Runt om i Sverige finns platser där Heliga Birgitta påstås ha gjort det ena efter det andra på 1300-talet.
Nederäng utanför Arlanda och Finsta i Uppland är två exempel där helgonet, på besynnerliga grunder, har kommit att förknippas med tre stora flyttblock.

Text och foto: Jens Flyckt

Strax nordväst om Arlanda flygplats, vid gården Nederäng, finns ett stort flyttblock som inlandsisen lämnade kvar på platsen för tusentals år sedan. Blocket, som har trappliknande formationer, kallas ”Birgittas sten”. Enligt traditionen ska Heliga Birgitta, som i livet hette Birgitta Birgersdotter, ha klättrat upp via trappstegen och predikat från toppen.

Några bevis för att helgonet ska ha klättrat runt på blocket eller ens befunnit sig på platsen, finns inte.
Riksantikvarieämbetet besökte stenen år 1937. Då noterades målad text på blocket: ”Förtrösta på HERREN!” samt ” Befall din väg åt HERREN!

Idag syns ingen text på flyttblocket. Blocket är registrerat i fornlämningsregistret som en naturformation med tradition.

Flyttblocket är svårklättrat. Den trappliknande delen går inte att nå från marken utan stege. Även med stege innebär flyttblockets skarpa och kantiga former en svår uppgift för den som försöker ta sig till toppen. För att kunna stå och balansera på toppens trekantiga avsats, flera meter över marken, krävs både balans och dumhet.

Hur denna märkliga berättartradition har uppkommit kan man bara spekulera om. Men kanske har man någon gång dragit kopplingen mellan Birgittas far, den mycket mäktiga lagmannen Birger Persson som har en historisk koppling till Nederängs gård, och flyttblocket som påminner om en predikstol.

Det finns Ytterligare två flyttblock några mil bort, som Heliga Birgitta, enligt traditionen ska ha hållit till vid. De ligger i den lilla orten Finsta i Roslagen. Även Finsta gård har en koppling till Birgittas far.

Flyttblocken i Finsta är en rörig historia som rymmer allt från missuppfattningar, historieförfalskningar, sägner, modern marknadsföring, cement och dynamit.
För tydlighetens skull har undertecknad valt att skilja blocken i Finsta åt och kalla dem flyttblock 1och 2.

De bägge flyttblock i Finsta är sedan århundranden förknippade med en berättartradition om Heliga Birgitta och att hon som barn ska ha fått uppenbarelser i, på eller intill dessa flyttblock. Det är en tradition som än idag har många troende.

I broschyren ”Finsta Den Heliga Birgittas Födelseort”, som delas ut gratis vid Finsta, står följande:

”Framför huvudbyggnaden på Finsta gård ligger den heliga Birgittas bönegrotta”.

Vid Finsta finns informationsskyltar, som Stockholms läns museum och Norrtälje kommun satt upp, och som ger en något mer nyanserad bild av flyttblock 1.

”Grottan här intill har förändrats i olika omgångar. Man har sprängt för att få mer utrymme och jämnat till och grusat marken. Under en period fanns ett tak av cement för att göra platsen mer grottlik. Grottan utrustades på 1930-talet med ett altare som pryddes med ett krusefix och en Birgittastatyet” står det på informationstavlan.

I turistinformationen antyds att det från början funnits en grotta i flyttblock 1, vilket är en sanning med modifikation. Formuleringen ”grotta” nämns visserligen redan under 1800-talet, men syftar då på en smal och naturlig spricka blocket.

Generationer av skolbarn, turister och andra besökare har blivit matade med historier om bönegrottan och hur Heliga Birgitta brukade sitta därinne som barn. Men grottan är en sentida, knappt hundra år gammal konstruktion.
I april 1934 lät markägaren skapa grottan, med hjälp av dynamit. I juni samma år skrev antikvarien Rune Norberg, efter att landsfiskalen rapporterat om skadegörelsen, följande efter sitt besök i Finsta:

”Ett utskjutande parti av väggen omedelbart till höger om ingången har bortsprängts och en stor spricka åt söder har igenfyllts av sprängsten. Över den bredaste delen av ”grottan” har lagts en fyrkantig betongplatta som tak, undertill ”prydd” med täta droppbildningar av fastsurrad, kalkslammad stenskärpta”

Rune Norberg skriver i sin rapport att den sprängda håligheten hade fått ett altare, ett rött draperi och smyckats med statyer, vaxljus, blomvaser och att markägaren tog entréavgift för besök i grottan.

”För besök i grottan upptages entréavgift, 25 öre, ”för underhåll och vård”. Omedelbart intill trädgårdsområdet finns en kiosk för kaffeservering etcetera och i närheten därav en bod för souvenirer” skriver Rune Norberg i sin rapport till Riksantikvarien.

En intressant detalj i Norbergs rapport är att han påträffade ben och keramik i de jordmassor som markägaren låtit schakta ur grottan efter sprängningen. Fynden ska enligt uppgift ha förts till Stockholm för vidare undersökning.

Den ursprungliga sprickan i block 1 är nämnd i flera historiska dokument. År 1868 beskrev en JW Westerling platsen som ”bönestället” och vidare att flyttblocket hade en spricka i öst-västlig riktning:

”…Åt öster, der den är bida bredare, o hvarifrån traditionen o all sannolikhet ingången till bönestället…” skriver Westerling.

PW Westerling nämner en del märkliga detaljer. Bland annat skriver han att sprickan var fylld med rester från ett nedbrunnet kapell. Han nämner även berättelser om att sprickan ska ha haft järndörrar och sägnen om en underjordisk gång mellan bönestället och Skederids kyrka, strax utanför Finsta. Han konstaterar sedan att det där med underjordisk gång var ”lite väl grovt för att jag skulle tro att det var sant.”

I Erik Dahlberghs klassiska verk, Suecian antiqua, ett skrytverk som består av koppargravyer av gods, fornlämningar och städer i 1600-talets Sverige, finns Finsta och bönestället avbildat. Men det är inte flyttblock 1 som tycks ha avbildats, utan flyttblock 2 som ligger drygt 50 meter från den nuvarande ”bönegrottan”.

Flyttblock 2 är det block, eller snarare samling av stenblock, som fram till 1700-talets slut ansågs ha haft anknytning till Heliga Birgittas uppenbarelser. När skiftningen mellan flyttblocken gjordes är oklart. Men från 1800-talets mitt verkar flyttblock 2 ha övertagit rollen som Birgittas bönegrotta eller böneplats.

Även om Suecia antiquas dokumentära värde kan ifrågasättas, så finns en intressant detalj i kopparsticken av Finsta. Avbildningen visar inte en grotta, utan en stor flat sten strax öster om flyttblock 2 som beskrivs som: ”Den gudomliga Birgittas böneställe i Finstad”.

Lokala hembygdsforskare har visserligen påvisat ett trångt utrymme under ett par mindre block i marknivå vid flyttblock 2. Men några bevis för att det funnits en grotta finns inte.

I många av de historiska dokument som Heliga Birgittas närvaro i Finsta nämns, så beskrivs platsen för hennes uppenbarelser som borg, bönehus, böneplats, spricka, kapell, kloster och bönegrotta.

I boktryckaren och tidningsmannens Lars Salvius ”Beskrifning öfver Sverige” från 1741, nämner han två små berg vid Finsta gård. Han nämner rester från ett kloster och spår från Heliga Birgittas bönehus. Vad detta är för kloster är okänt.

Den nuvarande ”grottan” är registrerad som naturlämning med tradition i fornlämningsregistret. Block nummer 2 är, på grund av en minnesskrift, registrerad som minnesmärke. I övrigt finns tre historiska byggnadslämningar registrerade i närområdet. I övrigt finns inga andra lämningar registrerade runt flyttblocken i Finsta.

Exakt när och var Birgitta föddes är inte känt. Men det skedde runt år 1303 någonstans i Uppland. Finsta, som den plats där hon ska ha fått sina första uppenbarelser som barn, är en berättelse där källkritiken lyser med sin frånvaro. I kombination med vaga indicier, efterkonstruktioner och marknadsföring har sägnen om Heliga Birgittas bönegrotta blivit en nutida sanning.