För drygt 11 000 år sedan kom de vandrande in över det landområde som långt senare skulle bli Sverige. Efter utrotning på 1700-talet skulle det dröja fram till slutet av 1980-talet, innan de åter accepterades som en del av svensk natur.

Text och foto: Jens Flyckt

Kraniet på bilden är från ett vildsvin – ett djur som har många uppbökade gräsmattor, golfbanor, ärtåkrar och vallar på sitt samvete. Ganska ofta hörs röster om att vildsvin inte hör hemma i Sverige och att det borde utrotas.

Människan och vildsvinet anses ha vandrat in i Skandinavien samtidigt, vid tiden då inlandsisen smälte, för cirka 11 000 år sedan. Andra menar att det kom in något senare. Under stenåldern tros vildsvinets nordliga utbredning ha gått upp till Uppland, enligt arkeologiska fynd som är daterade till cirka 4 000 fKr.

Den vildsvinsstam som vi har idag härrör från i individer som rymde från hägn på 1970- 80-talet. Innan dess gjordes vid flera tillfällen försök att återinföra vildsvinet i svensk natur. Men vid samtliga tillfällen har de utrotats.

1980 fanns funderingar på att åter utrota vildsvinen och under en tid förklarades vildsvinen som ej önskvärda i Sverige, på grund av skadorna de orsakar i jordbruket. Men så blev det inte.

Från och med 1988 betraktas vildsvinen som en del i den svenska faunan.