Härkeberga kyrka i Uppland är en tidsmaskin. Genom den järnbeslagna trädörren från 1300-talet förs besökaren bokstavligen tillbaka till medeltiden och mästaren Albertus Pictors färgsprakande kalkmålningar, som i 500 år har trollbundit besökare.

Text och foto: Jens Flyckt

Härkeberga kyrka räknas som en av Upplands största sevärdheter, tack vare sina välbevarade kalkmålningar från 1400-talet. Kyrkan ligger på en liten höjd, delvis omgiven av en ålderdomlig by. Strax väster om kyrkan finns åkermark där den förhistoriska byn Gymninge, som arkeologerna tror var föregångaren till Härkeberga, en gång låg. Gymninge försvann innan år 1706 och är idag helt borta ovan jord.

Kyrkan äldsta delar stod klar i början av 1300-talet. Drygt hundra år senare slogs valven och samtidigt byggdes vapenhuset. Det finns inget som tyder på att det funnits en ännu äldre träkyrka på platsen.

Kyrkogården anses ha samma utsträckning idag som när den anlades på 1300-talet. Bogårdsmuren hade ursprungligen en överbyggnad av trä och även den medeltida stigluckan, kyrkogården entré, byggdes om på 1700-talet.

En rest från den ursprungliga 1300-talskyrkan är västgavelns snidade vindskivor. Originalskivorna fanns kvar på kyrkan fram till 1935. Då hade närmare 700 år med väder och vind gjort dem dåliga och de ersattes med kopior. Originalen förvaras på Historiska museet i Stockholm.

Härkeberga kyrkas storhet blir tydlig så fort man klivit in i vapenhuset. Där inne finns en av den Nordeuropeiska senmedeltidens mest kända väggmålningar – livshjulet. Det är ett ikoniskt verk av kyrkomålaren Albertus Pictor – en av medeltidens stora konstnärer, som på 1480-talet målade Härkeberga kyrkas valv och väggar

Lyckohjulet är en medeltida sinnebild som ska påminna om livets förgänglighet och om hur snabbt ungdom, mandom och ålderdom avlöser varandra. Hjulet snurrar hela tiden och slutligen väntar döden med sin spade. Livshjulet i Härkeberga kyrka räknas till en av Albertus Pictors främsta verk.

Målningarna i vapenhuset är bara en föraning om vad som komma skall inne i långhuset.

Besökare som kommer in i vapenhusets brukar ha bråttom in i långhuset för att se valv- och väggmålningarna. En titt i gästboken i vapenhuset vittnar om att besökarna kommer långväga ifrån.

Hastigt öppnar de den stora trädörren, som hålls samman med järnband, ringhandtag och beslag som smiddes någon gång i början av 1300-talet. Denna dörr är alltså samtida med Härkeberga kyrkas äldsta delar. Men få besökare har en aning om att de bokstavligen öppnar en dörr till medeltiden.

Dörrsmidets formspråk följer en tradition som representerat i kyrkor i östra Uppland under 1300-talet. En av flera detaljer som gör denna dörr unik är de fragmentariska färgspår som skymtar i mellanrummen där träet är synligt genom smidet. I dag är dörren trären. Men spåren av färg vittnar om att porten ursprungligen var rödmålad.

Härkeberga har ytterligare två dörrar med medeltida ursprung.

Vapenhusets ytterdörr är av tjärat trä. Den har enstaka järnbeslag och en enkel dörring. Järnbeslagen är betydligt enklare än dem på vapenhusets innerdörr. Kanske har man bytt ut dörren och då återanvänt järnbeslagen från den medeltida ytterdörren.

Även i Sakristian finns en medeltida dörr med smidda beslag, som är identiska med beslagen på vapenhusets ytterdörr. Sannolikt är det samma smed som gjort dörrarna. Sakristians dörr har förstärkts och byggts om genom århundradena.

Inne i långhuset öppnar sig ett universum av intensiva och välbevarade målningar i valv och på väggar. I taket hänger ett triumfkrucifix från mitten av 1300-talet, som är kyrkans enda bevarade medeltida inventarie.

Tack vare att Härkeberga kyrkas valv aldrig kalkades över på 1700-talet, vilket skedde i många andra kyrkor, har målningarna fortfarande en häpnadsväckande lyster och skärpa. Väggarna har dock varit överkalkade och där är många målningarna oskarpa och matta efter restaurering.

Det finns spår av enklare målningar från 1300-talet. Men de storslagna målningar som fullständigt dominerar kyrkorummet och som kyrkan är känd för, tillkom på 1480-talet. Målningarna tros ha gjorts strax efter att valven slagits.

Som besökare är det svårt att få en översikt över denna ofantliga bildskatt. Man börjar med att svepa blicken, men blir direkt fast i någon av alla dessa säregna, nyansrika scenerna från nya och gamla testamentet. Man fastnar i den ena fantasifulla, roliga och hemska detaljen efter den andra. Ganska snabbt är man vilse.

Relativt lite är känt om Albertus Pictors som person, men forskarna har ändå lyckats ge en bild av honom och hans verk. Han föddes troligen i Tyskland vid tiden runt 1445. Han kallas även för Albert målare och Albert pärlstickare och blev en del av staden Arbogas borgerskap vid 1465. Tolv år senare övertog han en kyrkomålares verkstad och dennes änka, som hette Anna, i Stockholm.

Albertus Pictor och hans verkstad var verksam i Uppland, Södermanland, Västmanland och Norrbotten. Idag finns ett 30-tal kyrkor med målningar som tillskrivs honom och hans verkstad. Härkeberga kyrkas målningar är en av de bäst bevarade.

Albertus Pictor dog sannolikt i Stockholm år 1509. Efter det året försvann han i alla fall ur de historiska handlingarna. Forskarna är överens om att Albertus Pictor var en mångsidig man med många begåvningar. Bland annat var han organist. De historiska källorna nämner i alla fall vid ett tillfälle att han spelade orgel.

Han hämtade sina motivval ur Biblia Pauperum, även kallad De fattiges bibel, som är en förenklad och kortfattad bibel som skrevs av en munk på 1200-talet. Verket fick en stor betydelse och spridning i Nordeuropa under senmedeltiden.

Albertus Pictors genomtänkta bildvärld handlar om den urgamla kampen mellan ont och gott. Kyrkomålare har det funnits både innan och efter Pictor. Men när han inledde sin mycket framgångsrika karriär som kyrkomålare i mitten av 1400-talet, så gjorde han det med ett helt nytt bildspråk.

Konstexperter brukar säga att tidigare kyrkomålares motiv var platta, men att Albertus Pictors motiv är levande. Detta i kombination med ofta makabra motiv göra att helgon, jävlar och andra bibliska motiv växer fram ur målningarna.

I Albertus Pictors värld finns ofta fantasifulla varelser som inte har med bibeln att göra, utan snarare vittnar om medeltidens föreställningsvärld. Härkeberga är inget undantag. I valv, på pelare och på väggar gömmer sig figurer som än idag får betraktare att häpna.

I vapenhuset finns ett exempel. Det är en tvåbent figur med sur min och som påminner om en blandning mellan vildsvin och igelkott.

En annan figur föreställer sannolikt en kamel.

Intill orgelläktaren finns en figur som kanske ska föreställa en elefant – med snabel, stora öron och två pucklar på ryggen.

Men allt av historiskt värde i Härkeberga kyrka är inte från medeltiden. Bänkinredningen är från år 1755, men snickaren återanvände då delar av kyrkans gamla bänkar från 1600-talet. Det inskurna årtalet 1629 vittnar om när den tidigare bänkinredningen stod klar.

Bänkinredningen kanske inte är en unik konstskatt. Men den är ett exempel på det vanliga folkets ofta anonyma historia, som allt för ofta glöms bort.

Likt slitna golvbrädor i ett gammalt torp har bänkarnas sittbrädor fått en glatt yta med utstickande årsringar. Generationer församlingsbor har suttit där genom århundradena, vid lysningar, bröllop, dop, konfirmationer och begravningar.

Där har de suttit på de hårda bänkarna, försökt sträcka på benen, gäspat och hoppats på att prästen ska sluta predika. Nu som då har de med skräckblandad förtjusning tittat uppåt och förlorat sig i tid och rum i Albertus Pictors fantastiska bildvärld.

Mer att läsa om Albertus Pictor:
https://stockholmslansmuseum.se/utstallningar/medeltida-kyrkor/albertus-pictor-och-bildernas-betydelse/