret klassas dessa tallar ibland som naturföremål med tradition. Och det finns förhållandevis många kvar. Att dessa tallar har undgått avverkning beror sannolikt på en uppfattning, om att den som fäller dessa tallar ska drabbas av all värk som satts i trädet genom århundraden.

Tallar växer i regel på avstånd från varandra. Men i mycket sällsynta fall kan tallar, som stått tätt intill varandra i hundratals år, växa samman med en gren.

På vissa håll går dessa förmaningar ännu längre och varnar för olika väsen som tagit tallarna i besittning. Ett exempel är trolltallen i Junsele, i vilken en trollkarl med brustet hjärta tog sin flykt in i och sedan dess är trädets beskyddare. Den som fäller tallen ska själv drabbas av sågen, enligt sägnen.

En sökning på ”trolltall” i Ortnamnsregistret gav tjugoen träffar.

När dessa magiska tallar ändå faller, antingen av ålder eller för att de står i vägen för exploateringar, är det inte ovanligt att stammarna bevaras som minnesmärken. Så är fallet med hembygdsmuseet Erikskulle, som Sverigereportage tidigare skrivit om, där stammen från en tvillingtall har tagits till vara och monterats på handelsbodens vägg.

Tvillingtallar vid Erikskulle.

I närheten av Siglavjs på Gotland finns, enligt Fornlämningsregistret, en värktall med upptagna hål i barken. Hålen är, enligt registret,1-4 centimeter stora.

På andra håll har man även funnit spår av spikar som satts i barken dessa på dessa tallar.

Hålen som nämns i fornlämningsregistret är lika intressanta som förbisedda spår, av denna urgamla träddyrkan. Hålen, som i vissa tallar är relativt nyupptagna, vittnar om att delar av seden att sätta värk i tallar, lever kvar idag.

Någon forskning på området finns inte och källmaterialet är så fragmentariskt att det egentligen inte går att dra några konkreta slutsatser. I och med att tallens bark växer och förändras så är det inte fråga om allt för gamla hål.

På vissa platser hålls seden att borra hål i barken på gamla tallar levande. Detta är sannolikt en kvarleva från traditionen med värktallar, där allmogen borrade hål som sedan smordes med var eller blod från den sjuke. Bilden är tagen vid det vägskäl i Roslagen, där artikelförfattaren som barn hörde talas om borrhål i tallar. Hålet är som bredast 4 centimeter i diameter.

I undertecknads barndoms somrar stod det en stor tall vid ett vägskäl, där bussen och glassbilen stannade, en bit från sommarstugan. I tallen fanns runda hål med olika storlek, som enligt lokala berättelser hade borrats med grenar. Utan att veta varför gjorde vi ungar likadant.

Man tog en pinne, höll den trubbiga änden mot barken, tryckte och snurrade pinnen fram och tillbaka mellan handflatorna. Ganska snabbt uppstod hål av friktionen i den tjocka barken. Borrändan på pinnen slets ner och blev spetsig i takt med att den letade sig in i barken. Denna process ger mycket typiska, koniska håligheter. Längst in bildas ofta en liten hålighet som ser ut som spikhål – efter pinnens smala spets.

Dessa borrhål har utseendemässigt stora likheter med skålgropar – den vanligaste typen av hällristningar från bronsåldern. Skålgropar, som även kallas älvkvarnar, förekommer i sällsynta fall även på vertikala bergsytor.

Skålgrop eller älvkvarn på vertikalt bergsrygg vid Vidbo strax norr om Arlanda flygplats. Lokalen, som även rymmer skålgropar på horisontella ytor, är inte registrerad. Notera likheten med det borrade hålet i barken, högre upp i reportaget.

Inom allmogen i Uppland och närliggande landskap, fanns under historisk tid en tradition om att offra till älvorna i älvkvarnar. Dessa offer, som är belagda ända in på 1900-talet, kunde bestå av att man lade mynt eller nålar i älvkvarnarna – eller smorde in dem med fett. Det finns även belägg för offer av dockor, gjorda av tyg från en sjuk persons kläder, i älvkvarnar – för att personen skulle tillfriskna. Om detta berättas det i boken ”Svensk forntro och folksed i ord och bild” från 1929.

För en tid sedan stannade undertecknad vid min barndoms tall i samband med ett tjänsteärende. Till min förvåning fanns det relativt nyborrade hål i barken på den gamla tallen – som är minst 300 år gammal.

Uppenbart lever den tradition, som undertecknad hörde talas om för 40 år sedan, kvar. Men att dessa borrningar sannolikt är kopplad till en hednisk naturdyrkan, är det nog få utövare som känner till idag.

Fattigbössan i Vaxholm

Publicerad den av
Svara

Fattigbössan vid Gusav Adolfkyrka i Vaxholm är ett unikt vittnesmål om en inte allt för avlägsen tid, då de mest utsatta i samhället var beroende av allmosor för att hålla den värsta svälten borta.

Text och foto: Jens Flyckt

Fattigbössor var fram till 1800-talets slut en vanlig syn utanför kyrkorna. Än idag dröjer sig en del bössor kvar i landskapen. Fattigbössan i Waxholm är ovanlig på flera sätt.

Fattigbössan i Vaxholm är på flera sätt ovanlig. Bössan är monterad på en minnessten och med en svartmålad plåtkonstruktion som regnskydd över själva bössan, som är från år 1745. Totalt har arrangemanget tre olika texter.

I en tid, långt innan socialtjänster och försörjningsstöd var påtänkta, hade fattigbössorna en viktig roll för gamlas, sjukas, föräldralösa barns, och änkors försörjning. Det är oklart när fattigbössor började användas i Sverige. Men många fattigbössor är från svältåren under 1700-talets senare del.

En av landets mer väldokumenterade fattigbössor, den från Grisslehamn på norra Väddö som numera finns på Skansen, visar hur viktiga bössorna var.

Åren 1769-1770 stod till exempel gåvorna till fattigbössan i Grisslehamn för 44 procent av fattigvården på Väddö. Liknande siffror finns säkert att finna för Waxholms fattigbössa i olika arkiv. Men på grund av Covid 19 är de flesta arkiv stängda eller tillgängligheten begränsad.

Waxholms fattigbössa är monterad på en minnessten – som har tre olika texter, vilket gör den unik. Vanligtvis var fattigbössorna arrangerade i enklare träkonstruktioner.

Texten på minnesstenen, som fattigbössan i Vaxholm är monterad på, är den enda indikationen över jord som vittnar om att Vaxholm hade en äldre träkyrka.

Gustaf Adolf kyrka i Vaxholm började byggas år 1760 och stod klar 1803. Den ersatte en tidigare träkyrka, S:t Petri kyrka, som revs i samband med bygget av den nya.

Den 28 januari 1746 skrev församlingen i Vaxholm till domkapitlet och klagade på träkyrkans dåliga skick och att den hade stått där i närmare hundra år.

Var den gamla kyrkan var belägen är en omdiskuterad fråga. Man vet att den bland annat hade 28 bänkrader, tre läktare och en mindre rymlig predikstol.

Minnesstenens längsta text, som nämner den gamla kyrkan, finns på baksida och är daterad med årtalet 1678. Men grammatiken och ordvalen tyder på att texten författades senare än vad som anges, vilket E. Alfred Karlsson uppmärksammade i Upplands årsbok från 1960. Kanske tillkom minnesstenen på 1740-talet. Då stals nämligen den tidigare fattigbössan. Den andra juni 1745 beslutades att en ny fattigbössa skulle sättas upp i Vaxholm.

Hur gammal den tidigare fattigbössan i Vaxholm var är okänt. Möjligen fanns där en fattigbössa redan på 1600-talet.

På minnesstenens framsida, under fattigbössan, finns en bedjande uppmaning ristad:

”SEER PÅ THE
GAMBLAS
EXEMEL
OCH GIFWER
GERNA TIL
GUDS HUSSCHOLA
OCH THE FATTIGA”

Texten är relativt nyligen imålad.

”Ädle människovän hör en bedjande suck…”

Den svartmålade plåtkonstruktionen, som delvis fungerar som regnskydd för fattigbössan, tillför ytterligare formspråk. Det är oklart hur gammal konstruktionen är, men texten är betydligt yngre än övriga texter. Den är dessutom vackert skriven i vit färg mot den svarta bakgrunden och inte ristad.

Den nuvarande fattigbössan i Vaxholm är från 1745. Kanske monterades den nya bössan i en stor minnessten, just för att förhindra framtida stölder efter som den tidigare fattigbössan stals.

Fattigbössor har, som mycket av allmogens historia, en låg status. Det är i regel enbart Svenska kyrkan, historievårdande privatpersoner och föreningar som ägnar dessa tidiga socialinrättningar något större intresse.

Ett exempel på denna låga status syns i fornlämningsregistret, där forntida och historiska lämningar i Sverige är registrerade. Beträffande Vaxholm är enbart minnesstenen registrerad. Ingenting nämns om själva fattigbössan – trots att de hör ihop.

Denna låga, eller snarare obetydliga skyddsstatus, innebär att många fattigbössor saknar det lagstadgade skydd som andra historiska lämningar har. I Waxholm är denna brist tydlig.

Fasadbelysningen intill minnesstenens baksida.

Intill minnesstenens baksida har en av kyrkans fasadbelysningar monterats. För utom att det inte går att fotografera minnessten med fattigbössa utan att belysningens betonggråa skyddshölje med galvaniserat galler kommer med på bild, så är placeringen ett arrogant intrång i den kulturhistoriska miljön.

Att belysningen har monterats så klumpigt har sannolikt att göra med att man vill underlätta skötseln av den omgivande grönytan. En gräsmatta utan massa störande föremål är lättare att klippa.

Hade det varit en runsten från 1000-talet så hade en liknande montering av fasadbelysning knappast tillåtits.

Fattigbössan i Vaxholm.

Hunden Stella – 80 år gammal.

Publicerad den av
Svara

Hunden Stella är inte som andra hundar. Trots att det gått 80 år sedan hon föddes så fortsätter solen skina på hennes grånande nos.

Text och foto: Jens Flyckt

I närmare tio år var Stella en älskad familjemedlem. Jyckens födelseår är inte fastställt, men sannolikt föddes hon vid tiden runt 1937. På en svartvit och suddig bild, som togs 1942, syns Stella sitta bredvid sin lillmatte, Inger.

Hunden Stella har de senaste 70 åren förvarats undanskymd i olika vindsutrymmen. Men nu har Stella fått komma ner från vinden och står nu uppställd med stirrande blick i det hus som hon en gång sprang omkring i livet i.

Men några år senare, 1947, gick Stella ur tiden. Och här kunde hunden Stellas historia ha slutat. Men istället fick denna lilla blandras en minst sagt absurd fortsättning.
Ingers föräldrar ville trösta sitt barn som sörjde sin älskade hund. De lät därför en konservator stoppa upp Stella och montera henne på en bräda.

Ingen vet riktigt hur Ingers föräldrar tänkte där. Men det var inte av elakhet som de lät bevara den lilla hundens kropp.

Året är 1942. Stella är en älskad och överviktig familjehund. Här sitter hon intill sin lillmatte, Inger.

Det är inte känt hur sexåriga Inger reagerade när hon plötsligt fick tillbaka sin döda hund som sjuårspressent. Inger gick för många år sedan bort. Men Inger, som var en stor djurvän som hade många hundar och även arbetade med djur, tog sannolikt gåvan hårt. Under hela sitt liv förvarade hon Stella, inlindad i en säck undanskymd i olika källare och på vindsutrymmen.

Det är först nu under det senaste året som Stella har fått komma tillbaka ner i det vardagsrum där hon för länge sedan sprang omkring i. Där står hon nu med gula tänder högt på en bokhylla, samlar damm och väcker uppmärksamhet – inte minst hos levande hundar som får syn på sin uppstoppade artfrände.

En växt som skydd mot blixten

Publicerad den av
Svara

Växten taklök har en lång historia inom svensk folktro. Som medicinalväxt har den använts sedan medeltiden. Men taklöken har även skyddad slott och koja mot olycka i närmare tusen år.

Text och foto: Jens Flyckt

Denna speciella växt kommer ursprungligen från södra och centrala Europas bergstrakter. Till Sverige kom den troligen under medeltiden. InSverige nämns första gången i skrift år 1677.

Taklöken, med sina typiska bladrosetter och i övrigt säregna utseende, kan ibland hittas vid gamla kulturmiljöer, som torp, kloster och medeltida kyrkogårdsmurar. En gång i tiden växte den på var och varannat tak. Men numera syns den allt sällan.

Taklök, som ännu inte slagit ut, med sina typiska bladrosetter vid 1300-talskyrkan i Ununge i Uppland.

I Sverige har taklöken en lång tradition som medicinalväxt, men även inom nutida alternativmedicinen spelar den en roll. Ett exempel är dess växtsaft som kan användas mot brännsår och insektsbett. Den innehåller även ämnen som är urindrivande och kramplösande.

Enligt sägnen var det en grekisk gud som skapade taklöken åt människorna, som skydd mot blixten.
I vissa delar av Sverige har taklöken kallats för Tore-skägg, vilket lär anknyta till asaguden Tor som på sin färd över himlen skapade åska och blixtar.

Sedan mycket gammalt är det brukligt att plantera taklök på taken, som skydd mot onda krafter och annat otyg; men även som skydd mot åska, blixtnedslag och brand.
Dess latinska namn är Sempervivum tectorum, vilket betyder ”alltid levande” och ”växer på tak”.

Kvilleken – en urgammal kämpe

Publicerad den av
Svara

En människa kan bli hundra år. Kvilleken i Kvills naturreservat utanför Vimmerby i Småland är tio långa människoliv gammal. Men den tusenåriga eken, som växt på platsen sedan vikingatiden, kämpar nu för sin överlevnad.

Text och foto: Jens Flyckt

Kvillekens, eller Rumskullaeken som den även kallas för, exakta ålder är inte fastställd. Att räkna dess årsringar är inte möjligt i och med att den är ihålig. På 1930-talet kom man fram till att den då var närmare 950 år gammal. Det innebär att den grodde på vikingatiden, ungefär samtidigt som staden Sigtuna grundades av kung Erik Segersäll. Det skedde cirka tre hundra år innan digerdöden kom till Sverige och sexhundra år innan regalskeppet Vasa sjönk.

Kvillekens omgivande kulturlandskap, med stigar och hålvägar som slingrar sig fram förbi odlingsrösen, fossila åkrar och gärdesgårdar, är en sällsam påminnelse om hur ett småskaligt jordbrukslandskap såg ut i tidernas begynnelse.

-Redan på 1700-talet var Kvilleeken gammal och ihålig. Då användes den ihåliga stammen som redskapsförråd, säger Jerry Svensson från länsstyrelsen i Kalmar län.

Jerry Svensson.

Första gången Kvilleken beskrevs i text var år 1772 i häradsfogden Magnus Gabriel Craelius verk, Försök till ett landskaps beskrivning:

”…och finnes wäl ännu några som äro äldre, ibland hwilka en som ännu är färsk och står på Lieutnants bostället Norra Qvills ägor, är märkvärdig, emedan densamma är 22 alnar omkring bålen; hon är nu ihålig; och jag har själf åttonde, stått inuti henne…”

Idag är området en sevärdhet som lockar långväga besökare. 20 000 personer besöker varje år den gamla jätten där den står, omgiven av ett ålderdomligt jordbrukslandskap.

Jerry Svensson berättar att det inte enbart är svenskar som är intresserade, utan att Kvilleken även lockar utländska besökare, bland annat från Tyskland. Oavsett varifrån besökarna kommer så är det få som inte blir berörda av den gamla jätten.

Varje år besöker 20 000 personer Kvilleken.

– Besökare kommer till insikt över att detta träd har stått här långt innan de föddes och att det kommer stå kvar här långt efter att dagens generationer är borta. Det ger en insikt om livet, säger Jerry Svensson

År 2008 bildades ett 29 hektar stort naturreservat runt Kvilleken. I området finns även andra biologiskt värdefulla lövträd som är växtplats för flera ovanliga lavar, bland annat gulpudrad spiklav och almlav. De ålderdomliga hag- och ängsmarkerna har hävdats under hundratals år kanske tusentals, och har därför stora botaniska värden. Där finns även ett rikt insektsliv.

Bastardsvärmare.
Artrik vägkant i Kvills naturreservat.

De senaste åtta åren har ekens hälsa vacklat. Grenarna blev bladlösa och alla trodde det var slut. Men den gamla jätten visade sig ha tillräckligt med liv kvar för att sätta löv på en gren. Så har det varit de senaste tre åren.

År 2012 bildades ett nationellt expertråd för att rädda Kvilleken.

Ännu lever den urgamla och mytomspunna Kvilleken – om än med en grön gren.

Expertgruppen kom bland annat fram till att den gamla eken var angripen av ekvecklarlarver, en fjärilslarv som äter eklöv. Som det inte vore nog så var den även angripen av svampen mjöldagg. De visade sig även att Kvilleken hade för lite finrötter, som är en förutsättning för att trädet ska kunna ta upp vatten ur marken.

-Problemen beror dels på ett järnband som på 1960-talet monterades runt eken, för att hindra den från att fläkas. Det har sannolikt påverkat trädets näringstillförsel. Det bandet klipptes av 2005 i samband med ett sabotage. När man sedan satte tillbaka ett nytt stödjande förband så gjordes det för hårt, säger han.

Vajerkonstruktionen som ersatte det tidigare stålbandet som skadade Kvilleken. Den nuvarande vajerkonstruktionen, vars syfte är att eken fläks, skadar inte trädet.

Han berättar att delar av ekens krona besprutades 2013 och 2014 med ett särskilt ekologiskt algextrakt för att skapa förutsättningar för bättre lövtillväxt, som i sin tur ska generera mer kolhydrater till finrötterna

-Finrötterna främjades genom att man lade ut ett lager lövvedsflis på marken, så kallad mulchning. Detta lager skulle vid nedbrytning sakta avge näring till finrötterna som behövde bli fler för att trädet skulle kunna ta upp mer vatten och näring till kronan. Ingen bearbetning skedde således i marken. Ingen besprutning har heller skett mot ekvecklarlarv eller mjöldagg, förklarade Jerry Svensson.

Är det helt omöjligt att Kvilleken återhämtar sig?

-Ja. Vi har konstaterat att vidtagna åtgärdar för att förbättra hälsan på trädet misslyckats. Att få tillbaka ett kronverk på nytt i stora delar av kronan som innan problemen upptäcktes 2012, är inte möjligt då grenarna dött ut och barken ramlat av. Däremot kämpar vi för att den delen som ännu lever skall försätta göra så genom bevattning vid behov. Inga andra metoder som vi känner till har bedömts aktuella att kunna använda sig av, säger han.

Men ännu lever Kvilleken, en levande fornlämning, även om den bara har en grön gren kvar. Om den ska gäcka döden även nästa vår, år 2021, återstår att se. För Jerry Svensson, som redan som barn besökte eken och har jobbat med den länge, är det en sorglig upplevelse

– Varje vår går jag och letar efter knoppar på den. Kvilleken slår ut senarer än andra ekar i området, säger Jerry Svensson.

Den vår som inga gröna löv längre slår ut börjar en ny epok för Kvilleken. Den kommer stå kvar länge som ett monument, omgiven av sina hagmarker. Dess döda ved kommer sakta brytas ner och vara skafferi och barnkammare för insekter, svampar, lavar, fåglar, däggdjur etc i hundratals år framöver. Och i näringen från den en gång så väldiga Kvilleken, kommer kommer om hundratals år nya ekplantor att gro och sträcka sina gröna grenar mot skyn.

Kvilleken 2018.

Här ligger Fan själv begravd

Publicerad den av
1

Det gamla stationssamhället Rö i Stockholms län är historiskt inte känt för särskilt mycket. En lokal fornlämning som redan på 1600-talet nämns av kyrkoherden Nicolaus Andreae Kiällman, är en jordhög där Fan sägs ligga begravd.

Text och foto: Jens Flyckt

Efter att tågen slutade gå på 1980-talet har inte mycket hänt i Rö. Det är en jordbruksbygd som idag är känd för rallystjärnan Björn Waldegård som bodde där fram till sin död 2014 och en cementfabrik. Och så var det det här med jordhögen i närheten av Rös medeltida kyrka, där Fan sägs ligga begravd.

I träddungen på åkerholmen i bakgrunden finns rester av en hög där Fan ska vara begravd, enligt en sägen. Bonden vill inte ha spannmålen nertrampad och därför får ni nöja er med en bild på avstånd.

Vid den smala väg som leder upp till kyrkan har Rö hembygdsförening satt upp en liten skylt med utförlig information om en hög. Föreningen har grävt djupt i arkiven och citerar ur Rös första kyrkobok från 1685, där den dåvarande kyrkoherden Kiällman skriver att folk tror att Fan ligger begravd i högen.

”En stoor Jordhög finnes i Härsby gärde, lijte ifrån Kyrkian, hwilken alla bönder ännu så wäija, att ingen törs hugga der af någon buske. Sädan twenne Bönder hava begynt plöija på samma hög, åk bliwit straxt der effter, med särdeles siukdom bekajade, sade dhe wij Troo att Fanen ligger der begravin.

Bakgrunden till denna sensationella uppgift finns bevarad är att man i den nyfödda stormakten Sverige såg monumentala fornminnen som en nationell angelägenhet. Man sökte därför bevis för vad man ansåg var landets storslagen och anrika historia.

Under 1600-talets andra hälft gick därför påbud ut till landets präster, om att dokumentera och skriva ner bygdernas storslagna fornlämningar. Så skedde även i Rö.

Kiällman lyckades inte få ihop några direkta storslagenheter. Förutom Fans grav nämner han kyrkan samt en offerlund där en märklig eld sades brinna nattetid under vissa årstider.

”Offerlund, överwäxt med Aspeträd…”

1981 gick det sista persontåget från Rö.

Hur Kiällmans uppgifter mottogs av Antikvitetskollegium, som var ett statligt ämbetsverk som sysslade med fornlämningar, är inte känt. Men med tanke på att det bara var tio år efter de stora häxprocesserna, då hundratals män och kvinnor anklagades för satanspakt, torterades och avrättades, så borde uppgifterna om eld på en hednisk offerlund och Fans grav intill Rö kyrka, ha väckt en viss uppmärksamhet.

Även i dagens fornlämningsregistrer finns en notering om att denna jordhög är ”Hin ondes grav”.

Ett skydd mot de underjordiska

Publicerad den av
Svara

I gamla hus i norra Sverige kan man ibland se huggna kors på kortsidorna under taknockarna. I dag är det få som vet vad dessa kors betyder. Men i det gamla bondesamhället var så kallade vitterkors lika viktiga som dagens hemförsäkringar.

Text och foto: Jens Flyckt

I svensk folktro fanns många mystiska varelser som både kunde bringa lycka och olycka. Ett exempel är vitrorna, en sorts osynliga människor som enligt norrländsk folktro levde i jorden intill människornas gårdar.

Så kallat vitterhets i en uppländsk, timrad ladugård.

Institutet för språk och folkminnen har mängder av uppteckningar om ”de underjordiska” i sina samlingar.  Beskrivningarna av dessa underjordiska väsen har ganska stora geografiska skillnader. Namnen varierar. Vittra, som är besläktat med det fornnordiska namn för väsen, förekommer framför allt i Norrland. I andra delar av landet kallas samma väsen underbyggare, vättar, de osynliga, backpysslingar och jordfolk.

De underjordiska beskrivs ofta som vanliga människor. Ibland är de småväxta. Dessa varelser hade mystiska krafter och de kunde förvandla sig till grodor. Under kvinnornas kjolar kunde det ibland sticka fram en kosvans.

Så länge de underjordiska blev vänligt bemötta så har de inga problem med att leva i fredlig samexistens med människorna. Men att reta upp dem kunde få allvarliga konsekvenser.

Folktron om vittror är knuten till norra Sverige.

Vittrorna kunde bo i marken intill ett hus, under en stor sten eller under ett stort träd. Deras bostäder var lik dem själva i regel osynliga. Om man nattetid såg ett ljus från någon kulle eller vid en stor sten, så berodde det på att de underjordiska hade öppnat dörren.

Vittrornas boningar kunde ligga under stora träd, stenblock, kullar eller andra naturformationer.

Även om man i det gamla bondesamhället visade stor hänsyn till vittror och andra väsen, så kunde det vara svårt att veta var de bodde. Om till exempel en ladugård hade byggts ovanpå de underjordiskas bostad eller på deras stigar, så kunde det leda till problem som att korna slutade mjölka eller att ägaren blev allvarligt sjuk. Den enda lösningen var då att flytta på byggnaden.

`Vittrorna använde samma stigar och vägar som människorna. För att inte hindra vittrorna, var det viktigt att gå på sidan av stigen eller vägen.

Det finns flera sägner om som berättar om hur en bonde söks upp av en mystisk figur som leder honom till sitt hem under ladugården. Där visar han bonden hur kornas avföring rinner ner i hans säng eller på matbordet. Han ber därför bonden att flytta på ladugården.

Det berättas om att vittrorna, eller vättar som de hette i södra delarna av Sverige, kunde förvandla sig till paddor. För att inte stöta sig med vittrorna tilltalades ofta paddorna.

I likhet med trollen kunde de underjordiska stjäla människor. Berättelser om bortbytingar eller jordtagningar handlar om att de underjordiska byter ut spädbarn eller unga flickor mot sina egna. Att döpa barnet eller göra ett korstecken över barnet, ansågs skydda mot de underjordiskas försök att stjäla barnet. Även järn och vissa växter skyddade.

 ”En mor hade nio barn. Det minsta blev ”vättataget”. Man hittade det under sängen längst in vid väggen. Vättarna hade tagit det men ej skadat det” berättar Kerstin Karlsten, född 1856, i skånska Kvärlöv.

Det finns även berättelser om hur de underjordiska sökte hjälp hos människorna. Ett vanlig berättelse är en kvinna som håller på med sina dagliga sysslor på gården. Plötsligt får hon besök av en främmande man som springer in i ladugården. Mannen ber kvinnan om hjälp, tar hennes hand och leder henne igenom en dörr hon aldrig sett tidigare. Hon leds sedan in ett rum i ett vackert hus där en kvinna håller på att föda. Hon hjälper den främmande kvinnan så gott hon kan och lindar sedan in det nyfödda barnet i ett av sina klädesplagg.

1920-1921 flyttades denna uppländska ladugård efter att det konstaterats att den låg över vittrornas boställe.

När kvinnan kommer ut igen vänder hon sig om, men då är dörren borta. Nästa morgon ligger det en hög med dyrbara silverskedar på köksbordet – som tack för hjälpen från de underjordiska.

Det fanns flera sätt att skydda sig mot vittror. Att hugga upp en ljusglugg i form av ett kors, så kallat vitterkors, i väggen var ett sätt. Vitterkorsen är framför allt knutna till den norrländska fäbodkulturen. Men seden förekommer även sällsynt söder över.

Ett exempel finns i en by i utkanten av Sigtuna i Uppland. I början av 1920-talet hade familjen, vars släktingar ännu äger gården, problem med kalvningar som gick fel och kor som slutade mjölka. En klok gubbe kallades till platsen. Han konstaterade att ladugården var tvungen att flyttas efter som den var byggd ovanför vittrornas boningar.

Någon gång mellan åren 1920–1921 flyttades ladugården. För säkerhets skull lät man även hugga in ett vitterkors i väggen. Sedan dess har man på gården inte haft några problem med vittrorna.

År 2011 undertecknade Sverige Unescos konvention om tryggandet av immateriellt kulturarv. Dit räknas bland annat musik och hantverk som överförts mellan generationer. Till de immateriella kulturarvet räknas även berättelser och folktro om till exempel vittror.

Mer att läsa på Institutet för språk och folkminnens hemsida:

https://www.isof.se/om-oss/for-dig-i-skolan/arkivvaskan/de-underjordiska-i-folktron.html

Kättingen och granen

Publicerad den av
Svara

De har kamperat ihop länge – granen och kättingen. Så lång tid har gått att ingen längre minns vem som var här först. Hit kommer numera få, med undantag från någon enstaka jägare.

Text och foto: Jens Flyckt

För de flesta nutidsmänniskor är detta en främmande och skrämmande värld – långt bortom smarta mobiltelefoner, snabbmat och toalettpapper.

Kättingen är grov, men ändå bitvis illa medtagen efter alla dessa år under årstidens växlingar. Bitvis är det som om något tagit stora tuggor ur länkarna av rostbrunt järn.

Hade det inte varit för granen, som sakta men säkert lyft upp den med sina rötter från mossan, så hade fukt och rost för länge sedan förgjort kättingen.

Den omkringliggande granskogen är bitvis grov. Här, i ett enormt plockepinn av fallna och knappt stående barrträd, ropar spillkråkan. Här jagar mården ekorre om nätterna och väl upptrampade viltstigar vittnar om att ett stort antal vildsvin rör sig här efter att de daglevande djuren bidat skymning.

Men skogen är inte så gammal som man kan tro. Den är knappt hundra år. I början av 1900-talet var detta bottnen på en ganska stor och grund sjö. Då var sjön fortfarande farbar med roddbåt.

På bronsåldern, för 4000 år sedan, var sjön en del i ett större sjösystem som då var en viktig transportled. Men sjön hade även en annan, djupare betydelse för de människor som då bodde på höjderna runt sjön.

Runt sekelskiftet 1800/1900 inleddes flera dikesföretag för att sänka sjöns vattennivå och på så sätt frigöra värdefull odlingsmark. Så när vattnet var borta kunde gräs, buskar, träd och annan vegetation inleda ett hitintills obesegrat segertåg över den blottade bottnen av svartmyllan, eller kärrtorv som det även kallas för. Den mörka färgen kommer från multnat organiskt material som genom årtusendena fallit ner på bottnen.

En gran kan bli 9500 år gammal. Så gammal är åtminstone den unika granen på Fulufjället i Dalarna. I mer normala fall blir granen sällan äldre än 200 år. I fuktiga miljöer, som gamla sjöbottnar med svartmylla där marken alltid är blöt, blir de sällan över 100 år innan röta, insekter och hackspettar blir deras fall.

Granar kommer falla, förmultna och försvinna. I veden från fallna jättar kommer nya granar att gro, växa upp och sträcka sig mot skyn som sina förfäder gjorde. Och under mossan vilar en ständig påminnelse om att allt som lämnas eller glöms kvar i denna värld, oavsett om det är offrade föremål från bronsåldern eller kättingar som glömts kvar i timmerskogen, tids nog alltid blir en del av torvens tidlösa mylla.

Den tusenåriga vägen

Publicerad den av
1

Text och foto: Jens Flyckt

Varför den 500 meter långa vägbanken vid Rösaring byggdes för mer än tusen år sedan är en gåta.

Denna 540 meter långa och tre meter breda väg anlades för minst 1200 år sedan – på vikingatiden. Men den kan vara ännu äldre. Platsen heter Rösaring. Den ligger idag avsides i skogen på Uppsalaåsen.

Man vet väldigt lite om vad forntidens människor sysslade med på platsen, annat än att de samlades där, begravde de döda och lade ner stora resurser på att bygga en väg som idag framstår som lika överdimensionerad som omotiverad.

Det blir mer om detta i ett kommande reportage.