Runt om i Sverige finns spår från beredskapstiden på 1940-talet, då Sverige fruktade för angrepp från Nazityskland och Sovjetunionen.
En av dessa platser är Norra Djurgårdens stridsvagnsspärr, där fiendens stridsvagnar skulle stoppas från att nå huvudstaden.

Text och foto: Jens Flyckt

Norra Djurgården, ett par kilometer norr om Stockholms city, är med sin omväxlande och frodiga natur ett populärt strövområde. Men ur ett försvarsperspektiv sågs det öppna landskapet som en svaghet.1944 stod därför Norra Djurgårdens stridsvagnsspärr klar. Spärren bestod av en tre kilometer lång linje med bland annat stridsvagnshinder av betong, skyttevärn, pjäsplatser, bunkrar och taggtråd.

I och med separatfreden mellan Finland och Sovjetunionen 1944 så förändrades det försvarspolitiska läget för Sverige och Stockholm. Ett möjligt scenario var då att fienden skulle göra ett kuppartat anfall mot huvudstaden.

Sverige hade vid den tiden inga effektiva vapen mot pansar. Syftet med dessa stridsvagnshinder i betong var inte att stoppa en framryckande fiende, utan att sakta ner fienden så pass att svenska trupper skulle hinna bekämpa dem.

Draktänder och betongpianon var inte ett svenskt påhitt. Flera länder, där ibland Tyskland och Frankrike, använde sig av denna typ av stridsvagnshinder under andra världskriget.
Norra Djurgården var långt ifrån det enda område i Sverige där dessa hinder byggdes.

På ett av de så kallade betongpianona har någon målat en lustig liten vette. Men det är egentligen ingen rolig plats. Norra Djurgårdens stridsvagnshinder var en del i Stockholms H-linje, eller huvudförsvarslinje. Här skulle svenska soldater stupa i strider med en på många sätt överlägsen fiende i striden om Stockholm.

Betongpiano är ett stridsvagnshindrer som liknar ett piano (reds.anm.)

Dessa draktänder och betongpianon anlades längs flacka partier där stridsvagnar kunde ta sig fram. På bergspartier och andra höjder som det inte gick att köra upp på, låg istället system med bland annat bunkrar och skyttevärn.

Största delen av Norra Djurgårdens stridsvagnsspärr har genom åren rivits vid vägbyggen och andra byggnationer. Det är ett öde som mött många av Stockholms försvarsanläggningar från beredskapstiden.
Enligt Riksantikvarieämbetet återstår idag 112 stycken strdsvagnshinder vid Norra Djurgården. Den mest välbevarade sträckan ligger strax söder om Stockholms universitet.

De stridsvagnshinder som finns kvar vårdas inte på något sätt. Sakta håller de på att återgå till naturen. Längs flera partier har träd fallit över hindren. Flera av draktänder är helt eller delvis täcka med schaktmassor. Många av hindren är vandaliserade med klotter och annan åverkan. Bakom flera hinder finns spår från uteliggare.

Någon informationsskylt om vad dessa historiska betongklumpar betyder finns inte. Det är anonyma lämningar som inte betyder någonting för merparten av de joggare, ryttare och motionärer som passerar draktänderna och betongpianona med hörlurarna tätt sittande mot sina öron,

Sverige angreps aldrig, Stockholm ödelades inte av bombmattor och svenska soldater behövde inte stupa i slaget om Stockholm. Men Norra Djurgårdens stridsvagnsspärr är en påminnelse om att fred inte är en självklarhet och att läget snabbt kan förändras.