Knivstabon Micke Lindberg letade efter en Volvo 164 att göra i ordning. Exemplaret han hittade visade sig vara något helt annat än väntat. Fyra år senare rullar åter hans 164:a på vägarna.

Text och foto: Jens Flyckt

Som nittonåring ägde Micke Lindberg en 164 från 1973 – i typiskt 80-talssstuk. För några år sedan föddes tanken fatt återskapa sin tonårstids 164:a. Chromefälgarna från sin tidigare 164 har han sparat på logen i alla år.

-Tanken var att bygga om den lätt som man gjorde på 1980-talet, säger Micke Lindberg.

I Gävletrakten hittade han ett lämpligt objekt, Bilen såldes ursprungligen i Värmland 1969.

-Jag köpte den för fyra år sedan. Då var det en jäkla massa tvåor på den. Men det var inga allvarliga fel. Det fattades bland annat hjulmuttrar. Vänster framskärm hade plåtskador, säger han.

Ganska snabbt visade sig att bilen inte var i det förväntade skicket. Några rosthål gick inte att hitta.

– När jag hade rivit ut inredningen så hittade jag ingen rost. Det fanns inte en enda liten rostfläck i golvet. Det finns ett par äldre, små rostlagningar i bakre hjulhusen och infästningarna till huvgångjärnen har någon bytt tidigare. Men annars har den inte rostlagats. Reservhjulsbaljorna, trösklarna och skärmkanterna är original. Skicket beror dels på att den inte har rullat så mycket. Men framför allt så är underredet indränkt i underredsmassa, säger Micke Lindberg.

Bilen tycks ha haft en skyddad tillvaro genom åren och inte rullat särskilt mycket. Senaste godkända besiktningen var för sjutton år sedan.

-Den har ägts av tre dödsbon. En av de tidigare ägarna var 101 år gammal. Den har gått 22 000 mil och haft arton ägare, säger han.

Från början var tanken att han skulle lacka om den upp till dörrlisterna. Men det blev svårt att få till en bra övergång mellan den nya lacken med den gamla.

-Så när jag hade rivit ut inredning, plockat ner den och plockat ihop allting, då bestämde jag mig för en hellack. Då var det bara att plocka ner allting igen, säger han.

En del av 164:an som var i dåligt skick var elen där långt ifrån allt fungerade. Micke jobbar som elektriker. Men han har inte mycket övers för bilel.

-Det har hänt mycket med elen i 164.an på 50 år. Det är många som varit och petat och skarvat i elsystemet. Jag hatar bilel, det är i regel helt ologiskt. Jag tog bort alla extrakablar och konstiga kopplingar och skarvar. Då funkade plötsligt allt, säger han.

Ska du inte montera skyport (skämt) som man gjorde på 1980-talet?

-Nej, du. Jag tänker inte kapa sönder taket. Så gjorde jag på min 140. Men då var det inget konstigt. Det var så man gjorde på 1980-talet.

Skyport är en taklucka av glas som var populärt att eftermontera på 1980-talet (Reds.anm.).

Micke Lindberg påpekar att hans 164 inte är någon utställningsbil och att den kommer att användas.

-Den är i relativt orört bruksskick. Jag har bland annat fått frågan varför jag inte lyfter ur motorn och målar upp den. Men jag ser i dagsläget ingen anledning till att göra det. Motorrummet har en fin patina, säger han.

Bland tillbehören han lyckats få tag på finns bland annat original nackstöd till baksätet. Det kromade slutröret på avgassystemet är Volvo original. Jalusi till bakrutan, vilket varje Volvoägare med stil hade på 80-talet, ficka han tag på via en kompis i Knivsta.

Nu sitter det en halvmodern stereo i 164:an. Men med tiden ska Micke montera en tidsenlig Pioneer komponentstereo. På 1980-talet var detta något av det häftigaste i +ljudväg man kunde ha i bilen.

-Jag har det mesta. Det är bara radiodelen som saknas. Det är extra roligt att dörrsidorna i 164:an inte är sönderkapade i 164:an. Det är ju annars standard. och dörrsidorna ska förbli hela, säger han.

Som omväxling väntar nu utställningar och träffar med 164:an. Vanligtvis åker han och hustrun Benita Chevrolet som finbil.

-Volvo 164 är annorlunda i och med att många svenskar har minnen med den bilmodellen. Det finns en igenkänningsfaktor i 164:an som gör att även personer som inte alls är intresserade av veteranbilar, kommer fram och pratar, säger Micke Lindberg.