Idag är alla spår från gården borta. Tegar och vallar som det tog generationer av småbrukare hundratals år att bryta och rensa från sten, skuggas nu av granar.  Det här är ett reportage om en gård som inte existerar annat än i bilder som togs av en slump för tjugo år sedan.

Text och foto: Jens Flyckt

Det var en tillfällighet att jag stannade just på den parkeringsfickan för att sträcka på benen.

Där inne i ett igenväxande odlingslandskap låg en ödegård. Ett falurött boningshus med sönderslagna rutor, drängstuga med inrasat tak, vagnslider och en liten ladugård. Och uppe på skogen låg smedjan.

Då hade jag ingen aning om gårdens historia eller vem som hade bott där. Jag tog några bilder och samlade ihop dokument som låg utspridda i det höstblöta höggräset i trädgården.

Idag, mer är tjugo år senare, vet jag mer om vems hem som låg i spillror den där höstdagen.

Han hette Knut och han hade enligt bouppteckningen tagit över gården från sina föräldrar i början av 1960-talet. Han var i ungdomen en duktig mauserskytt och jakten var ett intresse som följde honom hela livet.

Nog jobbade han hårt och gjorde allt han kunde. Men i takt med att 1900-talet fortskred och det blev allt mer omöjligt att överleva på småskaligt jordbruk, så verkar det gått sämre och sämre för honom och gården.

Avräkningar och kvitton, som jag fick med mig den där höstdagen, visar att gårdens lilla produktion blev mindre och mindre. I mitten av 1970-talet kördes mjölkkorna till slakt.

En tid senare försvann fåren. Och utan betande mular började ganska snart sly att återta de ängar och hagar som hävdats i nästan tvåhundra år.

Han tycks ha levt i det förgångna – och ensam. I ladugården låg djurens sista hö fortfarande kvar – trots att det då var närmare trettio år sedan de försvann. Den där dagen då slaktbilen åkte därifrån verkar Knut bara ha stängt dörren till ladugården för att sedan aldrig mer gå in dit igen.

Hans sista tid på gården var nog inte så trevlig. Spåren i boningshuset, som när jag besökte platsen hade plundrats och slagits sönder, vittnade om misär. Bakugnen ovanför vedspisen var fylld med äggskal som hade rasat ut på golvet och runt om i det sönderslagna köket, låg det mängder av hushållssopor.

Mycket tyder dock på att han bodde på ett äldreboende under sin sista tid i livet.

Bland de papper som låg utspridda fanns ett dokument som vittnade om kontakt med släktingar eller vänner under senare tid. Det var ett vykort daterat i februari 1996:

”Vi kommer och hälsar på dig när det tinar upp. Var rädd om dig”