De har kamperat ihop länge – granen och kättingen. Så lång tid har gått att ingen längre minns vem som var här först. Hit kommer numera få, med undantag från någon enstaka jägare.

Text och foto: Jens Flyckt

För de flesta nutidsmänniskor är detta en främmande och skrämmande värld – långt bortom smarta mobiltelefoner, snabbmat och toalettpapper.

Kättingen är grov, men ändå bitvis illa medtagen efter alla dessa år under årstidens växlingar. Bitvis är det som om något tagit stora tuggor ur länkarna av rostbrunt järn.

Hade det inte varit för granen, som sakta men säkert lyft upp den med sina rötter från mossan, så hade fukt och rost för länge sedan förgjort kättingen.

Den omkringliggande granskogen är bitvis grov. Här, i ett enormt plockepinn av fallna och knappt stående barrträd, ropar spillkråkan. Här jagar mården ekorre om nätterna och väl upptrampade viltstigar vittnar om att ett stort antal vildsvin rör sig här efter att de daglevande djuren bidat skymning.

Men skogen är inte så gammal som man kan tro. Den är knappt hundra år. I början av 1900-talet var detta bottnen på en ganska stor och grund sjö. Då var sjön fortfarande farbar med roddbåt.

På bronsåldern, för 4000 år sedan, var sjön en del i ett större sjösystem som då var en viktig transportled. Men sjön hade även en annan, djupare betydelse för de människor som då bodde på höjderna runt sjön.

Runt sekelskiftet 1800/1900 inleddes flera dikesföretag för att sänka sjöns vattennivå och på så sätt frigöra värdefull odlingsmark. Så när vattnet var borta kunde gräs, buskar, träd och annan vegetation inleda ett hitintills obesegrat segertåg över den blottade bottnen av svartmyllan, eller kärrtorv som det även kallas för. Den mörka färgen kommer från multnat organiskt material som genom årtusendena fallit ner på bottnen.

En gran kan bli 9500 år gammal. Så gammal är åtminstone den unika granen på Fulufjället i Dalarna. I mer normala fall blir granen sällan äldre än 200 år. I fuktiga miljöer, som gamla sjöbottnar med svartmylla där marken alltid är blöt, blir de sällan över 100 år innan röta, insekter och hackspettar blir deras fall.

Granar kommer falla, förmultna och försvinna. I veden från fallna jättar kommer nya granar att gro, växa upp och sträcka sig mot skyn som sina förfäder gjorde. Och under mossan vilar en ständig påminnelse om att allt som lämnas eller glöms kvar i denna värld, oavsett om det är offrade föremål från bronsåldern eller kättingar som glömts kvar i timmerskogen, tids nog alltid blir en del av torvens tidlösa mylla.