Med kanoner, jord och stockar skulle Gotlands västkust försvaras mot ryska anfall. Det här är berättelsen om Kronvalls skans – en försvarsanläggning med lång militär tradition.

Text och foto: Jens Flyckt

Vid den sagolikt vackra Ekstakusten, på västra Gotland, där endast Stora och Lilla Karlsöarna bryter horisonten, finns en gammal försvarsanläggning, en skans, från 1700-talet

De enda synliga spåren ovan mark på platsen, där de stormpinade tallarna tycks stå i givakt mot vinden, är en 130 meter lång och 5 meter bred vall där nio mynningsladdade svartkrutskanoner en gång stod redo att bekämpa fienden med.

Skansar är (enkelt beskrivet) historiska försvarsanläggningar för kanonbatterier där trupper tillfälligt var förlagda. Vissa var konstruerade som sluta stjärn- eller korsformiga anläggningar, andra som öppna och bågformiga skjutvallar.

Den sistnämnda typen, dit Kronvalls skans räknas, anlades längs kusterna – i grupper eller i ensamliggande positioner vid inlop, farleder och andra strategiskt viktiga platser.

Skansudd och Ekstakusten var strategiskt viktiga områden. Längs kuststräckan har strider tidigare skett.

Enligt sägnen var det vid ett närliggande fiskeläge, som den danska kungen Valdemar Atterdag landsteg med sin här den 22 juli år 1361. Atterdags invasion av Gotland ledde bland annat till slaget vid Visby, där närmare 1 800 gutar stupade,

Gotland var danskt fram till freden i Brömsebro år 1645 då ön blev svensk. Men 1676 återtog ärkefienden Danmark Gotland.

Utanför Klintehamn, norr om Ekstakusten, ankrade den 28 april 1645 den danska flottan, som bland annat bestod av elva linjeskepp och som hade en styrka på cirka 1 500 man ombord.

Vid Klintehamn fanns en skans som hade anlagts under dansk tid, men som svenska trupper i hemlighet hade befäst med lättare artilleri. Svenskarna öppnade eld med sina kanoner mot danskarna, vilka besvarade elden. Dagen därefter landsteg 500 danska soldater under eldunderstöd från skeppen.

Men det gick illa. Danskarna avancerade inåt land. Ett antal strider och händelser ledde till att Gotland åter blev danskt fram till 1679.

Stora Nordiska kriget bröt ut i februari år 1700 och i takt med ryska krigsframgångar på Östersjön ökade åter hotet mot Gotland. Vid flera tillfällen inträffade ryska angrepp mot ön. Ett av angreppen skedde den 3 augusti 1715 då 350 man ur den ryska flottan, som var allierad med Danmark, gick iland Herrviken i Östergarn och plundrade.

Kronvalls skans anlades i juni 1713 av Hablinge och Hemse kompanier, som en del i försvaret mot ryska angrepp. Vid samma tid anlades ytterligare ett tjugotal skansar längs den gotländska kusten.

Skansarna ingick i ett system med strandvakter och vårdkasar, som i kombination med ringning i kyrkklockorna, varnade gutarna när fientliga skepp närmade sig.

Kronvalls skans är speciell i och med att platsen har en lång kontinuitet i försvaret av Gotland. På 1800-talet användes den av Gotlands nationalbeväring – som var en tidig variant av Hemvärnet. En intressant detalj är att piken, ett medeltida stångvapen som användes mot kavalleri, ingick i nationalbeväringens utrustning fram till 1867, då de ersattes med gevär.

Under första världskriget låg det en signalstation vid Skansudd.

I samband med andra världskrigets utbrott återanvändes många kustnära skansar som militära ställningar.

Norr och söder om Kronvalls skans finns flera skyttevärn av betong från 1900-talet, där kulsprutor en gång var riktade genom skottgluggarna mot havet.

Från 1970-talet och fram till 2004 användes Skansudden av Hemvärnet.