Den uppländska gården Åsby är belägen intill den gamla vägen på rullstensåsen – en sträckning där man har färdats i årtusenden.
I gårdens knuttimrade stall finns ett färgglatt leende från en tid då Åsby var skjutshåll och gästgiveri.

Text och foto: Jens Flyckt

Ingen vet med säkerhet när det leende ansiktet tog plats på stalldörren. Expertis från Nordiska museet har daterats målningen till 1700-talet. Det lyser ännu om färgerna trots att de suttit där i över trehundra år.

Platsen har en lång historia som skjutstillhåll och gästgiveri, där resanden kunde få en bit mat och byta till utvilade hästar. Redan på 1500-talet gick huvudvägen mellan Uppsala och Stockholm förbi Åsby.

Idag är mackar, snabbmatskedjor, butiker, campingplatser och hotell ett självklart inslag längs Sveriges vägar. Men möjligheten att kunna ta en rast, äta en bit mat eller ta in hotell är en relativt ny företeelse. Historiskt sett var resandet, som skedde till fots eller med häst, betydligt mer komplicerat och det upp till var och en att försöka hitta något skjul eller stall att övernatta i.

Resandet var dessutom farligt, särskilt nattetid, då otyg, vilda rovdjur och stråtrövare kunde lura var som helst i mörkret.

Fram till slutet av medeltiden var så kallade våldgästningar ett sätt för resande stormän att tvinga till sig nattlogi hos fattiga bönder, utan att betala för sig. Men i och med Alsnö stadga runt 1280 satte kung Magnus Ladulås stopp för våldgästandet.
I stadgans första artikel slogs det fast att det i varje härad skulle finnas en rättare som skulle visa vägfarare till bönder som kunde erbjuda övernattning mot betalning. Om rättaren inte kunde hänvisa till något övernattningsställe, eller om den utsedda bonden vägrade ta emot den resande gästen, var straffet böter.
Den som trots stadgan gjorde sig skyldig till våldgästning kunde dömmas till fredlöshet.

En bit in på 1300-talet började man diskutera ett organiserat nät av tavernor med syfte att serva resanden längs landsvägarna. Taverna är ett medeltida namn för vad som senare kom att kallas gästgiveri.

Systemet med tavernor, där det erbjöds mat, hästfoder, utvilade hästar etcetera, utvecklades under 1500-talet. Men det var först på 1600-talet och i samband med gästgivarordningen år 1649, som systemet blev allvar i större skala.

1649 års gästgiveriförordning, som upphörde att gälla 1933, innebar en rad förändringar som radikalt förenklade resandet på land. Ett exempel var införandet av den så kallade enhetsmilen, som med milstolpar och milstenar, tydligt angav avstånd till gästgiverier och städer. Innan enhetsmilen infördes så var 1 mil olika lång beroende på i vilket landskap man befann sig:

Ångemanlandmil 11 875 meter
Västgötamil 13 000 meter
Smålandsmil 7 000 meter
Dalamil 14 485 meter

Enhetsmil 10 688 meter (år 1649)

Men det skulle dröja fram till år 1889 då 1 mil blev 10 000 meter.

När till exempel Carl von Linné och hans medhjälpare reste runt på Gotland år 1741 så tog han in för natten hos lokala präster. Men den möjlighet hade i regel inte vanligt folk.
Ju högre upp i samhället man befann sig, desto lättare var det att hitta någonstans att övernatta.

Det är med denna historiska bakgrund man bör betrakta det leende ansiktet på stalldörren i Åsby: som en spegling från en avlägsen tid, där tusentals kördrängar genom århundradena har slutit sina trötta ögon för natten mot ett mjukt underlag av hö och ljudet från hästarnas lugna tuggande.

Det gamla stallet i Åsby har under senare år använts som föreningspub av lokala bybor. Trots att det är evigheter sedan som de sista vandrarna, ryttarna, skjutsdrängarna och diligenserna passerade, så är inredningen i det gamla stallet relativt oförändrad.

Vem var det som målade ansiktet och varför? Den frågan är höljt i dunkel. Målningen är inte signerad och det är oklart om det finns fler bevarade verk av konstnären. Men enligt sägnen var det en resande gäst som målade av Åsbys ägares porträtt på dörren, som betalning för en natts logi för länge sedan.